Johannes 1:14-18
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”
Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
I lördags höll jag ett litet barn. Han är två månader gammal, och jag och hans föräldrar träffades för att prata om hans dop. Under tiden såg pojken på oss, och allt annat, men mörkblå, ständigt lite lätt förundrade ögon. Jag höll honom, mest för att känna hur stabil han var i nacken, och för att han skulle få lära känna mig lite grann. Men lite grann höll jag honom för att vara så nära livsundret det någonsin går. Jag smekte hans duniga huvud, kände på hans lilla hand. Och han mötte min blick, men strax vandrade hans ögon iväg för att fixera någonting strax ovanför min axel. Fixera ingenting alls.
Det händer ganska ofta, det där. Små barn som tittar intresserad på just ingenting alls. Som skrattar och vinkar till luft. Och vi ler, och tycker att de är söta när de inte ser ordentligt.
Den här pojken, han var ungefär jämngammal med Jesus vid tiden för hans möte med de två gamla i templet, Symeon och Hanna. Jag undrar om Jesu ögon också mötte de gamlas, och om han också skrattande såg in i det okända. Det som kanske inte var okänt för honom. För jag tror att små barn ser.
Kristus är världens ljus. Ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, och härlighet för Guds folk. Det lilla barnet, skrattande i sin mammas famn, så full av härlighet att hela världen lyses upp. Och där, i det ljuset, dansar änglarna, och gudabarnet ser. Barnet skrattar, och sträcker händerna efter dem, lekkamraterna från himlen, och försöker förmedla härligheten till dem runtomkring. Maria är upptagen med att hålla honom trots att han rör sig så, hon har säkert fortfarande inte återfått all sin styrka sedan förlossningen, och Josef har händerna fulla av de duvor som han ska offra som lösen för den förstfödde sonen. De ser inte härligheten, trots att de om några borde kunna se änglarna. Symeon och Hanna anar dem, och de tackar och prisar Gud. Jesus ler när han lämnas över till de gamlas famn, strålar ljus över världen.
Det lilla barnet i min famn log tandlöst och lyckligt. Ser han också änglarna? Försöker han också berätta? Och när ska hans blick anpassa sig till vår värld, och se det vi förväntar oss att han ska se? Han höll min tumme hårt, som om han var orolig för att också han skulle driva iväg. Eller så kanske han höll hårt i mig för att jag skulle följa honom i dansen.
Jesus fortsatte nog att se dem, änglarna. För de måste ju ha följt honom. Runtomkring honom, med glädje och sång. Varenda steg han tog rapporterades till hans far i himlen, varenda nytt ord. Ordet blev människa och bodde bland oss, och behövde lära sig säga mamma och titta och pappa. Och när han sade mamma menade han en flicka som var jungfru. När han gurglade ut sitt första titta, menade han kanske alla änglarna, eller skapelsens fullhet. Och när han sade pappa, menade han Gud. Redan då försökte han förklara Gud för oss, redan då försökte han rikta ljuset däråt. Med ett barns hela medvetenhet om allt som är viktigt, och med ett barns oförmåga att skilja mellan jordiska och himmelska ting.
Och det är kanske där en av hemligheterna med Guds barnakärlek ligger. Skilj inte mellan himmel och jord, mellan själ och kropp. Gud själv gör det inte. Himlens ljus strålar ner på jorden, Gud själv blir människa, med blodomlopp, muskler och tandvärk. I solens strålar dansar änglarna, och i det nyfödda barnets djupblå blick speglas evigheten. Himlen är här och nu, nära och långt borta. Och barnen är dess budbärare. Josef offrade två duvor i templet, för att lösa barnet som var helgat åt Gud, omedveten om att alla barn i fortsättningen skulle vara Guds heliga. Himlen tillhör sådana som de.
Så nästa gång du ser ett spädbarn titta ut i luften med ett leende, ta en liten omväg. Låt änglarna dansa inför dess blick, som de en gång dansade för dig, innan du blev gammal nog att veta vad du borde se. Med Maria och Josef kan vi bara ana himlen, men ljuset har vi alltid hos oss. Kristus är världens ljus, ett ljus med uppenbarelse. I hans ögon, i hans skratt, i hans ord, genom hans nåd och sanning, uppenbaras Guds härlighet för oss. Och då dansar änglarna.
No comments:
Post a Comment