predikan julnattsnattsmässan 07

Ingenstans blir det så mörkt om natten som runt Medelhavet. Det är ett så kompakt, sammetssvart mörker att det känns som om det aldrig kommer bli ljust igen. Det tränger in i själen, det lägger sig som ett täcke över ögonen och det går knappt att se sin egen hand. Det är fullständigt omöjligt att se vad som ligger på marken framför en, och man måste gå med händerna utsträckta för att inte gå in i vad som finns runt omkring.


Så gick ett helt folk. Så gick alla människor. Famlandes, snubblandes i mörkret som var vår värld. Utan ledstjärna. Med ständig risk att falla nerför branter eller att gå in i vassa grenar. Och hur människorna än spärrade upp ögonen eller grep varandras händer blev det ändå inte ljusare. Tills ljuset tändes.


Folket som vandrade i mörkret kunde plötsligt se varandra. Och de fick en riktning. Herdarna som hade vallat sina får i mörker skådade änglar, människorna och änglarna lät jublet stiga. Ett barn är oss fött! En son är oss given! Och han ska vara fredens furste, för han är den som öppnar våra ögon, han är den som leder oss på den rätta vägen. Han är Messias, Herren.


Och som allt levande dras vi till ljuset. Herdarna lämnade markerna och störtade iväg till stallet där världens kung hade fötts. Det måste ha blivit ett väldigt bräkande på gatorna i Betlehem, om alla fåren följde med dem. Men i herdarnas ögon ringde ännu änglarnas sång, för dem fanns bara ljuset och stjärnan som berättade om att människornas långa vandring i mörker var över. Ett ljus är tänt i mörkret, och mörkret kan aldrig någonsin övervinna det.


Ett litet barn. Ett hopp för all världens människor, en härskare utan världslig makt. Ett ljus i världens natt, en bot för vår ångest och rädsla. En hjälp att se snedstegen och hitta rätt igen. Och vi människor, vi behöver ljuset så mycket. Vi väntar och längtar efter ljusare dagar, vi tänder massor med stearinljus, låter lamporna vara på. Men det ljuset vi verkligen behöver handlar inte om veke eller watt, det är det ljuset som lyser från barnet, det som blir till livsljus i ögonen på dem vi älskar. Och då kan mörkret vara än så nattsvart. Då kan världen vara hur farlig och dunkel som helst. Då kan vägen vi vandrar vara hur smal och stenig som helst, för ljuset vi bär i våra hjärtan lyser vår väg. Jesus Kristus, världens ljus, föddes i vårt mörker för att tända vårt hopp. Och se, det varde ljus.

Predikan andra söndagen i Advent 9 dec 2007

Sällan får jag lika mycket möjlighet att gå i Jesu fotspår som den här söndagen. För idag är jag kallad att förkunna budskapet om att Guds rike är nära, det budskap som allra oftast återkom i Jesu egen undervisning. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

Och ändå finner jag att jag helst vill tala om hur Jesus ska komma hit. Det är säkert inte fel, med tanke på att Han själv var, och är, kärnan i det budskapet. Han som var ända från begynnelsen, han som är här och nu, och han som kommer åter när tiden är inne. Tiden som är inne nu, igår och i morgon. Det är dags, himlen är nära. Men hur?

Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår. Jag känner mig som Petrus på förklaringsberget, jag vill ta på det oberörbara, jag vill få det berättat för mig med ord jag förstår. Jag är böjd till att göra det praktiska, som Marta, men i mitt hjärta längtar jag efter orden jag kan ta till mitt hjärta, jag vill begrunda som Bibelns alla Marior. Men ännu är jag inte där, än kan jag inte förstå.

Kommer Jesus åter på molnen, i en skinande vagn av eld? Kommer han som en ljusgestalt i bländande vitt, med den uppgående solens strålar som en gloria? Kommer han inom vår tid, eller sker det på något sätt utanför tidens ramar? Jag försöker föreställa mig det, jag försöker förstå, för att verkligen kunna längta. Men det går inte.

Jag vet att det säkert ligger i min natur. Kanske är det i nästan alla människors natur, det är omöjligt att föreställa oss det som är större än vår fattningsförmåga. Och vi tar till bilder för att ens kunna närma sig det vi inte förstår, men bilderna begränsar oss, blir till snubbeltrådar och dimridåer. Vårt förnuft, så rikt och underbart konstruerat, gör det ogripbara än mindre gripbart.

Och så läste jag en dag en dikt av WH Auden. Så här lyder den:

Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.

Min översättning:
På grund av Hans besök
kan vi inte längre begära Gud som om Han saknades:
vår återupprättelse är inte längre en fråga om strävan,
utan om kapitulation
för Honom som är alltid och allestädes närvarande.
Därför ber vi varje ögonblick att,
vi genom att följa Honom kan avresa
från vår oro
in i Hans frid.

För mig blev den ett ögonblick av klarhet. Förnuftet klarade det inte, konsten och litteraturen kom till min hjälp. Jesus är inte borta på det sättet att han en gång ska komma tillbaka. Med hans besök, i och med hans födelse, har vi ständigt Gud närvarande hos oss. Minnet av honom, berättelsen om honom, det goda budskapet reser med oss var vi än går. Vi har fått den heliga Ande som gåva, i allt vi gör finns Gud med. Så emellanåt är det till och med farligt att tala om Gud som om Gud är borta och ska komma tillbaka, kanske på en skinande vagn, för då menar vi ju också att Gud inte är här nu.

Men Gud Fadern är här, nära. Jesus är här, nära. Den heliga Ande är här, nära. I varje andetag. I varje brustet hjärta. I varje människa, med varje människa. I sorgen och glädjen, i motgång och medgång. I tristess och jubel, katastrof och ofattbar lycka.

Ja, Guds rike är nära. Det är oss närmare än våra egna hjärtan. När vi ber om att Hans rike ska komma, då ber vi om att vi ska lämna allt det andra och verkligen vända oss till honom som vi redan känner, han som redan är här, han som bara väntar på vår fulla uppmärksamhet.

Vi väntar. Det andra ljuset är tänt. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv. Vi väntar. Guds rike är nära. Vi kapitulerar inför Guds längtan efter oss. Vi väntar på barnet som kan leda oss djupare in i oss själva, som kan få oss att se Guds underbara handlande i våra liv. Vi väntar på vårt hjärtas konung, vi väntar på barnet som skänker oss livet. Honom som vi vill följa, från vår oro, in i hans frid.

Det är advent. Vi väntar. Guds rike är nära.

Predikan 071111 23e3 Förlåtelse utan gräns

Konfirmanderna presenterar Frälsarkransen. Men den går inte att sätta ihop, evigheten/friden saknas.

Jag: ”Vad är problemet?”
K: ”Vi saknar friden!”
Jag: ”Men, ni hade den ju innan. Vem skulle ha presenterat den?”
Tyst.
K: ”Eh…vi hade ingen som ansvarade för friden.”
Jag: ”Vadå ansvarade? Det var ju du som ansvarade för att alla hade en uppgift. Och nu står vi utan frid. Inte så snyggt.”
K: ”Men nu är du orättvis! Alla ansvarar väl för att friden kommer med!”
Jag: ”Ok. Vi frågar väl alla då. Är det någon av er som har sett friden? Vit pärla, ungefär så här stor…?”

Friden återfinns på altaret. Den var där hela tiden.

Förlåt K. Det är klart att vi alla har ett ansvar. Utan allas vår hjälp kommer vi aldrig fram
till friden, det är helt rätt.
Låt oss börja från början…

Vem har skapat oss?
En ganska enkel fråga, med ett enkelt svar: Gud.

Har Gud skapat hela oss, med tånaglar, ömma samveten och underligt sinne för humor?
Ja, på den frågan måste vi också svara ja. För även om mycket av våra personligheter har påverkats av omgivning och arv, måste vi väl ändå tro att Gud verkar genom dem också.

Så. Alltså befinner vi oss här, i denna stad, i denna tid, som Gud skapade oss. Påverkade av allt möjligt, kanske sårade och skadade, men ändå, längst inne, Guds avbilder och älskade barn. Och ännu bättre än så, dessutom är vi fyllda av Guds ande, hon som sändes för att hjälpa och stödja oss, för att knyta oss samman till en enda kropp. Den enda kropp som Gud har i världen nu, det är vi.

Men vad händer när en kroppsdel vänder sig mot en annan? Läkare som transplanterar organ vet att det är en allvarlig komplikation, och när det händer måste man agera omedelbart, annars kan hela kroppen bli kritiskt sjuk. Hela kroppen påverkas, plågas som av tortyr, av oenigheten. Det är livsviktigt för hela Guds skapelse, för Guds egen kropp, att det råder frid.

Och här kommer förlåtelsen in. Temat idag är Förlåtelse utan gräns. Inte utan villkor. Men en förlåtelse som måste genomsyra allt. Så länge jag bär agg kan jag inte förlåta. Och eftersom vi alla hör ihop, skadar jag därmed mig själv, andra och Gud. Genom mitt agg naggas skapelsens skönhet ännu mer i kanten. Men Jesus är tydlig. Jag ska förlåta om och om igen. Oändligt många gånger, alltid ska jag förlåta. Ända tills jag lär mig hur det går till. Ända tills jag kan förlåta också mig själv.

För Gud har skapat oss. Och Gud verkar i oss. När jag förlåter, verkligen förlåter, verkar Gud i mig. Därför är en mottagen förlåtelse som inte strålar vidare ingen riktig förlåtelse. Den måste mottagas, den måste få verkan. Hjärtat måste vara redo. Och den brustna relationen blir hel igen, med den andra, med mig, med Gud. Förlåtelsen är inte villkorslös, men gränslös. Den känner inte gränsen mellan idag eller igår, mellan dig och mig, mellan oss och Gud.

Så där är det. Förlåtelsen och i slutändan friden. Guds gåva, allas vårt ansvar.

Har du satt ihop frälsarkransen, K? Vill du visa upp den?

Friden vilar intill pärlan som symboliserar Gud. Med den på plats blev kransen hel. Och med friden och förlåtelsen på plats hos oss, blir skapelsen hel. Gränslös.

