predikan söndagen efter allhelgona - alla själars dag

Det fanns en tid då jag kunde närma mig tanken på döden utan rädsla. Det var en akademisk övning, något som var intressant att samtala om. Jag kunde filosofera om himmel eller helvete, det var inga problem att läsa skildringar av människors sorg och inte låta dem röra mig.
Det var innan jag älskade.
Det var innan jag hade någon att förlora.

Men sedan kom den, dödsskräcken.
Som skuggan den älskade lämnar bakom sig. Som mörkret som på något sätt kröp närmare varje gång jag blev ensam. All den där värmen, allt det där ljuset som fyller livet när det fylls av kärlek, det är som om det måste följas av kyla och mörker, om än på långt håll.

Jag vet att det finns de som väljer att inte älska, av rädsla för förlusten och smärtan. Varje gång någon kommer nära, stöts de bort. Om inte ljuset släpps in, kommer jag inte se skuggorna. Och någonstans finns det en kylig logik i det. Att låta bli att känna, blir att slippa känna. Men är en ljum liknöjdhet med allt ett gott nog skäl att leva?

Inte för mig.
Jag släppte in kärleken, och den dörr jag öppnade vidgade sig och blev en port, ett valv, där livet i all sin sårighet, fasa och överväldigande skönhet drabbade mig.
Mest tydligt blev det en kväll när min morfar låg för döden. Min mor och far var på väg till honom genom ett Småland i snöstorm, så fort det bara gick att köra. Farligt fort. Och i Stockholm fanns min pojkvän, han som numera är min man, och jag kunde inte nå honom. Han skulle vara hemma, men hade inte kommit med tåget. Och jag låg på knä en hel kväll, grät och bad. Klockan tio ringde han, och det visade sig helt enkelt vara ett missförstånd. Tio minuter senare ringde mina föräldrar, de var framme och hade hunnit till morfar. Men i tre timmar hade jag förlorat dem. Mor, far, morfar och pojkvän.

Och nu är jag förälder, och den tunna huden är numera helt genomskinlig. Tanken på att min dotter någonsin skulle drabbas av smärta, eller det allra mest förbjudna, dö, gör mig helt kall. Tanken går att uttala, men inte tänka. Bortom den är bara mörker.
Och där någonstans blir allt det Gud gjort för oss så stort, så alldeles omöjligt.
Guds barn dör. Gud låter sitt barn dö. I smärta, alldeles ensam. Jag kan bara tänka mig Gud som mänsklig, även om jag vet att Gud är mer, så nog måste Gud ha sörjt så att himlarna skakade.
Höll Gabriel den gråtande Gud i sin famn där uppe i himlen?
Blev Gud stum och kall, onåbar för värme och sympati?
Fick ängel efter ängel höra om allt Jesus någonsin gjort?
Och jag tänker mig, att även om Gud visste att Jesus skulle komma tillbaka, även om Gud om någon måste varit övertygad, så måste det gjort så ont.

Och i den smärtan finner jag mitt evangelium. Mitt evighetshopp. För som Gud älskar Jesus, så älskar Gud oss. Vad Jesus gick igenom, vill Gud bespara oss. Som Gud sörjde över Jesus, så sörjer Gud över varje människa som dör, trots vetskapen om att det bara är en ny början.
Gud som känner oss utan och innan, som vet hur många, eller hur få, hårstrån vi har, han eller hon är vårt värn och vårt skydd. Inte mot allt ont i denna världen, utan mot mörkret som måste lura i kärlekens skugga. För Gud älskar, vi är oändligt värda. Det är vårt evighetshopp.