Saturday, February 23, 2008

kampen mot ondskan - tredje söndagen i fastan

Det har blivit dags att tala om djävulen igen.
Javisst, han med hornen, han med eldgaffel och svans. Eller är det kanske snarare så att han, och jag kallar honom ”han” enbart för att det är praktiskt, ser ut och verkar vara en av oss. Hans yttre spelar ingen roll. Troligtvis har han inget, men det betyder inte att han inte finns.

För ja, jag tror att det finns en ond kraft. Det bör alla kristna göra. Och jag tror att den onda kraften är större än oss människor, större än bara det onda vi själva kan tillfoga oss och vår värld, jag tror att den kraften är ute efter att riva ner allt. Ja, jag tror att det finns en djävul, men vad han kallas är oviktigt. Så länge vi talar om honom.

Nu kanske någon tycker att det är onödigt och dystert att tala om den onde. Någon annan kanske tycker att jag är förbluffande gammeldags, och en tredje kanske att jag håller på med typiskt kristen vidskepelse. Men jag hoppas inte det, och jag tror er om mer än så. För sanningen är att ju mer vi bagatelliserar det onda, desto större möjligheter att verka har det, och ju mer vi förnekar den ondes existens, desto lättare blir det för honom att influera oss.
Därför är det nödvändigt för oss att tala om honom, för det är vår uppgift som kristna att med varje andetag och varje tanke göra vårt bästa för att han inte ska kunna riva ner och förstöra allt det vackra och underbara Gud har skapat. Det är vår uppgift att kämpa för det goda.

Apokalypsens klockor ringer. Vår värld är hela tiden på gränsen att sugas in i hans grepp, han som vill riva ner. Att förneka hans existens är att vara blind för hur världen ser ut, eller, ännu värre, att inte bry sig. Varje barn vi rycker undan sjukdom och död, varje människa vi lyckas återskänka värdighet, varje uns natur vi inte skövlar är en seger för det goda. För djupast i vårt medvetande måste hela tiden ligga att utan Gud finns ingenting. Ingenting. Tomhet, och det är det djävulen önskar mest av allt.

Och det är i den vetskapen vår räddning ligger. Utan Gud är tomhet. Det är inget sammanträffande att ordet ”gudlös” har kommit att vara nästintill synonymt med ond. Utan Gud är tomhet. För från Gud kommer allt. Syre, blommor, barn och kärlek. Värme och liv. Och han den andre, detta är vad han vill ta ifrån oss. Och det bästa sättet vi kan låta honom göra det på är att skratta åt ”vidskepligheten”, rycka på axlarna och låta bli att bry oss.

Vi måste kasta oss själva på Gud. Vi måste lägga allt vi är och har i Guds händer. Den sorten, den onda kraften, drivs bara ut med bön, och den bönen är den totala kapitulationen. Inga rikedomar eller begåvningar krävs eller räcker. Det finns inga andliga giganter vars böner är mer värda än andras, eller några som kommer kunna köpa sig undan effekterna av det ondas makt på vår jord. Har vi inte redan talat om rädslan? Ser vi inte dag för dag hur vår jord förvandlas? Hör vi inte om oskyldiga som dödas för den eller den ideologins, religionens eller markens skull? Det finns inget gott i detta, tro mig. Det ondas makt är stor, och vår skara är ljum och lagom. Men vi är dom det vilar på. Vi kan inte överlåta kampen till de glödande karismatikerna i frikyrkorna. De gör säkert ett gott arbete, men det är vår plikt att vara med. Vi kan inte lämna utdrivandet av det onda till katolikerna, vi har vårt eget sätt. Så be, kristen, be. Kampen är här och nu. Apokalypsens klockor klämtar. Om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?

Gud kom hit. Ett litet barn, utsatt från allra första stund. Mitt i vårt mörker. Och människorna såg, men förstod inte. Men det onda förstod, och rasade. Demonerna känner igen honom, om och om igen. Men vi, med våra rationella tankar, vägrar acceptera att vi ens kan vara influerade av någonting som är ont. Alla våra dåliga sidor är något att skämta med, vi talar skrattande om hur summan av lasterna är konstant eller hur vi kan motstå allt utom frestelser. Men vem är det som frestar?

