Saturday, August 23, 2008

Predikan 14 söndagen efter trefaldighet ”Enheten i Kristus”

Jag har två pappor. Eller så har jag bara en.
Jag har en mamma. Och så har jag en till.
Jag har en och en halv syster, eller rättare sagt två. Eller en halv miljard.
Och bröder, det har jag inga. Inga alls, utom den halva miljarden.

I detta kan jag finna näring. Här kan jag finna upprättelse. För att det gör ont. Men här finner jag läkedom. Men tills jag är hel, kommer det göra ont.

Och ni vet hur det är.
Jag talar om familjer.
Ni vet.

Mamman som en dag lämnar radhuset, barnen och maken utan att se tillbaka. Och hon som stannar och går ut och gungar med ungarna fastän Bolibompa har börjat.
Pappan som jobbar för mycket och dövar det dåliga samvetet med alkohol. Och han som med överfyllt hjärta vakar vid lilltjejens säng mitt i natten bara för att se henne andas.
Den äldsta systern som barrikaderar sig bakom en mur av duktighet. Där bakom sörjer hon sin ensamhet och märker sina armar för att i alla fall känna. Och hon som gråter av glädje och stolthet när lillebror vinner sin första simmedalj.
Den yngre brodern som revolterar tills han inte längre kommer ihåg vem det var han drömde om att vara. Och han som kryper ner i föräldrasängen ännu som åttaåring, för att de monster som han vet inte finns inte ska kunna ta honom.
Slagsmålen, grälen, den iskalla tystnaden. Glädjen och värmen. Den orubbliga lojaliteten och sveken.

Ni vet. Familjer.

Lyckliga emellanåt, dysfunktionella ibland. Det är vi, en stor familj, delad.

Delad av århundraden av hat, missförstånd, girighet och vanlig enkel dumhet.
Vi är syskon för sårade för att ens prata, vi saknar våra föräldrar. Vi är barn som misshandlats av förlusten av hopp.
Och så bär vi vår smärta med oss. Vi bär det stolt, klär oss i den som ett tecken på identitet. Ibland spikar vi upp den på diverse portar, ibland fyller smärtan, den stolta smärtan, insändarsidorna i Kyrkans tidning och Svenska dagbladets debattdel. Spåren av smärtan kan följas över hela Internet. Den kristna familjen, kristenheten. En delad familj.

Och vi skrattar åt våra systrar och bröder som talar i tungor. Vi skakar på huvudet åt dem som kämpar för att få röra vid en påvlig ärm. Vi tar avstånd. Vi aktar oss för att använda en del infekterade ord, sådana som Jesus, eller frälsning, eller mission, så att ingen ska tro att vi är som de där andra, de tokiga kristna. Våra förvirrade syskon. Och så bär vi smärtan vidare, utan att låtsas om att vi haltar.

Missförstå mig rätt, jag älskar att vara en del av Svenska kyrkan. Jag sökte både här och där, och här landade jag, här är jag hemma. Och jag tror helt uppriktigt att denna vår kyrka är rätt ute i så mycket, jag är stolt och glad. Men hur ska jag, hur ska vi som delar känslan av att vara på rätt plats, då kunna acceptera att det finns andra, våra syskon, som inte ser det på samma sätt? Hur kan jag se syskonskap och inte syskonrivalitet?
För Jesus säger oss att vi ska vara ett. Inte som ett. Ett. En familj. Och ändå, vad världen ser är inte enhet. Vad vi visar är käbbel, småsinthet, smärta. Och det gör ont.

Jesus säger att han älskar mig. Rakt igenom århundraden av redigeringar och kanoniseringar av skrifter. Han älskar mig. Och han älskar dig. I den kärleken är vi ett. Förenade av Gud, vi andas samma luft. In i mig, ut ur mig, in i dig, ut ur dig och in i nästa. Som livsanden ur Guds mun andas vi samma luft, och vi är ett. Vi har samma uppdrag. Och där är vi ett.

Det syns inte utanpå. Kyrkorna med sin olika arkitektur och församlingssyn står kvar. Det är vi som ska förändras. För den här texten, det här fantastiska evangeliestycket i all sin klurighet, det talar inte om ekumenik. Det talar om familj. I all sin härlighet och trasighet. Det är vår familj, syster och bror. Vi delar luft, vill du också dela mitt uppdrag? Vi delar förälder, kom dela mitt liv.

För Gud älskar dig, och kallar dig ut i världen, för att berätta för dem som kommer till tro genom dig. Säg dem, syster eller bror, berätta, ge dem Guds ord:

Jag är din mor och din far.
Jag är din bror och din syster.
Jag är kärlek och helighet.
Jag är i din sårade stolthet och dina misstag.
Jag är i din dansande glädje.
Jag är den som är och var och ska komma.
Jag är i dig och runtomkring. Jag är himmel och jord.
Och jag gör er till ett.
Jag gör er till ett i min avbild. För att jag älskar er med hela mitt hjärta och hela mitt sinne.
Hör detta – jag är Gud. Och jag älskar dig.

Berätta, syster och bror. Berätta för dem du möter. Se dem, se mig, i ögonen och ge dem Guds ord. Du är en profet. Och vi är ett.

2 comments:

M said...

En liten jämförelse med din kollega J (på hennes blogg) visar att du är betydligt mindre textbunden. Ingen av söndagens bibeltexter är direkt behandlad förutom det lite lösryckta "vara ett" från Jesu översteprästerliga förbön. Bilden av en familj är bra, men får aldrig riktigt blomma ut hos din predikan. Vi kristna är bröder och systrar, men det förutsätter väl att vi har Gud som Fader och Kyrkan som moder? Hur förhåller sig enheten till dopet och den gemensamma bekännelsen till Jesus som sann Gud och sann människa? Och inte minst hur tillämpar vi detta? Hur söker vi förverkliga och synliggöra den enhet som redan delvis är verklig?
Hoppas dessa frågor inte uppfattas som alltför krtiska utan kan vara till någon hjälp...

Maria said...

*ler* nädå, kritik är väl bra...
Ja, jag är mindre textbunden, åtminstone på ytan, eller i den här predikan. Det skiftar annars.

Visst skulle jag kunnat bygga ut predikan till att innehålla allt det du efterfrågar. Men då skulle den inte bli bra, är jag helt övertygad om. Jag tycker inte att hela läran kan eller bör tryckas in i varje predikan. Min församling är kyrktrogen och kunnig, jag vill inte skriva dem på näsan. Dessutom får många av dem ta emot förkunnelse ett par gånger i veckan, att vinkla och ta delar av vad temat är är inte alls dumt i det läget.

Predikokonsten är multifacetterad och personlig. Det finns inte ett bra sätt. Men ett säkert sätt att misslyckas, är min erfarenhet, och det är att bita över för mycket.