Sermon on the 1st Sunday in Advent, 2008

(Zechariah 9:9-10, Romans 13:11-14, Matthew 21:1-9)

I will tell you a fable today. Do you know what a fable is? It's a fairytale, but with animals as protagonists, and usually it's about important things. Sometimes it can be about being helpful or humble. This fable is about hope.

Once upon a time, a long, long time ago, an old donkey lived in a village. It was a pretty wise old donkey, who came from a long line of wise donkeys. And these donkeys were wise because they carried their wisdom on to their foals through stories. That way, their foals, got all their parents' wisdom, and added their own, each generation becoming more filled with stories and tales, thereby becoming wiser than the last.
Anyway, this donkey was telling her foal, who was actually a colt, almost grown, the story of her life. She was a really old donkey, and had had a rich and interesting life. But, the foal had, to be honest, heard many of the stories before, and actually thought his mother was repeating herself quite often, as many half-grown children often think of their parents.
But there was one story the colt loved to hear over and over again.
”Mom”, he said, ”please tell me the story of your first journey!”
The mother also thought it was the best story of all, and she told it happily.
”As you know, my son, I was not born here in Bethphage (that was the name of the village where they lived). As a matter of fact, I come from a village in the north, called Nazareth, in Galilee. There, the grass is always fresh and green, because there is a great lake there, and the grass, and the leaves are more fragrant there than anywhere else.”
The foal closed his eyes and tried to imagine the green grass and the water. He had never seen a lake, and tried to picture it in his mind. Maybe it was like a really big puddle.
”In Nazareth I lived with Anne and Joachim and their daughter Mary. My mother lived there too, and my grandmother. Our people were kind to us, they gave us good food and did not make us work too hard. Mary, especially, I liked a lot. She used to scratch me behind the ears.”
The foal smiled. He too loved to be scratched behind the ears.
”One day I was sent with Mary and one of the neighbor boys, Joseph, on a long journey. Mary was heavier than before, and at first I did not understand why. But after a while I found out that she was with child. Child, that's what humans call their foal.”
The colt laughed. Child...what a silly word!
”Only a short distance from here, in Bethlehem, the child was born. And what a child it was! I have seen many babies, both before and after that baby, but he was special. There was something about him. I was there when he was born, he was born in my stable! And I got to carry him to Egypt and all it's wonders, and I carried him back to Palestine after many years. And I tell you, my son, there has never been a human like him.”
And the son asked, as always:
”What was his name, mommy?”
”He is called Jesus.”
”And where did he go?”
”I do not know, my son. We lost touch. But I know we'll meet again. There is something about him, he is special. I long to see him again, I do. He is worth waiting for, of that I am sure.”
The colt shook his long donkey head. He had not lived for very long, but he had never met a human that was that special. Some of them were kind, yes, but to long for one? Unless, of course, there would be honey involved.
The spring sun warmed their backs as they were standing outside their master's house in Bethphage. All of a sudden, they heard noise. They looked in the direction of the sound, and saw two men approaching. To the donkeys' extreme surprise, the men untied them and led them away. They were so surprised, they did not even put up a fight, and if one knows how donkeys work, that must have been a great surprise indeed!
The men, who had kind eyes and soft hands, put their cloaks on the donkey and her foal. And then, the animals saw another man approaching. The donkey jolted, there was something about him...something familiar... When he put his hand on her muzzle, she remembered, she felt his scent. He also greeted her son, the colt. And when the donkey saw her son prance and dance with joy, she smiled.
”See? Did I not tell you he was worth waiting for?”
The man, who she now knew was Jesus, who she had carried as a baby, sat up on the colt. It was the first time the young donkey carried a human, and he moved ever so carefully. The donkey mother's heart swelled with pride.
Then she held her head up high, as much as a donkey can, and started walking towards Jerusalem. There were people everywhere, there was a din and a noise, and under her hooves she felt cloth and leaves. It felt like her son was carrying a king. He, a simple donkey from Bethphage! But the memory of the warmth of his hands and his smile erased every doubt. This was what she had been waiting for her whole life, What a story to tell!

The whole world has been waiting. The city of Jerusalem, also known as Zion, has been waiting. The donkeys, the sparrows, the bees, the cat fish and the snow leopards have all been waiting. The bluebells and the corn cobs have waited. And we have been waiting. We have waited for Jesus to come, with peace, and justice, and life for all. For him to come to us and make the world and nature whole again. The night is far gone, the day is near. Christ is coming, the Son of David, and at the beginning of each new church year, this day, hope is lit anew. One day the weapons of war shall be destroyed, one day terrorist acts and environmental distasters will end. He is worth waiting for and just like the donkeys in my fable, which might be true, we can carry that hope in our hearts. He will come back, in the name of the Lord. Hosanna in the highest heaven!

Predikan första söndagen i advent 2008

Jag ska berätta en fabel för er. Vet ni vad en fabel är? Det är som en saga, fast med djur i huvudrollen, och oftast berättar den om viktiga saker. Ibland kan det vara om att man ska vara hjälpsam eller ödmjuk. Den här fabeln handlar om hopp.

En gång för länge, länge sedan levde en åsna i en by. Det var en ganska klok gammal åsna från en familj av rätt kloka åsnor. Och de var kloka, dess åsnor, för att de förde vidare all sin visdom genom berättelser. Så blev deras föl lika kloka som sina föräldrar, och lade sedan i sin tur till nya historier, så att deras barn blev ännu mer fyllda av historier och berättelser, och därmed ännu klokare.
I vilket fall som helst var den här åsnan i full färd med att berätta om sitt livs äventyr för sitt föl. Hon hade levt länge, åsnan, och varit med om mycket. Många av berättelserna hade fölet, som i ärlighetens namn nu faktiskt var en ungåsna, nästan vuxen, hört förr, och han tyckte nog att hans mamma höll på att bli lite gammal och tjatig ibland, men det var en berättelse han gärna ville höra igen.
”Mamma” sade han, ”berätta om din första resa!”
Och mamman tyckte också att det var den bästa berättelsen av alla, så hon berättade den mer än gärna.
”Som du vet, min son, är jag inte uppfödd här i Betfage (så hette byn där de bodde). Jag kommer i själva verket från en by som heter Nasaret, och som ligger i Galiléen. Där är det alltid grönt och vackert, för de ligger en stor, stor sjö där, och gräset är friskare än någon annanstans.”
Sonen slöt ögonen och föreställde sig det gröna gräset och vattnet. Han hade aldrig sett en sjö, men försökte tänka sig hur en sådan skulle se ut. Som en jättestor pöl, kanske.
”Där i Nasaret bodde jag hemma hos Anna och Joakim och deras dotter Maria. Min mamma bodde också där, och min mormor. Det var snälla människor som gav oss ganska bra mat och inte lät oss arbeta för mycket. Speciellt mycket tyckte jag om Maria. Hon brukade alltid klia mig bakom öronen.
En dag skickades jag med Maria och hennes trolovade Josef ut på en lång resa. Maria var tyngre än hon varit tidigare, och jag insåg så småningom att det var för att hon skulle få ett barn. Det är vad människorna kallar sina föl.”
Sonen skriade av skratt. Barn! Så fånigt det lät!
”Bara en liten bit härifrån, i Betlehem, föddes så det barnet. jag har sett många människobarn, både innan och efter dess, men inget är som det barnet. Jag fick vara med när han föddes, och jag bar honom sedan ut på ännu en resa, till Egypten, och även därifrån. Och jag säger dig, min son, aldrig har det funnits en människa som honom.”
Sonen frågade, som alltid:
”Vad hette han, mamma?”
”Han heter Jesus.”
”Vart tog han vägen, mamma?”
”Jag vet inte, min son, men jag är säker på att vi en gång kommer mötas igen. Det var någonting speciellt med honom. Jag längtar efter att se honom igen, det gör jag. Han är värd att vänta på.”
Sonen skakade på sitt långa åsnehuvud. Han hade inte levt så länge, men redan visste han att de flesta människor varken var särskilt snälla eller värda att längta efter. Om de inte bjöd på honung, det vill säga.
Vårsolen brände ner på dem där de stod tjudrade utanför huset. Det gamla åsnestoet och hennes unge son stod absolut stilla, bara svansarna viftade då och då bort några flugor.
Plötsligt hördes det oväsen. Slött tittade åsnorna bort mot ljudet, och fick se två män komma gående mot dem. Till deras oerhörda förvåning band männen upp deras tömmar, och ledde bort dem. Åsnorna kom sig inte ens för att streta emot, och om man känner åsnor vet man hur förvånade de måste ha varit för att de ska glömma det.
Männen, som hade snälla ögon och mjuka händer, lade sina mantlar på ryggarna på stoet och fölet. Och sedan såg de en annan man komma mot dem. Stoet spratt till, det var något med honom...något välbekant... När han lade sin hand på hennes mule och smekte den, mindes hon, kände hon igen lukten. Han hälsade också på fölet, ungåsnan. När stoet såg hur hennes son kråmade sig och fullständigt skuttade av glädje, log hon mot honom.
”Se. Sade jag inte att han var värd att vänta på?”
Mannen, som hon hade förstått var Jesus, som hon burit som barn, satte upp på ungåsnan. Det var första gången han bar en människa, men han rörde sig så försiktigt, och åsnestoets hjärta svällde av stolthet.
Sedan sträckte hon på sig, så gott en åsna nu kan sträcka på sig, och började sakta skritta mot Jerusalem, efter sin son och hans underbara börda. Det var folk överallt, och under hennes hovar kände hon tyg och palmblad. Det kändes som om hennes son bar en kung. han, en enkel åsna från byn Betfage. Men värmen från hans händer, och minnet av hans leende, suddade ut allt annat. Detta var det hon väntat på i hela sitt liv. Vilken berättelse att föra vidare!

Hela världen har väntat. Staden Jerusalem, också kallad Sion, har väntat. Åsnorna, gråsparvarna, bina, abborrarna och snöleoparderna har väntat. Blåklockorna och majskolvarna har väntat. Och vi har väntat. Vi har väntat på att Jesus ska komma, med freden och rättvisan och livet till alla. Att han ska komma och göra världen och naturen hel igen. Natten går mot sitt slut och dagen är nära! Kristus kommer, Davids son, och varje nytt kyrkoårs början, den här dagen, tänds hoppet igen. En dag ska krigens vapen förintas, en dag ska terrordåd och miljöförstöring upphöra. Han är värd att vänta på, och precis som åsnorna i fabeln, som kanske är sann, kan vi bära hoppet i våra hjärtan. Han kommer tillbaka, i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Predikan Alla helgons dag 08

Mitt i finanskris och räntekaos, mitt i den amerikanska valcirkusen och all dess påverkan på våra liv, slår Jesu ord hårt. Och de klingar sant, sannare än vad många av oss hade anat för ett år sedan, eller ens för sex månader sedan.
Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje.
Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.

Ve er som söker tillfredsställelse för stunden, den ska försvinna.

Ve oss.

Vi talar om att leva i nuet. Att oroa oss är inte bra, att planera är för tråkigt, men i själva verket oroar vi oss, och planerar, men för fel saker.
Vi gör upp budgetar, om vi är duktiga. Vi sparar, om vi är skötsamma.
Vi planerar, fixar, ordnar.

Men för vem gör vi det?

Inte är det för Gud, inte. Inte är det särskilt ofta ens för våra medmänniskor. Det handlar, som så ofta, om oss själva. Vi sätter oss själva i första rummet, och därmed glömmer vi det största budet: Du ska älska Herren din Gud mer än allting. Och i vår själviskhet glömmer vi också den andra delen: och din nästa som dig själv.

En människa som handlar så har redan fått ut sitt goda. Hon har handlat för sitt eget bästa, här och nu. Jesus säger inte att den människan blir straffad, hon har bara inte särskilt mycket mer att hämta ut. För även om jag samlar skatter på jorden, kommer jag få gråta. Det mänskliga livet innehåller sorg och smärta och hunger, för rika som för fattiga. Men ve den som håller sig undan allt det på bekostnad av andra. Ve den som sänker sin blick, som bara ser sig själv, istället för att klättra upp i det högsta klocktorn hon kan finna och där söka Gud.

Om du är fattig nu.
Om du hungrar nu.
Om du gråter nu.
Om du blir smädad, mobbad, för din tro.

Vet då att håller du fast, om du lyfter blicken trots allt det svåra och hårda, kommer du se att Gud är med även där. Vet att det går att hålla fast även då.

Det är enkelt för mig att stå här och säga. Jag lever ett privilegierat liv, javisst. Men jag tror inte att det finns någon härinne som inte någon gång har tvivlat på Gud. Som aldrig har ifrågasatt meningen i det som händer, eller önskar ett tydligare ingripande. Jag kan ärligt säga att det händer mig jämt. Jag ser på hur världen ser ut, jag märker hur människor mår dåligt, och jag frågar mig emellanåt varför inget händer.

