Kursiverade ord lades till och ord inom parentes försvann när predikan hölls.
Psalm före predikan: 96 Öppna mig för din kärlek
Det hettar till. Orden är bekanta, har upprepats så många gånger. Vänd andra kinden till… stå inte i skuld… De har upprepats så många gånger så att jag frågar mig om de betyder något längre. Det är som det rituella ”jag älskar dig”-mumlandet innan man somnar, som att fråga ”hur mår du?”när man träffar någon man känner. Orden ska finnas där, men betyder de något fortfarande? Kanske. Ibland.
Och ändå borde de här orden bränna. Omsorgen och kärleken borde aldrig, aldrig förvandlas till tomma hälsningsfraser eller rituella plattityder. Inte ”jag älskar dig”, inte ”vänd andra kinden till”. De borde lysa av sanning varje gång, borde lysa av hopp och tro i sorgemörkret i världen.
Och det är inte ondskan i vår värld som hotar släck(er)a trons ljus. Det är våra fromma plattityder, vårt likgiltiga mumlande. Vi, som har alla möjligheterna, är inte de som bär Kristus på våra axlar till alla de som saknar honom. Vi gömmer honom i våra kyrkor, målad på stenväggen men alltför sällan på väggarna i våra hjärtan.
Och ändå, för att ändå sprida glädje, finns Gud därute och kämpar sig till en plats i människornas medvetande. Humanisterna vet det, och skriver debattartikel efter debattartikel för att påpeka det. De vill spränga bort Gud ur offentligheten, men så länge hon eller han finns i människornas huvuden och hjärtan, kan de kämpa så mycket de orkar, Gud låter sig inte gömmas.
Så länge en människa bryr sig om en främling, så länge ett barn leker med ett annat utan att bry sig om utseende, färg eller social status, så länge finns Jesus ibland oss. Så länge en gråtande tonåring får en tröstande kram, så länge en liten dam som ramlat blir hjälpt. För någonstans djupt inom oss lever de fromma plattityderna. Vi glömmer dem, gömmer dem, men när vi minst anar det kommer de upp till ytan, blir sanning och ljus. Kärleken till nästan bryter fram, Guds kärlek strömmar genom oss. (Men frågan är bara varför vi kämpar emot.) ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Men frågan är bara varför vi kämpar emot.
Vi har alla goda argument som tänkas kan. Vi talar om bidragsberoende, eller om hur välgörenhet är godtyckligt. Vi kan berätta om onda diktatorer eller korrumperade makthavare som slarvar bort biståndspengar, eller låta bli att ge uteliggaren pengar för att inte finansiera hans missbruk. Vi tror oss själva om att kunna fatta alla beslut, och den andre om att inte kunna ta ansvar för någonting. Så då tar vi oss friheten att anta att ingen utom vi vet hur man ska handskas med pengarna. Som om vi var de enda vuxna på den här planeten. Vi kristna, världens samvete. Men Kristus har inte bett oss vara världens samvete, han bad oss vara (världens salt) fullkomliga. Han bad oss gå ytterligare en mil, även med den som tvingar oss. Vi ska inte lägga våra moraliska filter på alla andra, utan på oss själva. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”
Kärleken. Det slitna ordet. Det utnyttjade ordet. Ordet som säljer tusentals böcker, artiklar, kläder, doftljus och vinflaskor varje år. Ordet som har blivit symbolen för allt som vi längtar efter, och allt vi hoppas på. Kärlek. Rosa moln. Himlastormande passion. Bubbel i magen. Men Gud talar inte om förälskelse, utan om kärlek. Och (Men) kärleken är inte målet, den är medlet. Kärleken är en viljehandling. Genom kärleken, lagens fullhet, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika Gud, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett Gud. (Kärleken är en viljehandling.) Så ofta säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen är snarare att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, för konsekvenserna skulle bli enorma. (Men jag talar inte om förälskelse,) jag talar om kärlek. I handling och sanning. Jag ska älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att vara fullkomlig. Älska i handling och sanning. Då kommer de likgiltiga mumlandena och fromma plattityderna bli de fyrar av ljus som kan leda en vilsen själ rätt.
Trots detta är (D)det är inte vårt kärleksfulla handlande som kommer göra världen till Gudsriket vi väntar på.
Vi kommer inte automatiskt komma till himlen för att vi (gör bra saker) är snälla mot varandra.
Men när kärleken råder i våra hjärtan är (visar att) Gudsriket redan (här är) på väg att bryta fram, den är ett tecken på att Gud är här och handlar. Enligt chassidisk judisk tro bär varje människa på en gudomlig gnista, som blir fri när den människan möts av en annan som ett ”du”. Inte som en främling, utan som ett ”du”. När alla gnistorna är förenade, tror chassiderna att Messias ska komma. Vi vet att Messias redan har kommit, men vi väntar på hans återkomst. Den heliga Andens gnista inom oss väntar på att få förenas med alla andra. Tillsammans kan vi brinna av kärleken, tillsammans kan vi möta varje medmänniska i vår väg som ett ”du”. Se den personen i ögonen, lita på att den personen är kapabel att fatta sina egna beslut, och hjälpa honom eller henne att bli den som Gud avsåg att hon eller han skulle vara. Och sedan går vi ytterligare en mil. På vägen skrattar och gråter vi, fryser och svettas. Ända tills den personen är stark nog att böja sig ner och hjälpa en annan. Hjälpa den personen att blir den Gud avsåg den att vara. Fullkomlig. Kärleken bryter fram, världen behöver oss.
Psalm efter predikan: 214 Lär mig att bedja av hjärtat
No comments:
Post a Comment