midsommar på äldreboendet

(till min skam får jag erkänna att den här är nygammal, delar är återanvända från ett annat år)

Det sägs ofta att vi svenskar är naturlyriker. Vi älskar naturen och skulle helst bo i en stuga vid en sjö mitt inne i skogen, eller vid havet med böljande ängar bakom huset.
Det sägs att vi finner Gud i naturen. Många är de gånger då jag har hört naturen vara det främsta argumentet för Guds existens. Svenskarna går ut i skogen eller till havet för att uppleva andlighet, fågelsången är mycket vackrare än vilken kyrkokör som helst.
Vi älskar våra sommarpsalmer, som är full av beskrivningar av blommor, fåglar, bäckar, löv, lunder och vågor, för att inte tala om våra sommarvisor. Vi lindar kransar, gör kohagar gröna, dansar på bryggor… Vi åker på semestrar och fjällvandrar eller åker ut i skärgården. Vi sitter utanför stugorna på landet i sommarskymningen och njuter av tystnaden.

Jo, vi svenskar älskar naturen. Till döds.

För visst är det besynnerligt att vi som verkligen älskar naturen så mycket, inte kan låta bli att förstöra den. Nu tycker säkert någon att vi inte är så farliga här, det kommer mycket värre föroreningar från andra länder, och det må så vara. Men nog är det en konstig kärlek när vi slänger plastpåsar i skogen, eldar på klipporna, bryter grenar från träden, kastar fimpar runt omkring oss, lämnar lyset på, väljer kaffe och mjölk som inte är kravmärkt… I själva verket prioriterar vi allt annat än naturen.

Och om det är så att vi finner Gud i naturen ser vi ett bekant mönster.
Vi vet så väl att det vi gör inte är bra. Och ändå gör vi det. Aposteln Paulus sade en gång: Det onda som jag inte vill, det gör jag, och det goda som jag vill, det gör jag inte.
Vi slänger skräpet i Guds ansikte. Vi förgiftar Gud, allt för vår egen bekvämlighets skull. Guds hand har skapat allt detta, detta är Guds viloplats. Fråga djuren, markens kryp och himlens fåglar, de vet vem som skapat allt. Men vi glömmer. Gud har skapat allt, och till och med försett oss med kläderna på kroppen och maten vi äter, men vi glömmer.
Om det är så att skapelsen och frälsningen hör ihop, vilket vi tror, börjar vi ligga risigt till. För vad händer med vår frälsning om skapelsen, som vi är satta att vårda, förstörs?

Vi säger att vi älskar naturen, ja, låt oss då visa det.
Det är dags att vända om.
Gud är förlåtande.
Naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig.
Men inte hur långt som helst.
Det är dags att vända om.

Bryter jag av en kvist, då bör jag plantera en ny.
Kastar jag ett papper, då bör jag plocka upp två nästa gång.
Vi bör göra vad vi kan, för det är vi som kan göra något.
”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”
Det är dags att vända om.
Då först är vår kärlek sann.