Predikan tacksägelsedagen 071014

1. Hela himlen dånar av sång. Änglarna sjunger Gloria, Ära, inför Guds tron, hela tiden. Himlen är glädje, himlen är sång. Gud älskar oss med evig kärlek, ända från början, och har visat oss godhet, ända från början. Gud är ingen kung långt borta, ingen sömnig gubbe på ett moln. Gud är makt och härlighet, men mest av allt är Gud kärlek. Gud är den som var och är och kommer, här och nu. Gud älskar musiken, dansen, festen, önskar oss glädje och överflöd, och skapade en hel värld fylld av allt detta.

Barnkören: Vill du veta hur det lät?

2. Men det var något som gick fel.
Allt var skapat så underbart. Fiskar som blubbade, kräldjur som väste och vilddjur som morrade. Och Gud njöt. Allt fungerade, allt hängde samman. Och så skapade Gud människan. Människan som var så vacker, så klok och så uppfinningsrik. Men människan glömde bort det viktigaste – att tacka Gud hela tiden. Tacka för livet, för tankeförmågan, för kärlek och vänskap. Nej, vi människor, vi tror att allt detta är vår förtjänst. Och vi började tänka på oss själva som gudar. Och istället för att vårda naturen, utnyttjade vi den. Och det blev liksom fel i hela skapelsen.

Och Gud blev arg. Arg och ledsen, för att allt det som var så bra och fint och väl uttänkt inte längre fungerade. Och precis som vilken annan förälder som helst tyckte Gud att det vi hade ställt till med skulle vi också ställa till rätta igen. Vi håller fortfarande på. Det finns så väldigt mycket som är fel i vår värld. I fredags var den stora Världens barn-galan, för att samla in pengar till barn över hela jorden som inte har något hem, eller familj, eller mat, barn som lever i länder där det är krig eller barn som tvingas arbeta. Människor har det inte bra, varken nu eller på Jesu tid. Och även om han botade en del, fick dem att se eller gå igen, var det inte det han var här för. Jesus kom för att ta bort det grundläggande felet, han kom för att föra oss närmare Gud. Han kom för att berätta om himlen, och för att ta bort allt det som skiljer oss från Gud. Han kom för att visa oss att vi fortfarande är Guds barn, vad vi än har gjort. Han kom för att hjälpa oss att tacka Gud igen, tacka med glädje och sång.

Barnkören: Song of Joy

3. Jag vill tacka Gud för att jag om och om igen får chansen att börja om. Varje gång jag får lägga fram allt det som är jag framför Gud i syndabekännelsen, och få förlåtelse. Varje gång jag får ta emot nattvarden. Det är som om Guds kärlek sköljer genom hela min kropp, hela min själ, och tar med sig allt som är smutsigt och trasigt. Sköljer bort det som en mäktig svallvåg, som en ihärdigt nötande bäckfåra. Det spolas med ut i ingenting, bränns till aska inför Guds blick, och jag får stå där, ren och ny som ett barn, inför Gud.
Ja, jag vill tacka Gud.
Gud är alltid här hos mig. Jag vill falla ned, jag vill tacka och sjunga, för jag vet att närhelst jag glömmer, kommer Gud ihåg, och varje gång jag ångrar något, tar Gud hand om det för mig. Jag vet att Gud är med mig varje dag, och för det vill jag tacka.

Barnkören: Du finns alltid här hos mig

Predikan 16e3 070923 Livet och döden

Allt var bara mörker. Händer rörde vid henne, men hon hörde inget, kände inget. Maten de tvingande i henne smakade ingenting, käkarna rörde sig automatiskt, hon tuggade och svalde, men smakade ingenting. Allt var tomhet.
Någon ledde henne till sängen. Med kalla känslolösa händer klädde hon av sin pojke. Han hade blivit en man, hon hade inte sett honom naken sedan dess, men nu var det för sent. Hon tvättade kroppen. Utan ord. Tom. När han var ren smorde hon honom med olja och lindade honom i rena tygstycken. Hon redde ut håret och stängde ögonen. Inuti var det bara tomhet, inga känslor, inget hopp. Inget liv. Så tog hon hans händer och lade dem på hans bröst. Hans händer. Så starka. Ännu utan alla de valkar de skulle ha fått, bara små ärr här och där efter fall när han var liten. Just händerna. De hade varit så levande, aldrig stilla, alltid i rörelse. Rättade till en lock där, pillade på ärmen där. Kliade på myggbetten, knäppte med fingrarna. Och där brast hon. Allt det tomma och känslolösa vällde ut i ett enda skrik. Hon skakade, snyftade, rev sig själv i ansiktet, på armarna. Hårt höll hon fast honom, som om hennes värme och förtvivlan kunde föra honom tillbaka.

Händerna som varit så mjuka tidigare blev tvungna att bända loss hennes fingrar. De höll henne hårt när de kom för att hämta kroppen. Pojken lades på en bår, och hans mor gick bredvid. Ibland bars hon nästan, benen bar inte. Genom de rituella sorgeropen hördes hennes nästan omänskliga gråt, som ljudet av ett oväder som inte kan dränkas av än så mycket musik. Runt om stöttades hon, men de ville inte se henne i ögonen. Rädda att förloras i kaoset där inne, rädda att drabbas av samma sak. Rädda för död, rädda för sorg och vansinnet som följer.

Hela staden stannade upp. Allas ögon följde processionen där den ringlade sig fram emot stadsporten. Det gjordes plats, handelsmän flyttade sina åsnor och barn rycktes ur vägen. Skriken och gråten omgavs av tystnad. Moderns vilda blick sökte efter någon, något, vad som helst som kunde berätta för henne att detta inte var sant, att hennes son inte var död. Men ingen mötte blicken.

Ut ur portens skugga, in i det obarmhärtiga solljuset. Männen som bar båren svettades nu, den svajade till varje gång någon av dem torkade pannan. Rörelsen fick det att se ut som om pojken rörde sig, och mamman hejdade båren. Hon skakade av sig de välmenande men begränsande händerna, tog tag i pojkens kalla hand, rörde hans panna. Men allt var tomhet. Hon drog honom i håret, nöp honom i kinden. Skrattade. Bad honom sluta spela. Människorna runt omkring såg bort från henne, illa till mods. Generade. Hennes blick sökte dem. Han sover väl? Han låtsas? Men processionen rörde sig igen. Hon grät. Och allt var tomhet.

Blicken, tårskymd, sökte fäste. Sökte bland människorna i tåget, bland träd och buskar, bland åskådarna längs vägen. Och som en drunknande söker land, dras till flotten, fann hon en enda blick som inte vek undan. Tårarna rann. Ner i den djupaste dalen av förtvivlan, ner i dödsskuggans dal, sändes en stråle ljus. Jag är med dig, min käpp och stav ska trösta dig. Gud såg hennes sorg. Gud i alla fall, vågade se. Där, i Guds blick, ville hon stanna. Men han kom närmre. Hans hand, så olik pojkens, strök bort tårarna. Gråt inte. Och de slutade komma.

Och sedan, ja sedan, var det liv igen. Tomheten fylldes. Färgerna återvände till allting, lukter och smaker var tillbaka, men hon såg ingenting annat än pojken. Han var död, men se, han lever. Med håret ännu glansigt av oljan, och linnebindlarna i oordning, satt han upp på båren. Hon hörde inte ropen, såg bara pojken. Och han, en pojke som var död, en man som var en pojke, såg änkan som var mamma. Han satte ner sina bara fötter på den heta marken, vacklade, men fick tillbaka balansen. Dofterna var tillbaka med ens, när hon slöts i hans armar, doftande av olja och örter.

Då mindes hon. Ögonen. Hon skulle alltid minnas dem, precis som hon skulle minnas doften av liv i dödens örter, livbringande solvärme på ett skal av tomhet. Hon skulle alltid minnas känslan av att vara sedd, helt och fullt. Och människorna skulle alltid minnas hur en änka fick livet tillbaka, och hur en son levde, fastän han hade dött. Och berättelsen skulle spridas, för att den betyder något. För att den är viktig.

För den är berättelsen om hur livet återvänder, men också hur meningen kommer tillbaka. Ett vittnesbörd om den fasansfulla sorgen, men också om vägen ur kaos. För änkans läkedom börjar inte när sonen stiger upp. Längst in i ångesten möter hon Gud. I själens mörka natt finns någon som delar all smärta och all sorg. Det var hennes läkedom, den där dammiga och heta dagen utanför Nains stadsport. Och det är vår lärdom likaså. Döden är vårt livsvillkor, obändig och oundviklig. Förluster och sorger kantar vår väg, tillsammans med glädje och lycka. I allt finns Gud. Allt delar Jesus. Inget blir lättare. Ingen kommer undan. Men ingen är ensam, och där, i den insikten, segrar livet. Där blir dofterna och smakerna starkare än tomheten. Där blir glädjen djupare än kaoset. Här och nu. Gud delar allt, du är aldrig ensam.

Predikan 13e3 070902 Medmänniskan

Kursiverade ord lades till och ord inom parentes försvann när predikan hölls.

Psalm före predikan: 96 Öppna mig för din kärlek


Det hettar till. Orden är bekanta, har upprepats så många gånger. Vänd andra kinden till… stå inte i skuld… De har upprepats så många gånger så att jag frågar mig om de betyder något längre. Det är som det rituella ”jag älskar dig”-mumlandet innan man somnar, som att fråga ”hur mår du?”när man träffar någon man känner. Orden ska finnas där, men betyder de något fortfarande? Kanske. Ibland.
Och ändå borde de här orden bränna. Omsorgen och kärleken borde aldrig, aldrig förvandlas till tomma hälsningsfraser eller rituella plattityder. Inte ”jag älskar dig”, inte ”vänd andra kinden till”. De borde lysa av sanning varje gång, borde lysa av hopp och tro i sorgemörkret i världen.
Och det är inte ondskan i vår värld som hotar släck(er)a trons ljus. Det är våra fromma plattityder, vårt likgiltiga mumlande. Vi, som har alla möjligheterna, är inte de som bär Kristus på våra axlar till alla de som saknar honom. Vi gömmer honom i våra kyrkor, målad på stenväggen men alltför sällan på väggarna i våra hjärtan.