Men jag frågar mig sällan vad min roll är i det hela. Och det är nog ett av skälen till att jag inte är ett helgon.

Enligt Nathan Söderblom är helgonen människor som med sina liv visat att Gud finns. Det är en vacker definition, som säger något viktigt om hur en människa bör leva sitt liv. Finns Gud ger det nämligen konsekvenser. Finns Gud ska vi också söka Gud, vi ska lyda Gud, vill ha relation med den som skapat allt, den som upprätthåller allt liv. Finns Gud borde vi vilja vara så nära som möjligt.

Finns Gud kan vi säga med tillförsikt att de som är fattiga ska bli saliga och få Guds rike, eftersom de har givit allt, och därmed ska få allt.
Finns Gud kan vi förkunna att de som är hungriga ska bli mätta, eftersom Gud ska ställa allt till rätta.
Finns Gud förstår vi att de som sörjer och gråter ska få skratta, eftersom ingen sorg ska finnas mer, och ingen klagan och ingen smärta. Gud ska torka alla tårar från våra ögon.
Och finns Gud spelar inte smädelserna någon roll, nej, de gläder oss till och med, eftersom de visar på hur våra ord och handlingar faktiskt slår rot.

Finns Gud kan vi stå där inför skaran av mångtusende änglar och helgon, och vi kan stå där med raka ryggar. För om vi har varit fattiga, hungriga och sorgsna har vi varit det i Jesu namn, och vi kan räkna oss bland de heliga.

Men det kräver att vi släpper taget. Det kräver att vi prioriterar om, trots fallande kronor och flygbolagskonkurser, och det är svårt. Vi har inte byggt vår värld för helgon. Vi lever i en tid som lovar oss lycka nu, rikedom nu. Och misslyckandet lurar hela tiden runt hörnet. Men Gud väntar där också. Och mitt i allt det andra finns möjligheten öppen. Kanske når vi som Mose aldrig dit, men utsikten från berget är vacker. Saligheten väntar runt hörnet, precis nedanför berget. Tro, och det ska bli så. Tro på Gud.

predikan mikaeli 08

Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid föreställt mig änglar som sittande på moln, med harpor i händerna, eller eventuellt i en stor kör samlade kring Guds tron, evigt sjungande, och det har varit en trevlig bild. Lite trösterikt och idylliskt sådär.

Hej himlarymder, kom änglahär. Höj era röster, sjung Herrens lov.

Det är så skönt och trösterikt att det finns en hel industri uppbyggd kring att tala med änglar, eller naturligtvis försäljning av tusentals änglastatyer eller bilder. Änglarna fascinerar.
Men den typen av änglar har ingenting med våra liv att göra.

När jag var liten samlade jag på bokmärken. Några av mina favoriter var just änglarna. De var stora, en del så stora att de stack ut utanför bokmärkesalbumet och följaktligen så småningom blev fransiga och vikta. Men då hade jag för länge sedan tappat intresset. I vilket fall som helst var jag allra mest fascinerad av den vackra ängeln med den ljusgula klänningen och det vågiga bruna håret. Man kunde inte se hennes fötter ordentligt, eftersom de var fast förankrade i ett moln. Hon, för det var inte minsta tvivel om att just den ängeln var en kvinna, var så nära idealutseendet jag kunde tänka mig.
Och så vänder vi oss till bibeltexterna idag. Ingenstans står det något om änglarnas utseende. På andra ställen talas det om män i skinande vita kläder, eller till och med personer som på avstånd ser ut som helt vanliga människor, men ingenstans ser vi några storvuxna gyllenhårade män med vingar. Inte heller några rosenkindade gloriabekrönta skönheter av den där bokmärkessorten. Och de enda keruber vi ser, i bibeltexter eller här i vår vardag, är våra egna barn.

Idag tänker jag att en sådan ängel inte bara är rätt meningslös, utan också i förlängningen talar om Gud på fel sätt. Jag skulle till och vilja påstå att de änglarna är närmare besläktade med dem Mikael störtar ned på jorden, Drakens änglar, än med den himmelska kören.
För den brunhåriga ängeln står still. Hon är i himlen, nöjd och fylld av fridfullt allvar. Hon verkar inte ha någon annan uppgift än att vara dekorativ. Hon bryr sig inte om någonting, och visar på en Gud som dragit sig undan, en Gud som inte längre bryr sig om människorna.

Men änglar handlar. Guds änglar är i rörelse. Och den rörelsen är en ständig resa mellan jord och himmel, de stiger upp och ned.
Det är som om himlen och jorden är en enda stor bikupa. Alla har vi våra olika uppgifter, och medan vi människor likt drönarna är fria att älska drottningen Gud, är änglarna arbetsbina. De hjälper, stöder, kommer med meddelanden, sjunger, lovprisar:

(Uppenbarelseboken 5:11-14)
Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.
Och allt skapat i himlen och på jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:
Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.
Och de fyra varelserna sade: Amen.
Och de äldste föll ned och tillbad.
Sången är inte en behaglig körs skönsång. Det handlar inte om hovunderhållning. Guds änglar ropar utan rast: helig, helig, helig. De påminner oss, och resten av vår jord, om var vi kommer ifrån, vilka vi är och borde vara, och naturligtvis om vem Gud är. De bär budskapet om Guds kärlek, och de följer oss medan de sjunger helig, helig, helig.

Och de försvarar bikupan mot attack.
Det är möjligt att våra liv inte rymmer tron på änglar och den eviga kampen mellan ont och gott, annat än i lördagsfilmens heroiska form. I det dagliga funderandet på om man eventuellt ska byta bank eller vilken av de båda amerikanska vice-presidentkandidaterna som är bäst tycks möjligtvis tankar på änglar vara långt borta. Men det är just där, i vardagens ständiga frågor, som änglarna verkar. Det är där striden avgörs. I mitt och ditt kök. I våra rökrutor eller vardagsrumssoffor. För att änglarnas kamp är vår, och den har flyttats hit. Ja, om det är någonting som dagens texter gör alldeles klart, så är det att änglarna i allra högsta grad har med mänskligt liv att göra. Även sjungandet runt tronen har med mänskligt liv att göra. Jakobs dröm, Natanaels bekännelse, och allra mest Uppenbarelsebokens skakande skildring av striden i himlen och dess konsekvenser.
Det har alltihop med mänskligt liv att göra.

Det handlar inte om stora luftstrider eller explosioner, det hör till actionfilmen, utan om en ständig, smågrå och vardagstrist kamp. Som kampen mot ogräset, bara med oändligt mycket större insatser.

Draken är störtad ner på jorden. Vi känner det, vi vet att allt inte står rätt till med vår jord. Guds änglar handlar, de står inte still på bokmärkesmoln, utan skyndar att ge oss sin hjälp. De pekar på vägen vi bör gå, de stöder. De vandrar upp och ner från jorden till himlen i Guds ständiga ärende att vända oss tillbaka.
Gud låter sina trogna allt gott av nåd erfara.

För vi är fria att älska Gud. Fria att dela gemenskapen med Natanael, Jakob och alla de andra. Fria att samlas kring vårt nattvardsbord i gemenskap med alla dem som gått före, och dem som kommer efter. Den eviga kampen mellan ont och gott måste fortsätta kämpas, kring matbord och framför tv-skärmar, men resultatet är redan klart. Människosonen, Jesus, vann den striden mot Draken. Inte genom svärd. Inte genom god talarkonst eller pr-trick. Han vann genom att älska så mycket att döden och ondskan inte hade en chans. Och i hans tomma grav väntade en ängel på att få berätta för kvinnorna som kom för att sörja.

Det minns vi här idag. Tillsammans med änglarna sjunger vi helig, sjunger vi Herrens lov, på så många sätt vi kan och med alla våra olika röster. Vi sluter oss till den kör som sjunger världen rätt, som placerar in oss på vår rätta plats. Sjungande får vi hedersplatsen.
Så kom himlarymder, kom änglahär, kom björn och bäver. Kampen står här och nu, och vinet och brödet på vårt bord är segerns tecken. Drakens tid är kort, och vi firar seger med hela skapelsen.

18 e 3 "Att lyssna i tro" 080921 (konfirmandupptakt)

Att vara en god lyssnare är något som värderas högt i vårt samhälle. Åtminstone säger vi att det är en bra egenskap, och framhåller gärna om vi uppfattar oss själva sådana. Men världen premierar snarare en god talare än en lyssnare, och plötsligt finner sig lyssnaren vara den som ingen lyssnar på.

Men vi borde lyssna mer på lyssnarna. De som vet vad som rör sig under ytan, de som får höra människornas yttersta önskningar och drömmar. Det är från lyssnarna, inte talarna, som vi kan förstå människorna, det är från dem sanningen kommer. Och främst bland lyssnarna är Gud.

Det finns en film som heter Bruce den Allsmäktige. Det är en fånig komedi om den självupptagne reportern Bruce, som en dag får vikariera som Gud. Han njuter av makten och använder den för egen vinning, men när han öppnar sin dator och kollar eposten, ligger där hundratusentals böner och väntar på honom. Han börjar öppna några, men inser att han aldrig kommer kunna läsa alla, än mindre besvara dem, så han beviljar bara alla böner utan att lyssna. Resultatet blir kaos. Massor av människor vinner på lotterier, men de vinner väldigt lite, eftersom pengarna i potten inte räcker till någon storvinst. Det blir märkligt väder, än sol, än regn. Och Bruce inser så småningom att han inte räcker till som Gud. Eftersom detta är en amerikansk må-bra-film, blir naturligtvis allt bra till slut. Gud tar kommandot, och på kuppen har Bruce blivit en bättre människa. Han har lärt sig att inte alltid sätta sig själv i första rummet, att lyssna, och att lita på Gud.

Poängen jag vill komma till är ju att Bruce började lyssna till Gud, och blev medveten om hur Gud lyssnar på honom. Och genom det lyssnandet blev också Bruce till slut medveten om vad som var allra viktigast i hans liv.

I dagens evangelietext går en man ut och hittar en skatt i en åker. Han gömmer den igen, för att sedan köpa åkern med skatten. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss. Kanske det är det perfekta plagget jag har hittat i affären, och det enda som är kvar i min storlek. Då gömmer jag det någon annanstans, för att sedan återvända när jag har pengarna. Har ni också gjort så? Vi har ju sällan möjligheten att köpa hela affären, men nog gör vi vad vi kan, med våra resurser, för att försöka säkerställa att vi faktiskt kommer få tag i det där plagget eller vad det nu än kan vara. Tänk då om det är någonting än mycket mer värdefullt. Det absolut mest värdefulla som finns, någonting du inte ens kan tänka dig att leva utan. Vad är det värt? Hur mycket är du beredd att offra för din skatt?

Bruce offrar till slut sin karriär för att vinna tillbaka sin självrespekt och sin flickvän. Inte för att Gud kräver det av honom, utan för att Bruce inser att just karriären är det som står mellan honom och flickvännen och självrespekten.

Skatten i åkern visar på att Guds rike är inom räckhåll för oss alla. En del snubblar närmast över det, kanske föds in i tron, medan andra får kämpa och söka länge, som köpmannen med sin pärla. Vägen till Gud är olika för oss alla, och hindren likaså. På ett annat ställe i Bibeln säger Jesus att himmelriket finns inom oss. Skatten och pärlan bär vi redan på, men ska vi hitta fram dit krävs det att vi lyssnar på Gud. Vad hindrar just mig från att finna Guds rike? Fråga, och du ska få svar. Sök, och du ska finna.

Det kan bli obehagligt att lyssna på och följa Gud. Konsekvenserna för en del av apostlarna, Jesus lärjungar, blev svåra. En del av dem ställdes inför rätta, och vissa dödades för att de följde sin tro. Så är det ännu idag på många ställen i världen. Här i Sverige är det ovanligt att lida för sin kristna tro, men visst förekommer det mobbning eller förlöjligande. Det kostar på att följa. Men alternativet är inte bättre det. Att leva i en lögn, att tvingas stå för något som inte är en själv, är i längden outhärdligt. Som Visheten, ett annat namn för Gud, säger i den gammaltestamentliga texten: Den som försmår mig skadar sig själv.

Det som är mest värt i hela världen, i hela livet, är också värt allt. Det är värt att kämpa för. Det är värt att bli retad för. Och det värdefulla för oss, det är Gud, och Guds rike. För Gud, däremot, är detta mest värdefulla vi, barnen, och oss gav Gud sitt barn, Jesus. Gud lyssnade, och förstod vad som behövdes, och sände Jesus så att också vi kunde lyssna till Gud. Och Jesus berättade om himmelriket, vårt hem hos Gud. Den skatten bara väntar på att du ska finna den, Visheten ropar efter dig. Sök, och du ska finna. Och skattjakten, den börjar här och nu.

