Predikan 14e3 2013-09-01 Bryssel

Jag såg en lista igår som hette ”TenThings Christians Should Say More Often.” Tio saker kristna borde säga oftare. Författaren hade skrivit om saker kristna inte borde göra, men i samma anda som den gyllene regelns positiva uppmaning, skrev han en ny lista med positiva uppmaningar. Jag läste, och fann mig själv nicka och såg också hur det finns en klar koppling till dagens evangelium. Alltså är den här predikan synnerligen inspirerad av den listan, och hemsidesadressen kan den som så önskar få sedan.

Det första en kristen borde lära sig att säga oftare är ”Förlåt.”

På ett personligt plan känns det förhoppningsvis ganska naturligt att ta ansvar för sina misstag och försöka gottgöra dem. Det är mycket svårare när det inte handlar om det som jag personligen har gjort, utan för min kanske helt ovetande del i större skeenden.

Som kristna bär vi en tung historia på våra axlar. Inga är mer förtjusta i att peka ut detta än våra ateistiska bröder och systrar, och de har rätt. Det svider att erkänna det, men våra älskade kyrkors del i förtryck och förföljelse är inte något vi kan ignorera. Vi har så länge varit allierade med denna världens makter att vi emellanåt missar att det är till de minsta och svagaste vi är sända, det är minst och svagast vi är kallade att vara.

Den andra frasen på listan var ”Hur kan jag hjälpa dig?”. Inte ”Se här, så här kommer vi fixa ditt problem!”. Att lyssna, att sätta sig ner och verkligen ta tiden, det är en kallelse vi alla bär. Människor är inte skapta exakt likadana, tvärtom, och de behöver olika saker. Men en sak alla behöver är att någon lyssnar på dem. Denna någon, det är vi kallade att vara.

Förra söndagen var diakonins söndag. Fokuset var på kyrkans arbete för de svagaste. Men utan varje enskild kristens omsorg, räcker inte professionella kyrkoarbetares kraft särskilt långt.

Hu. Börjar bli lite kravfyllt nu, eller hur?

Tredje saken en kristen bör lära sig säga oftare är ”Jag vet inte.”

Kanske gäller den här allra mest oss präster? Vi har en tendens att alltid vilja kunna svara, men sanningen är ju att det faktiskt inte finns svar på allt, och att det inte finns någon som förväntar sig att vi ska ha svaren på allt heller. Och framförallt är det nyttigt för oss, och alla andra, att inse att vi är folk precis som vem som helst, utan större insikt vad gäller allting än någon annan.

Med den här insikten kommer också den fjärde frasen på listan: ”Jag kan ha fel.” Sådär. Jag har sagt det. Jag kan ha fel. Jag har fel ibland. Inte bara vet jag, eller någon annan för den delen, inte allt, ibland har vi fel för oss.

Ödmjukheten i att erkänna det här är a och o i den tjänande attityden som Jesus efterlyser i dagens text. Vi är inte och ska inte vara världens herrar. När vi är fullständigt övertygade om vår egen kunskap och visdom, är kyrkan som mest illa ute. När vi vet med oss att vi har fullständigt rätt, innebär det att människan vi möter, som har en något annorlunda syn på saken, har fel. Hur ska vi då kunna lära från varandra? Hur ska vi kunna fråga vad den personen vill och drömmer om? Hur ska vi kunna lyssna, när allt vi hör är personens missuppfattning?

Fras fem är ”Vad tycker du?”. Det följer rätt så självklart. Inser vi att vi kan ha fel, inser vi också att vi kan lära av andra, och att andra är viktiga. Det här gäller inte endast de som sitter här inne i vårt ganska bekväma lilla gäng. Det gäller den där muslimske bekante, eller släktingen som lämnat kyrkan i vredesmod. Vi är kallade att tjäna dem också, och deras ord kan hjälpa oss att öppna oss för sanningar vi aldrig annars skulle sett.

Fras sex är den allra svåraste, så jag väntar med den. Ni får höra den på slutet. Under tiden går vi på sjuan: ”Berätta mer...”. Märker ni mönstret? Intresset för andra, viljan att lyssna, går som en röd tråd genom hela artikeln, och genom kallelsen till att vara varandras tjänare. Att vara kristen är att vara i relation. Ingen är kristen ensam. Vi är omgivna av bröder och systrar, och vi är kallade till att vara Guds synliga kärlek i världen. Kärlek visas inte genom pamfletter eller öppettider, den visas genom lojalitet, engagemang och intresse. Den yttrar sig i en vilja att vara nära, att höra av sig och höra ifrån den andre, och i en tendens att sätta den andra i första rummet.

Alltså blir fras åtta också naturlig. Den lyder: ”Det suger.” Eller med mer vanligt språk: ”Det är hemskt, eller fruktansvärt.” Allt går inte att fixa. Men varje människa behöver medkänslan, lyssnandet.

Vi är inte magiker. Vi kan inte beveka stora makter med våra vackra ritualer eller stora fromhet. Vi kan inte ta bort människornas smärta och sorg. Men vi kan vandra med dem i mörker och förtvivlan. När allt verkligen är förskräckligt, och vi inget hellre vill än att svänga trollspöt för att ta bort allt det som gör ont, då är vi allt som oftast kallade till att vara nära, att hålla om, att be och hoppas.

Och ibland är vi kallade till handling. Ofta förlamas vi av att aldrig ha provat någonting förr, men den nionde frasen utmanar oss till att ”Låt oss prova!”. Till att våga chansa och misslyckas. Till att bry oss så mycket att vi går utanför våra bekväma ramar, till att öppna oss för risker och faror. Till att öppna oss för varandra så att vi kan visa den inre enigheten. Att leva i osäkerheten för att nå till okända platser.

Fras tio kallar oss till att inte säga någonting alls. Var nära, var ödmjuk. Tystnaden bär också.

Så tillbaka, till slut, till den där sjätte frasen.

Säg ”Jag älskar dig.”

Vi säger ofta att Gud älskar alla, men hur ofta betonar vi att det gäller specifika personer? Hur ofta betonar vi att denna Guds kärlek verkar genom oss?

Jag. Älskar. Dig.

Och dig.

Obekvämt personligt.

Men kyrkan är byggd av kärlek. Kärlek från Gud, kärlek till Gud, kärlek mellan människor. Genom seklens bröllop, begravningar och dop. I årtusendens firande av kärlekens måltid. Men mest av allt i människors kärlek till andra människor. Kärleken är kittet som håller oss samman. Det är inte sentimentalt, det är utmanande och svårt. Kärleken kräver vilja och ödmjukhet.

Som aposteln säger: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Du är mer älskad, jag är mer älskad, än vi kan fatta. Och denna kärlek är given oss i så stor mängd att den flödar över, att den kan och ska ges vidare. Så blir Guds vilja gjord, så blir Guds kärlek känd, så visar vi världen att det trots fattigdom och robotattacker och gasangrepp finns en annan värld, det finns en annan väg. Den vägen är inte maktens väg, inte våldets väg, men den är framtidens väg. För allas vår skull.

Sermon on Luke 11:1-13, St Mary's at Penn, Philadelphia

(texts: Hosea 1:2-10; Colossians 2:6-15, Luke 11:1-13)

Scorpions. Really? I had to get the text about scorpions?

I hate scorpions.

Whenever they happen to show up on TV, I switch channels. If I see them online, I close my computer. My daughter delights in showing images of them for me, and I shudder each time. I really, really don't like scorpions.

A couple of years ago, my husband and I went to Morocco. It was an amazing trip, and the highlight of it was a journey out in the Saharan desert. We climbed up a sand dune (well, I tried and got a third of the way. Those things are high! He made it.), we rode camels and we slept under the stars. On thin mattresses, with thin blankets. And right as I lay down I sat up again and asked one of our bedouin guides ”Are there scorpions here?”. He looked at me and said with as much sincerety as he could muster ”Noooo, no scorpions”. Liar. I didn't sleep much that night, because every time a hand or foot strayed from that mattress onto the sand, I woke up, thinking ”Scorpions!”.

I have a really hard time thinking God would hand us scorpions.

So, here we have this image of a man knocking on his friend's door at night, being really obnoxious and waking him up, just for bread, and the guy inside is probably looking for a suitable scorpion to hand him. It would have been one thing if his friend needed a ride to the hospital or was almost murdered or something that makes this whole knocking in the middle of the night-business less annoying. But no, he wants some bread. And our sympathies are of course clearly with the poor man who's been driven out of his bed by this inconsiderate friend of his. Makes us think this friend might have been drunk, doesn't it? The kind that texts you in the middle of the night. But no. Jesus paints this picture to a crowd that knows nothing about drunk texting. For them, that man who refuses to get out of bed is the villain of this story.

Yes. He really is a distributer of scorpions, that one.

The laws of hospitality in Jesus' time were so strong that his listeners probably groaned with embarassment when they heard his sorry excuses. That kind of behavior was simply unacceptable, shameful, like giving your poor kid a scorpion. And Jesus says here, loud and clear:

God does not give you scorpions.

God is not like the selfish friend who refuses to help.

And God will not surprise you with nasty things.

There are many people who would like to tell you that bad stuff that happens is a result of God's wrath. Many so-called Christians will blame violence and hate and natural disasters on people who, in different ways, according to these Christians, deserve punishment. But in this text, Jesus puts it unusually clearly:

God will not send you a scorpion instead of an egg. God sends good.

Now, you might not get that egg. You might get Holy Spirit.

When we pray for God's name to be hallowed, we pray that it will be a name that gives life to all.

When we pray for God's kingdom to come, we pray for a world in which justice and peace and mercy reigns.

When we pray for our daily bread, we pray for that which will sustain us, body and soul. It might not be a lavish feast or that ever so desirable new Apple computer.

When we pray for forgiveness of our sins, we do so knowing they might be too many to remember, and we do so knowing it takes some soul-searching and some generosity to even dare to ask.