Och ändå, för att ändå sprida glädje, finns Gud därute och kämpar sig till en plats i människornas medvetande. Humanisterna vet det, och skriver debattartikel efter debattartikel för att påpeka det. De vill spränga bort Gud ur offentligheten, men så länge hon eller han finns i människornas huvuden och hjärtan, kan de kämpa så mycket de orkar, Gud låter sig inte gömmas.
Så länge en människa bryr sig om en främling, så länge ett barn leker med ett annat utan att bry sig om utseende, färg eller social status, så länge finns Jesus ibland oss. Så länge en gråtande tonåring får en tröstande kram, så länge en liten dam som ramlat blir hjälpt. För någonstans djupt inom oss lever de fromma plattityderna. Vi glömmer dem, gömmer dem, men när vi minst anar det kommer de upp till ytan, blir sanning och ljus. Kärleken till nästan bryter fram, Guds kärlek strömmar genom oss. (Men frågan är bara varför vi kämpar emot.) ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Men frågan är bara varför vi kämpar emot.

Vi har alla goda argument som tänkas kan. Vi talar om bidragsberoende, eller om hur välgörenhet är godtyckligt. Vi kan berätta om onda diktatorer eller korrumperade makthavare som slarvar bort biståndspengar, eller låta bli att ge uteliggaren pengar för att inte finansiera hans missbruk. Vi tror oss själva om att kunna fatta alla beslut, och den andre om att inte kunna ta ansvar för någonting. Så då tar vi oss friheten att anta att ingen utom vi vet hur man ska handskas med pengarna. Som om vi var de enda vuxna på den här planeten. Vi kristna, världens samvete. Men Kristus har inte bett oss vara världens samvete, han bad oss vara (världens salt) fullkomliga. Han bad oss gå ytterligare en mil, även med den som tvingar oss. Vi ska inte lägga våra moraliska filter på alla andra, utan på oss själva. ”Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.”

Kärleken. Det slitna ordet. Det utnyttjade ordet. Ordet som säljer tusentals böcker, artiklar, kläder, doftljus och vinflaskor varje år. Ordet som har blivit symbolen för allt som vi längtar efter, och allt vi hoppas på. Kärlek. Rosa moln. Himlastormande passion. Bubbel i magen. Men Gud talar inte om förälskelse, utan om kärlek. Och (Men) kärleken är inte målet, den är medlet. Kärleken är en viljehandling. Genom kärleken, lagens fullhet, gör vi Guds vilja. Genom kärleken anstränger vi oss för att behandla varje människa som vår like. Genom kärleken strävar vi efter att bli allt mer lika Gud, vars själva väsen är kärlek. Om vi inte älskar, har vi aldrig sett Gud. (Kärleken är en viljehandling.) Så ofta säger vi att vi inte kan älska alla, men sanningen är snarare att vi faktiskt inte är intresserade av att älska alla, för konsekvenserna skulle bli enorma. (Men jag talar inte om förälskelse,) jag talar om kärlek. I handling och sanning. Jag ska älska så som Jesus älskade. Utan att vålla ont. Utan att kräva att den andre ska bli som jag. Utan att döma. Att vara fullkomlig. Älska i handling och sanning. Då kommer de likgiltiga mumlandena och fromma plattityderna bli de fyrar av ljus som kan leda en vilsen själ rätt.

Trots detta är (D)det är inte vårt kärleksfulla handlande som kommer göra världen till Gudsriket vi väntar på.
Vi kommer inte automatiskt komma till himlen för att vi (gör bra saker) är snälla mot varandra.
Men när kärleken råder i våra hjärtan är (visar att) Gudsriket redan (här är) på väg att bryta fram, den är ett tecken på att Gud är här och handlar. Enligt chassidisk judisk tro bär varje människa på en gudomlig gnista, som blir fri när den människan möts av en annan som ett ”du”. Inte som en främling, utan som ett ”du”. När alla gnistorna är förenade, tror chassiderna att Messias ska komma. Vi vet att Messias redan har kommit, men vi väntar på hans återkomst. Den heliga Andens gnista inom oss väntar på att få förenas med alla andra. Tillsammans kan vi brinna av kärleken, tillsammans kan vi möta varje medmänniska i vår väg som ett ”du”. Se den personen i ögonen, lita på att den personen är kapabel att fatta sina egna beslut, och hjälpa honom eller henne att bli den som Gud avsåg att hon eller han skulle vara. Och sedan går vi ytterligare en mil. På vägen skrattar och gråter vi, fryser och svettas. Ända tills den personen är stark nog att böja sig ner och hjälpa en annan. Hjälpa den personen att blir den Gud avsåg den att vara. Fullkomlig. Kärleken bryter fram, världen behöver oss.

Psalm efter predikan: 214 Lär mig att bedja av hjärtat

Predikan 10e3 070812 Nådens gåvor

Lågorna är många, ljuset är ett, vi är ett i honom.

Lågorna flammar upp, om och om igen över hela vår jord. Människor brinner av passion, andra blir utbrända. Hos en del flammar hoppets låga, andra exploderar av vrede.
Vi verkar vara rätt överens, jorden över, om att känslor, vilka de än är, bäst beskrivs med eld och flammor. Eldens livgivande och samtidigt förtärande kraft har länge både tröstat och förfärat oss.
Vi är lågor, snabbt uppflammande. Tillsammans är vi eld, med makt att ge värme och föda, men även att skada och förinta. Men i förhållande till ljuset är vi fortfarande obeständiga. Släktskapet är tydligt, men där ljuset endast är liv och glädje, finns destruktiviteten alltid närvarande hos oss. Men om vi strävar efter ljuset, strävar efter att förenas med honom som är ljus och liv, blir elden det den är avsedd att vara – renande och livgivande istället för en skogsbrand av ilska och förtvivlan. Men endast ljuset Jesus Kristus kan skänka oss den klarheten.

Grenarna är många, trädet är ett, vi är ett i honom.

Vi är grenar. Vi strävar uppåt, utåt, efter att sprida oss så långt och högt det bara går. Andra grenar är ofta bara i vägen, eller till och med konkurrenter om ljuset eller humlornas uppmärksamhet. Men sanningen är väl att utifrån syns bara en krona av löv och grenar, som vilar på en stam. Och det är från stammen livet kommer, det är den som håller grenarna samman, och den som gör det möjligt för oss att bära frukt.
För om en gren bryts av, förlorar den snart all grönska och all möjlighet att bära frukt. Utan stammen är vi ingenting, döda och torra. Och stammen, trädet, det är Jesus Kristus. Oavsett om grenarna är två eller tre, eller hundratals, är stammen mitt ibland dem. Den ger liv åt få, och åt många.

Gåvorna är många, Anden är en, vi är ett i honom.

Gåvorna är så många att vi inte ens alltid ser dem som gåvor. Vi missar att värdera tröstandet, eller glädjandet. Han som bakar slår ifrån sig och vill inte få berömmet som tillkommer honom, hon som frivilligt hjälper sina vänner med deras deklarationer tycker att det inte är något särskilt. Men allt vi gör för våra vänner, det gör vi i Kristus. Vittnesbördet om livet och Anden kan komma i så många former. Alla är inte talare eller sångare, alla kan inte måla eller sy, men alla kan något. Om vi börjar se allt vi gör som en tjänst för Gud, blir hela våra liv en gudstjänst, och vi kommer märka hur Andens vind blåser över världen. Levande, fyllda av den glädje Gud ger, blir vi vittnen för hur Anden binder alla oss kristna samman, oavsett åsiktsskillnader och traditioner. Så, vilken är din gåva?

Tjänsterna är många, Herren är en, vi är ett i honom.

Elden driver oss, vi vill bära frukt och ge våra gåvor åt Herren, och det gör vi genom att tjäna honom. Men sätten det sker på är lika många som gåvorna. Vi är ett rike av präster, ett heligt folk som tillhör Herren. Det förpliktigar, men inte till att alla ska vara teologer eller ens tjäna i kyrkan. Kristus behöver dig, i din miljö. Skomakare, bliv vid din läst, för det behövs goda kristna skomakare som tjänar sina systrar och bröder. Lärare, stanna i skolan, för eleverna behöver se en människa som lever som hon lär. Morfar, sträva efter att vara en så god och kärleksfull morfar det bara är möjligt. Hämta kraft i bön och gudstjänst, och låt dem bära oss ut i vardagen. Med bönen kan vi göra allt, vår himmelske fader vill ge oss allt. Så tjänar vi alla Kristus i våra olika liv och olika roller.

Lemmarna är många, kroppen är en, vi är ett i honom.

Lemmarna är många, men vi sitter ihop. Vi tjänar olika syften, precis som ett lillfinger och en lunga har helt olika roller i kroppen. En del kan tyckas vara helt onödiga, som en nagel eller ett födelsemärke, men finner sin funktion ändå. Oavsett rollerna, sitter vi ihop. Vi kan inte, får inte, skilja oss från varandra. Vi kan vara långt borta, aldrig mötas i vår syn på vad som är viktigt, men centrum är ett – Jesus Kristus. Jesus är i allt vi gör och hoppas. Därför ska en broder förlåta en broder oändligt många gånger, för en kropp kan inte fungera utan att delarna är i någorlunda harmoni. Tillsammans är vi starka, börjar vi bekämpa varandra dukar snart kroppen under för allehanda sjukdomar och vedermödor. Kroppen är en, och endast en. Vem kan säga att en del är viktigare än någon annan, i morgon kanske du behöver den arm du försköt igår. Lita på Kristus, han kommer finna en användning för oss alla.
Lita på Kristus och förlåt din syster, be tillsammans med din broder. Ta emot tjänandet från din dotter, och tjäna själv en okänd. Använd dina gåvor, så kommer ljuset spridas över världen, och trädet som är vår gemenskap sprida sina svalkande, fruktbärande grenar över hela världen, till människors tröst och styrka. Lita på Kristus, han är den som ger gåvorna, han är den som ger livet. Lita på Kristus.

