Predikan 8e3 070729 Andlig klarsyn

En man jag känner är lärare i samhällsorienterande ämnen för högstadiet, det vill säga historia, geografi, samhällskunskap och religionskunskap. För inte särskilt länge sedan handlade ämnet historia ganska mycket om kungalängder, geografi om gränser och huvudstäder, samhällskunskap om vad som kännetecknade kalla krigets stora ideologier, och religionskunskap kallades inte religionskunskap utan kristendom. Idag ser det inte riktigt ut så. Världen är väldigt komplex och hans ämnen ska på något sätt täcka in allt vad det är att vara människa i en värld som på samma gång är full av motsägelser och konstigheter, som märkligt bekant. Så vad han ofta har börjat med när han träffar en sjua är en enkel föreläsning om jorden. Han berättar för dem att de måste anteckna noggrant, och sedan blir de fakta han presenterar för dem gradvis allt galnare, tills någon ifrågasätter honom. Det brukar ta rätt lång tid. Eleverna är inte vana att ifrågasätta saker som auktoriteter berättar för dem, de tror på allt som står i tidningarna, de håller alla tv-dokumentärer, hur spekulativa de än må vara, för sanna. Och då kommer de lätt falla offer för all möjlig slags propaganda och skräcklöpsedlar. Därför är vanlig enkel källkritik, det vill säga ”vem säger detta, och vad vill den personen med det?” något av det viktigaste han kan lära ut, till och med viktigare än vem som var kung under trettioåriga kriget.

Nåja, detta ska inte vara en predikan om skolan nu och då, men eleverna är inte ensamma om denna godtrogenhet. Lika lite som eleverna skulle tro på påståendet ”jordens kärna är gjord av is” om det presenterades så enkelt, lika lite tror vi i allmänhet på galenskaper som presenteras för oss i media, om inte dessa galenskaper verkar väl underbyggda med statistik och expertutlåtanden. Detta vet mediastrateger och reklamare. Så allt, från skattepolitik till rynkkrämer, säljs till oss med hjälp av undersökningar och förståsigpåare, ofta inte ens äkta sådana. Vi kollar helt enkelt inte våra källor. Vi baserar våra liv på antagandet om att vad andra berättat för oss är sant, ofta gör vi våra val på grundval av dessa fakta. Ibland får vi aldrig veta att vi hade fel, ibland tvingas vi omvärdera våra åsikter.

Det handlar om vilken grund vi har för vad vi gör, säger och är.

Ingen av oss har en grund byggd av en enda jättelik klippa vid namn Kristus, utan Kristusstenen är en bland många. Den kanske är den allra största eller den som har den viktigaste positionen i grunden, men runt omkring den finns många andra stenar. Förhoppningsvis. Det kan vara familjen och vännerna, eller jobbet. Det kanske är en positiv självkänsla eller livsglädje. Tillsammans med Kristus i sin mitt kan dessa stenar bygga en riktigt sund grund för ett liv, oavsett om detta liv kan liknas vid ett slott eller en liten stuga.

Men alltför ofta är Kristusstenen inte ens där. Kanske har den grävts ut, och kvar finns bara ett farligt tomrum i grunden, ett som gör grunden så svag att den kan störta samman med huset ovanpå sig vid minsta motgång. Eller så har Kristusstenen ersatts med annat, med grus eller sand.

Många människor bygger sin identitet på sitt utseende. Unga flickor som fått höra hela sin ungdomstid att de är så vackra, blir trettioåringar som desperat försöker hålla kvar ungdomen med hjälp av silikon och solariebränna. Män som tappar sitt förut så beundrade hår tappar samtidigt självförtroendet och försöker dölja det så länge det bara går.

Andra bygger identiteten på sitt intellekt, med konsekvensen att de alltid måste ha rätt, alltid vara bäst. Misslyckade prov gräver djupa sår inombords och syns i knivsåren på armarna, en felsatsning i karriären tvingar fram ett självmord.

Och så fortsätter det. Vad gör hon med sina onda tankar om hela hennes identitet bygger på vilken god människa han är? Hur klarar han som är Sångaren med stort s av en stämbandsinfektion? Hur klarar åsiktsmaskinen att bli felbevisad?

Det handlar om vilken grund vi har.

Om vi bygger grunden med material som förvisso är vackert men inte hållbart, som sand, eller skönhet och talang, får vi bekymmer så snart stormen närmar sig. Men om grunden är Kristus, med god hjälp av alla de vi älskar och älskas av, då kommer sanden eller gruset vara utmärkt bindemedel eller förtätning. Och om jag ska fortsätta tala symbolspråk kan sanden blandas med Guds livgivande vatten, och då bli hållbar cement.

Så låt oss granska grunderna för våra liv. Låt oss inte låta någon annan intala oss vad som är viktigt. Gud gav oss hjärnor att tänka med, hjärtan att känna med. De är våra, ingen annans att utnyttja. Och om det skulle vara så att Kristus grundsten har blivit allt mindre och oviktigare med tiden, är det aldrig för sent att låta den ta plats. Det finns en massa annat oviktigt som kan lämna grunden. I grund och botten är det få saker som tål att källgranskas helt och hållet. Men Kristus gör det.