Vad är det han har som lockar människor så till honom? Hur kommer det sig att även den mest fördomsfulle skeptiker efter bara ett par ords konversation bekänner honom som Guds son?
Han var varken den förste eller den siste kringvandrande profeten i Judéen och Galiléen. Han var inte den ende som hade lärjungar eller som helade sjuka. Han var inte ens den ende som enligt legenden har en jungfru till mor!
Så vad hade han?
Var det vad han sade?
Följ mig. Inget mer. Korta små ord med långtgående enorma konsekvenser. Och män lämnade sina familjer åt sitt öde, lämnade sitt arbete, sitt rykte och i slutändan också sitt liv, på grund av de små, korta orden: Följ mig. Kvinnornas kallelse får vi inte höra något om, men säkert är att de kvinnor som fanns i hans sällskap riskerade vanära och bespottelse, och i även där i förlängningen sina liv. Rakt ut i ovissheten vandrade de tillsammans med Jesus. Något måste han haft som lockade dem.
Kanske var det den absoluta övertygelsen om att han var värd att följa. Jesus svävar inte på målet, han abdikerar inte från ledarskapet. Det är mig du ska följa, säger han till sina lärjungar, mig och inte allt det där andra som upptar ditt liv. Strunta i pengarna, strunta i anseendet. Lämna till och med din familj. Det är dags att prioritera om. Följ mig.
Jag har funderat på om hans blick var speciell. Hans ögon verkade se allt. I fortsättningen på den text som vi läste här idag, berättar Johannes om mötet mellan Natanael och Jesus. Jesus säger att han har sett Natanael stå under fikonträdet redan innan Filippos kallade honom, sett honom och tänkt: Där är en sann israelit. Det verkar som om Jesus ser rakt in i människor, ser deras längtan och rädsla, och hans ögon möter det som är deras innersta jag. Så kanske är det så att han säger: Följ mig, jag vet vem du är.
Jesus vet att människorna som dras till honom inte är vad vi skulle kalla Guds bästa barn. De han väljer är vanliga. De är unga och gamla, dumma och kloka, ivriga och slöa. Fåfänga och snåla, men också modiga och kärleksfulla. De tar till våld och grälar, men bekymrar sig för dem som inte har något att äta. De tvivlar ibland, och är uppfyllda av himlastormande visshet ibland. Och Jesus känner dem. Han har sett in i dem, han har valt dem var och en, väl medveten om svagheter och styrkor. Han har sett något vi inte kan se, men vi kan se konsekvensen, och den är vi.
Så kanske det istället är så här: Följ mig, jag vet vem du är, och vilket löfte du bär. Episteltexten idag talar om hur Gud har förutbestämt människor att vara Jesu bröder. Dessa har blivit kallade, och sedan rättfärdiggjorda av Gud. Det är stora ord, svåra att se sig själv i. Men kanske klarnar det om vi just ser på lärjungarna och deras beteende. De uppfyller inte alls fördomen om hur en kristen ska vara. De dricker vin och grälar, sviker och tvivlar. Så det kan ju inte alls handla om uppförande, det måste vara något annat. Det måste vara något inom dem, och något inom oss. Löftet vi bär i våra själar, löftet om kärlek och lycka. Löftet om att vi kan bli något stort en dag, och att det aldrig är för sent. Petrus var en medelålders man, kanske på väg att bli gammal, när han lämnade allt för Jesus. Johannes var så ung att han inte ens hade börjat få skäggväxt, säkert yngre än er konfirmander. Och de bar på potentialen att bli något stort.
Följ mig. Jag vet vem du är, och vilket löfte du bär.
Orden ekar genom tiderna. Jesus har lämnat oss för att återvända till sin förälder i himlen, men lockelsen är kvar. Nya människor nås av orden varje dag. Jesus vet vem du allra innerst inne är, Jesus vet vilket löfte du bär. Du, just du, är förutbestämd att bli något stort, bara för att han älskar dig. Precis som den du är, med alla dina gåvor, alla dina drömmar. Med all din styrka, och all din svaghet. Kallelsen gäller även dig, till den himmel som blir allas. Precis som du är.
No comments:
Post a Comment