Predikan 8e3 070729 Andlig klarsyn

En man jag känner är lärare i samhällsorienterande ämnen för högstadiet, det vill säga historia, geografi, samhällskunskap och religionskunskap. För inte särskilt länge sedan handlade ämnet historia ganska mycket om kungalängder, geografi om gränser och huvudstäder, samhällskunskap om vad som kännetecknade kalla krigets stora ideologier, och religionskunskap kallades inte religionskunskap utan kristendom. Idag ser det inte riktigt ut så. Världen är väldigt komplex och hans ämnen ska på något sätt täcka in allt vad det är att vara människa i en värld som på samma gång är full av motsägelser och konstigheter, som märkligt bekant. Så vad han ofta har börjat med när han träffar en sjua är en enkel föreläsning om jorden. Han berättar för dem att de måste anteckna noggrant, och sedan blir de fakta han presenterar för dem gradvis allt galnare, tills någon ifrågasätter honom. Det brukar ta rätt lång tid. Eleverna är inte vana att ifrågasätta saker som auktoriteter berättar för dem, de tror på allt som står i tidningarna, de håller alla tv-dokumentärer, hur spekulativa de än må vara, för sanna. Och då kommer de lätt falla offer för all möjlig slags propaganda och skräcklöpsedlar. Därför är vanlig enkel källkritik, det vill säga ”vem säger detta, och vad vill den personen med det?” något av det viktigaste han kan lära ut, till och med viktigare än vem som var kung under trettioåriga kriget.

Nåja, detta ska inte vara en predikan om skolan nu och då, men eleverna är inte ensamma om denna godtrogenhet. Lika lite som eleverna skulle tro på påståendet ”jordens kärna är gjord av is” om det presenterades så enkelt, lika lite tror vi i allmänhet på galenskaper som presenteras för oss i media, om inte dessa galenskaper verkar väl underbyggda med statistik och expertutlåtanden. Detta vet mediastrateger och reklamare. Så allt, från skattepolitik till rynkkrämer, säljs till oss med hjälp av undersökningar och förståsigpåare, ofta inte ens äkta sådana. Vi kollar helt enkelt inte våra källor. Vi baserar våra liv på antagandet om att vad andra berättat för oss är sant, ofta gör vi våra val på grundval av dessa fakta. Ibland får vi aldrig veta att vi hade fel, ibland tvingas vi omvärdera våra åsikter.

Det handlar om vilken grund vi har för vad vi gör, säger och är.

Ingen av oss har en grund byggd av en enda jättelik klippa vid namn Kristus, utan Kristusstenen är en bland många. Den kanske är den allra största eller den som har den viktigaste positionen i grunden, men runt omkring den finns många andra stenar. Förhoppningsvis. Det kan vara familjen och vännerna, eller jobbet. Det kanske är en positiv självkänsla eller livsglädje. Tillsammans med Kristus i sin mitt kan dessa stenar bygga en riktigt sund grund för ett liv, oavsett om detta liv kan liknas vid ett slott eller en liten stuga.

Men alltför ofta är Kristusstenen inte ens där. Kanske har den grävts ut, och kvar finns bara ett farligt tomrum i grunden, ett som gör grunden så svag att den kan störta samman med huset ovanpå sig vid minsta motgång. Eller så har Kristusstenen ersatts med annat, med grus eller sand.

Många människor bygger sin identitet på sitt utseende. Unga flickor som fått höra hela sin ungdomstid att de är så vackra, blir trettioåringar som desperat försöker hålla kvar ungdomen med hjälp av silikon och solariebränna. Män som tappar sitt förut så beundrade hår tappar samtidigt självförtroendet och försöker dölja det så länge det bara går.

Andra bygger identiteten på sitt intellekt, med konsekvensen att de alltid måste ha rätt, alltid vara bäst. Misslyckade prov gräver djupa sår inombords och syns i knivsåren på armarna, en felsatsning i karriären tvingar fram ett självmord.

Och så fortsätter det. Vad gör hon med sina onda tankar om hela hennes identitet bygger på vilken god människa han är? Hur klarar han som är Sångaren med stort s av en stämbandsinfektion? Hur klarar åsiktsmaskinen att bli felbevisad?

Det handlar om vilken grund vi har.

Om vi bygger grunden med material som förvisso är vackert men inte hållbart, som sand, eller skönhet och talang, får vi bekymmer så snart stormen närmar sig. Men om grunden är Kristus, med god hjälp av alla de vi älskar och älskas av, då kommer sanden eller gruset vara utmärkt bindemedel eller förtätning. Och om jag ska fortsätta tala symbolspråk kan sanden blandas med Guds livgivande vatten, och då bli hållbar cement.

Så låt oss granska grunderna för våra liv. Låt oss inte låta någon annan intala oss vad som är viktigt. Gud gav oss hjärnor att tänka med, hjärtan att känna med. De är våra, ingen annans att utnyttja. Och om det skulle vara så att Kristus grundsten har blivit allt mindre och oviktigare med tiden, är det aldrig för sent att låta den ta plats. Det finns en massa annat oviktigt som kan lämna grunden. I grund och botten är det få saker som tål att källgranskas helt och hållet. Men Kristus gör det.

midsommar på äldreboendet

(till min skam får jag erkänna att den här är nygammal, delar är återanvända från ett annat år)

Det sägs ofta att vi svenskar är naturlyriker. Vi älskar naturen och skulle helst bo i en stuga vid en sjö mitt inne i skogen, eller vid havet med böljande ängar bakom huset.
Det sägs att vi finner Gud i naturen. Många är de gånger då jag har hört naturen vara det främsta argumentet för Guds existens. Svenskarna går ut i skogen eller till havet för att uppleva andlighet, fågelsången är mycket vackrare än vilken kyrkokör som helst.
Vi älskar våra sommarpsalmer, som är full av beskrivningar av blommor, fåglar, bäckar, löv, lunder och vågor, för att inte tala om våra sommarvisor. Vi lindar kransar, gör kohagar gröna, dansar på bryggor… Vi åker på semestrar och fjällvandrar eller åker ut i skärgården. Vi sitter utanför stugorna på landet i sommarskymningen och njuter av tystnaden.

Jo, vi svenskar älskar naturen. Till döds.

För visst är det besynnerligt att vi som verkligen älskar naturen så mycket, inte kan låta bli att förstöra den. Nu tycker säkert någon att vi inte är så farliga här, det kommer mycket värre föroreningar från andra länder, och det må så vara. Men nog är det en konstig kärlek när vi slänger plastpåsar i skogen, eldar på klipporna, bryter grenar från träden, kastar fimpar runt omkring oss, lämnar lyset på, väljer kaffe och mjölk som inte är kravmärkt… I själva verket prioriterar vi allt annat än naturen.

Och om det är så att vi finner Gud i naturen ser vi ett bekant mönster.
Vi vet så väl att det vi gör inte är bra. Och ändå gör vi det. Aposteln Paulus sade en gång: Det onda som jag inte vill, det gör jag, och det goda som jag vill, det gör jag inte.
Vi slänger skräpet i Guds ansikte. Vi förgiftar Gud, allt för vår egen bekvämlighets skull. Guds hand har skapat allt detta, detta är Guds viloplats. Fråga djuren, markens kryp och himlens fåglar, de vet vem som skapat allt. Men vi glömmer. Gud har skapat allt, och till och med försett oss med kläderna på kroppen och maten vi äter, men vi glömmer.
Om det är så att skapelsen och frälsningen hör ihop, vilket vi tror, börjar vi ligga risigt till. För vad händer med vår frälsning om skapelsen, som vi är satta att vårda, förstörs?

Vi säger att vi älskar naturen, ja, låt oss då visa det.
Det är dags att vända om.
Gud är förlåtande.
Naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig.
Men inte hur långt som helst.
Det är dags att vända om.

Bryter jag av en kvist, då bör jag plantera en ny.
Kastar jag ett papper, då bör jag plocka upp två nästa gång.
Vi bör göra vad vi kan, för det är vi som kan göra något.
”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”
Det är dags att vända om.
Då först är vår kärlek sann.

midsommar i kyrkan

I regnet vid midsommarstången igår funderade vi på om det var så att Gud ville att det skulle regna. Mina vänner tyckte att jag, som i deras ögon borde ha bra kontakter uppåt, kunde ta och prata lite med min högste chef och ordna så att regnet slutade. Men jag tror att Gud gillar regn. För regn är vatten, och vatten är liv, och Gud önskar oss liv, och liv i överflöd. Vännerna tyckte att Gud då kunde låta det regna på nätterna, och även om jag delvis håller med dem, är väl midsommarafton en riktigt bra dag för regn. Och innan ni protesterar ska jag förklara varför.

Vi människor bekymrar oss för så mycket hela tiden. Är det inte jobbet eller familjen, kan det vara tillståndet i världen, miljön eller om bänkarna framför kyrkan någonsin kommer sättas tillbaka. Vi oroar oss för kriminaliteten i samhället och för betygen, för de ruttna pålarna under Kallis och naturligtvis allra mest för oss själva och varandra, för hälsa och allt annat som hör ett bra liv till. Och om det är någonting som hela tiden begränsar våra liv är det just oron och rädslan.

Men vad har då det med midsommar att göra?
Jo, för att vi är rädda för att inte allting ska bli perfekt. En hel del människor såg upp mot himlen med ångest igår, för att deras omsorgsfullt förberedda och planerade fest skulle bli misslyckad med regn. Men icke. Den bästa festen är ju den där något går lite fel i början, så att kravet på perfektion släpper, och alla kan slappna av. Lite regn på partytältet ger en gladare midsommar, helt enkelt.

Det finns fler skäl att önska en regnig midsommar: regn betyder mindre drickande i parker och trädgårdar, och därmed mindre risk för våld och hot, utseendet blir inte lika tjusigt med mascaravåta kinder, men lite mindre perfektion är även där bra, mindre alkohol betyder också färre olyckor i trafiken, med regn måste man tränga ihop sig lite mer, vilket bara är kul, om man tvingas ut är det bara att gilla läget och göra som barnen och ha kul ändå och så vidare.

Men det är också så att naturen gillar regn, för regn är vatten, och vatten är liv. Naturen hämtade andan, fåglarna som de senaste veckorna har kvittrat sig hesa, fick en liten paus. Skapelsen fick lite påfyllning, och vi fick en viktig påminnelse. Vi människor kan så mycket, vi skickar folk till månen eller opererar hjärnor och hjärtan. Vi tänker ut komplicerade matematiska formler, och komponerar symfonier. Vi är medskapare i vår värld, men emellanåt använder vi all den här fantastiska kraften vi fått till vansinniga saker. Det är som om vi glömmer att vi inte kan göra allt, att vi inte är odödliga eller att vi bara har den här enda planeten. Vi är inte Gud, vi har inte uppfunnit Gud eller vuxit ifrån Gud. Vi är barn, med barns fantastiska lärförmåga och uppfinningsrikedom, men också med barns begränsade fattningsförmåga och korta tidsperspektiv. Regnet igår påminde oss om att vi inte bestämmer. Gud ser till all skapelsens bästa, och det kunde vi lära oss av. Nej, det bör vi lära oss av!