And when we pray for not being tried, we do so remembering all of those brothers and sisters who are tried and convicted each day, by themselves, by society, by our courts.

It's difficult to see any easy message here. Bad stuff happens. Accidents and sicknesses and disasters, they happen, but they are NOT, and let me repeat that again, NOT sent by God.

God is our loving parent, dedicated to nourishing us, to making us grow, to lift us up. God is longing for our love and our willingness to be all that we could be.

That kind of love will not keep us away from all evil. It will not protect us from everything. But it will be there when we cry. God will cry with us. God will comfort us, walk with us, stay closer than anyone else dares.

There is so much horror in this world. There always has been, as the text from Hosea shows us. But we are carried by our parent, we are the children of a living God.

We are the ones who foolishly claim life in the face of death,

hope in the face of despair,

joy in the face of sorrow.

Do not let anyone condemn you,

do not let anyone disqualify you.

Because our God is a living god,

the God of fish instead of snakes,

and eggs instead of scorpions,

and death has no power over you.

Predikan Bryssel 6 efter trefaldighet 2013

En av mina vänner och jag återkommer ofta till samma tema i våra samtal – vårt behov av kontroll. Vi gillar att känna att vi har situationen under kontroll, vet vad som ska hända och hur vi ska hantera det. Gillar att veta hur vi ska reagera och vad andra kan tänkas tycka.

Oftast, konstaterar vi i dessa samtal, misslyckas vi.

Detta behov handlar sällan om något annat än en vilja att tämja världen, att bemästra den. Att försöka sätta upp en barriär mellan kaos och oss själva, och ju bättre vi lyckas, desto hårdare blir smällen när det blir uppenbart att det inte går.

Vi kan inte vara mästare över hela vår tillvaro, och ändå är det allra mesta av den mänskliga uppfinningsrikedomen inriktad på just det. Kanske ligger däri något av det stora mysteriet runt syndafallet och människans separation från Gud – vi vill vara mästare, de som vet och kan.

Och ändå är de största ögonblicken i våra liv sådana som vi sällan kan ha kontroll över. Vi föds, vi uppfostras, vi blir vuxna, förälskade. Att vänta barn och föda det är en enda lång övning i att släppa kontrollen, och inte blir det lättare när barnen är ute. Och till slut dör vi, och även om vi strävar efter att ta kontroll över den biten är det få som faktiskt lyckas. Det viktigaste i våra liv händer oss, det styr vi inte över. Och det är så det verkar vara menat att vara.

Fruktansvärt frustrerande, faktiskt.

Så vi gör vårt bästa för att styra upp kaoset i våra liv och i världen i stort.

Barn uppfostras efter speciella regler och ideal, så till den milda grad att det härjar vilda konflikter över fördelar respektive nackdelar med att sova i samma säng eller klä barnen i rätt färger och sätta telingen i tennisskola så snart hon kan gå.

Allt måste vara rätt, för annars väntar oordning och kaos.

I våra hem möbleras enligt österländska harmoniläror, eller så söker vi efter den perfekta lilla detaljen som kommer göra det perfekta lilla köket alldeles precis rätt. Kläderna i garderoben hängs in efter färgordning, böckerna står i bokstavsordning i bokhyllan, och maten lagas i teflonpanna för att inte bli för fet...eller rättare sagt i gjutjärnspanna för att få rätt mängd järn...eller i lergryta, menar jag. Är det inte den ena dieten så är det den andra, och livsstilscoacher och personliga tränare hjälper oss hålla kropp och själ under kontroll. Och dörrarna larmas och livsförsäkringspremien betalas.

Och så mitt i alltihop dyker Jesus upp och säger till oss att släppa kontrollen. Petrus och de andra fattar inte ett dyft. Inte sjutton kan Jesus gå och dö nu, då blir det ju bara pannkaka av alltihop! Kaos! Ingen ordning alls! Det står ju noggrant i skrifterna att han skulle bli kung, att han skulle sätta stopp på det judiska folkets förödmjukelser. Inte kan han dö då! Och Jesus blir arg. Han kallar Petrus Satan, och försöker få lärjungarna att förstå att kontroll och makt aldrig har varit poängen.

För att vinna sitt liv måste man förlora det. För att gå i Jesu spår måste du förneka dig själv.

Som att låta Gud föra dig dit du behöver gå. Som att ta emot de gåvor du får och använda dem. Som att få vårdnaden om ett barn, medveten om att du lånar det från framtiden. Som att ge ditt hjärta till en som ger dig sitt.

Vad hjälper det oss om vi kan skicka upp människor till rymdstationer, men inte vågar släppa kontrollen ens så mycket att vi kan släppa in någon vi älskar? Vad hjälper det oss att vi kan bota komplicerade sjukdomar, när vi inte kan bota krossade hjärtan eller ensamhet? När framtiden är ett mysterium, och dåtiden en dimma, vad hjälper det oss om vår nutid är kartlagd in i minsta millisekund?

När de flesta av våra meningar börjar med ”jag”, och fylls av begär och anspråk, var finns då plats för ”vi” och frågor? Hur ska vi kunna vandra tillsammans om vi stänger bildörrarna om oss själva?

Jesus väg är inte jagets väg. Jesus väg handlar inte om att tjäna någonting alls. Det finns ingenting att ”vinna” med att följa honom. Vi söker så förtvivlat efter fördelar och poänger, utan att förstå att Guds rike aldrig handlade om nollsummespel och ekonomiska kalkyler.

Det finns inget att tjäna på det här. Inga bonusar eller guldstjärnor. Men vill du vara med, kan vi bära det där korset tillsammans. Det är rätt trevligt att vandra tillsammans, ser du, trots att vi inte har den blekaste aning om vart vägen leder. Om vi slutar leta efter belöningar, kommer tillvarons skatt bli uppenbar. För där, mitt ibland oss, skrattande eftersom det tog oss så galet lång tid att förstå, går Jesus. Vad som än händer. Hur vi än har det. Men aldrig som vi väntar oss eller kommenderar honom. Precis som ett barn, precis som livet självt.   

Predikan Bryssel Apostladagen 2013

Det finns två frågor som återkommer i mer karismatiska, frikyrkliga kristna sammanhang:

”Har du tagit emot Herren Jesus Kristus som din personlige frälsare?” och ”Är du frälst?”

På de frågorna förväntas varje kristen kunna svara ja, och allra helst med ett datum. Detta är datumet då jag blev frälst.

Jag gillar inte att säga att andra kristna har fel. Det finns en väldig massa klokskap och fromhet och visdom i andra kristna traditioner, och mycket av det som skiljer oss handlar mer om tycke och smak än om rätt och fel.

Men på frågan ”Har jag tagit emot Jesus Kristus som min personliga frälsare?” tvingas jag säga ”Jesus Kristus har tagit emot mig, helt utan någon som helst personlig förtjänst.” och på frågan ”Är du frälst?” svarar jag ibland ”Ja, på Golgata.” och ibland ”Ja, jag är ju döpt.”

Jag kan inte låta bli att skygga för varje antydan om att min plats i Guds rike på något sätt skulle vara beroende av vad jag har gjort eller sagt. Gud räddar, Gud frälser. Bara Gud, och det hände där för länge sedan, när Jesus visade att dödsriket inte längre höll honom, och med honom oss.

Jag kan vända mig ifrån Gud, ja. Och jag kan bestämma mig för att vända åter. Men det påverkar inte Guds kärlek till mig, eller till någon enda av oss. Som en längtande, alltid älskande förälder väntar Gud, och älskar. Alltid.

För länge sedan var jag på gudstjänst i en församling som tillhör trosrörelsen, det vill säga en församling som var nära knuten till Livets Ord och det vi kallar framgångsteologi. Kärnan i den teologiska rörelsen är att Gud belönar tro med världslig framgång. Är du rik är det ett bevis på att du tror ”rätt”. Det är naturligtvis en grov förenkling från min sida, men inte helt fel.

Under den här gudstjänsten firades det nattvard. Flera av gudstjänstvärdarna gick ut bland stolsraderna och serverade nattvard: smörgåsrån och druvjuice. Gott så, men när damen som hade hand om vår rad kom till oss, främlingar i församlingen, såg hon bekymrad ut och frågade var och en av oss ”Är du frälst?” före vi fick ta emot. När hon kom till mig svarade jag ”Ja, men inte riktigt som du menar, tror jag.” Hon rynkade pannan, men erbjöd mig nattvarden. Jag tackade nej. Jag är övertygad om att det absolut inte hade gjort någon skada att ta emot, och kanske hade det varit det pastorala att göra gentemot kvinnan, men tanken på att gemenskapen med Gud ska villkoras gjorde mig arg då, och sorgsen sedan.

Den talade bekännelsen är viktig för mig själv, den är ett kärlekstecken för Gud, men den ger inga garantier för någonting överhuvud taget. Bekännande, troende kristna begår lika många dumheter som de som inte bekänner. Petrus var först med bekännelsen, och bara timmar senare kallar Jesus honom Satan, när Petrus inte förstår och försöker påverka Jesus i fel riktning. Det enda som avgör är Guds kärlek till oss.

Guds kärlek som visar sig i dopet, en kärleksbetygelse, en adoptionshandling, som går bortom vårt förstånd.

Guds kärlek som visar sig i det goda som kyrkan gör, den gemenskap och glädje som sprids här.

Guds kärlek som visar sig i människors omsorg för varandra.

Och mest av allt, Guds kärlek som visar sig i Jesus Kristus, den levande Gudens son.

Inte i vår uttalade tro på honom. Inte i vår missionsiver. Inte i våra bilder och fromma handlingar. Nej, i hans liv och död och uppståndelse. Guds kärlek, den frälsande kraften, visar sig i det Gud gör genom Jesus. I att Gud låter sig födas som en av oss, svag och hjälplös. I att Gud lever som en av oss: i arbete, i lek, i vila. Förälskad och förvirrad och arg och skrattande. Och i att Gud dör som en av oss, i smärta och ensamhet. Och till slut, i att Gud besegrar döden FÖR oss.

