Allt var bara mörker. Händer rörde vid henne, men hon hörde inget, kände inget. Maten de tvingande i henne smakade ingenting, käkarna rörde sig automatiskt, hon tuggade och svalde, men smakade ingenting. Allt var tomhet.
Någon ledde henne till sängen. Med kalla känslolösa händer klädde hon av sin pojke. Han hade blivit en man, hon hade inte sett honom naken sedan dess, men nu var det för sent. Hon tvättade kroppen. Utan ord. Tom. När han var ren smorde hon honom med olja och lindade honom i rena tygstycken. Hon redde ut håret och stängde ögonen. Inuti var det bara tomhet, inga känslor, inget hopp. Inget liv. Så tog hon hans händer och lade dem på hans bröst. Hans händer. Så starka. Ännu utan alla de valkar de skulle ha fått, bara små ärr här och där efter fall när han var liten. Just händerna. De hade varit så levande, aldrig stilla, alltid i rörelse. Rättade till en lock där, pillade på ärmen där. Kliade på myggbetten, knäppte med fingrarna. Och där brast hon. Allt det tomma och känslolösa vällde ut i ett enda skrik. Hon skakade, snyftade, rev sig själv i ansiktet, på armarna. Hårt höll hon fast honom, som om hennes värme och förtvivlan kunde föra honom tillbaka.
Händerna som varit så mjuka tidigare blev tvungna att bända loss hennes fingrar. De höll henne hårt när de kom för att hämta kroppen. Pojken lades på en bår, och hans mor gick bredvid. Ibland bars hon nästan, benen bar inte. Genom de rituella sorgeropen hördes hennes nästan omänskliga gråt, som ljudet av ett oväder som inte kan dränkas av än så mycket musik. Runt om stöttades hon, men de ville inte se henne i ögonen. Rädda att förloras i kaoset där inne, rädda att drabbas av samma sak. Rädda för död, rädda för sorg och vansinnet som följer.
Hela staden stannade upp. Allas ögon följde processionen där den ringlade sig fram emot stadsporten. Det gjordes plats, handelsmän flyttade sina åsnor och barn rycktes ur vägen. Skriken och gråten omgavs av tystnad. Moderns vilda blick sökte efter någon, något, vad som helst som kunde berätta för henne att detta inte var sant, att hennes son inte var död. Men ingen mötte blicken.
Ut ur portens skugga, in i det obarmhärtiga solljuset. Männen som bar båren svettades nu, den svajade till varje gång någon av dem torkade pannan. Rörelsen fick det att se ut som om pojken rörde sig, och mamman hejdade båren. Hon skakade av sig de välmenande men begränsande händerna, tog tag i pojkens kalla hand, rörde hans panna. Men allt var tomhet. Hon drog honom i håret, nöp honom i kinden. Skrattade. Bad honom sluta spela. Människorna runt omkring såg bort från henne, illa till mods. Generade. Hennes blick sökte dem. Han sover väl? Han låtsas? Men processionen rörde sig igen. Hon grät. Och allt var tomhet.
Blicken, tårskymd, sökte fäste. Sökte bland människorna i tåget, bland träd och buskar, bland åskådarna längs vägen. Och som en drunknande söker land, dras till flotten, fann hon en enda blick som inte vek undan. Tårarna rann. Ner i den djupaste dalen av förtvivlan, ner i dödsskuggans dal, sändes en stråle ljus. Jag är med dig, min käpp och stav ska trösta dig. Gud såg hennes sorg. Gud i alla fall, vågade se. Där, i Guds blick, ville hon stanna. Men han kom närmre. Hans hand, så olik pojkens, strök bort tårarna. Gråt inte. Och de slutade komma.
Och sedan, ja sedan, var det liv igen. Tomheten fylldes. Färgerna återvände till allting, lukter och smaker var tillbaka, men hon såg ingenting annat än pojken. Han var död, men se, han lever. Med håret ännu glansigt av oljan, och linnebindlarna i oordning, satt han upp på båren. Hon hörde inte ropen, såg bara pojken. Och han, en pojke som var död, en man som var en pojke, såg änkan som var mamma. Han satte ner sina bara fötter på den heta marken, vacklade, men fick tillbaka balansen. Dofterna var tillbaka med ens, när hon slöts i hans armar, doftande av olja och örter.
Då mindes hon. Ögonen. Hon skulle alltid minnas dem, precis som hon skulle minnas doften av liv i dödens örter, livbringande solvärme på ett skal av tomhet. Hon skulle alltid minnas känslan av att vara sedd, helt och fullt. Och människorna skulle alltid minnas hur en änka fick livet tillbaka, och hur en son levde, fastän han hade dött. Och berättelsen skulle spridas, för att den betyder något. För att den är viktig.
För den är berättelsen om hur livet återvänder, men också hur meningen kommer tillbaka. Ett vittnesbörd om den fasansfulla sorgen, men också om vägen ur kaos. För änkans läkedom börjar inte när sonen stiger upp. Längst in i ångesten möter hon Gud. I själens mörka natt finns någon som delar all smärta och all sorg. Det var hennes läkedom, den där dammiga och heta dagen utanför Nains stadsport. Och det är vår lärdom likaså. Döden är vårt livsvillkor, obändig och oundviklig. Förluster och sorger kantar vår väg, tillsammans med glädje och lycka. I allt finns Gud. Allt delar Jesus. Inget blir lättare. Ingen kommer undan. Men ingen är ensam, och där, i den insikten, segrar livet. Där blir dofterna och smakerna starkare än tomheten. Där blir glädjen djupare än kaoset. Här och nu. Gud delar allt, du är aldrig ensam.
No comments:
Post a Comment