Vi har fått medansvar för planeten här. Men vi glömmer det, och ägnar våra liv till att oroa oss istället. Fråga djuren, fråga markens kryp och himlens fåglar, det är Gud som har gjort allt detta. Är vi då inte värda så mycket mer? Är vi inte nästan gudamänniskor, med kunskapen och möjligheten att skapa och förstöra? All den förmågan, och ändå låter vi oss konstant begränsas av rädsla och oro. All den fantasin, och ändå dövar vi den med gifter. Allt vårt värde, och ändå minskar vi det hela tiden, för oss själva och andra.

Nej, det är nog nu. Och att det ska krävas lite regn för att påminna om vår rätta plats i världen. Vi arvingar till Guds fantastiska skapelse måste ta vår plats som de som tar ansvar, de som inte låter rädslan förminska. Det är vårt jobb, vårt ansvar, och det måste börja med oss själva. Så låt oss skydda oss och göra förståndiga saker, men låt oss inte låta rädslan styra. Låt inte den gnagande oron vara dig närmare än glädjen, inte ångesten mer bekant än handlingskraften. Åh, jag vet att det är lätt att säga, och så vansinnigt svårt att göra, men ta Gud till hjälp. Gud vill dig så mycket gott. Be, och be igen om hjälp, om glädje och handlingskraft. Se Guds ögon i dina närmastes ögon, och hämta kraft därifrån. Känn Guds händer i händerna på dem du möter, och hämta glädje därifrån. Gud har inga andra ögon än våra, inga andra händer än våra. Låt oss använda dem till allas vårt bästa. Då kan det regna om och om igen.

predikan 2e3 Kallelsen till Guds rike 070617

Vad är det han har som lockar människor så till honom? Hur kommer det sig att även den mest fördomsfulle skeptiker efter bara ett par ords konversation bekänner honom som Guds son?
Han var varken den förste eller den siste kringvandrande profeten i Judéen och Galiléen. Han var inte den ende som hade lärjungar eller som helade sjuka. Han var inte ens den ende som enligt legenden har en jungfru till mor!
Så vad hade han?
Var det vad han sade?

Följ mig. Inget mer. Korta små ord med långtgående enorma konsekvenser. Och män lämnade sina familjer åt sitt öde, lämnade sitt arbete, sitt rykte och i slutändan också sitt liv, på grund av de små, korta orden: Följ mig. Kvinnornas kallelse får vi inte höra något om, men säkert är att de kvinnor som fanns i hans sällskap riskerade vanära och bespottelse, och i även där i förlängningen sina liv. Rakt ut i ovissheten vandrade de tillsammans med Jesus. Något måste han haft som lockade dem.
Kanske var det den absoluta övertygelsen om att han var värd att följa. Jesus svävar inte på målet, han abdikerar inte från ledarskapet. Det är mig du ska följa, säger han till sina lärjungar, mig och inte allt det där andra som upptar ditt liv. Strunta i pengarna, strunta i anseendet. Lämna till och med din familj. Det är dags att prioritera om. Följ mig.

Jag har funderat på om hans blick var speciell. Hans ögon verkade se allt. I fortsättningen på den text som vi läste här idag, berättar Johannes om mötet mellan Natanael och Jesus. Jesus säger att han har sett Natanael stå under fikonträdet redan innan Filippos kallade honom, sett honom och tänkt: Där är en sann israelit. Det verkar som om Jesus ser rakt in i människor, ser deras längtan och rädsla, och hans ögon möter det som är deras innersta jag. Så kanske är det så att han säger: Följ mig, jag vet vem du är.
Jesus vet att människorna som dras till honom inte är vad vi skulle kalla Guds bästa barn. De han väljer är vanliga. De är unga och gamla, dumma och kloka, ivriga och slöa. Fåfänga och snåla, men också modiga och kärleksfulla. De tar till våld och grälar, men bekymrar sig för dem som inte har något att äta. De tvivlar ibland, och är uppfyllda av himlastormande visshet ibland. Och Jesus känner dem. Han har sett in i dem, han har valt dem var och en, väl medveten om svagheter och styrkor. Han har sett något vi inte kan se, men vi kan se konsekvensen, och den är vi.

Så kanske det istället är så här: Följ mig, jag vet vem du är, och vilket löfte du bär. Episteltexten idag talar om hur Gud har förutbestämt människor att vara Jesu bröder. Dessa har blivit kallade, och sedan rättfärdiggjorda av Gud. Det är stora ord, svåra att se sig själv i. Men kanske klarnar det om vi just ser på lärjungarna och deras beteende. De uppfyller inte alls fördomen om hur en kristen ska vara. De dricker vin och grälar, sviker och tvivlar. Så det kan ju inte alls handla om uppförande, det måste vara något annat. Det måste vara något inom dem, och något inom oss. Löftet vi bär i våra själar, löftet om kärlek och lycka. Löftet om att vi kan bli något stort en dag, och att det aldrig är för sent. Petrus var en medelålders man, kanske på väg att bli gammal, när han lämnade allt för Jesus. Johannes var så ung att han inte ens hade börjat få skäggväxt, säkert yngre än er konfirmander. Och de bar på potentialen att bli något stort.

Följ mig. Jag vet vem du är, och vilket löfte du bär.
Orden ekar genom tiderna. Jesus har lämnat oss för att återvända till sin förälder i himlen, men lockelsen är kvar. Nya människor nås av orden varje dag. Jesus vet vem du allra innerst inne är, Jesus vet vilket löfte du bär. Du, just du, är förutbestämd att bli något stort, bara för att han älskar dig. Precis som den du är, med alla dina gåvor, alla dina drömmar. Med all din styrka, och all din svaghet. Kallelsen gäller även dig, till den himmel som blir allas. Precis som du är.

predikan pingstdagen

Vi lever idag i ett samhälle som inte räknar med Gud. Allting, från skola och sjukvård, till individens egen personliga utveckling är uppbyggt för att fungera utan Gud. Religiösa människor ses som en smula märkliga eller rent av farliga. Och det riktigt underliga i det här är att även vi som kyrka fungerar likadant. Vi skräms av människor med en riktigt uttalad tro som får konsekvenser i deras liv, religiösa upplevelser tenderar vi att förklara bort eller skratta lite överseende åt. Vi anstränger oss att vara så lika alla andra som möjligt, och när någon frågar om tron, då förklarar i alla fall många av oss att ”vi är kristna, men…” Det är emellanåt som om vi skäms för att säga att Gud har förändrat våra liv, eller att vi älskar Kristus.

Jag tror att en del av förklaringen till detta är att vi just lever i ett samhälle som inte räknar med Gud, ett samhälle som har upphöjt rationalismen och vetenskapen till det enda goda, det enda sanna. Till Gud, helt enkelt. Och på många sätt och vis har även vi köpt den världsbilden. Läkedomsunder förklaras med att bibelförfattarna inte riktigt förstod vad en sjukdom var, demoner som drivs ut är just sjukdomar, hav som delas reduceras till legender. Våra yrkesutbildningar är till åttio procent vetenskap, där vi inte ens får räkna med existensen av en Gud. Ingenting som vi inte förstår kan existera. Och därmed har vi retirerat in på humanister och ateisters planhalva.

Nej, jag skulle vilja slå ett slag för en slags ödmjuk anti-intellektualism eller anti-rationalism. Jag skulle vilja slå ett slag för under och änglar, mystik och stilla susningar, för dån och tungor av eld. För känsla och upplevelse. Gud är större, alltid större, och vi kan inte förstå allt. Inte med vårt intellekt i alla fall.

Men hur ska vi då förstå berättelsen om pingstens under? Tungor av eld, många olika språk. Rationalismens förespråkare kommer till tals redan här. ”De är druckna!” De, liksom vi, greppar efter närmaste inomvärldsliga förklaring för att hantera undret. Men om mannen som talade istället hade haft en levande relation med Gud, hade han då varit lika snar till att förlöjliga och bortförklara? Här, i Apostlagärningarnas berättelse om kyrkans första födelsedag, blir krocken mellan det mystiska och oförklarliga å ena sidan och skeptikerns rationalism å andra sidan så tydlig. Men sanningen är ju att utan upplevelsen av att det finns någonting mer, skulle vi inte ens ha haft någon kyrka. Hade skeptikern fått med sig folkhopen hade lärjungarna funnit sig predika för gathundar och vägdamm istället för de tusentals som döptes den dagen. Hade vi under kyrkans historia låtit rationalism och intellektualism leda, hade allt vad fromhet och innerlighet är ersatts med vetenskapliga resonemang, och så hade vi som kyrka gått under.

Pingstens budskap till oss idag är att det är möjligt att släppa in Gud i sitt liv. Det är möjligt att älska Gud, men bara om vi känner Gud. Vi ler ibland lite överseende när vi talar om konfirmanders Gudsbild som en upplevelsegud, som på något sätt måste utvecklas och bli en torr och intellektuellt hållbar Gud för att deras tro ska räknas på riktigt. Men jag tror att vi måste hitta tillbaka till upplevelsen och känslan. I sorg och motgång är det inte de intellektuella resonemangen som bär, det är upplevelsen av att det finns någon som är mig närmre än mitt eget hjärta. Pingstens Gud har tagit sin boning bland oss, i oss. Anden som känner oss längtar efter att vi ska vilja känna henne också. I glädje och sorg, i med- och motgång. I tro, i hopp, men mest av allt i kärlek.

Predikan fjärde söndagen i påsktiden 070429 Vägen till livet

Jag har aldrig varit på en sådan där klassisk bussresa. Ni vet, längs Rhen med stopp vid lämpliga vinslott. Med en käck reseledare som berättar små anekdoter om vad vi passerar på vägen, som kommer ihåg allas namn och fixar med allt praktiskt. När jag tänker mig den här reseledaren är han, ja, för av någon anledning har det blivit en han i min fantasi, lite äldre än vad han själv tror sig vara, och något mindre stilig än vad han själv tycker, men ändå en ganska sympatisk karl. Ibland märker man att skämten han berättar har berättats många gånger förr, och att det i ärlighetens namn mest är han själv som skrattar åt dem. Men han ägnar alla ungefär lika mycket uppmärksamhet, gammal som ung, och han är en veritabel uppslagsbok vad gäller de tyska vinslotten. Och vad alla blommor heter på såväl tyska, svenska, och i vissa fall, latin.
Nåja, jag har aldrig rest med den här mannen. Han är någon slags hopkok av saker jag hört berättats, filmer jag har sett, och det fåtal sightseeingturer i storstäder jag har åkt på. Han finns inte, men jag tänker kalla honom Torbjörn.