Allt handlar om Guds handlande. Guds kärlek till dig och mig, i ord och handling. Så vila i den vetskapen – du är älskad bortom allt förstånd och bortom all förtjänst. Önskad och buren, som Guds allra käraste barn. Det är dopets hemlighet, det är nattvardens djupaste sanning. Vi är Guds eget folk, kungar och präster. Jesus Kristus har valt att vara vår personlige frälsare. Vi är ett heligt folk. Älskade och önskade. Bortom allt förstånd.

Predikan 3 e trefaldighet Antwerpen 2013

Hur ofta har inte jag varit i den här situationen? Trots att jag i grunden är en rätt organiserad person, har jag en fantastisk, och synnerligen irriterande, förmåga att tappa bort flygbiljetter och boardingkort.

Inte idealiskt, nej.

Och om jag ska vara helt ärlig är de aldrig helt borta. Jag bara grips av panikkänslan, måste stanna eller kliva ur kön, och leta igenom hela mitt handbagage tills jag hittat dem. Golvet på flygplatsen fylls av näsdukspaket, gamla kvitton, plånbok, telefon, ett trasigt örhänge, ett buckligt visitkort och en prästskjorteflärp, och till slut ligger också det försvunna boardingkortet där. Naturligtvis låg det på rätt plats. Och så stoppar jag tillbaka allt. Nej, kanske inte det gamla kvittot, men allt ska tillbaka, i ordning. Tills nästa resa när eländet upprepar sig.

Än värre är känslan när jag tror att jag har tappat bort mitt barn. Det har aldrig, tack och lov, hänt på riktigt, men det har funnits gånger då jag inte har sett henne, inte vet exakt var hon är, och den kalla skräcken griper tag i hjärtat. Den iskalla tomheten är det värsta som finns. Det finns endast fasansfulla vägar från den platsen, och det tar bara ett par sekunder tills livet helt verkar förlora sin mening. De få millisekunderna av katastrof är tillräckligt för att barnet ska få en hård kram när jag ser henne igen, och för att alla andra små bekymmer blir alldeles oviktiga.

Jag tror att ni alla har varit med om känslan.

Jag tror att ni alla har förlorat något viktigt, och jag hoppas att ni har återfunnit det.

Kvinnan är så lätt att identifiera sig med i den här evangelietexten.

Problemet är ju bara att vi inte är kvinnan här. Det är vi som är myntet.

Kvinnan, det är Gud.

Det är Gud som letar med ett hjärta fyllt av rädsla.

Det är Gud som slutar göra var det än kan vara av viktiga ting för att vända upp och ned på tillvaron för att hitta den där enda människan som vandrat vilse.

Det är Gud som anar katastrofen, och som håller så nära, så nära, när människan är tillbaka.

Det fantastiska här är att texten luras en smula.

Den avslutas med att referera till syndare som omvänder sig, men i hela texten tidigare är det kvinnan som letar, kvinnan som sopar, kvinnan som tänder lampan. Myntet bara ligger där, på fel plats.

Så kan det vara med oss. Vi hamnar fel, och förmår inte se hur vi någonsin ska komma rätt igen. Sant vilse. Fast i omständigheter ibland utanför vår kontroll, fast i vanor och lögner som går så djupt att vi inte ens för oss själva känner igen osanningen i dem längre.

Men Gud ger sig inte.

Gud söker. Gud sopar och tänder lampan och letar överallt. Letar tills den vilsna är funnen. Letar tills Gud kan hålla den återfunne tätt, tätt intill, så att alla de andra problemen blir oviktiga.

Omvändelse kan vara en människas ånger och tillbakavändande till Gud.

Men uppenbarligen kan det också vara när Gud letar reda på den som gått vilse, när Gud leder in på en ny väg, en som leder fram, leder ut.

Gud omvänder. Gud handlar. Gud längtar. Gud söker.

Och vi, vi behöver se oss runt omkring. Är jag på en farlig väg? Är jag ett mynt som riskerar trilla från bordet och ner i det mörkaste, dammigaste hörnet? Är jag den som kommer ge Gud iskall rädsla? Är jag en som vandrar vilse, förlamad av min egen ensamhet? Hur kan jag undvika det, och hur kan jag vara Guds röst till den av mina systrar och bröder som är vilse?

För även om vi är myntet, boardingkortet, den vilsne vandraren, så kan vi också vara Guds röst, Guds ögon, Guds letande händer, Guds omfamnande armar. Vi är de enda händer och ögon och fötter och armar Gud har i den här världen. Vi delar sorgen när någon går förlorad, och vi delar glädjen, med alla Guds änglar, när någon är funnen.

Vi är i tjänst hos Den som söker, och vi är de som blivit funna. För alltid i Guds armar.

Predikan pingstdagen 2013 Antwerpen

För bara några dagar sedan kom jag och Ulf hem från en resa långt bort.

Inte i mil och kilometer, inte ens i timmar, även om resan hem kändes evighetslång. Nej, rent fysiskt var det bara till och från Kreta, inte ens utanför Europa. Men på ett annat sätt var det en resa så mycket längre in i oss själva, och en resa så mycket närmare varandra i gruppen, än vad det fysiska avståndet kan avslöja.

Vi tillbringade dagarna där på Orthodox Academy of Crete tillsammans med andra från Svenska kyrkan i utlandet och vår biskop Sven-Bernhard från Visby. Och det är få gånger i mitt liv som jag har känt att hinnan mellan himmel och jord varit så tunn. Det klaraste blå hav som tänkas kan, den lysande himlen, dofterna, värmen och ljuset och tystnaden. Emellanåt klingade klockklangen från det närbelägna klostret över nejden, och bruset från vågorna vaggade oss till sömns. Citronerna är sötare och större än någon annanstans, och doften av rökelse sitter i väggarna på varenda kapell.

Det är lätt att tänka sig att Kreta är en ö älskad av Gud.

Och det är lätt att finnas där, och veta sig buren, älskad, önskad av Gud.

Och nog har kretensarna vetat om Guds kärlek längre än många andra folk. När lärjungarna störtade ut från rummet i Jerusalem, fyllda av helig Ande, stod kretensare bland de som lyssnade. De förundrades över att höra berättelsen om Jesus på sitt eget språk. Och nog var det lätt att komma tillbaka till den soldränkta ön med den ärorika historien, och smaka och se Guds godhet.

Men allt är inte bara solsken. Gud är även motståndets och de regniga dagarnas Gud. Och även krentensarna prövades, och prövas, precis som flamländare och norrmän, som svenskar och valloner. Krig har svept fram, ekonomiska kriser har tömt städernas affärslokaler. Rädsla och svårigheter har fått oss att vända ryggarna mot varandra, har stängt våra öron för Guds röst på tusen språk, för Guds Andes värmande kärlek.

På ön hörde vi en berättelse: När en man en gång frågade en klok man vad meningen med livet var, svarade den kloke mannen med att berätta om när en liten pojke hittade en krossad spegel. Pojken tog upp en av skärvorna, och lekte med den, fångade solens strålar och skickade dem än hit, än dit. Han tog med sig skärvan hem och lade den någonstans, som barn tenderar att samla på sig intressanta ting. Men när han blev vuxen hittade han skärvan igen, och mindes hur den trasiga biten kunde lysa upp det mörkaste hörn. Meningen med livet, sade mannen, för mig, är att använda vilken trasig spegel jag kan för att sprida ljus dit solen inte når.

Mannen som varit pojken med spegeln grundade sedan Orthodox Academy of Crete efter andra världskriget. En plats för att sprida ljus i mörkret. En plats där människor med olika språk, både rent lingvistiskt men även olika sätt att tala om världen, forskare och konstnärer, teologer och politiker, kan mötas för att tillsammans staka ut vägen mot framtiden. Alla trasiga bitar av samma gudomliga spegel, alla med olika sätt att tala om Guds stora gärningar. En plats där Guds heliga Ande sprudlar och dansar.

Men inte bara där. Överallt profeterade sönerna och döttrarna till dem som stridit. Överallt drömde de gamla om fred. Den når vi inte genom att envist hålla fast vid gamla oförrätter eller sanningar, den söker vi oss fram till genom att längta efter en gemensam framtid. Låt historien vara historia. Gud lämnar oss inte ensamma. Flamländare och valloner, svenskar och norrmän. Kretensare och turkar, fransmän och tyskar, listan kan göras lång. Det ska komma en tid då Gud ska utgjuta sin Ande över alla. Det ska komma en dag då vi förstår att vi alla är i Kristus, och Kristus i oss. Alla trasiga spegelskärvor, och alla med kunskapen och möjligheten att lysa Guds kärleks ljus in i de mörkaste hörnen av vår värld. Där hat finns, ljus. Där girighet finns, ljus. Där ensamhet finns, ljus. Där smärta och ångest och rädsla och död finns, ljus. Kom heliga Ande, fyll oss med ditt ljus!

Predikan fjärde i påsktiden 2013, Bryssel

De tidigaste kristna kallade sig inte kristna, för det mesta. De kallade sig ”de som följer vägen”. Vägen. Ofta när jag har hört predikanter och teologer tala om vägen, är det i termer av att den ska vara smal och brant och svår att gå på, i motsats till den breda bekväma vägen, som de som inte tror uppenbarligen går på.

Och medan det absolut finns svårigheter i att tro, och ett liv i tro kan absolut vara svårt och utsätta oss för besvärliga situationer och till och med våld, så är det inte den sortens väg som avses här.

Som den amerikanske teologen Frederick Buechner skrev:

”A Christian is one who is on the way, though not necessarily very far along it, and who has at least some dim and half-baked idea of whom to thank.

A Christian isn’t necessarily any nicer than anybody else. Just better informed.” 

”En kristen är en som är på väg, men som inte nödvändigtvis kommit speciellt långt längs den vägen, och som i alla fall har någon slags dunkel och halvfärdig idé om vem som ska tackas.