17 e 3 "Rik inför Gud"

Är våra liv och evigheten ett nollsummespel? Tar de ut varandra? Abraham förklarar det så enkelt för den rike mannen: du hade det bra under livet, alltså blir ditt efterliv inte särskilt festligt, medan Lasaros, som levde i elände och smärtor, får sitta vid honnörsbordet. Enkelt, orsak och verkan. Det är bara att gratulera Lasaros, och all de som lider som honom. En dag ska de få sin rättmätiga belöning, och vi andra… ja, vi får väl se till att leva ordentligt här och nu, tids nog kommer evigheten med lågorna.

Men det stämmer ju inte. Var tog nåden vägen? Förlåtelsen och kärleken, alla de där sakerna vi pratar om hela tiden här i kyrkorna. Abraham lägger fram en enkel karma-tanke, det du sår får du skörda, och så blir Guds logik i hans tolkning skrämmande konsekvent. Och ingen räddning går att få för den som inte levt i smärta och pina. Men det stämmer ju inte.

Gud kan rädda alla. Och det finns förlåtelse för i stort sett allt. Jag brukar tala om för konfirmanderna att det finns en chans att till och med Hitler är i himlen. De har svårt att acceptera det, för att vi människor är konstruerade så att vi alltid söker rättvisa. Och det straff Hitler inte fick i livet, önskar de att han fått efteråt i alla fall. Kanske där bredvid den rike mannen i lågorna.

Men verkligheten är inte ett nollsummespel. Guds rättvisa är inte vår. Det går inte att vandra omkring och påstå att alla rika människor kommer att komma till helvetet, och att alla fattiga kommer till himlen. Den här berättelsen handlar inte om det.
Inte heller är den en enkel illustration av hur människor som handlar illa kommer få betala för det, eftersom det inte står någonting i texten om att den rike mannen skulle vara ond, eller att Lasaros skulle vara god. Den enda antydning som ges oss är att Lasaros inte ens får resterna. Inte ondskefullt, på sin höjd själviskt. Men är det värt en evighet av fördömelse?

Men det finns en bakgrund till denna berättelse. Jesus har just diskuterat rikedom med några fariséer som var ganska intresserade av status och ägodelar. För dem, liksom för många ännu i vår tid, var rikedom ett tecken på Guds goda vilja. Den det gick väl för på jorden var välsignad av Gud. Framgångsteologi. Men återigen, påminner oss Jesus, stämmer det inte. Det finns ingenting som säger att en rik människa är mer rättfärdig än en fattig. Nej, till och med en utfattig och blödande tiggare kan vara mer rättfärdig än den rike.

Guds logik är inte vår logik. Vår räddning ligger helt och hållet i Guds händer. Det handlar inte om att njuta av alla gåvor vi har fått, inte heller om att upphöja fattigdomen till det enda ideal Gud eftersträvar. Det handlar om att kasta sig på Gud.

Oavsett om du är fattig eller rik – lita på Herren.
Är du kvinna eller man – sätt din lit till Gud.
Ung eller gammal – förbli i Gud.

För i Gud finns allt vårt hopp. Vi kan inte förlita oss på jordiska ägodelar, en dag vissnar de bort, vittrar de ner. Hur rika vi än är dör vi alla till slut. Och kanske är det detta som är den rike mannens misstag. Pengarna hade skyddat honom hela livet, ingenting hade drabbat honom; ingen sjukdom, arbetslöshet, utsatthet. Han hade aldrig känt behovet av Gud. Men när döden kommer, de onda dagarna nalkas, betyder allt det där ingenting. Det går inte att köpa sig fri från den. Och när stödet rycks bort, då blir fallet hårt.

Lasaros, däremot, hade ingenting. Ingenting att hoppas på, ingenting att bli besviken på. Ingen spargris att sätta sin lit till. Han hade ingen utom Gud. Dörrarna var redan stängda, sångrösten mist sin klang. Och Lasaros tänkte på sin Skapare, både i sin ungdom och på sin ålderdom. Och han stod frimodig på domens dag, för han var inte rädd. Kärleken hade fördrivit rädslan.

Så där är de, Lasaros och den rike mannen. Skilda åt av en avgrund. Abraham deklarerar att ingen kan ta sig över, varken dit eller tillbaka, och den rike mannen är dömd till en evighet i lågor. Men det är på väg att ändras.

Ännu vandrar Jesus i texten idag på jorden. Ännu har inte klyftan mellan människa och Gud slutits, ännu finns såret som skiljer jorden från himlen. Det gamla förbundet haltar, men Guds plan har satts i verket. Snart ska Jesus stiga ner i dödsriket och där rädda även dem som gått före, snart är Kärlekens förbund instiftat i måltidens vin och bröd. Snart gör Jesus döden till en parentes, och evigheten till ett hem hos Gud.

Tänk på din Skapare i din ungdom. Tänk på din Skapare i din ålderdom också. Gud söker dig. Var inte rädd. Kärleken fördriver rädslan, och Jesus Kristus är den som läkte världen tillbaka till Gud, så förbli i den kärleken.
Lasaros ligger framför våra dörrar ännu. Han är hungrig ännu. Den som inte älskar sin nästa, kan inte älska Gud. Och vår uppgift, vårt bud, är att älska, med handling och sanning. Res honom upp. Förbind hans sår. På det sättet är du med och skottar igen den gapande klyftan.

Guds logik är nåd, och bara nåd. Och i det finns allt vårt hopp.

Predikan 14 söndagen efter trefaldighet ”Enheten i Kristus”

Jag har två pappor. Eller så har jag bara en.
Jag har en mamma. Och så har jag en till.
Jag har en och en halv syster, eller rättare sagt två. Eller en halv miljard.
Och bröder, det har jag inga. Inga alls, utom den halva miljarden.

I detta kan jag finna näring. Här kan jag finna upprättelse. För att det gör ont. Men här finner jag läkedom. Men tills jag är hel, kommer det göra ont.

Och ni vet hur det är.
Jag talar om familjer.
Ni vet.

Mamman som en dag lämnar radhuset, barnen och maken utan att se tillbaka. Och hon som stannar och går ut och gungar med ungarna fastän Bolibompa har börjat.
Pappan som jobbar för mycket och dövar det dåliga samvetet med alkohol. Och han som med överfyllt hjärta vakar vid lilltjejens säng mitt i natten bara för att se henne andas.
Den äldsta systern som barrikaderar sig bakom en mur av duktighet. Där bakom sörjer hon sin ensamhet och märker sina armar för att i alla fall känna. Och hon som gråter av glädje och stolthet när lillebror vinner sin första simmedalj.
Den yngre brodern som revolterar tills han inte längre kommer ihåg vem det var han drömde om att vara. Och han som kryper ner i föräldrasängen ännu som åttaåring, för att de monster som han vet inte finns inte ska kunna ta honom.
Slagsmålen, grälen, den iskalla tystnaden. Glädjen och värmen. Den orubbliga lojaliteten och sveken.

Ni vet. Familjer.

Lyckliga emellanåt, dysfunktionella ibland. Det är vi, en stor familj, delad.

Delad av århundraden av hat, missförstånd, girighet och vanlig enkel dumhet.
Vi är syskon för sårade för att ens prata, vi saknar våra föräldrar. Vi är barn som misshandlats av förlusten av hopp.
Och så bär vi vår smärta med oss. Vi bär det stolt, klär oss i den som ett tecken på identitet. Ibland spikar vi upp den på diverse portar, ibland fyller smärtan, den stolta smärtan, insändarsidorna i Kyrkans tidning och Svenska dagbladets debattdel. Spåren av smärtan kan följas över hela Internet. Den kristna familjen, kristenheten. En delad familj.

Och vi skrattar åt våra systrar och bröder som talar i tungor. Vi skakar på huvudet åt dem som kämpar för att få röra vid en påvlig ärm. Vi tar avstånd. Vi aktar oss för att använda en del infekterade ord, sådana som Jesus, eller frälsning, eller mission, så att ingen ska tro att vi är som de där andra, de tokiga kristna. Våra förvirrade syskon. Och så bär vi smärtan vidare, utan att låtsas om att vi haltar.

Missförstå mig rätt, jag älskar att vara en del av Svenska kyrkan. Jag sökte både här och där, och här landade jag, här är jag hemma. Och jag tror helt uppriktigt att denna vår kyrka är rätt ute i så mycket, jag är stolt och glad. Men hur ska jag, hur ska vi som delar känslan av att vara på rätt plats, då kunna acceptera att det finns andra, våra syskon, som inte ser det på samma sätt? Hur kan jag se syskonskap och inte syskonrivalitet?
För Jesus säger oss att vi ska vara ett. Inte som ett. Ett. En familj. Och ändå, vad världen ser är inte enhet. Vad vi visar är käbbel, småsinthet, smärta. Och det gör ont.

Jesus säger att han älskar mig. Rakt igenom århundraden av redigeringar och kanoniseringar av skrifter. Han älskar mig. Och han älskar dig. I den kärleken är vi ett. Förenade av Gud, vi andas samma luft. In i mig, ut ur mig, in i dig, ut ur dig och in i nästa. Som livsanden ur Guds mun andas vi samma luft, och vi är ett. Vi har samma uppdrag. Och där är vi ett.

Det syns inte utanpå. Kyrkorna med sin olika arkitektur och församlingssyn står kvar. Det är vi som ska förändras. För den här texten, det här fantastiska evangeliestycket i all sin klurighet, det talar inte om ekumenik. Det talar om familj. I all sin härlighet och trasighet. Det är vår familj, syster och bror. Vi delar luft, vill du också dela mitt uppdrag? Vi delar förälder, kom dela mitt liv.

För Gud älskar dig, och kallar dig ut i världen, för att berätta för dem som kommer till tro genom dig. Säg dem, syster eller bror, berätta, ge dem Guds ord:

Jag är din mor och din far.
Jag är din bror och din syster.
Jag är kärlek och helighet.
Jag är i din sårade stolthet och dina misstag.
Jag är i din dansande glädje.
Jag är den som är och var och ska komma.
Jag är i dig och runtomkring. Jag är himmel och jord.
Och jag gör er till ett.
Jag gör er till ett i min avbild. För att jag älskar er med hela mitt hjärta och hela mitt sinne.
Hör detta – jag är Gud. Och jag älskar dig.

Berätta, syster och bror. Berätta för dem du möter. Se dem, se mig, i ögonen och ge dem Guds ord. Du är en profet. Och vi är ett.

Sermon on the 14th Sunday after Trinity (from the preaching conference)

John 17:18-23
As you have sent me into the world, so I have sent them. And for their sakes I sanctify myself, so that they also may be sanctified in truth.
I ask not only on behalf of these, but also on behalf of those who will believe in me, through their word, that they may be all one. As you, Father, are in me, and I in you, may they also be in us, so that the world may believe that you have sent me.
The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me.
This is sustainment. This is nourishment. Knowing this makes it all alright.
But the hurt does not go away.

/Talk about different ways families can be dysfunctional…/

We are a family divided by centuries of hate, misunderstanding, greed and simple stupidity. We are siblings too hurt to talk, mothers and fathers absent. We are children abused by loss of hope.

So we bring our hurts with us. We carry our differences proudly, wear them like badges on our different robes and albs. Sometimes we write them with bold letters on our church bulletin boards, other times we badmouth each other all over the Internet. The Christian community. A family divided.
You know it all…/different ways to create/sustain differences/

For me, being Church of Sweden Lutheran, is so important, a decision so major in my life, that I cannot let go of that sense of rightness. I really do believe we got it right. How then do I meet another? How do I acknowledge her sense of rightness? How do I see sisterhood and not sibling rivalry?

And yet. Jesus tells us we should be one. Not as one. But to the world, we are not. And among ourselves, we find it so hard to acknowledge that unity.
How then can I say that this is nourishment?

Because Jesus tells me he loves me. And he tells me he has sent me into the world. Straight through centuries of editing and canonizing, Jesus talks to me. And just like he talks to me, he talks to you. Because we, sister, are one. One in the Spirit, one in vocation, one in womanhood and humanity. We breathe the same air.

This is not a text about ecumenism. It is a text about family.
It’s not about structures merging, it’s about breathing together, living together.

So there. This is sustainment. We are to become one, because the Lord God already is in us. We already are one, because Jesus loves us. And we are called to go out in the world.