Det är tryggt att åka med Torbjörn. Många av hans resenärer är till åren komna, och har rest med honom förr. Förra året till Gardasjön i Italien, året dessförinnan till Loiredalen i Frankrike. Flera av resenärerna planerar redan att följa med honom längs Donau nästa år, och pratar längtansfullt om baden i Budapest.
Det de verkligen tycker om med Torbjörn är ju just den känsla av trygghet han ger. Han är som en lagom spännande kombination av beskyddande storebror och busig gentlemannakavaljer. Med Torbjörn vet damerna att de inte riskerar att hamna i fara, men äventyret är ändå fortfarande där, något som han är mycket väl medveten om, och spelar lite grann på. Man skulle kunna tänka sig att karlarna på bussen skulle avsky Torbjörn, men det gör de inte. Han är respekterad för sitt kunnande, och nästan mot sin vilja dras även männen in i känslan av äventyr.

Så åker Torbjörns buss genom Europa, ständigt på jakt efter lagom spännande sevärdheter och anekdoter, och alltid riskfritt och förutsägbart.

Resan med Jesus är inte lika enkel och okomplicerad.
Hans vänner och lärjungar trodde att de visste vad de gav sig in på. De hoppade på bussen, och trodde att Jesus var Torbjörn. Målet klart utstakat, och lite spänning på vägen. Hållplatserna givna, mat ordnad, och varje lärjunges personliga fåfänga eller oro stillad. Torb…förlåt, Jesus, ordnar allt.
Och ett tag verkade det som om de hade rätt. Visst, det blev inga medelklasshotell eller ostprovningar. Om man ska jämföra det med någon bussresa var det väl snarare i stil med Rosa bussarna, ni vet, de ganska skrangliga bussarna som tar ryggsäcksresenärer runt världen, där man tillsammans lagar mat och lagar bussen, med packningen fastsurrad på taket. Ja, lite mer åt det hållet blev det. Ibland hade de sovit i vägrenen, men ibland också i lyxiga hus. Ibland åt de fantastiskt gott hemma hos någon ångerfull tulltjänsteman, ibland var de tvungna att plocka ax från åkrarna för att inte svälta. Men i alla fall, målet var ju klart.
Och till skillnad från Torbjörn verkar Jesus också bry sig om vad som händer lärjungarna efter att resan är slut.

För Jesus vet att det inte blir någon ny resa nästa år. Det är nu det gäller. Och på alla möjliga sätt försöker han berätta för lärjungarna vem han är, och vad det är som han har kommit för att göra. Slutet närmar sig, och lärjungarna måste fortsätta utan honom. Om Jesus hade varit Torbjörn, skulle det vara som om han strandsatt dem på Rhens strand, kanske vid Loreleis klippa, och gett dem rätt så vaga anvisningar om hur bussen fungerar. Och när resenärerna klagar, säger han: Ni vet ju hur vägen går. Och resenärerna protesterar, ber honom peka ut målet, svarar han: Det är ju jag som är målet.

Nej, resan med Jesus är inte lätt. Jag tycker att det hedrar lärjungarna att de inte bara stillatigande accepterar vad som håller på att hända. De kanske började resan med en ganska vag längtan efter något nytt, men har insett att den är hela deras liv. Och de tror att den tar slut när Jesus lämnar dem. Men Jesus rättar dem, och lugnar dem. Det är inte resan som är livet, det är Jesus som är både resa, mål och liv. Oavsett var de än är, är han med dem. Så länge de har liv i sina kroppar, är Jesus med dem. Och varje gång det blir svårt att tro utan guidens varsamma ledning, ber Jesus dem att se på gärningarna. Se på allt ni har åstadkommit! Skulle det inte vara värt att tro då?

Jesus håller sitt avskedstal under påskmiddagen. Det är ingen gemytlig tillställning. Lärjungarna är rädda och uppjagade, en av dem har redan lämnat dem för att förråda Jesus, och en annan har fått veta att han ska förneka honom. Känslorna svallar. Det går knappast att komma längre bort från reseledaren Torbjörns spex under den sista middagen på vägen hem till Sverige. Men någonstans, utan övriga paralleller, finns en gemensam strömning av oro och rädsla. Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Jesus säger: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?
Det blir ingen ny resa med Jesus, varken till Gardasjön eller Jerusalem. För den gamla har aldrig slutat. Vägen vi går med Jesus är en livslång väg, livets väg. Målet är oss närmare än vårt eget hjärta. Och även om vi kommer möta många reseledare på vår väg, är Jesus inte endast en av dem. Han är vägen. Han är målet. Han är sanningen och livet. Och genom honom, ser vi Gud.

Att välja sitt liv - passionsandakt över Joh 19:8-16

”Den som överlämnade mig åt dig har större skuld.”
Den som överlämnade Jesus åt Pilatus. Lammet åt slaktaren. Barnet till soldaten.
Vem är det som gör detta? Vem kan välja bort liv på det sättet?

Judas. Genom historien avskydd och föraktad. En av de mest betrodda av lärjungarna, den som hade hand om kassan, och med sitt förräderi också en av de mest betydelsefulla människorna genom världshistorien, men också en människa vi knappt vet någonting om. Det har spekulerats mycket om varför han gjorde det. En del säger att han var besatt av djävulen. Andra att han var en besviken frihetskämpe. Men faktum kvarstår. Han var en vän, och han svek.

Översteprästerna. Intriganta, maktlystna och lismande anar vi dem mellan raderna i evangelierna. Utan egentlig makt, men med stort inflytande. Rädda för förändring, rädda för rättmätiga anspråk. Men mest av allt kanske rädda för ytterligare oro och upplopp i provinsen Palestina. Deras del i domen och avrättningen av Jesus lade grund för årtusenden av förföljelser och förtryck, deras söner har orättfärdigt fått sona fädernas brott många gånger om. Men de dödade en av sina egna.

Folket. Ena dagen jublar de, andra dagen spottar de. Ombytligt som vinden är folket. De upphöjer, så att de kan riva ner. De villa ha ett skådespel, och om inte Jesus bjuder på det, vänder de sig till makten. På ett eller annat sätt måste det hända något. Blod ska flyta. Och det blodet gavs villigt.

Lärjungarna. När det verkligen gäller lyser de med sin frånvaro. Vem är med Jesus inför Pilatus? Vem ber med Jesus i trädgården? Vem ropar nej? Ingen. Ingen. Jesus möter domen och döden ensam. Hans vänner gömmer sig, rädda för sin egen skull. Men vad de inte förstår är att allt sker för deras skull.

Och så kan jag fortsätta. Och så fortsätter historien, för att slutligen landa här och nu. När väljer jag liv, och när väljer jag bort det? När är jag vännen som sviker, den som hugger mina egna i ryggen? När väljer jag skådespelet istället för livet, och när lämnar jag någon ensam i prövningens tid? Vi är alla Judas, överstepräster, folket och lärjungarna. Vi väljer alla bort livet, i dessa de minsta. Vi väljer bort deras liv, vårt eget liv, Jesu liv.
Vi måste alla lära oss att välja liv. För allt skedde för vår skull.

Predikan Palmsöndagen 070401

Från kullarna runtomkring kan man se ner på staden, men ju närmare den slingrande vägen kommer, ju mer tornar Jerusalems murar upp sig. Det är inte tomt utanför, staden har spridit sig utåt, som städer alltid gör. Här finns karavanseraljer där man hyr rum och rastar sina djur. Men över alltihop lutar sig muren.

Den är inte den enda. Den är bara den yttersta. Den första.

I muren finns det gott om portar, en del stora, en del så små att inte ens en kamel kommer igenom. Men porten Jesus rider genom är stor.
Och Jerusalem välkomnar honom in. Dess invånare väller ut genom porten för att hälsa sin konung välkommen, välkommen till sitt sanna hem, hans framtida huvudstad. De rör vid honom, håller upp sina barn för att han ska välsigna dem. De pratar med lärjungarna, stirrar på Lasaros och hans systrar. Under åsnans hovar prasslar palmbladen, och jublet är öronbedövande.

Vilka är dina murar? Vilka av dem kan Jesus passera, och vilka måste han bryta ner, som armén utanför Jeriko? Den här första, kan det vara ditt dop? Du välkomnade det, utan att egentligen vara medveten om vad som hände. Livet och döden, så tätt ihoptvinnade, som jublet vid ingången till Jesu död. Det är den lätta muren, åtminstone om du låter Jesus passera när du ännu är ett litet barn. För andra är detta den svåra porten att öppna, det slutgiltiga. Öppnar jag den, faller hela staden.

Inne i staden är det lätt att tappa riktningen. Husen står tätt och gatorna är krokiga. Men han har varit här många gånger förr, och som alla goda judar beger sig skaran, efter att ha renat sig, till templet. Herodes vackra tempel lyser i solen. Den vita stenen skimrar. Det är trångt, alla vill dit. Där kommer den andra muren. Långsamt tar sig följet in på hedningarnas förgård. Larmet är obeskrivligt, försäljare och pengaväxlarna försöker överrösta varandra. Barn gråter, andra ropar efter försvunna släktingar. Jesus blir arg. Han ser Jerusalems hjärta alldeles igenkorkat av girighet och vansinne. Bord välts, han knuffar undan försäljare.

Är det nattvarden som är muren nu? Bordets omöjlighet verkar hopplös att klättra över. Måltiden delad med alla trogna, alla de heliga, inte passar jag där? Ovärdig. Men, min vän, Jesus åt med alla. Med skökorna och förrädarna, med främlingar och nära vänner. Han delade bröd och vin med släktingar och barn. Är du inbjuden, och det är du, är du välkommen. Muren är inte hög, slå dig ner. Med en duk och lite porslin förvandlar vi den till ett bord, låt oss festa tillsammans. Du har snart glömt att den finns där.