En kristen är inte nödvändigtvis trevligare än någon annan. Bara mer välinformerad.”

Jesus är inte svårtillgänglig. Han vill inte göra det besvärligt för dig och mig. Han ÄR vägen, sanningen och livet, och den vägen är bred nog för alla. Inte någonstans i det sammanhanget står det någonting om att du och jag måste vara på ett speciellt vis eller tro på ett speciellt vis. Det enda han ber om är att vi ska tro på honom, lita på honom. Som vi litar på en älskad familjemedlem, eller den bästa vännen.

En kristen är en som tillhör Jesus. En av Jesusfolket. En som vandrar tillsammans med andra längs Jesusvägen, som förvisso kan leda genom farliga trakter, men aldrig i ensamhet.

Alltför ofta har orden ”Jag är vägen, sanningen och livet” använts för att fördöma människor av annan tro, eller dem som saknar tro. Det är INTE deras avsikt. Jesus talar inte om hinduer eller muslimer eller humanister. Han pekar ut för sina förtvivlade och förvirrade vänner att det är han som är vägen, men han säger ingenting om vad som händer den som inte känner till Jesus, eller inte ens någonting om den som känner till men väljer att inte följa med. Detta handlar nämligen inte alls om läpparnas, eller ens hjärtats, bekännelse. På korset dör Jesus för alla människor, på påskdagen uppstår han för att alla ska få liv. Inte alla som vet, alla som kan rabbla trosbekännelsen, alla som lever korrekt... Jesus är vägen till frälsningen på grund av vem HAN är, inte på grund av vilka VI är.

Detta har varit en förfärlig vecka i nyheterna. Ond bråd död, motsättningar mellan folk och religioner. Människor som utsatts för våldsdåd, och andra som varit på fel plats på fel tidpunkt när en olycka skett. Veckor som denna är det lätt att förtvivla över mänskligheten. Men det är också en vecka då människor har gett sina egna liv för andras skull, då människor har gett upp sin egen bekvämlighet för att rädda andra, då människor har vägrat vara rädda. Detta är en vecka då hatet har bubblat upp, men också en vecka då människor har valt att förlåta och visa nåd.

Idag har vi skrattat döden och ondskan i ansiktet tillsammans med Ellen. Dopets löfte följer oss: Jesus är med oss alla dagar. Han är vägen vi följer, hand i hand med de riktigt små, med de osäkra, med de ovärdiga och de oförstående. Han är vägen som bär över branta stup, och genom dalar fyllda av dödsskugga. Han är vägen som leder hem.

Predikan Andra söndagen i påsktiden 2013, Bryssel

Jag utgår från att du någon gång har gjort någonting som du ångrat med hela ditt hjärta. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Jag har sagt och tänkt och gjort saker som djupt har sårat andra, sådant som jag vet kan ha skadat vår relation för alltid.

Och jag tror att du, precis som jag, vet hur mycket det här skadar oss själva också. Hur det tynger och gnager och aldrig riktigt släpper, och även om vi blir försäkrade om att det är förlåtet så finns alltid känslan kvar. Misslyckandet. Sveket. Medvetandet om att jag är en sämre människa än jag hoppades, att jag egentligen inte är värd förtroende.

Sådana sår tar tid att läka, och de läks egentligen bara om båda parter vill det, önskar det mer än något annat, och är beredda att arbeta för att relationen ska bli hel igen.

Det är i stort sett omöjligt att komma över ett sådant svek när den svikne dör.

Vi är inte ensamma om den här erfarenheten.

En av anledningarna till att jag älskar Bibeln är igenkänningsfaktorn. Mina misstag, min rädsla, min glädje och min kärlek – de finns där alla. Där finns de som är oändligt mycket uslare än vad jag är, och där finns de som råkar oändligt mycket värre ut. Där finns sådana som sköter sig bättre också. Men framförallt finns det sådana som är lika mänskliga som jag, lika svaga och hoppfulla och tvivlande och troende som jag, och de får en ny chans.

Den där förfärliga natten när Jesus blev arresterad och förd till översteprästens hus för att förhöras satt Simon Petrus på gården utanför och värmde sig vid elden. Men de som satt där med honom hörde hans dialekt, kände igen hans ansikte, och frågade honom: Var inte du med Jesus? Tre gånger frågade de honom, och tre gånger förnekade Petrus all kännedom om Jesus. ”Jag känner honom inte.” ”Jag vet inte vem han är.” ”Jag är inte en av hans vänner.”

Tre gånger. Och sedan gol tuppen i gryningen.

Tidigare samma dag hade Jesus berättat för Petrus exakt vad som skulle hända, och när tuppen gol insåg Petrus att han hade svikit sin bästa vän. Inte bara en gång, utan gång på gång, om och om igen. Och dagen efter, när Jesus dör, är Petrus inte ens där.

Jag antar att han inte vågade. Inte för soldaternas skull. Jag skulle kunna slå vad om att Petrus inte stod under Jesus kors för att han inte kunde se sin svikne och förrådde bäste vän i ögonen. Hans sista chans att lappa ihop relationen var förbi. Döden var det sista sveket, den sista bekräftelsen på hur allt hade gått så vansinnigt fel. Han vågade inte vara där, för att han tänkte sig att Jesus skulle se all hans uselhet, se hur han inte borde vara där.

Så lite han kände sin vän ändå.

Men kärleken, den fanns där ändå.

Så när Johannes ser Jesus på stranden några dagar senare, då kastar sig Petrus i vattnet och simmar och vadar i land. Jag undrar om han gick långsammare och långsammare när han verkligen insåg att det var han. Jag undrar hur många gånger han repeterade vad han skulle säga. Jag undrar hur fisken och brödet smakade honom, och jag undrar hur rädd han var när Jesus till slut tilltalade honom.

Älskar du mig?

Vill du ha en ny chans, Petrus, min vän, min förtrogne?

Vill du lappa ihop det här, vill du se dig själv med andra ögon?

Vill du vara en annan person än den som svek och ljög och höll sig borta?

Till slut, inbillar jag mig, nästan skriker Petrus ja. Ja, jag älskar dig! Det är klart att jag har dig kär! Och jag tänker mig att han har tårar i ögonen. Jag tänker mig att han tror att Jesus inte tror på honom, och att det tar tid för det att sjunka in. Jesus litar på mig. Jesus vill att jag ska vara en förebild, tror att jag klarar det. Jesus vet allt om mig, och ändå ber han mig, usla, korkade, svaga mig, om att ta hand om hans församling.

Mig.

Och dig.

Vi är en misslyckad samling.

Vi har svikit och ljugit och undvikit och dragit oss för att engagera oss. Vi är de som varit bekväma en gång för mycket, och de som inte kan låta bli att tänka småaktiga tankar. Vi är en samling av människor som inte passar in i hjälterollen. Misslyckade lerkärl. Vi är vanliga människor, hoppfulla och älskande människor, sådana med liv fyllda av allt möjligt annat.

Vi är sådana som får en andra chans.

Sveket. Misslyckandet. Sorgen. Svagheten. Likgiltigheten. Stressen. Allt det där som håller oss från dem vi älskar, och från Gud själv, allt det där smälter bort till slut, och allt som blir kvar är en fråga:

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Kom. Var med. Det är dags att leda fåren på bete. Du och jag. Älskade av Gud.

Predikan Palmsöndagen 2013 Bryssel

I förrgår avgick två bussar från Cityterminalen i Stockholm till Ålandsfärjorna. I en av bussarna satt folk som såg ut som etniska svenskar, i den andra sådana som inte gjorde det. Busschauffören sorterade dem som skulle stiga på, och passagerarna i den andra bussen talade om sin känsla av att det handlade om en buss till avvisningarna ur Sverige på Arlanda. De talade om sin rädsla, och om känslan av att vara utsorterad på grund av sin hudfärg.

Tidigare den här månaden uttalade sig migrationsministern om vilka det är som gömmer flyktingar i Sverige, och att det inte handlar om någon ”trevlig blond svensk dam”. Allt medan jakten på papperslösa flyktingar fortsätter på gator och torg. De som ”ser utländska ut” känner sig osäkra och jagade i det Sverige som alldeles nyss var deras trygga tillflyktsort, platsen där de skulle få chansen att starta ett nytt liv, där de inte skulle behöva vara rädda varenda gång de såg en uniform eller ens gick ut, och författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern om hur det är att leva med mörk hy och hår i Sverige blev det mest uppmärksammade vittnesmålet.

Åh, Sverige, Sverige. Så färgblint att vi inte ser rasismen förrän den kastas i ansiktet på oss. Så upptagna av vår egen historia av öppenhet och tolerans att vi knappt kan tro att detta sker mitt ibland oss, idag. Vi som så omhuldar vår egen humanism, vår jämlikhet, vår demokrati. Vi som är goda. Hur kan det ha blivit så här?

Vi som är goda. Vi som vill så väl. Vi som vill att alla ska ha det bra. Hur blev vi sådana som är delar i ett samhällsbygge där att vara mörkhyad är lika med att vara misstänkt, och blond lika med att vara god? För missta er inte, vi är alla del av detta. Våra skämt om mörk hy, våra reaktioner mot annorlunda kläder, våra invanda begrepp och namn på saker, vårt försvar för gamla tiders ordningar och ord, vår bagatellisering av de utsattas berättelser. Våra röster och de val vi gör, både formellt i valtider, och dagligen med våra pengar, kroppar, ord, blickar... Vi är alla en del av detta.

Med religiöst, kristet språk skulle man kunna säga att vi alla lever i den fallna skapelsen. I en bruten, imperfekt värld, där människor tillåts bli utslagna och ensamma, förtryckta och förföljda. I en värld som i stort sett alltid varit sådan. Där de starkare har makten, och de svaga jagas. Det är antitesen till Guds rike, där de sista ska bli först, och barnen är förebilderna. I vårt Sverige eller Belgien av idag. I det romerskockuperade heliga landet då.

