midsommar i kyrkan

I regnet vid midsommarstången igår funderade vi på om det var så att Gud ville att det skulle regna. Mina vänner tyckte att jag, som i deras ögon borde ha bra kontakter uppåt, kunde ta och prata lite med min högste chef och ordna så att regnet slutade. Men jag tror att Gud gillar regn. För regn är vatten, och vatten är liv, och Gud önskar oss liv, och liv i överflöd. Vännerna tyckte att Gud då kunde låta det regna på nätterna, och även om jag delvis håller med dem, är väl midsommarafton en riktigt bra dag för regn. Och innan ni protesterar ska jag förklara varför.

Vi människor bekymrar oss för så mycket hela tiden. Är det inte jobbet eller familjen, kan det vara tillståndet i världen, miljön eller om bänkarna framför kyrkan någonsin kommer sättas tillbaka. Vi oroar oss för kriminaliteten i samhället och för betygen, för de ruttna pålarna under Kallis och naturligtvis allra mest för oss själva och varandra, för hälsa och allt annat som hör ett bra liv till. Och om det är någonting som hela tiden begränsar våra liv är det just oron och rädslan.

Men vad har då det med midsommar att göra?
Jo, för att vi är rädda för att inte allting ska bli perfekt. En hel del människor såg upp mot himlen med ångest igår, för att deras omsorgsfullt förberedda och planerade fest skulle bli misslyckad med regn. Men icke. Den bästa festen är ju den där något går lite fel i början, så att kravet på perfektion släpper, och alla kan slappna av. Lite regn på partytältet ger en gladare midsommar, helt enkelt.

Det finns fler skäl att önska en regnig midsommar: regn betyder mindre drickande i parker och trädgårdar, och därmed mindre risk för våld och hot, utseendet blir inte lika tjusigt med mascaravåta kinder, men lite mindre perfektion är även där bra, mindre alkohol betyder också färre olyckor i trafiken, med regn måste man tränga ihop sig lite mer, vilket bara är kul, om man tvingas ut är det bara att gilla läget och göra som barnen och ha kul ändå och så vidare.

Men det är också så att naturen gillar regn, för regn är vatten, och vatten är liv. Naturen hämtade andan, fåglarna som de senaste veckorna har kvittrat sig hesa, fick en liten paus. Skapelsen fick lite påfyllning, och vi fick en viktig påminnelse. Vi människor kan så mycket, vi skickar folk till månen eller opererar hjärnor och hjärtan. Vi tänker ut komplicerade matematiska formler, och komponerar symfonier. Vi är medskapare i vår värld, men emellanåt använder vi all den här fantastiska kraften vi fått till vansinniga saker. Det är som om vi glömmer att vi inte kan göra allt, att vi inte är odödliga eller att vi bara har den här enda planeten. Vi är inte Gud, vi har inte uppfunnit Gud eller vuxit ifrån Gud. Vi är barn, med barns fantastiska lärförmåga och uppfinningsrikedom, men också med barns begränsade fattningsförmåga och korta tidsperspektiv. Regnet igår påminde oss om att vi inte bestämmer. Gud ser till all skapelsens bästa, och det kunde vi lära oss av. Nej, det bör vi lära oss av!

Vi har fått medansvar för planeten här. Men vi glömmer det, och ägnar våra liv till att oroa oss istället. Fråga djuren, fråga markens kryp och himlens fåglar, det är Gud som har gjort allt detta. Är vi då inte värda så mycket mer? Är vi inte nästan gudamänniskor, med kunskapen och möjligheten att skapa och förstöra? All den förmågan, och ändå låter vi oss konstant begränsas av rädsla och oro. All den fantasin, och ändå dövar vi den med gifter. Allt vårt värde, och ändå minskar vi det hela tiden, för oss själva och andra.

Nej, det är nog nu. Och att det ska krävas lite regn för att påminna om vår rätta plats i världen. Vi arvingar till Guds fantastiska skapelse måste ta vår plats som de som tar ansvar, de som inte låter rädslan förminska. Det är vårt jobb, vårt ansvar, och det måste börja med oss själva. Så låt oss skydda oss och göra förståndiga saker, men låt oss inte låta rädslan styra. Låt inte den gnagande oron vara dig närmare än glädjen, inte ångesten mer bekant än handlingskraften. Åh, jag vet att det är lätt att säga, och så vansinnigt svårt att göra, men ta Gud till hjälp. Gud vill dig så mycket gott. Be, och be igen om hjälp, om glädje och handlingskraft. Se Guds ögon i dina närmastes ögon, och hämta kraft därifrån. Känn Guds händer i händerna på dem du möter, och hämta glädje därifrån. Gud har inga andra ögon än våra, inga andra händer än våra. Låt oss använda dem till allas vårt bästa. Då kan det regna om och om igen.