En annan dag. Jesus återvänder till templet. Den här dagen ignorerar han försäljarna, och vakternas misstänksamma blickar följer honom medan han målmedvetet tar sig bort mot kvinnornas förgård. Han, och hans vänner, klättrar upp för trappan. Uppe på förgården, bortom den tredje muren, slår sig Jesus ner i skuggan under pelarraderna. Människor kommer fram till honom och han undervisar. Han diskuterar med överstepräster och fariséer, och han pratar med sina lärjungar. Han pratar om sin död.

Muren tornar upp sig igen, din egen mur. Det knackar på porten. Hur ser den ut, den här muren? Är det kanske undren som står i vägen, eller är det kyrkans historia? Muren är röd som kärlek, som vin, som blod. Tjockare än de andra, och med en ganska liten port. Detta är muren som är dina egna invändningar. Ursäkternas mur. Intellektets mur. Men du kan inte hålla porten stängd för alltid, du bär på för mycket kärlek och drömmar som måste ut. Och där de går ut, rider Jesus in.

Sedan lämnar männen kvinnorna, Jesu mor och de andra, och går upp för trappan till männens förgård. Den fjärde muren. De offrar och ber. De stannar i templet länge. Ovanför dem rör sig prästerna ut och in i det heliga, förrättar offer och diskuterar. Jesus, å andra sidan, är tyst. Han har blicken fäst mot det allra heligaste, och ber.

Ännu en mur, ännu en dag. Vad passerar du nu? Är det bönens tröskel? Ibland är det lätt, men ibland känns det som att det inte går fram. All sorg och ilska, all hjälplöshet och frustration. Får det ett svar? Händer det att du rasar, även du? Släpp Jesus över tröskeln, han rasar med dig. Världens orättvisa bärs inte av dig ensam.

Men den femte muren förblir stängd för dem. Den är förhänget framför det allra heligaste, den enorma vävnad som endast översteprästen fick passera, och då alltid med rädsla för sitt eget liv. Jesus har passerat alla murarna, men där måste han stanna. Ännu en tid.

Den förblir, ännu en liten tid, även stängd för dig.
För genom den femte muren kommer du inte med livet i behåll. Den leder till Gud själv. Endast genom att ge allt kan du nå dit, endast genom att ge hela dig själv.

Men det kommer en tid då förhänget inte längre kommer hålla någon ute.
Det kommer en tid då Gud själv spränger det, i sorg och längtan efter människan.
Det är korsets tid.

Vägen dit går genom många murar, genom "Hosianna!" och "Varför?". Men när muren, förhänget, till slut är sprängt, blir det aldrig lagat igen. Den sista muren är borta, Gud är hos människorna och människorna hos Gud. För det gudomliga är inte en krona. Det är inte världslig makt och herradöme. Det är murlöshet. Det är väldighet. Det är kärlek.

Predikan Brödsöndagen 070318

De ställer en massa frågor, folket i evangeliet idag. De har letat efter Jesus i hela Kafarnaum, och har till slut hittat honom i synagogan.

”Rabbi, när kom du hit?”

Han svarar inte. Inte som de väntar sig i alla fall. Han är som en sån där som aldrig kan prata om samma sak som en själv, en sån som inte bara kan svara rakt upp och ner. En sån som bara måste fiska efter vad man egentligen menar. Fruktansvärt irriterande, med andra ord.

Men åhörarna tar inte illa vid sig. De är vana. De söker vishet och kunskap, och har pratat med lärare och präster förr. De kallar honom rabbi, lärare, och ber om upplysning. Och Jesus ger dem den. De förstår kanske inte, men han svarar på deras grundläggande fråga: Vad gör du här, och vem är du? Han presenterar sig själv i ”den som Gud har satt sitt sigill på” och ”Människosonen”, och han berättar att han är där för att ge världen liv. Och folket verkar ana att det är större ting på gång här än trollkonster och diskussioner, och de fortsätter fråga, som man frågar en god lärare.

”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?”

Jesu tidigare svar har rört vid något i åhörarna. Det har väckt en längtan, och de vill ha mer. Kanske är han den de väntat på, men de vet inte riktigt hur de ska kunna tillgodogöra sig kunskapen om honom. De vet inte vilka konsekvenserna blir. Kanske är frågan en fariseisk fråga, menad att sätta dit honom. Och svaret blir oväntat. Inte ett ord om lagen eller buden, utan bara ett enkelt: Tro på honom som Gud har sänt. Tro. Det räcker. Genom att tro gör du Guds verk. Inte genom att fullfölja buden, inte genom att iaktta varje punkt i lagen. Det är svåra och stora ord där i synagogan i Kafarnaum. Och åhörarna reagerar.

”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig?”

Förtydliga, Herre. Skriv det på våra näsor. Ropa högt. Gör detta som händer möjligt för oss att se och förstå. Vi är människor, och har begränsad fattningsförmåga. Vi behöver under och mirakel, vi vill se saker vi kan förundras över. Om du nu är den vi väntar på, bevisa det!

Och Jesus vägrar. Han gör det svårare, mer abstrakt. Han talar i gåtor och liknelser. Och människorna då, och människorna nu, finner det svårt. De kan inte tro utan att ha Gud framför sig, och även om de har det kräver de mer. Det finns alltid bevis att vänta på. Det finns alltid mer att kräva.

”Vad kan du utföra?”

Egentligen. Igen. Gör det igen. Kan du göra något mer? Eller är du en bluff? Som barn flockas runt en trollkonstnär, flockas de runt Jesus. Och han suckar nästan. De har inte förstått någonting. Undren är medel, inte mål. De vill inte dra uppmärksamheten till sig själva, eller ens till Jesus, de är menade för att rikta uppmärksamheten mot Guds rike. Så han vägrar. Ett under till skulle ha kommit i vägen för budskapet. Istället talar han om hunger och bröd, enkla vardagliga ting, men genom dem om himlen och det eviga livet. Men inte ens då förstår de. Tidigare på dagen har de fått äta av brödet och fiskarna som en liten pojke hade med som matsäck, femtusen män och okänt antal kvinnor och barn, och nu vill de ha mer. Deras hungrande kroppar kan inte släppa tanken på mat i överflöd, och Jesus har makten att ge dem det. Deras törstande sinnen kan inte släppa tanken på en kung och en undergörare, och de ber honom uppfylla deras drömmar.

De vill sätta honom på en piedestal. De vill upphöja honom så högt över deras vardag av kamp och förtryck som det bara är möjligt. De vill ha enkla svar på svåra frågor. De vill ha glamour. De vill ha en krigarkonung, en gudason.

Och de får en människoson. De får en snickare och lärare. De får smuts och hårda fotsulor. De får liknelser och motfrågor. De får bröd. De får liv i överflöd, men inte utan motstånd och svårigheter.

Det är svårt att svälja. Vad är då meningen, kanske vi hade ropat idag. Om jag inte syns på tv, inte blir rik, inte får det perfekta livet, vad är då meningen med alltihop? Om jag ändå måste lida, varför ska jag tro? Om jag inte får kakan, varför ska jag då be om brödet?

För att du behöver sällskap, skulle jag svara. För att du behöver näring. För att du inte kan klättra på livets branta väg helt själv. För att du behöver kunna stå dig hela livets långa arbetsdag. Därför behöver du brödet. Du behöver det för att orka. Varma lata dagar känns inte brödet särskilt angeläget, och dagar fyllda av sorg och oro kanske du inte ens kan förmå dig äta det, men du behöver det för att orka vidare. Det är inte sött eller ens alltid gott. Det måste tuggas ordentligt, små bitar i taget. Du kan bära det med dig på vandringen, ibland kan det kännas torrt eller tråkigt, men det är ofelbart, alltid mättande, alltid närande. Sådan är tron på Jesus. Inte jämnar han nödvändigtvis vägen eller underlättar. Han kan vara obekväm eller tråkig, och inte söt och lockande som så mycket annat. Men han är där för alltid. I glädje, trots att du kanske inte tänker på honom då. I sorg, trots att du kanske förbannar honom då. För alltid.

”Ge oss av det brödet. Ge oss alltid av det brödet”, ber folket Jesus. Och han svarar: Det är jag, och om du tror går du aldrig hungrig igen.

Predikan kyndelsmässodagen 070204

Johannes 1:14-18
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”
Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

I lördags höll jag ett litet barn. Han är två månader gammal, och jag och hans föräldrar träffades för att prata om hans dop. Under tiden såg pojken på oss, och allt annat, men mörkblå, ständigt lite lätt förundrade ögon. Jag höll honom, mest för att känna hur stabil han var i nacken, och för att han skulle få lära känna mig lite grann. Men lite grann höll jag honom för att vara så nära livsundret det någonsin går. Jag smekte hans duniga huvud, kände på hans lilla hand. Och han mötte min blick, men strax vandrade hans ögon iväg för att fixera någonting strax ovanför min axel. Fixera ingenting alls.

Det händer ganska ofta, det där. Små barn som tittar intresserad på just ingenting alls. Som skrattar och vinkar till luft. Och vi ler, och tycker att de är söta när de inte ser ordentligt.

Den här pojken, han var ungefär jämngammal med Jesus vid tiden för hans möte med de två gamla i templet, Symeon och Hanna. Jag undrar om Jesu ögon också mötte de gamlas, och om han också skrattande såg in i det okända. Det som kanske inte var okänt för honom. För jag tror att små barn ser.

Kristus är världens ljus. Ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, och härlighet för Guds folk. Det lilla barnet, skrattande i sin mammas famn, så full av härlighet att hela världen lyses upp. Och där, i det ljuset, dansar änglarna, och gudabarnet ser. Barnet skrattar, och sträcker händerna efter dem, lekkamraterna från himlen, och försöker förmedla härligheten till dem runtomkring. Maria är upptagen med att hålla honom trots att han rör sig så, hon har säkert fortfarande inte återfått all sin styrka sedan förlossningen, och Josef har händerna fulla av de duvor som han ska offra som lösen för den förstfödde sonen. De ser inte härligheten, trots att de om några borde kunna se änglarna. Symeon och Hanna anar dem, och de tackar och prisar Gud. Jesus ler när han lämnas över till de gamlas famn, strålar ljus över världen.

