Predikan första söndagen efter 13dagen 2007

”Ett tecken dopets vatten är på att vår Gud har mänskan kär.
Hans kärlek lyser stark och klar, i Jesus Kristus uppenbar.”

Den här versen sjöng vi alldeles nyss.
Men för en del räcker det inte där.
De vill ha mer detaljer.
Hur då? Vad menas? Specificera! Vilken människa är det vi pratar om här? Man kan ju inte älska alla, så vilka är det Gud älskar?

Är det den döpta människan som Gud älskar? Det hade ju varit praktiskt, inte sant? Alla kyrkans människor, trygga i förvissningen om Guds kärlek. Och så alla de där andra, de odöpta, som Gud inte älskar. Ett bra incitament för att låta döpa sig, kan det tyckas. Och vissa fördelar har ju medlemskapet, och kärleken från Gud. Inte bara gemenskap med en massa andra troende, möjligheten att få sjunga vackra psalmer, utan framförallt tillhörigheten till Gud. Och så förstås att få slippa den där förfärliga eviga elden, som Johannes berättar om här i texten idag. Den som Jesus ska tända, och där agnarna ska brännas.

Men om det skulle vara så, att Gud enbart älskade den döpta människan, får vi ju genast lite problem. Älskar inte Gud det barn vars föräldrar tagit beslutet att inte låta döpa det, i väntan på någon slags egen viljeyttring? Eller människor i kulturer där kristendomen är praktiskt taget okänd? Nej, det håller ju inte. Det kan inte vara så att Gud uteslutande älskar de döpta.

Vi försöker igen. Vem är det som Gud älskar?
Det är ju knappt jag vågar säga det här, men kan det vara så att Gud älskar människor som tillhör vissa folk mer än andra? Jesus var jude, alla profeterna i Bibeln likaså. Paulus var jude, och alla lärjungarna. När Gud skulle välja en flicka som skulle föda hans son, valde han en judisk flicka. För att inte tala om hur ofta det talas om det utvalda folket.

Men då krockar det ju lite. Dopet ska ju vara ett tecken på kärleken, och inte många judar är döpta. Och vi andra kan ju liksom inte hjälpa att våra föräldrar inte var judar. Skulle vi diskvalificeras på grund av det? Känns inte riktigt bra det heller. Och då åkte ju Paulus Medelhavet runt helt i onödan. Nä, så är det nog inte heller.

Älskar Gud kanske enbart män?
Tja, om man ser på hur det går till i Bibeln finns det väl kanske fog för den misstanken i alla fall. Jesus väljer enbart män som lärjungar, i stort sett alla profeterna är män. Och de kvinnor som vågar sticka ut lite råkar rätt illa ut. För att inte tala om att Jesus ju var man! Huruvida Gud är man eller ej lämnar jag därhän.
Och så har det ju fortsatt. Påven är man, har alltid varit det, tror man i alla fall. Prästerna är fortfarande en majoritet män, så även politiker och företagsledare. Detta är ingen grundkurs i feministisk maktanalys, men nog är det mycket karlar i toppen överallt. Tyder det kanske på att Gud vill ha det så?

Fast Gud väljer ju ändå att låta sin son födas av en kvinna. Och i våra kyrkor är en majoritet av gudstjänstdeltagarna kvinnor, och nog är vi, är ni, älskade av Gud! Och Mose höll ju på att bli dödad just på grund av att han var pojke.

Och så skulle jag kunna hålla på. Det finns hållbara argument för att Gud älskar fattiga, afrikaner, unga och friska, men även sjuka, gamla, rika och européer. Och det finns en hel del som talar emot att Gud älskar dem, oss, också. För hur mäter man kärlek? Om min framgång här i livet skulle vara ett mått på Guds kärlek, skiftar ju den kärleken som vinden. Om den kärleken skulle vara beroende av yttre faktorer, hur ombytlig skulle inte Gud då vara.

Nej, kärlek kan inte mätas. Antingen älskar man, eller så gör man det inte. Med eller utan Guds kärlek kommer vi att gå emot hårda kanter, falla och skada oss, men också resa oss upp, glädjas och skratta. Kärleken syns inte utanpå, för det mesta, och den ger mig inga extra fördelar.

Och till hela den omöjliga ekvationen, lägger jag en än större omöjlighet. Nämligen den att Gud är förmögen att älska alla. Någon kanske då hävdar att det inte går, men då bedömer den personen Gud efter sin egen otillräcklighet. Gud kan. Gud är större. För Gud känner vår innersta kärna, innanför allt vårt skal av rädsla och tillgjordhet. Och Gud önskar inget annat än att vi ska lägga av oss det skalet och träda fram som de älskade och upprättade varelser vi är, Guds egna barn. Så därför sänder Gud Jesus till oss, han som är den som ska tröska så att agnarna skiljs från vetet, så att vårt skal skiljs från vår kärna. Otillräckligheten och rädslan ska brinna, dem lämnar vi bakom oss. Det är inte svårt. Vi får möjligheten om och om igen. Vid dopet, vid nattvarden, i syndabekännelsen. Och Gud lyfter oss upp ur rädslans virvlande flod, och vi ska få bo i hans hus, evinnerligen.