Och mitt in i denna skadade värld rider Befriaren, Räddaren, Fredens furste, Människosonen, Han som ska komma, Messias. Han kommer på ett ömkligt lastdjur, som en vanlig man. Han hälsas som en kung, med dyrkan och jubel. Lite som mottagandet av den nye påven: Folkmassor som gråter och skrattar av glädje, och mitt i alltihop en enkel man, obekväm med kändisskap och privilegier. En person, men en hel världs förväntningar.

De rädda och jagade hälsade Jesus välkommen.

De sjuka och bortglömda längtade efter honom.

De maktlösa och åsidosatta sjöng Hosianna.

Nu äntligen var tiden inne. Nu äntligen skulle de ändlösa identitetskontrollerna och maktdemonstrationerna från dem med uniform sluta. Nu äntligen skulle de som gömt sig kunna röra sig fritt i det land de valt som sitt. Nu äntligen skulle allt som var fel bli rätt, och hela världen bli frisk.

Befriaren är här. Men runt omkring honom växer skuggorna.

Krigarkungen är här, men han valde att rida på en åsna.

Messias har kommit, men romarna är fortfarande här.

Fortfarande knuffar sig soldater och poliser genom folkmassor på gator och torg på jakt efter människor vars enda brott är att födas i fel land.

Fortfarande räknas blod, utseende och härkomst mer än bedrifter och inre skönhet.

Då, i Jesus Jerusalem, som nu, i vårt Bryssel, vårt Stockholm, vårt Malmö.

Messias är här, men hans är inte krigets och våldets väg.

Fred uppnås inte med vapen, och trygghet inte genom yttre murar.

Inte då, inte nu. Hur gärna vi än vill att Jesus ska ändra allt genom att störta makten, är det inte dit han ämnar sig.

Den här söndagen är det ditt hjärtas port Jesus knackar på, det är vägen till dig han rider. Han som vägrar skilja folk från folk, vägrar se till ursprung, utseende, status eller någonting annat som vi upplever är viktiga markörer. Rakt in i vår brustenhet, för att dela våra liv. För att ta makten från döden och rädslan och hierarkierna. För det är genom att dela våra liv som vi vinner dem. Det är genom att öppna våra hjärtan som vi får kärlek, fred och den inre tryggheten.

Så öppna ditt hjärtas port. Följ med upp till Jerusalem. För ditt livs skull, för busschafförens skull, och alla hans passagerares skull. För ministrar och politikers skull, för de räddas och argas skull. Följ med till Jerusalem, för där, till slut, får allt det trasiga sin mening, och där ska livet segra, till slut.

Marie bebådelsedag Antwerpen 2013

När läser vi annars den här berättelsen?

Det finns något lite skönt och befriande med att läsa den här texten, om Gabriel och Maria, när det inte är jul. Hela berättelsen, med änglar och herdar och åsnor och stall och kungar, ja, alltihop, är så invävt i allt vi tänker på med jul att den inte blir så mycket mer än en vacker saga. Och en saga som inte ens riktigt tål att petas på. Människorna bakom namnen blir som porslinsfigurer i en julkrubba. Ömtåliga, omänskliga, kalla och släta. Inte som vi, verkligen inte som vi.

Idag är i alla fall julpsalmerna inte med.

Ingen krubba står i ett hörn, vördnadsfullt arrangerad på exakt samma sätt som varje år.

Nej, Marie bebådelsedag är istället omgiven på alla sidor av söndagar som berättar om hur Jesus som vuxen man är på väg mot korset, mot döden. Det gör något annat med den här texten idag, skalar av den, smutsar ner den lite grann.

Kanske kan människorna, de som spelar rollerna, komma närmare också. För faktum är att, med undantag för ärkeängeln Gabriel, de är precis som vi.

Maria är en tonårsflicka, säkert ungefär samma ålder som ni konfirmander.

Elisabet, hennes släkting, är betydligt äldre än henne, har passerat klimakteriet, kanske runt femtio-sextio. Kanske äldre än så. Och en och annan i den åldern har vi ju också här idag.

Båda är säkert rädda och undrande. Ingen av dem borde vara gravid, och de undrar vad folk ska säga. Båda är modiga och kloka, ställer obekväma frågor och tar sitt eget öde i sina egna händer. Men så mycket mer om dem vet vi inte. Den här berättelsen handlar inte, egentligen, om varken Elisabet eller Maria, utan om den som ska komma, Messias. Han som alla väntar på.

Så Lukas fyller sitt reportage med massor av detaljer och vittnesmål som berättade för läsaren och åhöraren på den tiden vem Jesus var. Referenserna till hans släktträd, till David, hans namn, Jesus, som ledde tankarna till den store judiske hjälten Josua som ledde folket in i det förlovade landet. Löften och referenser till profetior finns där, precis som mirakel och under, för att visa läsaren vem den här mannen var, är. Den vi väntat på. Befriaren. Han som ska ställa allt till rätta.

Men idag läser vi utan de glasögonen, och alla märkligheterna tenderar att istället komma i vägen. Många ser allt det omöjliga, miraklen, som ett hinder för att de ska kunna tro, istället för, som de var menade, ett argument för.

Här idag skulle jag vilja be er, oss alla, att strunta i detaljerna. För de är, trots allt, detaljer.

Något kan vara sant även om detaljerna skiljer sig.

Om en berättelse är redigerad och fylld med överdrifter, så betyder inte det att huvudstoryn osann.

Detaljerna är inte heller osanna, de är bara tidstypiska. Alla kringsaker berättade viktiga saker för Jesus samtida, men har, i många fall, slutat att betyda något för oss nu. De spelar inte någon större roll, i det stora hela.

Det spelar ingen roll om hon var jungfru, faktiskt. Inte för tron på Jesus som Guds son.

Det spelar ingen roll om en stjärna tändes, om det dök upp stjärntydare, om Jesus föddes i ett stall. Det är inte avgörande för tron på Jesus som Guds son om han gick på vatten eller inte.

Det som spelar roll är att en ung flicka sade ja och Gud blev människa, för att Gud inte vill att någonting skulle hindra kärleken. Inte makten, inte avståndet, inte historien, inte våra egna misslyckanden. Inte våra eller andras bilder av vem Gud är, inte våra eller andras berättelser om vem Gud bör vara och bör göra.

Men många människor hänger fast vid de här detaljerna som vid sina favoritkrubbfigurer. Stör inte min Bibelsyn, liksom. Stör inte min distanserade, skäggprydda, gubbgud.

På det sättet kan jag hålla alltihop ifrån mig. Jag kan leva mitt liv utan att behöva bry mig så värst mycket. Men vad händer om Gud vill vara nära, så nära att Gud helt plötsligt är en nyfödd, skrikande och stinkande liten baby, i dina armar? Vad händer om Gud inte är mäktigast i världen utan torteras till döds, hånas och spottas på, utan att göra motstånd? Vad händer när Gud visar sig vara lika svag som jag, för att Gud älskar mig?

Jo, vad som händer är att jag måste reagera. Jag måste bestämma mig för om jag vill besvara den här kärleken, vill ha den här mänsklige, nerblodade Guden i mitt liv. En som inte kan ta bort allt det jobbiga och svåra och hemska, men som verkligen förstår hur det är att vara ensam, hur det är att vara kär, att ha ont, att offra något för kärleken? En Gud jag inte tjänar någonting alls på att älska, precis som jag inte tjänar på att ha en vän, eller en partner?

Det är det som bebådelsen handlar om. Att bli människa. Gud blir människa, en som du och jag, för att vi ska kunna bli älskade som de människor vi är, och älska Gud tillbaka. Det handlar om vår mänsklighet också, om att visa på hur heligheten finns också i våra liv, det glimrar till av himmel och gudskärlek när vi minst av allt väntar det, och uppgiften att bära Gud, svag och mänsklig, till varandra ligger lika mycket på oss idag som på Maria en gång. Inte kroppsligt, men berättelsen om Jesus, om en Gud som ger upp makten och äran för att leva anonymt med oss, är en berättelse som tål att berättas så mycket oftare än under julens guldskimrande och pepparkaksdoftande mys. Det är smutsigare och blodigare och så oerhört mycket vackrare än så.

Predikan 3e söndagen i fastan, 2013, Bryssel

Tänk dig. Mitt på Rue Neuve en lördagseftermiddag, den där tiden man absolut inte vill vara där. Det är trångt och kaotiskt. Och mitt i alltihop skyndar en läkare fram mot HM, där en ung flicka kollapsat i provrummet. Hon kan inte andas, och det är riktigt kritiskt. Hennes pappa, i dyr kostym, har rusat ut på gatan och ropat efter en läkare, och när en sådan klivit fram, kastat sig på marken, på knä bland tuggummifläckar, vickande gatstenar och kladdiga våffelpapper, och bett honom att snälla rädda flickans liv.

Och då, när läkaren följer efter den förtvivlade mannen, stannar han plötsligt. Det är trångt, massor med människor överallt, men han har känt någonting, någon annan har tagit tag i honom. En smutsig, gammal, böjd tiggarkvinna någon annanstans ifrån har sträckt sig efter hans jacka, och läkaren stannar.

Det finns ingenting, tänker de andra runt omkring, som kan göra den gamla kvinnans liv bättre. Hon har fått alla chanser, hon är i klorna på ondskefulla tiggarbaroner som utnyttjar henne, hon luktar illa, hon borde inte vara här, hon är obehaglig att se på, och än mer att röra vid. De andra vänder bort blicken. Drar i läkaren, det finns ett barnliv att rädda här, du måste välja! Den gamla är bortom räddning, hjälp den med framtiden framför sig istället! Tanten kommer vara tillbaka på gatan igen, hon överdriver säkert sina krämpor. Hjälp barnet!

Den gamla ser det i deras ögon. Hon ser föraktet, hon ser rädslan för allt som hon representerar. Hon är sjukdomen och fattigdomen. Hon är samhällets misslyckande, hon är den bittra eftersmaken i Brysselbornas lyxchoklad. Och hon, som borde hålla sig till portuppgångarna, borde räckt fram sin knöliga pappersmugg i tystnad, hon kliver fram och tar plats, och tar räddningen från barnet som lider.

