kampen mot ondskan - tredje söndagen i fastan

Det har blivit dags att tala om djävulen igen.
Javisst, han med hornen, han med eldgaffel och svans. Eller är det kanske snarare så att han, och jag kallar honom ”han” enbart för att det är praktiskt, ser ut och verkar vara en av oss. Hans yttre spelar ingen roll. Troligtvis har han inget, men det betyder inte att han inte finns.

För ja, jag tror att det finns en ond kraft. Det bör alla kristna göra. Och jag tror att den onda kraften är större än oss människor, större än bara det onda vi själva kan tillfoga oss och vår värld, jag tror att den kraften är ute efter att riva ner allt. Ja, jag tror att det finns en djävul, men vad han kallas är oviktigt. Så länge vi talar om honom.

Nu kanske någon tycker att det är onödigt och dystert att tala om den onde. Någon annan kanske tycker att jag är förbluffande gammeldags, och en tredje kanske att jag håller på med typiskt kristen vidskepelse. Men jag hoppas inte det, och jag tror er om mer än så. För sanningen är att ju mer vi bagatelliserar det onda, desto större möjligheter att verka har det, och ju mer vi förnekar den ondes existens, desto lättare blir det för honom att influera oss.
Därför är det nödvändigt för oss att tala om honom, för det är vår uppgift som kristna att med varje andetag och varje tanke göra vårt bästa för att han inte ska kunna riva ner och förstöra allt det vackra och underbara Gud har skapat. Det är vår uppgift att kämpa för det goda.

Apokalypsens klockor ringer. Vår värld är hela tiden på gränsen att sugas in i hans grepp, han som vill riva ner. Att förneka hans existens är att vara blind för hur världen ser ut, eller, ännu värre, att inte bry sig. Varje barn vi rycker undan sjukdom och död, varje människa vi lyckas återskänka värdighet, varje uns natur vi inte skövlar är en seger för det goda. För djupast i vårt medvetande måste hela tiden ligga att utan Gud finns ingenting. Ingenting. Tomhet, och det är det djävulen önskar mest av allt.

Och det är i den vetskapen vår räddning ligger. Utan Gud är tomhet. Det är inget sammanträffande att ordet ”gudlös” har kommit att vara nästintill synonymt med ond. Utan Gud är tomhet. För från Gud kommer allt. Syre, blommor, barn och kärlek. Värme och liv. Och han den andre, detta är vad han vill ta ifrån oss. Och det bästa sättet vi kan låta honom göra det på är att skratta åt ”vidskepligheten”, rycka på axlarna och låta bli att bry oss.

Vi måste kasta oss själva på Gud. Vi måste lägga allt vi är och har i Guds händer. Den sorten, den onda kraften, drivs bara ut med bön, och den bönen är den totala kapitulationen. Inga rikedomar eller begåvningar krävs eller räcker. Det finns inga andliga giganter vars böner är mer värda än andras, eller några som kommer kunna köpa sig undan effekterna av det ondas makt på vår jord. Har vi inte redan talat om rädslan? Ser vi inte dag för dag hur vår jord förvandlas? Hör vi inte om oskyldiga som dödas för den eller den ideologins, religionens eller markens skull? Det finns inget gott i detta, tro mig. Det ondas makt är stor, och vår skara är ljum och lagom. Men vi är dom det vilar på. Vi kan inte överlåta kampen till de glödande karismatikerna i frikyrkorna. De gör säkert ett gott arbete, men det är vår plikt att vara med. Vi kan inte lämna utdrivandet av det onda till katolikerna, vi har vårt eget sätt. Så be, kristen, be. Kampen är här och nu. Apokalypsens klockor klämtar. Om Gud är med oss, vem kan vara mot oss?

Gud kom hit. Ett litet barn, utsatt från allra första stund. Mitt i vårt mörker. Och människorna såg, men förstod inte. Men det onda förstod, och rasade. Demonerna känner igen honom, om och om igen. Men vi, med våra rationella tankar, vägrar acceptera att vi ens kan vara influerade av någonting som är ont. Alla våra dåliga sidor är något att skämta med, vi talar skrattande om hur summan av lasterna är konstant eller hur vi kan motstå allt utom frestelser. Men vem är det som frestar?

Gud kom hit för vår skull. Det finns de som säger att han kom bara för att vara en inspiration, eller att han var Guds son, fast bara symboliskt. De missar poängen. Gud kom hit, verkligen hit, för att göra oss delaktiga i den stora kampen, för att den bara kan vinnas genom att överlämna sig helt, så som Gud en gång överlämnade sig. Bara genom att ge upp för Gud vinner vi, bara genom bön. Så be, kristen. Be.