den gamle mannen och orkidén

I en liten stad, inte alls långt härifrån, och inte alls länge sedan, levde en gammal man helt ensam i ett stort gammalt hus. Men det var inte det som var det märkliga med honom, utan det som var märkligt var att hans hus var alldeles omgivet av växthus. På alla sidor låg stora hus av glas, och inne i dem fanns massor med orkidéer. Det var nämligen så att den gamle mannen var Sveriges främste orkidéodlare. Han brydde sig bara om sina blommor och hade inget tålamod med människor, och allra minst klåfingriga och högljudda barn.
Till den gamle mannens växthus kom det då och då skolklasser för att titta på orkidéerna, men de fick alltid nöja sig med en guide från den lokala blomsterföreningen, mannen höll sig därifrån.

Så en eftermiddag när en tredjeklass just hade lämnat växthusen, gick den gamle mannen ner för att ge de mest värdefulla orkidéerna näring. Men, den allra mest sällsynta blomman var borta! Avknipsad strax under blomman, det såg ut som ett expertjobb.
Den gamle var rasande. Han hyrde en privatdetektiv för att finna tjuven, om han hade vänt sig till polisen kanske det skulle kommit till pressens kännedom. Snart hade han en adress dit privatdetektiven hade spårat tjuven.

Den gamle begav sig omedelbart dit. Området var slitet och fult, de höga husen av grå betong nerklottrade med svarta streck och krumelurer. Med en ogillade grimas gick mannen in i ett av höghusen. Han tog trappan upp eftersom hissen var trasig, och andfådd ringde han på dörren till lägenheten där hans blomma kanske fanns. Ingen svarade. Han ringde igen, och ropade in genom brevinkastet: ”Hallå?! Är det någon hemma? Jag vet att ni har min orkidé!” Ingen svar igen.
Som av en händelse kände den gamle mannen på dörrhandtaget, och dörren var inte låst! Han öppnade försiktigt dörren, tänkte bara gå inte för att se att hans älsklingsblomma i alla fall levde. Han fann den i sovrummet, i ett glas på nattduksbordet. Han sträckte just ut handen efter den, när han hörde ett jämrande från sängen.
Nerbäddad i sängen låg en liten blek flicka, sju-åtta år gammal. Hon sov, men rörde sig oroligt och verkade ha ont. Hennes panna var blank av svett och då och då jämrade hon sig. Den gamle mannen satte sig på stolen som stod vid sängen. Nu kunde han ju inte gå, han var bara tvungen att se att flickan skulle bli bättre.

Timmarna gick, och det blev mörkt. Mannen satt kvar vid flickans sida. Hon vaknade inte, men verkade bli lugnare om han lade en hand på hennes panna.
När kvällen kom, hörde mannen hur ytterdörren öppnades, och in i rummet kom en pojke som såg ut att gå i ungefär tredje klass. Han verkade inte förvånad över att se mannen.
”Förlåt för att jag snodde din blomma”, sade han. ”Den var bara så fin, och jag ville att min syster skulle få se den.”

Den gamle mannen kunde inte invända mot det, och bestämde sig att flickan kunde få låna blomman tills hon blev frisk. Så nästa dag återvände han med rätt sorts jord för blomman, och näring och en kruka. Och han satt vid flickans säng medan hennes bror var i skolan och hennes mamma på jobbet. Ibland läste han för henne, ibland strök han henne över håret, men hon öppnade aldrig ögonen.

En morgon när den gamle kom öppnade pojken dörren. Mannen såg att han hade gråtit. Stilla berättade pojken att hans syster dött under natten.
De drack kaffe, pojken, hans mamma och den gamle mannen, och pojken berättade att hans syster haft en tumör i hjärnan och att cancern hade spritt sig ner i ryggmärgen. Flickan hade mist synen allra först, tumören satt i syncentrum i hjärnan.

”Jag stal inte din blomma för att hon skulle få se den. Hon kunde ju inte. Men jag visste att du skulle leta efter den, för guiden berättade hur värdefull den var, så jag tog den för att du skulle komma hit och ge min syster lite sällskap under hennes sista veckor. Du verkade så ensam, och hon behövde någon som var hos henne.”

Mannen grät. Den sjuka flickan och hennes familj hade öppnat hans ögon för vad som verkligen var värdefullt i livet. I fortsättningen tog han själv emot skolklasserna när de kom till hans växthus. Han vann inga mer stora orkidéodlartävlingar, men varje dag gick han till kyrkogården för att ge en liten, men oändligt värdefull, orkidé dess näring, där den växte bredvid ett barns vita gravsten.