Hon kryper ihop. Läkaren har stannat, ryggen stel. Han ropar till, söker den som rörde honom. De andra drar i honom. Det var ingen, ingen viktig, sånt händer i trängseln, skynda dig! Men han vänder sig, och kvinnan faller ner på knä. Nu kommer också han att se på henne med de där ögonen. Med föraktet och medlidandet, med kylan som håller skammen borta. Hon kryper ihop, det skulle inte vara första gången som någon sparkade henne. Och hon väntar.

Det är alldeles tyst. I hennes öron susar blodet. Det gör inte ont, någonstans, längre. Hon vågar inte tänka på det, vågar inte tro det. Kramperna är borta, men kanske är det bara tillfälligt, nog är det så. Och så hör hon honom.

”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

I vår evangeliebok finns bara stycket med kvinnan som blöder med, just här. Men den berättelsen är inskjuten i en annan, nämligen berättelsen om Jairos dotter. Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairos, en betydande man, när den blödande kvinnan rör vid honom. Det råder inget tvivel om att det är bråttom, Jairos har bett Jesus att rädda hans dotter från döden, och ändå stannar Jesus.

Exakt hur utstött och utsatt den blödande kvinnan var vet vi inte, men nog var hennes liv ett rent helvete. Hon ansågs oren, och Markus betonar hur hon har blivit lurad och utsugen, gång på gång sviken av sina egna förhoppningar och giriga kvacksalvare. Och så kommer det sista glimret av hopp i form av Jesus. Och hon satsar allt.

Vi har sett på andra ställen i Bibeln vad som händer när någon beter sig fel i en folkhop. De ville störta Jesus utför en klippa, de ropade korsfäst åt honom, de stenade Stefanos. En orolig och arg folkmassa är en livsfarlig plats. Kvinnan riskerade mycket när Jesus stannar. De andra runt omkring försöker få honom att röra sig vidare, barnet behöver honom, men han har känt desperationen och tilltron, och han vet vad han prioriterar.

Barnet har sina förespråkare. Barnet har familj och samhällsställning, och snart nog kommer hon vara frisk. Det vet Jesus. Den fattiga, blödande kvinnan har ingen som talar för henne. Hon är värdelös och framtidslös, en pinsam påminnelse till hela folket att vissa drabbas hårdare än andra, att rättvisa inte existerar för de fattiga. Henne stannar Jesus för.

För Jesus är hon lika viktig som den tolvåriga flickan.

Det spelar ingen roll för honom hur gammal kvinnan är, hur oren eller fattig, hon är lika viktig som vem som helst annars. Kanske är hon faktiskt viktigare, för att hon har lidit mer och inte har någon annan. Så han kallar henne dotter. Han knyter henne nära, han innesluter henne i den gudomliga familjen. För Jesus, för Gud, är inte kvinnans historia det som definierar henne, utan det är hennes tro. Den är, skapar, hennes framtid.

Och där är evangeliet också för oss idag.

Ingenting som du har gjort gör dig ovärdig Guds kärlek.

Ingenting du har blivit utsatt för gör dig mindre älskad av Gud.

Vad än andra tycker om dig, säger till dig, gör mot dig, är du älskad och önskad av Gud.

Hämta styrka hos Herren. Ta på dig Guds rustning. Alla de onda angreppen, oavsett om de kommer från människors tal, handlingar och tankar, eller från din egen övertygelse om ditt bristande värde, allt det där, studsar mot Guds kärleks sköld. Det är ingen lätt väg. Skölden kan kännas för tunn eller för liten ibland. Men när du står på knä, och världens onda skadar dig, vet att du bara är en mantelflik borta från Jesus värme, och han ska kalla dig sitt barn.  

Predikan Fastlagssöndagen 10/2 2013 Bryssel

Samma teman upprepas många gånger i evangelierna: att ge allt för Guds rike, att inte vara rädd, att välkomna den som är utesluten. Men aldrig säger någon att det är lätt.

Det är inte ens lätt för Jesus.

Tre teman. Tre sätt att visa på de viktigaste tre sakerna. Tre saker är verkliga, tre saker bestämmer våra liv, tre saker, tre gåvor. Att ge allt för Gud, det är tron. Att inte vara rädd, det är hoppet. Och att välkomna den som är utesluten, det är kärleken.

Tro, hopp och kärlek. Reducerade till sockersöta smycken och Alla Hjärtans dag-kort, men egentligen i verkligheten, så svåra, så fyllda av smärta.

Hur uttrycker vi tron?

Det finns så många fromma svar på det. Att gå i kyrkan, att göra gott, att låta döpa sig och sina barn... Jesus uttrycker det så här: Om någon vill tjäna mig ska han följa mig, och där jag är kommer min tjänare också att vara.

Genom fester och skratt, genom smärta och förnedring. Genom vänskap och förräderi, genom ensamhet och närhet. Det är ingen lätt väg Jesus går, och erbjudandet att följa med är inget att ta lätt på. Att ge allt för Guds rike. Den som älskar sitt liv förlorar det.

Det betyder inte, faktiskt, att varje människa som vill följa Jesus kommer att bli dödad, eller ska kasta sig in i farliga situationer. Det betyder att den som följer Jesus förstår att livet inte längre tillhör en själv uteslutande. Det är till låns från Gud, och det är en gåva som ska användas till fullo. Ibland kan valet att följa Jesus leda till samma saker som Jesus fick utstå – förföljelse, smärta och död. Nyligen uppmärksammades det i Dagens Nyheter att kristna är världens mest förföljda religiösa grupp, med över 100.000 mördade kristna varje år runtomkring i världen. Inte alla dödas för sitt val att följa Jesus, men det är fortfarande på många platser ett beslut som kan leda till tortyr och död.

Vi är relativt trygga här. Relativt bekväma. Med all sannolikhet för bekväma.

Jesus kallar oss ut ut våra tröga vanor. Han kallar oss till att undersöka våra hjärtan och våra liv. Vad är viktigast för dig? På vad hänger du upp din tro?

Den som vill vandra mot framtiden kan inte stå still.

Den som vill växa kan inte förbli den samma.

Den som vill vara en förebild kan inte förbli en i mängden.

Är tron viktig kommer den att förändra oss. Är Guds rike centralt i våra liv, vill vi ge allt för Guds rike, kommer vi få så mycket tillbaka. Men de enda som håller oss tillbaka är vi själva.

Vi har ett hopp att räkna med, ett löfte om framtiden. Vi behöver inte vara rädda, även om vi ofta är det. När till och med Jesus själ är fylld av oro, finns det förståelse för vår rädsla.

Men den är modig som är rädd men ändå handlar. Som drottningen Ester som vågar sitt liv för sitt folk, som de som följer Jesus trots hot om död och våld.

Vi har ett större hopp, men det finns ingenting större än kärleken. Och ingenting som ger oss större glädje, eller större smärta.

Det finns ingenting som kan vara så obekvämt som att handla i kärlek.

Några greker sökte upp Filippos, en av lärjungarna, eftersom de ville träffa Jesus.

De visste säkert att de inte riktigt var välkomna. Som greker var de orena, hedningar, sådana som stod utanför Guds förbund med det judiska folket. De fick inte komma in i templet, och nu vågade de bara närma sig Jesus genom en av hans lärjungar, som hade ett grekiskt namn.

Och Jesus svarar: Om någon vill tjäna mig ska han följa mig.

Han välkomnar dem.

Trots att de inte passar in, trots att de pratade konstigt, åt konstig mat, inte såg ut som dem. För kärlek är inte ett substantiv, ett ting, utan ett verb. Kärlek är handling och val. Att se bort från sina egna gränser och sin egen bekvämlighet, och välkomna, inkludera. Greker och romer och marockaner och funktionshindrade och kvinnor och barn och män och vem det än kan vara som stör min harmoni, min bekvämlighet.

En kristen församling är en brokig, bruten familj. En sådan där familj som minst av allt liknar de romantiska föreställningarnas mamma-pappa-barn. Nej, en familj där barnen är högljudda och bångstyriga, där syskonen slåss, där pengarna saknas ibland, och ibland inte. En familj där kärleken ibland saknas mellan barnen, men aldrig från föräldern. En familj med en ensamstående, enastående förälder, och miljoner, miljarder, vanartiga barn. Den kristna familjen misslyckas alltför ofta med att älska, men det är vårt uppdrag och vår kallelse. Att älska utan akademiska förbehåll, utan snygga bortförklaringar. Det är ett livslångt uppdrag, och ett vi behöver arbeta på alltid.

Störst av allt är kärleken, för den innefattar hoppet, den innefattar tron.

Kom och följ Jesus, i rädsla kanske, men mest av hopp. Vandra hans väg, och bjud andra med dig.

Ni ser staffliet täckt med lila tyg här framme? Under det har jag placerat lappar, nålar och pennor. De kommer att få finnas kvar under hela fastetiden. När du vill, kanske vid nattvarden eller efter gudstjänsten, sätt dig ner en liten stund och fundera över vem eller vilka som du behöver lite extra hjälp med att älska. Skriv ner det och sätt upp. Om du vill kan du sätta lappen bak-och-fram så att det inte syns, eller inte nämna namn. Det räcker att du vet, och att Gud vet.

Jag vill be dig att vandra med mig, och andra, denna fastetid och välja att älska. Störst av allt är kärleken, och den leder till Jerusalems portar och hallelujaropen, till långfredagens kors. Och den leder till det omöjliga hoppets uppfyllelse.

Nu faller domen över världen. Det är nu valet ska göras. Välj kärlekens väg.

Andra söndagen efter trettondagen, 2013

Såhär blev inte predikan riktigt, men ungefär. Konfirmanderna utgjorde mellan en fjärdedel och en tredjedel av den gudstjänstfirande församlingen idag, så det präglade gudstjänsten, och predikan, ganska mycket.

