Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid föreställt mig änglar som sittande på moln, med harpor i händerna, eller eventuellt i en stor kör samlade kring Guds tron, evigt sjungande, och det har varit en trevlig bild. Lite trösterikt och idylliskt sådär.
Hej himlarymder, kom änglahär. Höj era röster, sjung Herrens lov.
Det är så skönt och trösterikt att det finns en hel industri uppbyggd kring att tala med änglar, eller naturligtvis försäljning av tusentals änglastatyer eller bilder. Änglarna fascinerar.
Men den typen av änglar har ingenting med våra liv att göra.
När jag var liten samlade jag på bokmärken. Några av mina favoriter var just änglarna. De var stora, en del så stora att de stack ut utanför bokmärkesalbumet och följaktligen så småningom blev fransiga och vikta. Men då hade jag för länge sedan tappat intresset. I vilket fall som helst var jag allra mest fascinerad av den vackra ängeln med den ljusgula klänningen och det vågiga bruna håret. Man kunde inte se hennes fötter ordentligt, eftersom de var fast förankrade i ett moln. Hon, för det var inte minsta tvivel om att just den ängeln var en kvinna, var så nära idealutseendet jag kunde tänka mig.
Och så vänder vi oss till bibeltexterna idag. Ingenstans står det något om änglarnas utseende. På andra ställen talas det om män i skinande vita kläder, eller till och med personer som på avstånd ser ut som helt vanliga människor, men ingenstans ser vi några storvuxna gyllenhårade män med vingar. Inte heller några rosenkindade gloriabekrönta skönheter av den där bokmärkessorten. Och de enda keruber vi ser, i bibeltexter eller här i vår vardag, är våra egna barn.
Idag tänker jag att en sådan ängel inte bara är rätt meningslös, utan också i förlängningen talar om Gud på fel sätt. Jag skulle till och vilja påstå att de änglarna är närmare besläktade med dem Mikael störtar ned på jorden, Drakens änglar, än med den himmelska kören.
För den brunhåriga ängeln står still. Hon är i himlen, nöjd och fylld av fridfullt allvar. Hon verkar inte ha någon annan uppgift än att vara dekorativ. Hon bryr sig inte om någonting, och visar på en Gud som dragit sig undan, en Gud som inte längre bryr sig om människorna.
Men änglar handlar. Guds änglar är i rörelse. Och den rörelsen är en ständig resa mellan jord och himmel, de stiger upp och ned.
Det är som om himlen och jorden är en enda stor bikupa. Alla har vi våra olika uppgifter, och medan vi människor likt drönarna är fria att älska drottningen Gud, är änglarna arbetsbina. De hjälper, stöder, kommer med meddelanden, sjunger, lovprisar:
(Uppenbarelseboken 5:11-14)
Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.
Och allt skapat i himlen och på jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:
Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.
Och de fyra varelserna sade: Amen.
Och de äldste föll ned och tillbad.
Sången är inte en behaglig körs skönsång. Det handlar inte om hovunderhållning. Guds änglar ropar utan rast: helig, helig, helig. De påminner oss, och resten av vår jord, om var vi kommer ifrån, vilka vi är och borde vara, och naturligtvis om vem Gud är. De bär budskapet om Guds kärlek, och de följer oss medan de sjunger helig, helig, helig.
Och de försvarar bikupan mot attack.
Det är möjligt att våra liv inte rymmer tron på änglar och den eviga kampen mellan ont och gott, annat än i lördagsfilmens heroiska form. I det dagliga funderandet på om man eventuellt ska byta bank eller vilken av de båda amerikanska vice-presidentkandidaterna som är bäst tycks möjligtvis tankar på änglar vara långt borta. Men det är just där, i vardagens ständiga frågor, som änglarna verkar. Det är där striden avgörs. I mitt och ditt kök. I våra rökrutor eller vardagsrumssoffor. För att änglarnas kamp är vår, och den har flyttats hit. Ja, om det är någonting som dagens texter gör alldeles klart, så är det att änglarna i allra högsta grad har med mänskligt liv att göra. Även sjungandet runt tronen har med mänskligt liv att göra. Jakobs dröm, Natanaels bekännelse, och allra mest Uppenbarelsebokens skakande skildring av striden i himlen och dess konsekvenser.
Det har alltihop med mänskligt liv att göra.
Det handlar inte om stora luftstrider eller explosioner, det hör till actionfilmen, utan om en ständig, smågrå och vardagstrist kamp. Som kampen mot ogräset, bara med oändligt mycket större insatser.
Draken är störtad ner på jorden. Vi känner det, vi vet att allt inte står rätt till med vår jord. Guds änglar handlar, de står inte still på bokmärkesmoln, utan skyndar att ge oss sin hjälp. De pekar på vägen vi bör gå, de stöder. De vandrar upp och ner från jorden till himlen i Guds ständiga ärende att vända oss tillbaka.
Gud låter sina trogna allt gott av nåd erfara.
För vi är fria att älska Gud. Fria att dela gemenskapen med Natanael, Jakob och alla de andra. Fria att samlas kring vårt nattvardsbord i gemenskap med alla dem som gått före, och dem som kommer efter. Den eviga kampen mellan ont och gott måste fortsätta kämpas, kring matbord och framför tv-skärmar, men resultatet är redan klart. Människosonen, Jesus, vann den striden mot Draken. Inte genom svärd. Inte genom god talarkonst eller pr-trick. Han vann genom att älska så mycket att döden och ondskan inte hade en chans. Och i hans tomma grav väntade en ängel på att få berätta för kvinnorna som kom för att sörja.
Det minns vi här idag. Tillsammans med änglarna sjunger vi helig, sjunger vi Herrens lov, på så många sätt vi kan och med alla våra olika röster. Vi sluter oss till den kör som sjunger världen rätt, som placerar in oss på vår rätta plats. Sjungande får vi hedersplatsen.
Så kom himlarymder, kom änglahär, kom björn och bäver. Kampen står här och nu, och vinet och brödet på vårt bord är segerns tecken. Drakens tid är kort, och vi firar seger med hela skapelsen.
No comments:
Post a Comment