inför Kristi himmelfärd

Kliver ut i ljuset. Steget från den mörka, lite svala kyrkan ut i vårljusets vithet får det att blixtra på näthinnan. Ser ingenting till en början, sedan kommer synen tillbaka. Först är människorna runt omkring bara mörka gestalter, dimmor som går in i varandra, sedan får de axlar, hår, ögon och munnar. Byggnaderna tornar upp sig, och öronen som först liksom kapitulerat inför larmandet och de många rösterna, börjar sakta vänja sig vid att inte vara i tystnadens rum längre.

Jag ser, jag hör.
Jag skakar av mig den lätta nedstämdheten som ofta drabbar mig när jag går ut från mässan, och återvänder till livet här och nu.
Och ändå…inte har himmelriket stannat inne i kyrkan. Inte är människorna mer heliga inne i kyrkan än utanför. Inte är himmelriket mindre i hjärtat nu.

Han lyftes upp, upp till himlen. Ur lärjungarnas åsyn, och, skulle man kunna tro, ur deras liv för alltid.
Men Kristi Himmelfärds dag är större och mer jublande än så, för det är dagen då begränsningen tar slut.
Jesus föddes i dåvarande Palestina, levde och dog där. Hans liv och lära var då en intern angelägenhet för de fåtal människor som hade turen att få lyssna på honom eller till och med leva med honom under de tre år han vandrade. På sin höjd tiotusen människor hörde honom, ett hundratal träffade honom personligen.
Och när han dog sörjdes han av få.
Men när Jesus togs upp till himlen upphörde den begränsningen. Han blev till för alla.
”Himmelriket finns inom er.”

Jag backar, lämnar ljuset och stimmet. Inne i den väldiga, moderna tegelkyrkan möts jag av ljudet av rinnande vatten och doften av stearinljus. Tomt. I ögonvrån fladdrar ett ensamt ljus i ljusbärarens svarta bur. Det är dunkelt och stilla, men svagt anar jag ljuden ute på busstorget.
Och jag tänker att även om livet är dunkelt och stilla, gör sig himlen ändå påmind, som ljudet från ett busstorg, ger glimtar av fest och glädje.
Och även om livet bara är stress och hast, glimmar himlen till då och då i solstrålen på den älskandes kind, i vattendroppen som hejdar sig innan den faller.
För himmelriket, det vi reser till, det Jesus hämtas till, finns inom er.

Instinktivt firar vi den här helgen. Vi planterar vårlökarna, sjösätter båten. Städar balkongen och putsar fönstren. Äter glass, inviger barnens nya sandlådeleksaker. Folk på stan nynnar vårsånger och en och annan sommarpsalm. Kanske kommer grillen fram för första gången i år.
Och med försommarsolen kommer återigen påminnelsen om hur Jesus lämnade oss för att kunna vara med oss för alltid. Som minnet av sommaren hjälper oss genom vintern, hjälper oss Anden genom att ständigt vara närvarande, ständigt påminna om Guds kärlek.

Platsen är här och nu, himmelriket är inom er, och inom mig. Men ibland bryter det fram, bländar mig, får mitt hjärta att falla på knä. Ibland är det i mässan, i det stora svala rummet, men ibland glimmar det till mitt i livet. Men det är sällan när jag väntar det, och det är aldrig på befallning.
Gud verkar inte så. Gud är alltid större, och aldrig förutsägbar.
Rummet där du möter Gud, det finns i ditt hjärta. Där kommer Gud dig till mötes. I det rummet står ni ansikte mot ansikte, i det rummet lyfts du tillsammans med Jesus till himlen. För himmelriket finns inom dig.
Det handlar inte om värdighet eller helighet. Inte om fantasi eller kreativitet. Det handlar endast om himlen. Och om dig och mig och Gud.
I våra innersta vrår, i djupet av våra hjärtan, finns ett berg högre än någon stad, än någon telefonmast. Det tar tid att klättra uppför det, men på toppen möter Gud. Och Gud lyfter dig, och Gud lyfter mig. I vårt hjärtas himmelfärdsdag.