.................................

Det här är en av de där texterna som kräver en massa förståelse av hur kulturen var på den tiden, för att det verkligen ska framgå hur fantastiskt det som händer är.

Vi börjar från början.

Samarien.

En gång i tiden hade folket i Samarien varit samma folk som de i Galiléen, där Jesus kom ifrån, och Judéen. Men så hade landet splittrats, och olika sedvänjor och till viss del olika tro hade utvecklats. Det hade gått så långt att judarna i söder tyckte att samarierna var rätt så obehagliga, smutsiga och äckliga till och med. Man skulle helst inte alls ha med dem att göra, och att Galiléen gränsade till Samarien gjorde galiléerna också lite skumma. Det är svårt för oss att hitta några bra paralleller i vår tid, men om man tänker sig att vi som bor i fransktalande Belgien verkligen avskydde holländare, och ansåg att flamländare var obehagliga för att de bor så nära Nederländerna, då kanske det går att förstå. Små länder med befolkning som verkligen liknar varandra, men som hatar varandra.

Det är onekligen konstigt, i alla fall, att Jesus är där uppe och vandrar omkring.

Sedan kommer vi till brunnen. Det normala var att gå dit på morgonen eller kvällen, när det inte var lika varmt. Kvinnorna samlades där, utbytte hälsningar och information, och hade sällskap hem. Hur kommer det sig att den här samariska kvinnan går dit mitt på dagen? En del har spekulerat i om det är för att hon vill undvika de andra. Det kan naturligtvis vara så enkelt att vattenkrukan i hemmet välte och hon var tvungen att gå till brunnen på en konstig tid. Ett sådant där sammanträffande som leder till stora förändringar. Men det är lätt att tänka sig att hon gick dit för att undvika viskningar och blickar, framförallt eftersom hon verkar ha haft många män, vilket aldrig ansågs ok på den här tiden.

Och så sitter det en judisk man vid brunnen.

Som ensam kvinna kan hon tänkas vara försiktig. Man vet ju aldrig vad en fiendeman skulle kunna tänka sig göra, men allt han gör är att be om vatten. Vatten från en som anses smutsig. Hon kan inte låta bli att undra varför, trots att allt hon någonsin blivit lärd talar om för henne att en kvinna inte ska ifrågasätta en man.

Och då händer det mest mirakulösa. Han tar hennes fråga på allvar. Mer än så, han drar in henne i ett samtal om Gud, om tro och om evigt liv. Han tar henne på allvar, och han visar intresse för vem hon är.

För oss verkar det inte så märkligt. Vi kanske till och med tycker att Jesus är rätt så brysk och konstig. Men den här kvinnan är en av de första och enda som får höra från Jesus själv att det är han som är räddaren, Messias, den som ska ge befrielse. Han lyssnar på henne, ger henne information om vem han är och hur tro fungerar. Och han dömer henne inte, bara konstaterar att hon lever ihop med en man som hon inte är gift med.

Resultatet, som vi inte fick höra i berättelsen, blir att kvinnan rusar ner till stan och berättar om Jesus, och hela staden följer med henne till brunnen, träffar Jesus, och börjar tro på honom.

Det här är en av de riktigt viktiga texterna i Bibeln. På ytan verkar den inte så speciell, men när alla de kulturella byggstenarna är på plats blir det en text som handlar mindre om ett tillfälligt möte för länge sedan, och mer om hur Gud och Jesus är, och vad som händer när vi möter Gud. För i grund och botten är det här mindre en text om ett möte mellan Jesus och en fiendekvinna, och mer en text om oss. Den där kvinnan är var och en av oss, med våra svagheter, hemligheter, frågor och rädsla.

Var vi än är på väg, finns Jesus där och väntar på oss. Oavsett om vi känner oss ensamma och föraktade, vill Jesus möta oss. Han vill ge oss liv. Han känner till hur vi har det, varenda litet fel vi har gjort, och det spelar inte någon roll för framtiden. Han vill ge oss en källa till liv.

Och just där i det mötet, det oväntade och märkliga mötet, bli vi också uppmanade att berätta om det vi har fått. Om den kärlek och förståelse som finns hos Jesus. Om att det finns någon som lyssnar utan att döma, som möter dig när du anar det minst, som tror att du, just du, har någonting att komma med.

Den som blir lyssnad på kan också höra andra.

Den som blir tagen på allvar, kan också ta andra på allvar.

Den som får kärlek kan ge kärlek.

Och i den kärleken växer vi. Den kärleken ger oss möjligheten att sträcka på oss, att tro på framtiden, och att våga vara oss själva. Den ger oss modet att också vilja dela med oss av gåvan vi fått, och människorna lyssnar. För längst inne bär vi alla en längtan efter att bli hörda och sedda, att bli tagna på allvar, och att få ett hopp. Vid Sykars brunn mötte vi alla det levande vattnet. Där, och i våra ensammaste stunder, kommer Jesus oss till mötes med livet som gåva.

Första söndagen efter trettondagen, Bryssel

Han hade problem, farao. Det var han övertygad om att han hade. Det kändes som att det fanns hebréer överallt. Vad han än gjorde, hur svårt han än gjorde livet för dem, fortsatte de ändå att be till sin Gud, bo tillsammans med sina egna och föda barn. De blev inte integrerade, inte som goda egyptier.

Det hade ju varit en sak när de kom till Egypten. De hade behövt hjälp, och Egypten hade glatt öppnat sina kornbodar, eftersom faraos närmaste man ju hade tillhört deras folk och visat sig vara en klok karl. Men sedan blev de kvar. Såg inte ut som alla andra, uppförde sig inte som alla andra. Inga tempeloffer, firade inte samma fester. Nej, de var uppenbarligen oegyptiska. Otacksamma. Passade inte in.

Men om man tvingade dem att jobba kunde de i alla fall vara nyttiga. De kunde så att säga själva bekosta allt det deras närvaro kostar. Och om man har tur kanske de skulle lära känna lite vanliga egyptier och sluta med den där konstiga religionen som ställer så många konstiga krav.

Men så hade det inte blivit. Det verkade inte spela någon roll hur piskorna än ven, vilka lockbeten eller hot som än hölls fram, de envisa hebreerna tänkte minsann inte integrera sig. Fortsatte att föda barn gjorde de också. Jag måste göra något, tänkte farao. De måste sluta få så många barn, fortsätter det så här blir snart vi civiliserade egyptier en minoritet i vårt eget land, och de här religiösa fanatikerna från Mellanöstern kommer att ta över. Snart kommer vi säkert inte få dyrka Sekhmet och Hapi och Osiris, snart måste vi säkert också ha skägg.

Jag måste göra något. Jag måste begränsa befolkningen, måste se till att de blir färre. Går det att skicka tillbaka dem kanske? Eller finns det något annat sätt?

Ute på byggena och stenbrotten svettades de hebreiska männen under den starka egyptiska solen, omedvetna om vad som planerades. Deras grannar kanske inte alltid behandlade dem så väl, men hebreerna var fortfarande så fulla av tacksamhet över att ha fått hjälp att de gladeligen tog alla de jobb egyptierna inte ville ha. De bar sten, murade pyramidväggar, städade, körde taxi, sopade gatorna. Och egyptierna, svenskarna, belgarna tittade snett på dem och muttrade om främmande sedvänjor och brist på integration och att de födde för många barn. Något måste göras.

På gatorna och torgen i Grekland samlar polisen upp alla som ser utländska ut.

I svenska Älmhult kräver en politiker begränsning av muslimers barnafödande, liksom politiker gjorde för judar i 30-talets Tyskland.

Ungerns tredje största parti vill kartlägga hur många judar som finns i landet.

Och överallt, i hela Europa, åberopar spökena från förr yttrandefriheten. För att få säga vad de vill om vem de vill, för att ord för ord reducera människor till ”de andra”. Och så blir det inte ens konstigt att spekulera runt raser och begränsningar i rättigheter, för de där är inte som vi. De klär sig konstigt, pratar märkligt, vill inte vara som vi, vill inte bidra. Då blir det inte märkligt att slänga nyfödda barn i floden, eller skicka tillbaka dem till länder där det är krig.

Men en sanning är inte allas sanning. Tack gode Gud för det. I Ungern fylldes snabbt gatorna med människor som i tyst sympati bar den gula davidsstjärnan på bröstet. Vanliga svenskar bildar mur utanför flyktingboendet när avvisningsbesluten ska genomföras, ja, poliser vägrar att medverka. Barnmorskorna och kvinnorna smugglade undan Mose, för det måste finnas en väg ur slaveriet för åtminstone ett barn, och en prinsessa väljer sida.

Den mäktigaste väljer sida. Himlen öppnar sig, och den vanlige mannen visar sig vara Guds son. Genom farorna och det vilda vattnet lyfte Gud sin son, som prinsessan lyfte Mose, som folket vandring genom havet vid Pi-Hahirot, som varje barn som lyfts högt med håret fortfarande vått av dopets vatten.

Detta, här och nu, är inte en flykt från verkligheten. Vi firar gudstjänst mitt i det svåra, vi delar bröd och vin i trots mot alla de som tycker att människor bara ska mötas om de är födda på samma plats eller ser likadana ut. Vi hälsar på varandra, ser varandra i ögonen, för att om och om igen berätta för oss själva och en mörknande värld att vi alla är människor, alla är värda att se och höra. Vi döper för att om och om igen visa att livet övervinner allt döden och dödens hantlangare vill göra oss.

Och vi gör det i en envis och trotsig tro på en man som hade slängts i floden av faraos trupper. En som hade körts i godsvagnarna till Majdanek eller Auschvitz. En som hade hamnat på judelistorna i Ungern. Vi gör det i en envis och trotsig tro på en som inte var som vi, och därför får vi plats här, hur vi än är.

