Predikan 071111 23e3 Förlåtelse utan gräns

Konfirmanderna presenterar Frälsarkransen. Men den går inte att sätta ihop, evigheten/friden saknas.

Jag: ”Vad är problemet?”
K: ”Vi saknar friden!”
Jag: ”Men, ni hade den ju innan. Vem skulle ha presenterat den?”
Tyst.
K: ”Eh…vi hade ingen som ansvarade för friden.”
Jag: ”Vadå ansvarade? Det var ju du som ansvarade för att alla hade en uppgift. Och nu står vi utan frid. Inte så snyggt.”
K: ”Men nu är du orättvis! Alla ansvarar väl för att friden kommer med!”
Jag: ”Ok. Vi frågar väl alla då. Är det någon av er som har sett friden? Vit pärla, ungefär så här stor…?”

Friden återfinns på altaret. Den var där hela tiden.

Förlåt K. Det är klart att vi alla har ett ansvar. Utan allas vår hjälp kommer vi aldrig fram
till friden, det är helt rätt.
Låt oss börja från början…

Vem har skapat oss?
En ganska enkel fråga, med ett enkelt svar: Gud.

Har Gud skapat hela oss, med tånaglar, ömma samveten och underligt sinne för humor?
Ja, på den frågan måste vi också svara ja. För även om mycket av våra personligheter har påverkats av omgivning och arv, måste vi väl ändå tro att Gud verkar genom dem också.

Så. Alltså befinner vi oss här, i denna stad, i denna tid, som Gud skapade oss. Påverkade av allt möjligt, kanske sårade och skadade, men ändå, längst inne, Guds avbilder och älskade barn. Och ännu bättre än så, dessutom är vi fyllda av Guds ande, hon som sändes för att hjälpa och stödja oss, för att knyta oss samman till en enda kropp. Den enda kropp som Gud har i världen nu, det är vi.

Men vad händer när en kroppsdel vänder sig mot en annan? Läkare som transplanterar organ vet att det är en allvarlig komplikation, och när det händer måste man agera omedelbart, annars kan hela kroppen bli kritiskt sjuk. Hela kroppen påverkas, plågas som av tortyr, av oenigheten. Det är livsviktigt för hela Guds skapelse, för Guds egen kropp, att det råder frid.

Och här kommer förlåtelsen in. Temat idag är Förlåtelse utan gräns. Inte utan villkor. Men en förlåtelse som måste genomsyra allt. Så länge jag bär agg kan jag inte förlåta. Och eftersom vi alla hör ihop, skadar jag därmed mig själv, andra och Gud. Genom mitt agg naggas skapelsens skönhet ännu mer i kanten. Men Jesus är tydlig. Jag ska förlåta om och om igen. Oändligt många gånger, alltid ska jag förlåta. Ända tills jag lär mig hur det går till. Ända tills jag kan förlåta också mig själv.

För Gud har skapat oss. Och Gud verkar i oss. När jag förlåter, verkligen förlåter, verkar Gud i mig. Därför är en mottagen förlåtelse som inte strålar vidare ingen riktig förlåtelse. Den måste mottagas, den måste få verkan. Hjärtat måste vara redo. Och den brustna relationen blir hel igen, med den andra, med mig, med Gud. Förlåtelsen är inte villkorslös, men gränslös. Den känner inte gränsen mellan idag eller igår, mellan dig och mig, mellan oss och Gud.

Så där är det. Förlåtelsen och i slutändan friden. Guds gåva, allas vårt ansvar.

Har du satt ihop frälsarkransen, K? Vill du visa upp den?

Friden vilar intill pärlan som symboliserar Gud. Med den på plats blev kransen hel. Och med friden och förlåtelsen på plats hos oss, blir skapelsen hel. Gränslös.