Predikan Palmsöndagen 070401

Från kullarna runtomkring kan man se ner på staden, men ju närmare den slingrande vägen kommer, ju mer tornar Jerusalems murar upp sig. Det är inte tomt utanför, staden har spridit sig utåt, som städer alltid gör. Här finns karavanseraljer där man hyr rum och rastar sina djur. Men över alltihop lutar sig muren.

Den är inte den enda. Den är bara den yttersta. Den första.

I muren finns det gott om portar, en del stora, en del så små att inte ens en kamel kommer igenom. Men porten Jesus rider genom är stor.
Och Jerusalem välkomnar honom in. Dess invånare väller ut genom porten för att hälsa sin konung välkommen, välkommen till sitt sanna hem, hans framtida huvudstad. De rör vid honom, håller upp sina barn för att han ska välsigna dem. De pratar med lärjungarna, stirrar på Lasaros och hans systrar. Under åsnans hovar prasslar palmbladen, och jublet är öronbedövande.

Vilka är dina murar? Vilka av dem kan Jesus passera, och vilka måste han bryta ner, som armén utanför Jeriko? Den här första, kan det vara ditt dop? Du välkomnade det, utan att egentligen vara medveten om vad som hände. Livet och döden, så tätt ihoptvinnade, som jublet vid ingången till Jesu död. Det är den lätta muren, åtminstone om du låter Jesus passera när du ännu är ett litet barn. För andra är detta den svåra porten att öppna, det slutgiltiga. Öppnar jag den, faller hela staden.

Inne i staden är det lätt att tappa riktningen. Husen står tätt och gatorna är krokiga. Men han har varit här många gånger förr, och som alla goda judar beger sig skaran, efter att ha renat sig, till templet. Herodes vackra tempel lyser i solen. Den vita stenen skimrar. Det är trångt, alla vill dit. Där kommer den andra muren. Långsamt tar sig följet in på hedningarnas förgård. Larmet är obeskrivligt, försäljare och pengaväxlarna försöker överrösta varandra. Barn gråter, andra ropar efter försvunna släktingar. Jesus blir arg. Han ser Jerusalems hjärta alldeles igenkorkat av girighet och vansinne. Bord välts, han knuffar undan försäljare.

Är det nattvarden som är muren nu? Bordets omöjlighet verkar hopplös att klättra över. Måltiden delad med alla trogna, alla de heliga, inte passar jag där? Ovärdig. Men, min vän, Jesus åt med alla. Med skökorna och förrädarna, med främlingar och nära vänner. Han delade bröd och vin med släktingar och barn. Är du inbjuden, och det är du, är du välkommen. Muren är inte hög, slå dig ner. Med en duk och lite porslin förvandlar vi den till ett bord, låt oss festa tillsammans. Du har snart glömt att den finns där.

En annan dag. Jesus återvänder till templet. Den här dagen ignorerar han försäljarna, och vakternas misstänksamma blickar följer honom medan han målmedvetet tar sig bort mot kvinnornas förgård. Han, och hans vänner, klättrar upp för trappan. Uppe på förgården, bortom den tredje muren, slår sig Jesus ner i skuggan under pelarraderna. Människor kommer fram till honom och han undervisar. Han diskuterar med överstepräster och fariséer, och han pratar med sina lärjungar. Han pratar om sin död.

Muren tornar upp sig igen, din egen mur. Det knackar på porten. Hur ser den ut, den här muren? Är det kanske undren som står i vägen, eller är det kyrkans historia? Muren är röd som kärlek, som vin, som blod. Tjockare än de andra, och med en ganska liten port. Detta är muren som är dina egna invändningar. Ursäkternas mur. Intellektets mur. Men du kan inte hålla porten stängd för alltid, du bär på för mycket kärlek och drömmar som måste ut. Och där de går ut, rider Jesus in.

Sedan lämnar männen kvinnorna, Jesu mor och de andra, och går upp för trappan till männens förgård. Den fjärde muren. De offrar och ber. De stannar i templet länge. Ovanför dem rör sig prästerna ut och in i det heliga, förrättar offer och diskuterar. Jesus, å andra sidan, är tyst. Han har blicken fäst mot det allra heligaste, och ber.

Ännu en mur, ännu en dag. Vad passerar du nu? Är det bönens tröskel? Ibland är det lätt, men ibland känns det som att det inte går fram. All sorg och ilska, all hjälplöshet och frustration. Får det ett svar? Händer det att du rasar, även du? Släpp Jesus över tröskeln, han rasar med dig. Världens orättvisa bärs inte av dig ensam.

Men den femte muren förblir stängd för dem. Den är förhänget framför det allra heligaste, den enorma vävnad som endast översteprästen fick passera, och då alltid med rädsla för sitt eget liv. Jesus har passerat alla murarna, men där måste han stanna. Ännu en tid.

Den förblir, ännu en liten tid, även stängd för dig.
För genom den femte muren kommer du inte med livet i behåll. Den leder till Gud själv. Endast genom att ge allt kan du nå dit, endast genom att ge hela dig själv.

Men det kommer en tid då förhänget inte längre kommer hålla någon ute.
Det kommer en tid då Gud själv spränger det, i sorg och längtan efter människan.
Det är korsets tid.

Vägen dit går genom många murar, genom "Hosianna!" och "Varför?". Men när muren, förhänget, till slut är sprängt, blir det aldrig lagat igen. Den sista muren är borta, Gud är hos människorna och människorna hos Gud. För det gudomliga är inte en krona. Det är inte världslig makt och herradöme. Det är murlöshet. Det är väldighet. Det är kärlek.