So tell them this, sister, because these are the words of God, through you, the prophet:

I am your sister. I am your mother and daughter. I am in your wounded pride and your failings. I am in your dancing joy. I am the one that was and is and shall be. I am in you and all around. I am heaven and earth. And I join you together. I make you one in my image.
Because I love you with all of my heart, with all of my mind.
Know this. I am God. And I love you.

Tell them this, sister. You are the prophet. And we are one.

Predikan 4e3 Att inte döma 080615

Jag är en synderska. Ja, det är sant. Jag syndar hela tiden. Det är till och med för ofta, och för mycket, för att räkna upp här. Det är bara att konstatera att jag inte lever som jag lär, och inte som Jesus lär. Det svider, kliar, irriterar och gör ont.
För jag tror inte att jag är ensam om att vilja vara god och ren.

Jag vet inte hur många gånger jag har bett i den där aftonbönen som alltför ofta blir lite slentrianmässig, att jag ska få Guds hjälp att bli den där perfekta, helgonliknande varelsen som lever efter Guds vilja, ser alla människors behov, älskar andra som mig själv. Det är bara det att när jag somnat i någon slags from förhoppning om att det kanske ska bli annorlunda i morgon, vaknar jag ändå i själviskhetens klor.
Jag sätter mig själv, och mina önskningar, först hela tiden. Och visst, nog är jag medveten om det, men det gör det inte särskilt mycket bättre. Ibland ångrar jag inte ens mina handlingar eller tankar.
Usch. Varsågoda, här är jag. Den som lovade i sina prästlöften att vara en herde, en förebild, står här och berättar om sin uselhet, och samtidigt blir också detta någon slags stolthetsgärning, ett sätt att dra uppmärksamheten till mig, mig, mig.

Så jag vänder förstoringsglaset utåt istället. Som så ofta förr. Det känns lite bra att se på alla andra och veta att de är lika dåliga som jag, eller kanske ofta ännu värre. Oj oj oj, vad de festar, bedrar sina älskade, begår brott eller ljuger. Sådan är i alla fall inte jag. Och så känns det bra en liten stund till. Ända tills samvetet börjar gnaga en smula igen. Och då står jag där med valmöjligheten igen – se på mig själv, eller se på andra? Min hand tvekar över kikaren, men som så ofta förr plockar jag upp den och riktar in den på någon vän eller bekant. Oj oj oj, som den personen maskar på jobbet, eller behandlar sina barn nonchalant, eller…

Men jag är en synderska. Det är mig jag borde bekymra mig för. Men ofta bara skrattar jag bort det, bagatelliserar. I jämförelse är jag en bra människa, och jag behöver inte ens jämföra mig med de stora skurkarna som Hitler eller Saddam, jag är till och med rätt bra i jämförelse med den där direktören eller läraren som fuskar med tv-avgiften. Synd då att samvetet fortsätter gnaga.

Vad ska man då göra? Jag har försökt med bedjandet och med reformerandet, men det är bara att inse, jag blir nog aldrig ett helgon. Det kanske är dags för ännu en insikt – jag är faktiskt rättfärdig också. Jag är redan räddad. Jag är redan frälst. Där på korset, år 33. Då när min Gud valde att ta på sig allt och dö för mig och för dig. Inte för att han måste, utan för att han ville. Inte för att det var någon slags plikt, utan för att han älskar oss. Därför är jag hel och ren, förlåten och gjord rättfärdig. Alltså förlåten, och given tillgång till himlen och Gud. Det hindrar inte att jag är en synderska också, det gör inte att jag behöver förlåtelsen mindre. Snarare tvärtom, jag behöver den mer när jag äntligen insett hur det ligger till. Jag är i grunden kapabel till såväl ont som gott och alltför ofta väljer jag fel. Jag är synderska och rättfärdig.

Kampen är inte över. Den måste stås ut med varje enskild dag. Jag låter tankarna komma, och tränger bort dem. Jag biter igen runt de hårda orden, jag ler istället för att fräsa. Och mina kollegor här ler säkert också, de känner mig och vet att jag inte är ett lamm. Kampen är inte vunnen, och vem vet om den någonsin kommer vinnas. Jag är en människa, kapabel till stora och underbara ting, men också till sådant som ger den bottenlösaste förtvivlan och hopplöshet. Jag är människa, skapad till Guds avbild, men i allt strävande att vara en avbild av någon annan, efter den andra människa, eller i alla fall idén om en människa, jag för tillfället avgudar. Jag är människa, och därmed Guds barn, och Guds syster. Och jag är gudaskapad, och dras ändå till mörkret som en fluga till ljuset.

Och detta gäller även dig. För vi är lika, du och jag. Lika som de syskon i Kristus vi är, som tvillingar födda ur samma ägg, enäggstvillingar från samma gudomliga livmoder. Vi är ett i Kristus, lemmar i hans kropp, och därför svaga själva men tillsammans kan vi leva i att vara avbilden av det som inte kan avbildas, nämligen Gud.

Så därför, syster eller bror, vill jag inte längre döma dig. Jag kan tänka mig att hjälpa dig ta ut den där flisan ur ögat, om du kan tänka dig att hjälpa mig dra ur min bjälke. Vi är blinda, men tillsammans kan vi se. Tiden är inne för att vända förstoringsglaset inåt, mot oss själva och vår relation till varandra och Gud. Tiden är inne för att sluta döma, för vi är alla dömda och frikända, döda och levande. Vi är alla värda allt och inget. Och endast Gud har rätten att döma oss. Enbart Gud. Och Gud lurar man inte, hur mycket vi än levt i självbedrägeri och självgodhet. Gud vet, vi är syndare alla, men tack och lov, kära vänner, vet Gud också att vi är gjorda rättfärdiga. Platsen i himlen är din, om du vill ha den, men den kostar dig din själviskhet, din ovilja att se klart, din egenrättfärdiga upplevelse av tro som något du kan välja eller vraka. Nej, Gud har bruk för dig. Gud vill skapa i dig ett nytt hjärta och en ny tanke, Gud vill att du ska vara allt det du en gång drömde om, och allt det som du har givit oss. Gud vill. Vill du?

Predikan 5 i påsktiden ”Att växa i tro”

All tro är relation, och relationen mellan Jesus och Fadern ska också avspeglas i relationen mellan oss och Jesus, och mellan oss och andra människor.
Och är det så, då måste vi vara intresserade av att utforska treenighetens mysterium, för att lättare kunna se var vi missar, och vad vi ska sträva mot. I Jesu relation till sin förälder, vill vi kunna spegla oss, där vill vi också kunna vila. Med Jesus vid vår sida, vandrar vi mot Faderns hus.

Hur ska vi då växa i denna tro? Jag tror att det måste förstås som att vi ska växa, och att vi ska göra det som troende, i ett troende sammanhang, förvissade om Guds kärlek. I själva verket är det förutsättningen för växten. Näringen i ord och sakrament ger kraft för den vandring vi alla är stadda på, och våra medmänniskor är vårt resesällskap. Deras tro, uttryckt i relationen till Gud och människor, när vår växt, vår tro och vår relation, och så växer vi tillsammans, sammanbundna men alltid oss själva.

För det måste ju vara poängen; att ständigt bli mer oss själva. Inte att utvecklas till någon bättre, vackrare, starkare eller frommare, utan att med Guds hjälp växa till allt större likhet med den vi är skapade att vara, den Gudsbild vi är kallade att visa världen. Att tala om att tron ska växa, att vi ska bli mer troende, mer fromma eller mer upplysta hotar att placera oss i gnosticismens och new agefilosofiernas bakvatten, med föreställningar om att vi själva kan uppnå gudomlig kunskap eller förverkliga oss själva genom studier eller diverse andliga tekniker. Så är det inte. Den enda vägen till den upplysningen och kunskapen går genom Gud, och endast Gud. Så vårt mål är inte att bli en ny slags bättre form av människa, nej, vårt mål måste vara att bli den människa vi är skapta att vara. Oss själva. Och det kräver arbete, det kräver bön, men vi gör det inte utan hjälp, för den hjälpen är i själva verket det enda som hindrar oss från att bli fromma ögontjänare med alla de rätta attributen och formuleringarna, men utan det levande livet med Kristus inuti.

Men vad ska jag då göra? frågar sig hjälpsökande vän av ordning. Gör ingenting. Ingenting, tills du inser att vad du än gör är ingenting jämfört med vad Gud gör, och vad Jesus redan har gjort för dig. Tro det, och du kommer att växa. Tro det, och du finner dig på den där vandringsvägen med alla dina systrar och bröder. Ja, för så är det, i tron är vi alla ett, en familj, liksom Jesus och Fadern är ett, och det för oss tillbaka till Gudsrelationen. Länge har vi fokuserat på skillnaderna mellan Guds olika personer, vi har talat om vad som skiljer dem. Kanske är det för att vi är så duktiga på det oss människor emellan, eller så är det skiljandet en följd av hur vi ser på Gud, jag vet inte. Men i alla fall. Gud är ett, och tre. Men i allt viktigt, i allt som rör oss, är Gud en. Oavsett hur vi tilltalar Gud, är det Gud det handlar om. De olika relationerna mellan de tre, speglar väl relationerna mellan en kristen och en annan – det finns den som ger förutsättningarna för växt, det finns den som ger näringen, där finns också den som är beredd att offra sig själv. Men allt är Gud. Och allt bör vara kyrkan, de kristna. Människor borde kunna se på oss och säga. ”Se, hur de älskar varandra. De är verkligen en bild av himlen på jorden.” Men nej, vi slits itu, vi fokuserar mer på våra gränser och skillnader än på vad som förenar. Och så förvandlar vi vår ende Gud till en grupp gudar genom detta ständiga fokus på flerskapet, snarare än på enheten, och vi förvandlar oss själva till att vara varelser på samma nivå som Gud. Vi är inte ett, vi är en samling individer, och vi är de enda som spelar roll.

Men vi är kallade till frihet från allt det där. Vi är kallade till att vara i världen, men inte av den. Vi är kallade att vara just det kristusbrev till världen en kollega till mig talade om häromdagen. Vi är kallade till enhet, om inte i kroppen, så sannerligen i anden. Låt oss sluta med utpekandet. Låt oss sluta med polyteismen, för den är ett resultat av när vi ser friheten som uttryck för individens rätt att framstå som sig själv god nog. Men individualismen är inte intresserad av att vara ett med någon annan. Den är sig själv nog. Individen vandrar ensam. Men vi är ett, bröder och systrar, ett. Vi vandrar med Kristus, i Kristus, och om vi vänder ryggen åt varandra, gör vi det också åt Jesus, han som är livet.

Det är i tro som vi växer. Tron på Gud: Fader, Son och Ande. Utan Gud inget liv, ingen växt eller tjänst. Utan Gud ingenting. Men det får inte betyda att vi lämnar detta liv, eller inte bryr oss om det i någon slags from väntan på himmelriket. Himmelriket är redan här, inom oss, och för att förverkliga det krävs just den där tron, den som ger växten. Och genom att se varje människa, verkligen varenda en, som Guds bild, blir också Guds närvaro i denna vår värld, hur sargad den än är, så tydlig att det borde vara omöjligt att vända honom ryggen. Gud är här med oss, bevarar oss från det onda, och har gett oss sitt ord och sin sanning. Vi har inga ursäkter, vandringen börjar här och den börjar nu.
Vill du gå med Gud för växt och liv? Så öppna ditt hjärta. Tror du att Gud redan har gjort allt för att du ska vinna allt? Så öppna ditt hjärta. Nämn Fadern, nämn Jesus, nämn den heliga Anden, nämn Gud, för Gud är livet. Och Gud bor i ditt hjärta. Och Gud ska befria dig.

Predikan kvällsgtj 080406 ”Ut ur dödsskuggans dal”

Livet.
Det händer att jag läser löpsedlar runtomkring med olika recept på hur man ska bli lycklig. På bokrean gick jag runt och såg bok efter bok med titlar som lovade rikedom, hälsa eller, ja just det, lycka. Vi är medvetna om att ingen av oss lever liv som är perfekta in i minsta detalj, men det är som om vi ändå när en önskan, ett hopp, om att det någonstans finns någon som har hittat precis rätt väg och har uppnått den totala lyckan. Och så bjuder vi in gurus och andliga rådgivare i våra liv, köper böckerna, går kurserna. Men har någon kommit fram? Har någon ett liv helt utan sorg och saknad? Nej. Ingen lever ett sådant liv.

Vi vandrar allihop precis på kanten till dödskuggans dal. Ibland halkar vi ner. Branten ner är som en av de där grusbranterna som det är så vansinnigt svårt att ta sig upp för, och varje liten rörelse skickar ett nytt regn av småsten, en ny skur av smärta och irritation, över oss. Det lättaste är att följa slänten ner till botten. Att ligga still en liten stund, hämta andan, och sedan leta efter vägen ur dalen, kanske följa den till dess väggar har planat ur, tills dalen bara är en sänka i det solbelysta landskapet. Att leva ut sin sorg och sin smärta, att låta saknaden ta plats, men att inte låta den förlama oss. Dalen är mörk och djup, men mitt i den, allra längst nedanför gruset, finns Gud bredvid oss.

