”Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som något av det högsta livet hade att bjuda.”
Karl-Bertil Jonsson… en av de främsta företrädarna för julsnällheten. Varje julafton samlas stora skaror framför tv-apparaterna i hemmen för att se sagan om den snälle killen som extrajobbar på Postverket. Men Karl-Bertil är inte den ende företrädaren för julsnällheten. Tomten ställer krav på den, annars blir det inga klappar, ett hot han sedan konsekvent glömmer bort när stunden för klapputdelningen kommer. Eller Bolibompa, med alla snälla barns klappar till dem som jobbar på julafton. Eller julinsamlingar till välgörande ändamål, avrunda uppåt-kampanjer i affärerna eller Carolas salvelsefulla stämma i alla varuhus.
Och inget fel i det. Egentligen.
Men emellanåt kan jag inte låta bli att undra om vi inte, mitt i all snällheten, glömmer bort freden och friden. Karl-Bertil känner den inre glädje som goda gärningar skänker, och det är bra. Men de fattiga är fortfarande fattiga. Servettringarna av japanskt päronträ kanske gläder den arbetslöse Harald Ljungströms sex barn, men inte har de mer att äta för det.
Men Jesus föds inte för att vi ska vara snälla mot varandra. Han kommer inte med en gåva av vänlighet till världen. Han är fridsfursten, den som ska komma, konung och Gud. Inte tomten. Så jag frågar mig, och jag frågar er: vad kan vi göra för freden och friden? Gud gav sig själv, i det lilla, lilla barnet i krubban. Gud utlämnade sig själv, till att bli skyddslös och beroende av oss. För julens mål, själva julens syfte är inte den inre glädjen som de goda gärningarna skänker. Inte familjeharmonin som sänker sig när julsnapsen är urdrucken, chokladkartongen tömd och golvet täckt av glansigt papper. Inte ens den härliga känslan när barnen ger spontana kramar av glädje över sina nya leksaker.
Julens syfte är fred. Och det är den främsta gåvan vi kan ge våra barn. Större än alla Bratzdockor eller mp3-spelare. För precis som det lilla barnet i krubban, bär alla barn på löftet om himlen på jorden. Freden ska vi skapa för dem.
I Jesus födelseland lever människorna med murar emellan sig, växer upp med budskap om hat och rädsla. Runtomkring i världen somnar barn i mödrars famnar i flyktingläger. Överallt drabbas barn av sjukdomar vi kunde bota, om vi bara ville fred, rättvisa och frid.
Så när vi vandrar från mässan ikväll, skänk en tanke åt dem som inte har någon att gå hem med. Prata med varandra om vad just vi kan göra för att julen inte ska vara förgäves. Vad kan du göra för att världens barn ska få uppleva fred?
Karl-Bertil kanske har rätt ändå. Börja där. Från en människa till en annan. Riskera lite, för att vinna mycket. Men inte för att vara snäll, utan för att ge barnen den framtid de förtjänar. Då kanske detta också kan bli en tid då julen firas till minne av Kristi födelse, för snällhet, men framförallt för fred och frid. Amen.
No comments:
Post a Comment