Gud kom hit för vår skull. Det finns de som säger att han kom bara för att vara en inspiration, eller att han var Guds son, fast bara symboliskt. De missar poängen. Gud kom hit, verkligen hit, för att göra oss delaktiga i den stora kampen, för att den bara kan vinnas genom att överlämna sig helt, så som Gud en gång överlämnade sig. Bara genom att ge upp för Gud vinner vi, bara genom bön. Så be, kristen. Be.

8 comments:

Rolf said...

En mycket fin predikan som jag som troende helt kan ta till mig och som jag hoppas du fick mycket fin respons för. Rolf
http://dagensfilosofiskatanke.blogspot.com/

Maria said...

Tack Rolf! Jodå, responsen var god, både från kollegor och kyrkfolk.

LeoH said...

Jag har också i en lekmannapredikan påpekat att ondskan är en självständig kraft. Fick ingen kritik för det. Tycker nog att vi talar för lite om ondskan. Kan det bero på att då måste vi också visa på ondskan i företeelser i vår egen samtid?

Maria said...

Kanske det, Leo, kanske, det. Samtidigt tycker jag att vi är rätt duktiga på att peka på att saker och ting är av ondo i vår egen samtid, men vi pratar väldigt sällan om varför. Lite mer grund efterlyses helt enkelt, och inte enbart symptom.

Kaplansgården said...

En mycket bra predikan, enkel, rakt på sak och den väjer inte för det svåra. Jag tror att den enkla, raka och central predikan är den väg som vi måste gå, särsklit i en tid då männsikors uppfattning om vad kristen tro är, är så britfällig och mest består av olika förutfattade meningar.

Maria said...

kaplansgården: Tack! Och jag håller med, predikan är så central, det är synd att det ofta blir så mycket larv. Men jag tror att det håller på att bli bättre. Jag hoppas i alla fall det.

awn said...

Jag håller med dig om det där med satan. Han är nog en "antiGud" som hanstjänare är Antikrist. Han har nog flera skepnader som Gud men med precis motsatt uppgift - att vända folk från Gud. Det förklarar all ondska i världen.

Jag gillar temat. Synd att min lillebror fick Barnens Bibel. Jag var alltså på Familjegudstjänst, varvid det nog inte är så särskilt klokt att predika om kampen mot ondskan och (en eventuell?) djävul... Men nästa år ska jag på en "vanlig" Gudstjänst igen!

Faktiskt fick jag en absolut favoritpräst i fjol på den dagen. Då höll hon en predikan baserad på Sagan om Ringen. Hon planerade även en Harry Potter-inspirerad konfirmandgrupp, men det var bara en sökande (jag) så den fick läggas ned. Synd.

Men det var en kontrast till vissa katolska eller liknande samfund i bl. a. USA som vill bränna dem...

Jag tror jag har en till blogg att följa.

Anonymous said...

Måste säga att jag är lite förvirrad av predikans syfte. Jag är helt med på principen, av C.S. Lewis först definierad tror jag, att det tjänar djävulen väl att det är omodernt att tro på hans existens. Eller som Kaiser Soze i filmen "de misstänkta" så utsökt formulerar det "the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn´t exist".
Min kanske främsta betänklighet till predikans syfte är att den återigen ställer oss under risken att hamna i den ondes klor utan att du nämner någonting om Kristi ställföreträdande offer. Hur kan vi i mottagande av kropp och blod, samt i tro på den som enligt Sandellpsalmen löser oss från frestarens garn, värja oss från den onde? Givet att den lutherska tanken att man antingen rids av Gud eller djävulen ekar i predikan och att räddning ligger i bön, men handlar det verkligen om en sådan utpräglad dualism? Var är Kristus i allt detta? Var är korset? Var är blodet?

Bara några tankar när jag läste igenom den, jag kan naturligtvis ha missat hela poängen ... jag är ganska duktig på sånt :)

mvh/ Jacob