Det finns säkert en och annan människa som undviker de här dalarna. Som tar de långa omvägarna, kanske tvingas byta riktning. Men till slut är den människan så mätt på sol och brist på bekymmer, att även den minsta sten på vägen ter sig som ett oöverstigligt hinder. Hon har inte lärt sig hur man tar sig ur en sänka, eller hur man bestiger ett berg, eller för den delen en grusslänt. Och hon kommer stå still. Och hon kommer aldrig, aldrig våga lita på att Gud finns även i det där mörkret dit hon aldrig vågat bege sig.

Nej, det är människan som hand i hand med Gud utforskar de djupa dalarna likaväl som de soliga slätterna som till slut har någonting att berätta. Det är hon som kan lyssna på sina bröder och systrar med empati och igenkännande, det är hon som vet att Gud bär även i mörkret. Det är hon som gråtande frågat Gud var han är som vet att han faktiskt var där. Det är hon som vet att ingen dal är omöjlig att ta sig ur.

Åh, mörkret kan vara svårt, nästintill omöjligt, och jag vet att det finns alltför många som aldrig hittar ur. Jag vet att det finns de som blir liggande i ångesten, utan att ens märka att Gud ligger bredvid. Men jag tror att det är där som vi kommer in. Vi kan vara den höga rösten som kallar, vi kan vara käppen och staven som stöder och föser. Vi – Guds röst. Djupast i dalen kan vi famla oss fram tillsammans, och vi kan tillsammans hitta ut igen. Tillsammans balanserar vi på branterna, eller springer obehindrat på slätterna. Tillsammans. För att Gud vill ha det så. För att ingen ska vara ensam. Vi är fåren, Herren är herden, och han leder oss, låter oss leda varandra, ut ur den mörkaste dal, ut ur dödsskuggan och kylan, och in i den himmelska glädjen. Ja, där lyckan är.

Predikan 2 i påsk 080330 ”Påskens vittnen”

Mörkret har fallit över Jerusalem. Lärjungarna gömmer sig, rädda och ledsna. Hopplösa.
De visar en märkvärdig förmåga att motstå tron på undret. De har vandrat med Jesus, de har sett alltihop. Blinda som ser, lama som går. Vatten som blir till vin, till och med en man som varit död i flera dagar som blir levande igen. De har sett allt.

Men när sorgen drabbar är det som om alla möjligheter är försvunna, öppningen till himlen som Jesus visade är stängd igen. Livet är bara här och nu, det finns inget hopp, ingen framtid. Säkert spekulerade de i vad de skulle ta sig till nu. Återvända till Galiléen, till båtarna och tullhusen? Till ett liv utan mirakel, utan himmel? Till ett liv likt det som många i vårt land, här och nu, upplever att de lever.

Här säger de att de inte kan tro. De frågar efter bevis. De ber om en riktning. De avfärdar allt som talar om en verklighet utanför biologin eller fysiken, och ändå finns drömmen någonstans långt inne. För Gud stör. Människor som tror på Gud stör. De passar inte in, vi passar inte in. Och innan vi kan klappa oss själva på huvudet alltför mycket, så finns tankarna här också. Vi fungerar likadant. Vi behöver också det nära, det fysiska. Gud måste bli verklig för oss, men utan en fysiskt närvarande Kristus måste vi ta till knep. Vi talar om upplevelsen, vi betonar smaken och hörseln. Detta är evangelium för vår tid: händerna, ögonen, öronen, näsan och munnen. Händerna vill känna, munnen vill smaka. Vi vill se, verkligen se. Utan detta kan vi inte tro. Ja, Tomas är en apostel för vår tid.

Och så har vår tro blivit en religion med fokus på det världsliga, på gott och på ont. Vi betonar allt vad vi hör och känner, för annars tycker vi inte att vi kan märka Gud. I konfirmanddokumenten understryks vikten av upplevelsen, det sinnliga, och genom kyrkorna sveper heliga danser och luften fylls av rökelse. Ikoner hänger på väggarna, musiken rör oss till tårar och innerlighet.

Men vad händer när jag går hem på kvällen? Vad händer när jag behöver Gud på jobbet, mitt i natten, i kassakön?
Vad händer oss när vi inte längre kan lita på Guds närvaro utan alla de yttre attributen?

Tro är tillit, med eller utan musiken och doften. Saliga är de som inte har sett men ändå tror. Att lita till att Gud finns där för mig även när jag inte känner, inte ser, inte smakar. Så vansinnigt svårt, så grundläggande.
Om jag inte hör en röst svara mig när jag ber, betyder det inte att Gud inte hör.
Om jag inte känner händer möta mina när jag sträcker ut dem, betyder det inte att Gud inte är vänd mot mig.
Efter påsken har Gud lämnat sitt tempel och istället tagit en annan form. Och för oss betyder det att vi inte kan räkna bort Gud. Ingen kan räkna bort Gud. Vi kan inte placera henne i tryggt förvar i en kyrka, vi kan inte avskriva hans påverkan. Gud är här, mitt ibland oss och Gud stör. Människor som tror stör. För att det inte går att avskriva. För att det är nedlagt i tron att den påverkar hela mitt varande, hela mitt tänkande. Och det skrämmer mest av allt.

För i den insikten har ateisterna förstått någonting grundläggande – det är vi troende och våra kyrkor och tempel, alla de sinnliga yttre attributen, som i deras ögon måste bekämpas, eftersom vi hela tiden visar på det som är större än oss själva. Vi är vittnen.

Vi kan inte se Gud, men vi ser varandra, och därigenom Guds spegelbild.
Vi kan inte känna Guds händer, men vi kan fatta varandras. Guds röst hörs genom våra röster, smaken av Kristus når oss genom vinet och brödet. Doften av ljusen bär en bris av himmel, för det är så det måste vara. Den lärdomen kan vi få från ateisterna, för de har förstått att Gud inte kan räknas bort så länge det finns troende som speglar Gud.

Och under tiden är likheten mellan oss och de rädda lärjungarna slående. Ingen av dem, inte Tomas, men inte heller de andra tio, lyckades tro utan att ha sett. Inte heller kvinnorna. De behöver se, känna, lukta. De behöver en glimt av himmel. Så står plötsligt Jesus mitt ibland dem, och visar Tomas sina sår. Och Tomas faller ner på knä och säger: Min Herre och min Gud. Inte för att såren är verkliga, utan för att Gud är i världen igen.
Det var inte omöjligt, trots allt.
En glimt av himmel, en möjlighet. Där och då blev Tomas övertygelse tro, och där fick han kraften att bära den ut i världen. Och som Tomas, som alla lärjungarna, kan vi hämta kraft hos allt det verkligt mänskliga, det sinnliga vackra, hos smaken och doften, men framförallt hos varandra, för det är vi som nu är glimten av himmel, det är vi som gör det omöjliga möjligt. Så blir kyrkan, och alla trons människor, påskens vittnen. Genom oss verkar Gud, vi är en glimt av himlen. Saliga är de som tror utan att ha sett, ja, det är sant. Kanske kommer vi dit en dag, men saligt är också att få vara ett vittne för andra, och se Gud omvittnad i en vän.

Tron bärs av oss. Vare sig det är mitt i natten eller i en kassakö. Idag är vi undren, vi är miraklen. I allt vårt tvivel, vår världslighet, och i himmelsk, outsäglig glädje. Jesus Kristus är vår Gud, och vi är hans folk. Och det, kära vittnen, går inte att räkna bort.

kampen mot ondskan - tredje söndagen i fastan

Det har blivit dags att tala om djävulen igen.
Javisst, han med hornen, han med eldgaffel och svans. Eller är det kanske snarare så att han, och jag kallar honom ”han” enbart för att det är praktiskt, ser ut och verkar vara en av oss. Hans yttre spelar ingen roll. Troligtvis har han inget, men det betyder inte att han inte finns.

För ja, jag tror att det finns en ond kraft. Det bör alla kristna göra. Och jag tror att den onda kraften är större än oss människor, större än bara det onda vi själva kan tillfoga oss och vår värld, jag tror att den kraften är ute efter att riva ner allt. Ja, jag tror att det finns en djävul, men vad han kallas är oviktigt. Så länge vi talar om honom.

Nu kanske någon tycker att det är onödigt och dystert att tala om den onde. Någon annan kanske tycker att jag är förbluffande gammeldags, och en tredje kanske att jag håller på med typiskt kristen vidskepelse. Men jag hoppas inte det, och jag tror er om mer än så. För sanningen är att ju mer vi bagatelliserar det onda, desto större möjligheter att verka har det, och ju mer vi förnekar den ondes existens, desto lättare blir det för honom att influera oss.
Därför är det nödvändigt för oss att tala om honom, för det är vår uppgift som kristna att med varje andetag och varje tanke göra vårt bästa för att han inte ska kunna riva ner och förstöra allt det vackra och underbara Gud har skapat. Det är vår uppgift att kämpa för det goda.

Apokalypsens klockor ringer. Vår värld är hela tiden på gränsen att sugas in i hans grepp, han som vill riva ner. Att förneka hans existens är att vara blind för hur världen ser ut, eller, ännu värre, att inte bry sig. Varje barn vi rycker undan sjukdom och död, varje människa vi lyckas återskänka värdighet, varje uns natur vi inte skövlar är en seger för det goda. För djupast i vårt medvetande måste hela tiden ligga att utan Gud finns ingenting. Ingenting. Tomhet, och det är det djävulen önskar mest av allt.

Och det är i den vetskapen vår räddning ligger. Utan Gud är tomhet. Det är inget sammanträffande att ordet ”gudlös” har kommit att vara nästintill synonymt med ond. Utan Gud är tomhet. För från Gud kommer allt. Syre, blommor, barn och kärlek. Värme och liv. Och han den andre, detta är vad han vill ta ifrån oss. Och det bästa sättet vi kan låta honom göra det på är att skratta åt ”vidskepligheten”, rycka på axlarna och låta bli att bry oss.

Vi måste kasta oss själva på Gud. Vi måste lägga allt vi är och har i Guds händer. Den sorten, den onda kraften, drivs bara ut med bön, och den bönen är den totala kapitulationen. Inga rikedomar eller begåvningar krävs eller räcker. Det finns inga andliga giganter vars böner är mer värda än andras, eller några som kommer kunna köpa sig undan effekterna av det ondas makt på vår jord. Har vi inte redan talat om rädslan? Ser vi inte dag för dag hur vår jord förvandlas? Hör vi inte om oskyldiga som dödas för den eller den ideologins, religionens eller markens skull? Det finns inget gott i detta, tro mig. Det ondas makt är stor, och vår skara är ljum och lagom. Men vi är dom det vilar på. Vi kan inte överlåta kampen till de glödande karismatikerna i frikyrkorna. De gör säkert ett gott arbete, men det är vår plikt att vara med. Vi kan inte lämna utdrivandet av det onda till katolikerna, vi har vårt eget sätt. Så be, kristen, be. Kampen är här och nu. Apokalypsens klockor klämtar. Om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?

Gud kom hit. Ett litet barn, utsatt från allra första stund. Mitt i vårt mörker. Och människorna såg, men förstod inte. Men det onda förstod, och rasade. Demonerna känner igen honom, om och om igen. Men vi, med våra rationella tankar, vägrar acceptera att vi ens kan vara influerade av någonting som är ont. Alla våra dåliga sidor är något att skämta med, vi talar skrattande om hur summan av lasterna är konstant eller hur vi kan motstå allt utom frestelser. Men vem är det som frestar?

Gud kom hit för vår skull. Det finns de som säger att han kom bara för att vara en inspiration, eller att han var Guds son, fast bara symboliskt. De missar poängen. Gud kom hit, verkligen hit, för att göra oss delaktiga i den stora kampen, för att den bara kan vinnas genom att överlämna sig helt, så som Gud en gång överlämnade sig. Bara genom att ge upp för Gud vinner vi, bara genom bön. Så be, kristen. Be.

Predikan kyndelsmässodagen (Små och stora-gudstjänst) 2008

Det finns en saga som jag ska berätta för er…

En kung hade en gång tre döttrar. De var alla tre kloka och modiga, och kungen kunde bara inte bestämma sig för vem av döttrarna som skulle få ärva kungariket när han skulle dö. Vanligtvis var det alltid den äldsta, men kungen tyckte att det borde vara den som var klokast som skulle bli drottning, och därför beslöt han sig för att testa flickorna.
Han kallade dem till sig och sade:
- Jag börjar bli gammal och det är dags för mig att tänka på vem som ska leda landet när jag är borta.
Prinsessorna protesterade:
- Pappa, du ska väl inte dö än på många, många år! sade den äldsta.
- Du är väl inte sjuk? frågade mellanflickan.
- Säg bara vad vi ska göra! sade den yngsta.