Fjärde söndagen i Advent, Antwerpen 2012

En av mina vänner har ett Mariamonogram tatuerat på sin arm. Han skaffade tatueringen för några år sedan. Jag frågade honom om den, och han förklarade varför.

För honom är Maria den bästa förebilden man kan ha som kristen, och som präst. Det är ju ingen nyhet, direkt. Maria har framhållits som exemplarisk i årtusenden, och framförallt för kvinnor.

Maria den lydiga.

För miljoner kristna, förr men också nu, är det nästan det viktigaste de kan säga om Maria. Gud gav order, och Maria svarade ja. Bilderna vi ser målade av bebådelsen visar på en ung, vacker kvinna som undergivet böjer sitt huvud. På samma sätt, menar många, ska kvinnor böja sig för mannens överhöghet, och för bibliska bud om tystnad och lydnad. Det är samma sätt att tänka som kräver att kvinnan ska täcka sin kropp och sitt hår, eller att kvinnor inte ska få arbeta, och att flickor inte behöver lära sig läsa.

Jag tror inte att det var det Gud avsåg när Maria blev utvald. Jag vägrar tro att det var undergivenhet som var det främsta kriteriet för hur Gud valde. Jag tror att Gud vill ha döttrar och söner som sträcker på sig, barn som är medvetna om att de är älskade, och trygga i den vetskapen. Gud vill inte ha blind lydnad, utan förnuft och eftertänksamhet och ja, till och med ifrågasättande.

Jag är inte ensam om att tänka så, och nuförtiden är det lika vanligt att framhålla Marias mod.

I predikningar och böcker berättas om en värld och ett samhälle där otrohet bestraffades med stening och en kvinnas enda värde var i vilken man hon var gift med eller dotter till. En värld sorgligt lik delar av vår värld. Mitt i den verkligheten sade en ung kvinna ja till att bli ogift mor, och för det krävdes ett enormt och nästintill osannolikt mod.

Var det då hennes mod Gud såg? Kanske. Nog behövde Jesus mamma ett enormt mod och stor envishet. Bilden av det gamla Israel som en hederskultur är sann, och riskerna kunde vara stora, även om det ofta inte var lika dödligt som man kan tänka sig. Modet att följa sin tro och sin övertygelse är verkligen förebildsmässigt, det är det. Men det var ändå inte som han avsåg.

Med tonåringar har jag ofta hört Marias kaxighet, hennes ifrågasättande, vara det som framhålls.

Maria ifrågasätter till och med ängeln. Hon vet minsann hur det går till när barn blir till, det är svårt att bo i en liten by och undgå den kunskapen. Hon vet att det är helt omöjligt för henne att vara med barn. Desto större, då, när hon ändå väljer att säga ja.

Att våga ställa frågor till makten, att våga ta rätten till sina egna val, och rätten över sin egen kropp, det är stort även i dag. Det är kontroversiellt även idag.

Men det var inte heller vad min vän avsåg med Maria som den stora förebilden.

Maria var en rätt så vanlig kvinna, som blev utvald till att bära Gud.

Tänk på det en sekund. En kvinna som bär Gud. Gudaföderskan, kallas hon ibland i de ortodoxa kyrkorna.

Det är hennes stora roll. Maria, den rätt så vanliga, lydiga, modiga, kaxiga tonåringen, bär Jesus. Genom nätter och dagar, över berg och genom dalar. Genom glädje och sorg. Hon bär Jesus så att vi också ska lära känna honom. Livets största gåva ger hon oss. Och det är också hur hon är vår förebild. Som kristna är vår roll att bära Jesus till människorna, att berätta evangeliet, att dela ut nattvarden. Att göra det lika mjukt och lika kärleksfullt som vore det en alldeles nyfödd baby vi bar till dem.

För Marias tro på sin son, och på Gud, gav henne modet att lämna honom till världen. Hennes längtan efter befrielsen, som hon delar med hela sitt folk, gav henne kaxigheten att säga ja. Och om hon på något sätt ska framhållas för sin lydighet, är det för att hon lydde kärlekens röst i sitt innersta, den som viskade till henne, och till oss, sitt eviga ja. Som en skrattande baby som sträcker sina knubbiga armar efter oss. Som tro och kärlek, som delandet av det vackraste som hänt.

3 sön i advent. Om en vän, men ännu mer om gräsligheter

(predikan vid högmässa med dop)

För några dagar sedan lovade jag lättsinnigt min vän Malin att jag skulle predika om henne idag. Det händer att vi präster gör sådant, mest för utmaningens skull, och det brukar bli ganska roligt. Främst predikar vi ju om Jesus, men emellanåt får en och annan ganska vanlig men exceptionell människa dela hans utrymme. Han gillar ju att dela spotlighten. Jag tänkte mig att hans kusin Johannes döparen, som står i centrum idag, nog skulle vara ok med det också.

Men så påmindes jag återigen om världens mörker, och det kändes plötsligt mindre roligt. Ofattbara och fasansfulla angrepp på barn i skolor i både USA och Kina, på samma dag. Föräldrar som för evigt mist sina barn, syskon som aldrig träffar dem igen. Andra barn som kommer bära ärren för alltid, både insida och utsida. Samhällen som förlamas av rädsla och skräck, högljudda politiska strävanden från alla håll. Men mest av allt, en fasa som kryper under skinnet på varje mamma, pappa, syster eller bror.

Den typen av fasa som man inte ens vill vara i närheten av att tänka på en dopdag. Den typen av fasa man skulle önska att ingen någonsin skulle utsättas för. Den typen av fasa som inte kan förklaras, som man inte kan skydda sig emot. Den meningslösa, vansinniga ondskan.

För några minuter sedan bad vi här: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria E och S från mörkrets makt, skriv deras namn i Livets bok och bevara dem i ditt ljus, nu och alltid.” Vår värld är så mörk ibland, så meningslöst ond eller förstörd. Och vi är så rädda hela tiden. Dopet är Guds svar på vår rädsla, och just i den här bönen ropar vi efter närhet och befrielse från allt ont. Från ont precis som detta onda som drabbade barnen i skolorna.

Vi vandrar i mörkrets skugga, vänner. Bredvid oss vandrar Gud. Det hade varit så bekvämt att be om beskydd, och skylla allt det som händer på Guds bristande skydd. Så praktiskt, och samtidigt så utan hopp, eftersom varje fruktansvärd sak som händer då skulle varit Guds fel. Men så fungerar inte Gud, och inte våra liv. Istället vet vi att Gud delar all smärta och all sorg. På skolan i Connecticut, innanför skolgrinden i Henan i Kina. Jag vet att den vetskapen inte räcker, men det finns det ingenting som gör. Det finns inga ord som tar bort det som hänt, inga ord som gör det förståeligt. Vi har bara vår längtan efter en värld där våldet har mist sin makt, där Guds fred till slut råder.

Jesus kusin Johannes var en gammeldags domsprofet på många sätt. Han pekade ut felen i samhället, men talade också om den befriare som skulle komma. Han gjorde sig impopulär hos makten, men nådde hjärtan och sinnen hos folket. De visste att världen, redan då, behövde hopp och befrielse, och de längtade.

Men Johannes överlevde inte. Han mördades för sina obekväma ords skull. Hatet dödade honom.

Hatet klarar inte hoppets närvaro, klarar inte sanningen. Hatet drömmer inte om fred. Hatet dömer utan bevis, eller med svaga sådana, hatet gör ögon blinda och låter mörkret spridas. Och det är så lätt att hata den som dödar barn, den som skadar dem. Den som gjort sådant, tänker så många av oss, förtjänar att dö, eller att lida, eller att låsas in för evigt.

Men hatet talar aldrig sanning. Hatet leder aldrig till befrielse. Och hatet är inte Jesus väg.

Guds väg, Jesus väg är istället den omöjliga kärlekens. Medlidandet som gör det möjligt att också be för den som sköt eller högg, som söker efter vägar framåt istället för efter syndabockar. Guds väg är sanningens väg, den som kanske är obekväm men som befriar. Guds väg är närvarons väg, doplöftets väg. Hör, du som har öron. Se, du som har ögon. Vår värld behöver mer kärlek, mer förståelse, mer närvaro, mer medlidande. Våra barn behöver hopp, inte stängsel och murar. De behöver alla de löften vi ger dem i dopet. De behöver våra böner, våra kramar, vår närvaro, vår uppmärksamhet och vår kärlek. De behöver sanning och ja, de behöver befrielse från allt detta våld. 

För det är sin fred Gud vill ge oss.

en beredelse på advent

Ungefär så här blev det i kväll:

Psalm 24:
"... Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och
rent hjärta,
den som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt. ..."

(tystnad, visar mina händer)

Det här är inga skuldlösa händer.
Det här hjärtat är inte rent.

Och jag tror att ni, som jag, någon gång har svurit falskt.

(tystnad)

Vilken tur då, vilken oändlig lycka, att Gud väljer att komma till oss då, när vi inte kan komma till Gud!

När vi inte förmår klättrar uppför trapporna till det allra heligaste, kommer Gud till oss, ridande på en åsna. Bered en väg, öppna portarna till ditt hjärtas tempel, för Gud vill komma dit in! Bered en väg in i ditt liv, gör portarna höga, för Gud är på väg till dig och till mig.

Trots våra skuldtyngda händer, trots våra orena hjärtan, söker och längtar Gud efter oss. Trots vår imperfektion, trots allt det som tidigare skiljt oss från Gud, allt det som hållit oss utanför, kommer Gud till oss. Här och nu.

Det är advent. Ljuset är tänt, och för varje söndag fladdrar ljusen fler och starkare. Ljuset tränger närmare, mitt i vårt mörker, tills det jagat bort det helt, och hoppet åter fötts i vår värld.

(inledningsord 14 från förslag till ny kyrkohandbok)

Innan orden är på våra läppar
lyssnar Gud till vårt rop.
Innan vi suckar
tar Gud emot oss.
Innan vi älskat
älskar Gud.
Gud möter oss med nåd och välsignelse
när vi ber:

(överlåtelsebön 2)