Det lilla barnet i min famn log tandlöst och lyckligt. Ser han också änglarna? Försöker han också berätta? Och när ska hans blick anpassa sig till vår värld, och se det vi förväntar oss att han ska se? Han höll min tumme hårt, som om han var orolig för att också han skulle driva iväg. Eller så kanske han höll hårt i mig för att jag skulle följa honom i dansen.

Jesus fortsatte nog att se dem, änglarna. För de måste ju ha följt honom. Runtomkring honom, med glädje och sång. Varenda steg han tog rapporterades till hans far i himlen, varenda nytt ord. Ordet blev människa och bodde bland oss, och behövde lära sig säga mamma och titta och pappa. Och när han sade mamma menade han en flicka som var jungfru. När han gurglade ut sitt första titta, menade han kanske alla änglarna, eller skapelsens fullhet. Och när han sade pappa, menade han Gud. Redan då försökte han förklara Gud för oss, redan då försökte han rikta ljuset däråt. Med ett barns hela medvetenhet om allt som är viktigt, och med ett barns oförmåga att skilja mellan jordiska och himmelska ting.

Och det är kanske där en av hemligheterna med Guds barnakärlek ligger. Skilj inte mellan himmel och jord, mellan själ och kropp. Gud själv gör det inte. Himlens ljus strålar ner på jorden, Gud själv blir människa, med blodomlopp, muskler och tandvärk. I solens strålar dansar änglarna, och i det nyfödda barnets djupblå blick speglas evigheten. Himlen är här och nu, nära och långt borta. Och barnen är dess budbärare. Josef offrade två duvor i templet, för att lösa barnet som var helgat åt Gud, omedveten om att alla barn i fortsättningen skulle vara Guds heliga. Himlen tillhör sådana som de.

Så nästa gång du ser ett spädbarn titta ut i luften med ett leende, ta en liten omväg. Låt änglarna dansa inför dess blick, som de en gång dansade för dig, innan du blev gammal nog att veta vad du borde se. Med Maria och Josef kan vi bara ana himlen, men ljuset har vi alltid hos oss. Kristus är världens ljus, ett ljus med uppenbarelse. I hans ögon, i hans skratt, i hans ord, genom hans nåd och sanning, uppenbaras Guds härlighet för oss. Och då dansar änglarna.

Predikan första söndagen efter 13dagen 2007

”Ett tecken dopets vatten är på att vår Gud har mänskan kär.
Hans kärlek lyser stark och klar, i Jesus Kristus uppenbar.”

Den här versen sjöng vi alldeles nyss.
Men för en del räcker det inte där.
De vill ha mer detaljer.
Hur då? Vad menas? Specificera! Vilken människa är det vi pratar om här? Man kan ju inte älska alla, så vilka är det Gud älskar?

Är det den döpta människan som Gud älskar? Det hade ju varit praktiskt, inte sant? Alla kyrkans människor, trygga i förvissningen om Guds kärlek. Och så alla de där andra, de odöpta, som Gud inte älskar. Ett bra incitament för att låta döpa sig, kan det tyckas. Och vissa fördelar har ju medlemskapet, och kärleken från Gud. Inte bara gemenskap med en massa andra troende, möjligheten att få sjunga vackra psalmer, utan framförallt tillhörigheten till Gud. Och så förstås att få slippa den där förfärliga eviga elden, som Johannes berättar om här i texten idag. Den som Jesus ska tända, och där agnarna ska brännas.

Men om det skulle vara så, att Gud enbart älskade den döpta människan, får vi ju genast lite problem. Älskar inte Gud det barn vars föräldrar tagit beslutet att inte låta döpa det, i väntan på någon slags egen viljeyttring? Eller människor i kulturer där kristendomen är praktiskt taget okänd? Nej, det håller ju inte. Det kan inte vara så att Gud uteslutande älskar de döpta.

Vi försöker igen. Vem är det som Gud älskar?
Det är ju knappt jag vågar säga det här, men kan det vara så att Gud älskar människor som tillhör vissa folk mer än andra? Jesus var jude, alla profeterna i Bibeln likaså. Paulus var jude, och alla lärjungarna. När Gud skulle välja en flicka som skulle föda hans son, valde han en judisk flicka. För att inte tala om hur ofta det talas om det utvalda folket.

Men då krockar det ju lite. Dopet ska ju vara ett tecken på kärleken, och inte många judar är döpta. Och vi andra kan ju liksom inte hjälpa att våra föräldrar inte var judar. Skulle vi diskvalificeras på grund av det? Känns inte riktigt bra det heller. Och då åkte ju Paulus Medelhavet runt helt i onödan. Nä, så är det nog inte heller.

Älskar Gud kanske enbart män?
Tja, om man ser på hur det går till i Bibeln finns det väl kanske fog för den misstanken i alla fall. Jesus väljer enbart män som lärjungar, i stort sett alla profeterna är män. Och de kvinnor som vågar sticka ut lite råkar rätt illa ut. För att inte tala om att Jesus ju var man! Huruvida Gud är man eller ej lämnar jag därhän.
Och så har det ju fortsatt. Påven är man, har alltid varit det, tror man i alla fall. Prästerna är fortfarande en majoritet män, så även politiker och företagsledare. Detta är ingen grundkurs i feministisk maktanalys, men nog är det mycket karlar i toppen överallt. Tyder det kanske på att Gud vill ha det så?

Fast Gud väljer ju ändå att låta sin son födas av en kvinna. Och i våra kyrkor är en majoritet av gudstjänstdeltagarna kvinnor, och nog är vi, är ni, älskade av Gud! Och Mose höll ju på att bli dödad just på grund av att han var pojke.

Och så skulle jag kunna hålla på. Det finns hållbara argument för att Gud älskar fattiga, afrikaner, unga och friska, men även sjuka, gamla, rika och européer. Och det finns en hel del som talar emot att Gud älskar dem, oss, också. För hur mäter man kärlek? Om min framgång här i livet skulle vara ett mått på Guds kärlek, skiftar ju den kärleken som vinden. Om den kärleken skulle vara beroende av yttre faktorer, hur ombytlig skulle inte Gud då vara.

Nej, kärlek kan inte mätas. Antingen älskar man, eller så gör man det inte. Med eller utan Guds kärlek kommer vi att gå emot hårda kanter, falla och skada oss, men också resa oss upp, glädjas och skratta. Kärleken syns inte utanpå, för det mesta, och den ger mig inga extra fördelar.

Och till hela den omöjliga ekvationen, lägger jag en än större omöjlighet. Nämligen den att Gud är förmögen att älska alla. Någon kanske då hävdar att det inte går, men då bedömer den personen Gud efter sin egen otillräcklighet. Gud kan. Gud är större. För Gud känner vår innersta kärna, innanför allt vårt skal av rädsla och tillgjordhet. Och Gud önskar inget annat än att vi ska lägga av oss det skalet och träda fram som de älskade och upprättade varelser vi är, Guds egna barn. Så därför sänder Gud Jesus till oss, han som är den som ska tröska så att agnarna skiljs från vetet, så att vårt skal skiljs från vår kärna. Otillräckligheten och rädslan ska brinna, dem lämnar vi bakom oss. Det är inte svårt. Vi får möjligheten om och om igen. Vid dopet, vid nattvarden, i syndabekännelsen. Och Gud lyfter oss upp ur rädslans virvlande flod, och vi ska få bo i hans hus, evinnerligen.

Predikan julnattsmässan 2006

”Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som något av det högsta livet hade att bjuda.”

Karl-Bertil Jonsson… en av de främsta företrädarna för julsnällheten. Varje julafton samlas stora skaror framför tv-apparaterna i hemmen för att se sagan om den snälle killen som extrajobbar på Postverket. Men Karl-Bertil är inte den ende företrädaren för julsnällheten. Tomten ställer krav på den, annars blir det inga klappar, ett hot han sedan konsekvent glömmer bort när stunden för klapputdelningen kommer. Eller Bolibompa, med alla snälla barns klappar till dem som jobbar på julafton. Eller julinsamlingar till välgörande ändamål, avrunda uppåt-kampanjer i affärerna eller Carolas salvelsefulla stämma i alla varuhus.

Och inget fel i det. Egentligen.

Men emellanåt kan jag inte låta bli att undra om vi inte, mitt i all snällheten, glömmer bort freden och friden. Karl-Bertil känner den inre glädje som goda gärningar skänker, och det är bra. Men de fattiga är fortfarande fattiga. Servettringarna av japanskt päronträ kanske gläder den arbetslöse Harald Ljungströms sex barn, men inte har de mer att äta för det.

Men Jesus föds inte för att vi ska vara snälla mot varandra. Han kommer inte med en gåva av vänlighet till världen. Han är fridsfursten, den som ska komma, konung och Gud. Inte tomten. Så jag frågar mig, och jag frågar er: vad kan vi göra för freden och friden? Gud gav sig själv, i det lilla, lilla barnet i krubban. Gud utlämnade sig själv, till att bli skyddslös och beroende av oss. För julens mål, själva julens syfte är inte den inre glädjen som de goda gärningarna skänker. Inte familjeharmonin som sänker sig när julsnapsen är urdrucken, chokladkartongen tömd och golvet täckt av glansigt papper. Inte ens den härliga känslan när barnen ger spontana kramar av glädje över sina nya leksaker.

Julens syfte är fred. Och det är den främsta gåvan vi kan ge våra barn. Större än alla Bratzdockor eller mp3-spelare. För precis som det lilla barnet i krubban, bär alla barn på löftet om himlen på jorden. Freden ska vi skapa för dem.

I Jesus födelseland lever människorna med murar emellan sig, växer upp med budskap om hat och rädsla. Runtomkring i världen somnar barn i mödrars famnar i flyktingläger. Överallt drabbas barn av sjukdomar vi kunde bota, om vi bara ville fred, rättvisa och frid.
Så när vi vandrar från mässan ikväll, skänk en tanke åt dem som inte har någon att gå hem med. Prata med varandra om vad just vi kan göra för att julen inte ska vara förgäves. Vad kan du göra för att världens barn ska få uppleva fred?

Karl-Bertil kanske har rätt ändå. Börja där. Från en människa till en annan. Riskera lite, för att vinna mycket. Men inte för att vara snäll, utan för att ge barnen den framtid de förtjänar. Då kanske detta också kan bli en tid då julen firas till minne av Kristi födelse, för snällhet, men framförallt för fred och frid. Amen.