Kungen tog fram sin börs. Ur den tog han nio guldmynt och gav tre var till flickorna. Sedan sade han:
- Er uppgift är att fylla den här salen. Ni får köpa vad ni vill för att klara av det, men ni får inte använda mer än de tre guldmynt ni har fått. Kom tillbaka hit och visa mig lösningen om två timmar. Den som löser uppgiften bäst ska bli min arvinge.

Flickorna blev tysta och fundersamma, men efter en stund skyndade de sig ut ur salen, och utanför slottet sprang de åt varsitt håll.
Två timmar senare stod de igen framför kungens tron. Han log förväntansfullt, lutade sig fram, och bad den äldsta prinsessan visa hur hon hade löst uppgiften.
- Pappa, jag funderade på vad som tog massor med plats, men ändå var billigt. Så jag sprang till stallet, tog min häst och red ut till en bonde utanför staden. Där köpte jag allt hö och all halm jag kunde få, från honom och alla hans grannar. Den finns här utanför på tio vagnar.
Kungen log. Hans dotter var verkligen en klok flicka. Hon skulle bli en bra drottning. Men när all halmen och allt höet burits in i salen täckte den förvisso hela golvet, men nådde bara folk till knäna.
När allt hade burits ut igen och golvet hade sopats, tog den andra dottern till orda:
- Pappa, jag tänkte länge. Jag tänkte också på hö och halm, men eftersom det har ett värde för bönderna var det inte så billigt som jag ville att det skulle vara. Så jag gick till trädgårdsmästaren och bad honom om att få så mycket gamla vissna löv och klippt gräs jag kunde frakta iväg. Han var bara glad över att bli av med det, och så betalade jag några av hans medhjälpare och deras familjer för att ta hit det.
Salen fylldes av gamla löv och gräs. Det luktade inte särskilt gott, men det nådde upp till prinsessornas axlar. Kungen skrattade. Han kunde inte tänka sig att den yngsta prinsessan skulle ha kunnat lyckas bättre, och efter att alla löven sopats ut var han precis på vippen att utnämna mellanflickan till sin efterträdare när den yngsta prinsessan gick fram till honom och gav honom två guldmynt. Kungen stirrade på henne och sade:
- Men, men, du skulle ju använda dem till uppgiften!
- Javisst, pappa, men jag behövde bara ett.
Sedan bad prinsessan tjänarna att dra för gardinerna för de stora fönstren. Det blev alldeles mörkt. Så plötsligt tändes ett stort ljus mitt i salen och skuggorna jagades iväg. Prinsessan tände fler, hon hade köpt ett stort och tolv små ljus för guldmyntet, och när alla var tända var salen fylld av ljus. Kungen log. Han gick ner från sin tron och gav sin yngsta dotter en stor kram. Hon skulle bli en bra drottning.
Ibland känns det som att det är lika mörkt i vår värld som i den där slottssalen. Det finns människor som är ensamma, sjuka eller hungriga. I många länder är det krig eller så får barnen inte gå i skolan för att de är för fattiga. Och det är svårt att tänka sig vad vi här, vi som faktiskt har det så bra, kan göra åt det. Vad kan ett barn göra åt det?

I texten som B läste innan berättas om en gammal man som får träffa Jesus när Jesus bara var en liten baby. Och det står inte exakt så här i den texten ni fick höra, men Symeon, som mannen hette, kallar Jesus för ett ljus. Jesus är ljuset som ska driva bort världens mörker, precis som det stora ljuset i sagan jag berättade. Han är den som finns med alla dem som är hungriga, dem som längtar efter att bli fria, och han hjälper dem att minnas att det finns ljus, hjälper dem att minnas att Gud finns med och lyssnar. Och ni kanske kommer ihåg att det var tolv mindre ljus där i salen också? De ljusen är vi. Vi ska bära ljuset vidare till alla människor, så att allt det där mörkret som gör människor ledsna ska försvinna. Vi är ljus, precis som Jesus är ljus, och vi kan sprida det. Genom att vara snälla mot varandra, genom att be, genom att göra bra saker. Vi är ljus.

predikan trettondedagen 2007

Detta är en berättelse om mod. Jag kan inte se det på något annat sätt. I denna krigshärjade region, bland människor som växt upp med hatet mot grannen i modersmjölken, där vågar några män ge sig ut på en resa som ska förändra deras liv för evigt. Det är sådant man gör filmer av, berättelser som denna säljer böcker. Det skulle lika gärna kunnat vara idag, men vi finner den i Bibeln, närmast i en bisats.
Det är så många steg på vägen mellan österlandet, kanske nuvarande Irak eller rent av Indien, och Jerusalem, där stjärntydarna först nämns. Det måste ha tagit så lång tid att resa, och farorna var säkert många. Inte bara stråtrövare, utan marscherande soldater, öknar, sjukdomar och vilda djur. Och allt detta bör stjärntydarna känt till redan innan de gav sig av.

De var vetenskapsmän, sin tids och sitt lands kunskapselit. De levde säkert privilegierade liv, skyddade från all slags fattigdom och nöd. Så när de tog beslutet att lämna allt detta, för en resa vars mål de inte kände eller ens om de någonsin skulle komma tillbaka, handlar det om mod. Även om de säkert reste med all bekvämlighet, med en ordentlig eskort, kan det inte ha varit säkert på något sätt.

Men de nådde fram. Var de tog vägen sedan vet vi inte riktigt, Bibeln säger att de vände hem till sitt land igen. Vi vet inte vad som rörde sig i deras huvuden eller hjärtan. Men de var modiga män, som följde utan att veta var resan skulle gå. De var förebilder.

För när vi tar beslutet att följa Kristus, vet ingen av oss var den resan kommer föra oss. Den är inte riskfri, något tusentals människor som på olika sätt förföljts för sin tro kan vittna om. En del följer stjärnan ut i världen, lämnar precis som de vise männen i dagens evangelium, allt känt bakom sig för att tjäna Gud i ett annat land. De trotsar språkbarriärer, kulturkrockar och okända faror för att fullfölja sitt kall till mission, till att tjäna andra i Kristi namn. Andra följer stjärnan in i en tjänst i kyrkan här hemma, oavsett om det handlar om att bli präst, musiker, kyrkvärd eller barnledare, andra lyssnar till dess rop och blir goda medmänniskor i det lilla. Men ingen av oss vet vad Gud har för tankar med oss. Alla är vi kallade, men hur vägen till stjärnan, ljuset Jesus Kristus, ser ut, det vet vi inte.

Och precis som med de vise männen så kommer resan till Kristus kosta oss. De lämnade det mest dyrbara i stallet, sitt lands mest kostsamma skatter, och precis som de är vi kallade att ge det mest dyrbara till Gud. Våra gåvor, våra talanger, blir heliga, lysande skatter när de ägnas barnet i krubban. Guds härlighet lyser i det lilla, skulle då vi små undanhålla honom våra egna skatter? Jag talar inte om pengar. Lägg gärna en slant eller två i kollekten, det är också ett sätt att följa stjärnan, men mest av allt, ge Gud av dig. Låt din röst höras i himlens kör, låt din värme stråla himmel till dem som fryser. Låt barnen höra om Gud, och överlämna alla du älskar i bön. För det är hos Gud allt vi älskar, värdesätter och har fått som gåvor hör hemma. Det är vi som förvandlar stallet till ett palats, när vi knäböjer tillsammans med de främmande männen från länder vars namn vi inte ens kan uttala, och tillber ett barn som föddes med himlens alla skatter, men utan jordisk rikedom. Våra gåvor dekorerar det där stallet mer än sammetsdraperier eller kristallkronor, dyrbar konst eller marmortrappor.

Var kan stjärnan föra dig?
Jesus kallar. Det finns mycket som håller tillbaka. Men Jesus kallar. Vart då? Vi vet inte. Vi får lita till stjärnan, den för inte vilse. Som barnen och herdarna, som de vise männen från Österns rike, är vi kallade att se Guds härlighet i Kristus, himlens strålande mirakel i en krubba. Vi är kallade till mod. Stjärnan blinkar än. Det är dags att gå.

predikan julnattsnattsmässan 07

Ingenstans blir det så mörkt om natten som runt Medelhavet. Det är ett så kompakt, sammetssvart mörker att det känns som om det aldrig kommer bli ljust igen. Det tränger in i själen, det lägger sig som ett täcke över ögonen och det går knappt att se sin egen hand. Det är fullständigt omöjligt att se vad som ligger på marken framför en, och man måste gå med händerna utsträckta för att inte gå in i vad som finns runt omkring.


Så gick ett helt folk. Så gick alla människor. Famlandes, snubblandes i mörkret som var vår värld. Utan ledstjärna. Med ständig risk att falla nerför branter eller att gå in i vassa grenar. Och hur människorna än spärrade upp ögonen eller grep varandras händer blev det ändå inte ljusare. Tills ljuset tändes.


Folket som vandrade i mörkret kunde plötsligt se varandra. Och de fick en riktning. Herdarna som hade vallat sina får i mörker skådade änglar, människorna och änglarna lät jublet stiga. Ett barn är oss fött! En son är oss given! Och han ska vara fredens furste, för han är den som öppnar våra ögon, han är den som leder oss på den rätta vägen. Han är Messias, Herren.


Och som allt levande dras vi till ljuset. Herdarna lämnade markerna och störtade iväg till stallet där världens kung hade fötts. Det måste ha blivit ett väldigt bräkande på gatorna i Betlehem, om alla fåren följde med dem. Men i herdarnas ögon ringde ännu änglarnas sång, för dem fanns bara ljuset och stjärnan som berättade om att människornas långa vandring i mörker var över. Ett ljus är tänt i mörkret, och mörkret kan aldrig någonsin övervinna det.


Ett litet barn. Ett hopp för all världens människor, en härskare utan världslig makt. Ett ljus i världens natt, en bot för vår ångest och rädsla. En hjälp att se snedstegen och hitta rätt igen. Och vi människor, vi behöver ljuset så mycket. Vi väntar och längtar efter ljusare dagar, vi tänder massor med stearinljus, låter lamporna vara på. Men det ljuset vi verkligen behöver handlar inte om veke eller watt, det är det ljuset som lyser från barnet, det som blir till livsljus i ögonen på dem vi älskar. Och då kan mörkret vara än så nattsvart. Då kan världen vara hur farlig och dunkel som helst. Då kan vägen vi vandrar vara hur smal och stenig som helst, för ljuset vi bär i våra hjärtan lyser vår väg. Jesus Kristus, världens ljus, föddes i vårt mörker för att tända vårt hopp. Och se, det varde ljus.

Predikan andra söndagen i Advent 9 dec 2007

Sällan får jag lika mycket möjlighet att gå i Jesu fotspår som den här söndagen. För idag är jag kallad att förkunna budskapet om att Guds rike är nära, det budskap som allra oftast återkom i Jesu egen undervisning. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

Och ändå finner jag att jag helst vill tala om hur Jesus ska komma hit. Det är säkert inte fel, med tanke på att Han själv var, och är, kärnan i det budskapet. Han som var ända från begynnelsen, han som är här och nu, och han som kommer åter när tiden är inne. Tiden som är inne nu, igår och i morgon. Det är dags, himlen är nära. Men hur?

Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår. Jag känner mig som Petrus på förklaringsberget, jag vill ta på det oberörbara, jag vill få det berättat för mig med ord jag förstår. Jag är böjd till att göra det praktiska, som Marta, men i mitt hjärta längtar jag efter orden jag kan ta till mitt hjärta, jag vill begrunda som Bibelns alla Marior. Men ännu är jag inte där, än kan jag inte förstå.

Kommer Jesus åter på molnen, i en skinande vagn av eld? Kommer han som en ljusgestalt i bländande vitt, med den uppgående solens strålar som en gloria? Kommer han inom vår tid, eller sker det på något sätt utanför tidens ramar? Jag försöker föreställa mig det, jag försöker förstå, för att verkligen kunna längta. Men det går inte.

Jag vet att det säkert ligger i min natur. Kanske är det i nästan alla människors natur, det är omöjligt att föreställa oss det som är större än vår fattningsförmåga. Och vi tar till bilder för att ens kunna närma sig det vi inte förstår, men bilderna begränsar oss, blir till snubbeltrådar och dimridåer. Vårt förnuft, så rikt och underbart konstruerat, gör det ogripbara än mindre gripbart.

Och så läste jag en dag en dikt av WH Auden. Så här lyder den:

Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.

Min översättning:
På grund av Hans besök
kan vi inte längre begära Gud som om Han saknades:
vår återupprättelse är inte längre en fråga om strävan,
utan om kapitulation
för Honom som är alltid och allestädes närvarande.
Därför ber vi varje ögonblick att,
vi genom att följa Honom kan avresa
från vår oro
in i Hans frid.

För mig blev den ett ögonblick av klarhet. Förnuftet klarade det inte, konsten och litteraturen kom till min hjälp. Jesus är inte borta på det sättet att han en gång ska komma tillbaka. Med hans besök, i och med hans födelse, har vi ständigt Gud närvarande hos oss. Minnet av honom, berättelsen om honom, det goda budskapet reser med oss var vi än går. Vi har fått den heliga Ande som gåva, i allt vi gör finns Gud med. Så emellanåt är det till och med farligt att tala om Gud som om Gud är borta och ska komma tillbaka, kanske på en skinande vagn, för då menar vi ju också att Gud inte är här nu.

Men Gud Fadern är här, nära. Jesus är här, nära. Den heliga Ande är här, nära. I varje andetag. I varje brustet hjärta. I varje människa, med varje människa. I sorgen och glädjen, i motgång och medgång. I tristess och jubel, katastrof och ofattbar lycka.

Ja, Guds rike är nära. Det är oss närmare än våra egna hjärtan. När vi ber om att Hans rike ska komma, då ber vi om att vi ska lämna allt det andra och verkligen vända oss till honom som vi redan känner, han som redan är här, han som bara väntar på vår fulla uppmärksamhet.

Vi väntar. Det andra ljuset är tänt. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv. Vi väntar. Guds rike är nära. Vi kapitulerar inför Guds längtan efter oss. Vi väntar på barnet som kan leda oss djupare in i oss själva, som kan få oss att se Guds underbara handlande i våra liv. Vi väntar på vårt hjärtas konung, vi väntar på barnet som skänker oss livet. Honom som vi vill följa, från vår oro, in i hans frid.

Det är advent. Vi väntar. Guds rike är nära.

Predikan 071111 23e3 Förlåtelse utan gräns

Konfirmanderna presenterar Frälsarkransen. Men den går inte att sätta ihop, evigheten/friden saknas.

Jag: ”Vad är problemet?”
K: ”Vi saknar friden!”
Jag: ”Men, ni hade den ju innan. Vem skulle ha presenterat den?”
Tyst.
K: ”Eh…vi hade ingen som ansvarade för friden.”
Jag: ”Vadå ansvarade? Det var ju du som ansvarade för att alla hade en uppgift. Och nu står vi utan frid. Inte så snyggt.”
K: ”Men nu är du orättvis! Alla ansvarar väl för att friden kommer med!”
Jag: ”Ok. Vi frågar väl alla då. Är det någon av er som har sett friden? Vit pärla, ungefär så här stor…?”

Friden återfinns på altaret. Den var där hela tiden.

Förlåt K. Det är klart att vi alla har ett ansvar. Utan allas vår hjälp kommer vi aldrig fram
till friden, det är helt rätt.
Låt oss börja från början…

Vem har skapat oss?
En ganska enkel fråga, med ett enkelt svar: Gud.

Har Gud skapat hela oss, med tånaglar, ömma samveten och underligt sinne för humor?
Ja, på den frågan måste vi också svara ja. För även om mycket av våra personligheter har påverkats av omgivning och arv, måste vi väl ändå tro att Gud verkar genom dem också.

Så. Alltså befinner vi oss här, i denna stad, i denna tid, som Gud skapade oss. Påverkade av allt möjligt, kanske sårade och skadade, men ändå, längst inne, Guds avbilder och älskade barn. Och ännu bättre än så, dessutom är vi fyllda av Guds ande, hon som sändes för att hjälpa och stödja oss, för att knyta oss samman till en enda kropp. Den enda kropp som Gud har i världen nu, det är vi.

Men vad händer när en kroppsdel vänder sig mot en annan? Läkare som transplanterar organ vet att det är en allvarlig komplikation, och när det händer måste man agera omedelbart, annars kan hela kroppen bli kritiskt sjuk. Hela kroppen påverkas, plågas som av tortyr, av oenigheten. Det är livsviktigt för hela Guds skapelse, för Guds egen kropp, att det råder frid.

Och här kommer förlåtelsen in. Temat idag är Förlåtelse utan gräns. Inte utan villkor. Men en förlåtelse som måste genomsyra allt. Så länge jag bär agg kan jag inte förlåta. Och eftersom vi alla hör ihop, skadar jag därmed mig själv, andra och Gud. Genom mitt agg naggas skapelsens skönhet ännu mer i kanten. Men Jesus är tydlig. Jag ska förlåta om och om igen. Oändligt många gånger, alltid ska jag förlåta. Ända tills jag lär mig hur det går till. Ända tills jag kan förlåta också mig själv.

För Gud har skapat oss. Och Gud verkar i oss. När jag förlåter, verkligen förlåter, verkar Gud i mig. Därför är en mottagen förlåtelse som inte strålar vidare ingen riktig förlåtelse. Den måste mottagas, den måste få verkan. Hjärtat måste vara redo. Och den brustna relationen blir hel igen, med den andra, med mig, med Gud. Förlåtelsen är inte villkorslös, men gränslös. Den känner inte gränsen mellan idag eller igår, mellan dig och mig, mellan oss och Gud.

Så där är det. Förlåtelsen och i slutändan friden. Guds gåva, allas vårt ansvar.

Har du satt ihop frälsarkransen, K? Vill du visa upp den?

Friden vilar intill pärlan som symboliserar Gud. Med den på plats blev kransen hel. Och med friden och förlåtelsen på plats hos oss, blir skapelsen hel. Gränslös.

Predikan tacksägelsedagen 071014

1. Hela himlen dånar av sång. Änglarna sjunger Gloria, Ära, inför Guds tron, hela tiden. Himlen är glädje, himlen är sång. Gud älskar oss med evig kärlek, ända från början, och har visat oss godhet, ända från början. Gud är ingen kung långt borta, ingen sömnig gubbe på ett moln. Gud är makt och härlighet, men mest av allt är Gud kärlek. Gud är den som var och är och kommer, här och nu. Gud älskar musiken, dansen, festen, önskar oss glädje och överflöd, och skapade en hel värld fylld av allt detta.

Barnkören: Vill du veta hur det lät?

2. Men det var något som gick fel.
Allt var skapat så underbart. Fiskar som blubbade, kräldjur som väste och vilddjur som morrade. Och Gud njöt. Allt fungerade, allt hängde samman. Och så skapade Gud människan. Människan som var så vacker, så klok och så uppfinningsrik. Men människan glömde bort det viktigaste – att tacka Gud hela tiden. Tacka för livet, för tankeförmågan, för kärlek och vänskap. Nej, vi människor, vi tror att allt detta är vår förtjänst. Och vi började tänka på oss själva som gudar. Och istället för att vårda naturen, utnyttjade vi den. Och det blev liksom fel i hela skapelsen.

Och Gud blev arg. Arg och ledsen, för att allt det som var så bra och fint och väl uttänkt inte längre fungerade. Och precis som vilken annan förälder som helst tyckte Gud att det vi hade ställt till med skulle vi också ställa till rätta igen. Vi håller fortfarande på. Det finns så väldigt mycket som är fel i vår värld. I fredags var den stora Världens barn-galan, för att samla in pengar till barn över hela jorden som inte har något hem, eller familj, eller mat, barn som lever i länder där det är krig eller barn som tvingas arbeta. Människor har det inte bra, varken nu eller på Jesu tid. Och även om han botade en del, fick dem att se eller gå igen, var det inte det han var här för. Jesus kom för att ta bort det grundläggande felet, han kom för att föra oss närmare Gud. Han kom för att berätta om himlen, och för att ta bort allt det som skiljer oss från Gud. Han kom för att visa oss att vi fortfarande är Guds barn, vad vi än har gjort. Han kom för att hjälpa oss att tacka Gud igen, tacka med glädje och sång.

Barnkören: Song of Joy

3. Jag vill tacka Gud för att jag om och om igen får chansen att börja om. Varje gång jag får lägga fram allt det som är jag framför Gud i syndabekännelsen, och få förlåtelse. Varje gång jag får ta emot nattvarden. Det är som om Guds kärlek sköljer genom hela min kropp, hela min själ, och tar med sig allt som är smutsigt och trasigt. Sköljer bort det som en mäktig svallvåg, som en ihärdigt nötande bäckfåra. Det spolas med ut i ingenting, bränns till aska inför Guds blick, och jag får stå där, ren och ny som ett barn, inför Gud.
Ja, jag vill tacka Gud.
Gud är alltid här hos mig. Jag vill falla ned, jag vill tacka och sjunga, för jag vet att närhelst jag glömmer, kommer Gud ihåg, och varje gång jag ångrar något, tar Gud hand om det för mig. Jag vet att Gud är med mig varje dag, och för det vill jag tacka.

Barnkören: Du finns alltid här hos mig

Predikan 16e3 070923 Livet och döden

Allt var bara mörker. Händer rörde vid henne, men hon hörde inget, kände inget. Maten de tvingande i henne smakade ingenting, käkarna rörde sig automatiskt, hon tuggade och svalde, men smakade ingenting. Allt var tomhet.
Någon ledde henne till sängen. Med kalla känslolösa händer klädde hon av sin pojke. Han hade blivit en man, hon hade inte sett honom naken sedan dess, men nu var det för sent. Hon tvättade kroppen. Utan ord. Tom. När han var ren smorde hon honom med olja och lindade honom i rena tygstycken. Hon redde ut håret och stängde ögonen. Inuti var det bara tomhet, inga känslor, inget hopp. Inget liv. Så tog hon hans händer och lade dem på hans bröst. Hans händer. Så starka. Ännu utan alla de valkar de skulle ha fått, bara små ärr här och där efter fall när han var liten. Just händerna. De hade varit så levande, aldrig stilla, alltid i rörelse. Rättade till en lock där, pillade på ärmen där. Kliade på myggbetten, knäppte med fingrarna. Och där brast hon. Allt det tomma och känslolösa vällde ut i ett enda skrik. Hon skakade, snyftade, rev sig själv i ansiktet, på armarna. Hårt höll hon fast honom, som om hennes värme och förtvivlan kunde föra honom tillbaka.

Händerna som varit så mjuka tidigare blev tvungna att bända loss hennes fingrar. De höll henne hårt när de kom för att hämta kroppen. Pojken lades på en bår, och hans mor gick bredvid. Ibland bars hon nästan, benen bar inte. Genom de rituella sorgeropen hördes hennes nästan omänskliga gråt, som ljudet av ett oväder som inte kan dränkas av än så mycket musik. Runt om stöttades hon, men de ville inte se henne i ögonen. Rädda att förloras i kaoset där inne, rädda att drabbas av samma sak. Rädda för död, rädda för sorg och vansinnet som följer.

Hela staden stannade upp. Allas ögon följde processionen där den ringlade sig fram emot stadsporten. Det gjordes plats, handelsmän flyttade sina åsnor och barn rycktes ur vägen. Skriken och gråten omgavs av tystnad. Moderns vilda blick sökte efter någon, något, vad som helst som kunde berätta för henne att detta inte var sant, att hennes son inte var död. Men ingen mötte blicken.

Ut ur portens skugga, in i det obarmhärtiga solljuset. Männen som bar båren svettades nu, den svajade till varje gång någon av dem torkade pannan. Rörelsen fick det att se ut som om pojken rörde sig, och mamman hejdade båren. Hon skakade av sig de välmenande men begränsande händerna, tog tag i pojkens kalla hand, rörde hans panna. Men allt var tomhet. Hon drog honom i håret, nöp honom i kinden. Skrattade. Bad honom sluta spela. Människorna runt omkring såg bort från henne, illa till mods. Generade. Hennes blick sökte dem. Han sover väl? Han låtsas? Men processionen rörde sig igen. Hon grät. Och allt var tomhet.

Blicken, tårskymd, sökte fäste. Sökte bland människorna i tåget, bland träd och buskar, bland åskådarna längs vägen. Och som en drunknande söker land, dras till flotten, fann hon en enda blick som inte vek undan. Tårarna rann. Ner i den djupaste dalen av förtvivlan, ner i dödsskuggans dal, sändes en stråle ljus. Jag är med dig, min käpp och stav ska trösta dig. Gud såg hennes sorg. Gud i alla fall, vågade se. Där, i Guds blick, ville hon stanna. Men han kom närmre. Hans hand, så olik pojkens, strök bort tårarna. Gråt inte. Och de slutade komma.

Och sedan, ja sedan, var det liv igen. Tomheten fylldes. Färgerna återvände till allting, lukter och smaker var tillbaka, men hon såg ingenting annat än pojken. Han var död, men se, han lever. Med håret ännu glansigt av oljan, och linnebindlarna i oordning, satt han upp på båren. Hon hörde inte ropen, såg bara pojken. Och han, en pojke som var död, en man som var en pojke, såg änkan som var mamma. Han satte ner sina bara fötter på den heta marken, vacklade, men fick tillbaka balansen. Dofterna var tillbaka med ens, när hon slöts i hans armar, doftande av olja och örter.

Då mindes hon. Ögonen. Hon skulle alltid minnas dem, precis som hon skulle minnas doften av liv i dödens örter, livbringande solvärme på ett skal av tomhet. Hon skulle alltid minnas känslan av att vara sedd, helt och fullt. Och människorna skulle alltid minnas hur en änka fick livet tillbaka, och hur en son levde, fastän han hade dött. Och berättelsen skulle spridas, för att den betyder något. För att den är viktig.

För den är berättelsen om hur livet återvänder, men också hur meningen kommer tillbaka. Ett vittnesbörd om den fasansfulla sorgen, men också om vägen ur kaos. För änkans läkedom börjar inte när sonen stiger upp. Längst in i ångesten möter hon Gud. I själens mörka natt finns någon som delar all smärta och all sorg. Det var hennes läkedom, den där dammiga och heta dagen utanför Nains stadsport. Och det är vår lärdom likaså. Döden är vårt livsvillkor, obändig och oundviklig. Förluster och sorger kantar vår väg, tillsammans med glädje och lycka. I allt finns Gud. Allt delar Jesus. Inget blir lättare. Ingen kommer undan. Men ingen är ensam, och där, i den insikten, segrar livet. Där blir dofterna och smakerna starkare än tomheten. Där blir glädjen djupare än kaoset. Här och nu. Gud delar allt, du är aldrig ensam.

Predikan 13e3 070902 Medmänniskan

Kursiverade ord lades till och ord inom parentes försvann när predikan hölls.

Psalm före predikan: 96 Öppna mig för din kärlek


Det hettar till. Orden är bekanta, har upprepats så många gånger. Vänd andra kinden till… stå inte i skuld… De har upprepats så många gånger så att jag frågar mig om de betyder något längre. Det är som det rituella ”jag älskar dig”-mumlandet innan man somnar, som att fråga ”hur mår du?”när man träffar någon man känner. Orden ska finnas där, men betyder de något fortfarande? Kanske. Ibland.
Och ändå borde de här orden bränna. Omsorgen och kärleken borde aldrig, aldrig förvandlas till tomma hälsningsfraser eller rituella plattityder. Inte ”jag älskar dig”, inte ”vänd andra kinden till”. De borde lysa av sanning varje gång, borde lysa av hopp och tro i sorgemörkret i världen.
Och det är inte ondskan i vår värld som hotar släck(er)a trons ljus. Det är våra fromma plattityder, vårt likgiltiga mumlande. Vi, som har alla möjligheterna, är inte de som bär Kristus på våra axlar till alla de som saknar honom. Vi gömmer honom i våra kyrkor, målad på stenväggen men alltför sällan på väggarna i våra hjärtan.

Och ändå, för att ändå sprida glädje, finns Gud därute och kämpar sig till en plats i människornas medvetande. Humanisterna vet det, och skriver debattartikel efter debattartikel för att påpeka det. De vill spränga bort Gud ur offentligheten, men så länge hon eller han finns i människornas huvuden och hjärtan, kan de kämpa så mycket de orkar, Gud låter sig inte gömmas.
Så länge en människa bryr sig om en främling, så länge ett barn leker med ett annat utan att bry sig om utseende, färg eller social status, så länge finns Jesus ibland oss. Så länge en gråtande tonåring får en tröstande kram, så länge en liten dam som ramlat blir hjälpt. För någonstans djupt inom oss lever de fromma plattityderna. Vi glömmer dem, gömmer dem, men när vi minst anar det kommer de upp till ytan, blir sanning och ljus. Kärleken till nästan bryter fram, Guds kärlek strömmar genom oss. (Men frågan är bara varför vi kämpar emot.) ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Men frågan är bara varför vi kämpar emot.

Vi har alla goda argument som tänkas kan. Vi talar om bidragsberoende, eller om hur välgörenhet är godtyckligt. Vi kan berätta om onda diktatorer eller korrumperade makthavare som slarvar bort biståndspengar, eller låta bli att ge uteliggaren pengar för att inte finansiera hans missbruk. Vi tror oss själva om att kunna fatta alla beslut, och den andre om att inte kunna ta ansvar för någonting. Så då tar vi oss friheten att anta att ingen utom vi vet hur man ska handskas med pengarna. Som om vi var de enda vuxna på den här planeten. Vi kristna, världens samvete. Men Kristus har inte bett oss vara världens samvete, han bad oss vara (världens salt) fullkomliga. Han bad oss gå ytterligare en mil, även med den som tvingar oss. Vi ska inte lägga våra moraliska filter på alla andra, utan på oss själva. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”

Kärleken. Det slitna ordet. Det utnyttjade ordet. Ordet som säljer tusentals böcker, artiklar, kläder, doftljus och vinflaskor varje år. Ordet som har blivit symbolen för allt som vi längtar efter, och allt vi hoppas på. Kärlek. Rosa moln. Himlastormande passion. Bubbel i magen. Men Gud talar inte om förälskelse, utan om kärlek. Och (Men) kärleken är inte målet, den är medlet. Kärleken är en viljehandling. Genom kärleken, lagens fullhet, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika Gud, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett Gud. (Kärleken är en viljehandling.) Så ofta säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen är snarare att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, för konsekvenserna skulle bli enorma. (Men jag talar inte om förälskelse,) jag talar om kärlek. I handling och sanning. Jag ska älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att vara fullkomlig. Älska i handling och sanning. Då kommer de likgiltiga mumlandena och fromma plattityderna bli de fyrar av ljus som kan leda en vilsen själ rätt.

Trots detta är (D)det är inte vårt kärleksfulla handlande som kommer göra världen till Gudsriket vi väntar på.
Vi kommer inte automatiskt komma till himlen för att vi (gör bra saker) är snälla mot varandra.
Men när kärleken råder i våra hjärtan är (visar att) Gudsriket redan (här är) på väg att bryta fram, den är ett tecken på att Gud är här och handlar. Enligt chassidisk judisk tro bär varje människa på en gudomlig gnista, som blir fri när den människan möts av en annan som ett ”du”. Inte som en främling, utan som ett ”du”. När alla gnistorna är förenade, tror chassiderna att Messias ska komma. Vi vet att Messias redan har kommit, men vi väntar på hans återkomst. Den heliga Andens gnista inom oss väntar på att få förenas med alla andra. Tillsammans kan vi brinna av kärleken, tillsammans kan vi möta varje medmänniska i vår väg som ett ”du”. Se den personen i ögonen, lita på att den personen är kapabel att fatta sina egna beslut, och hjälpa honom eller henne att bli den som Gud avsåg att hon eller han skulle vara. Och sedan går vi ytterligare en mil. På vägen skrattar och gråter vi, fryser och svettas. Ända tills den personen är stark nog att böja sig ner och hjälpa en annan. Hjälpa den personen att blir den Gud avsåg den att vara. Fullkomlig. Kärleken bryter fram, världen behöver oss.

Psalm efter predikan: 214 Lär mig att bedja av hjärtat

Predikan 10e3 070812 Nådens gåvor

Lågorna är många, ljuset är ett, vi är ett i honom.

Lågorna flammar upp, om och om igen över hela vår jord. Människor brinner av passion, andra blir utbrända. Hos en del flammar hoppets låga, andra exploderar av vrede.
Vi verkar vara rätt överens, jorden över, om att känslor, vilka de än är, bäst beskrivs med eld och flammor. Eldens livgivande och samtidigt förtärande kraft har länge både tröstat och förfärat oss.
Vi är lågor, snabbt uppflammande. Tillsammans är vi eld, med makt att ge värme och föda, men även att skada och förinta. Men i förhållande till ljuset är vi fortfarande obeständiga. Släktskapet är tydligt, men där ljuset endast är liv och glädje, finns destruktiviteten alltid närvarande hos oss. Men om vi strävar efter ljuset, strävar efter att förenas med honom som är ljus och liv, blir elden det den är avsedd att vara – renande och livgivande istället för en skogsbrand av ilska och förtvivlan. Men endast ljuset Jesus Kristus kan skänka oss den klarheten.

Grenarna är många, trädet är ett, vi är ett i honom.

Vi är grenar. Vi strävar uppåt, utåt, efter att sprida oss så långt och högt det bara går. Andra grenar är ofta bara i vägen, eller till och med konkurrenter om ljuset eller humlornas uppmärksamhet. Men sanningen är väl att utifrån syns bara en krona av löv och grenar, som vilar på en stam. Och det är från stammen livet kommer, det är den som håller grenarna samman, och den som gör det möjligt för oss att bära frukt.
För om en gren bryts av, förlorar den snart all grönska och all möjlighet att bära frukt. Utan stammen är vi ingenting, döda och torra. Och stammen, trädet, det är Jesus Kristus. Oavsett om grenarna är två eller tre, eller hundratals, är stammen mitt ibland dem. Den ger liv åt få, och åt många.

Gåvorna är många, Anden är en, vi är ett i honom.

Gåvorna är så många att vi inte ens alltid ser dem som gåvor. Vi missar att värdera tröstandet, eller glädjandet. Han som bakar slår ifrån sig och vill inte få berömmet som tillkommer honom, hon som frivilligt hjälper sina vänner med deras deklarationer tycker att det inte är något särskilt. Men allt vi gör för våra vänner, det gör vi i Kristus. Vittnesbördet om livet och Anden kan komma i så många former. Alla är inte talare eller sångare, alla kan inte måla eller sy, men alla kan något. Om vi börjar se allt vi gör som en tjänst för Gud, blir hela våra liv en gudstjänst, och vi kommer märka hur Andens vind blåser över världen. Levande, fyllda av den glädje Gud ger, blir vi vittnen för hur Anden binder alla oss kristna samman, oavsett åsiktsskillnader och traditioner. Så, vilken är din gåva?

Tjänsterna är många, Herren är en, vi är ett i honom.

Elden driver oss, vi vill bära frukt och ge våra gåvor åt Herren, och det gör vi genom att tjäna honom. Men sätten det sker på är lika många som gåvorna. Vi är ett rike av präster, ett heligt folk som tillhör Herren. Det förpliktigar, men inte till att alla ska vara teologer eller ens tjäna i kyrkan. Kristus behöver dig, i din miljö. Skomakare, bliv vid din läst, för det behövs goda kristna skomakare som tjänar sina systrar och bröder. Lärare, stanna i skolan, för eleverna behöver se en människa som lever som hon lär. Morfar, sträva efter att vara en så god och kärleksfull morfar det bara är möjligt. Hämta kraft i bön och gudstjänst, och låt dem bära oss ut i vardagen. Med bönen kan vi göra allt, vår himmelske fader vill ge oss allt. Så tjänar vi alla Kristus i våra olika liv och olika roller.

Lemmarna är många, kroppen är en, vi är ett i honom.

Lemmarna är många, men vi sitter ihop. Vi tjänar olika syften, precis som ett lillfinger och en lunga har helt olika roller i kroppen. En del kan tyckas vara helt onödiga, som en nagel eller ett födelsemärke, men finner sin funktion ändå. Oavsett rollerna, sitter vi ihop. Vi kan inte, får inte, skilja oss från varandra. Vi kan vara långt borta, aldrig mötas i vår syn på vad som är viktigt, men centrum är ett – Jesus Kristus. Jesus är i allt vi gör och hoppas. Därför ska en broder förlåta en broder oändligt många gånger, för en kropp kan inte fungera utan att delarna är i någorlunda harmoni. Tillsammans är vi starka, börjar vi bekämpa varandra dukar snart kroppen under för allehanda sjukdomar och vedermödor. Kroppen är en, och endast en. Vem kan säga att en del är viktigare än någon annan, i morgon kanske du behöver den arm du försköt igår. Lita på Kristus, han kommer finna en användning för oss alla.
Lita på Kristus och förlåt din syster, be tillsammans med din broder. Ta emot tjänandet från din dotter, och tjäna själv en okänd. Använd dina gåvor, så kommer ljuset spridas över världen, och trädet som är vår gemenskap sprida sina svalkande, fruktbärande grenar över hela världen, till människors tröst och styrka. Lita på Kristus, han är den som ger gåvorna, han är den som ger livet. Lita på Kristus.