Det finns två frågor som återkommer
i mer karismatiska, frikyrkliga kristna sammanhang:
”Har du tagit emot Herren Jesus
Kristus som din personlige frälsare?” och ”Är du frälst?”
På de frågorna förväntas varje
kristen kunna svara ja, och allra helst med ett datum. Detta är
datumet då jag blev frälst.
Jag gillar inte att säga att andra
kristna har fel. Det finns en väldig massa klokskap och fromhet och
visdom i andra kristna traditioner, och mycket av det som skiljer oss
handlar mer om tycke och smak än om rätt och fel.
Men på frågan ”Har jag tagit emot
Jesus Kristus som min personliga frälsare?” tvingas jag säga
”Jesus Kristus har tagit emot mig, helt utan någon som helst
personlig förtjänst.” och på frågan ”Är du frälst?”
svarar jag ibland ”Ja, på Golgata.” och ibland ”Ja, jag är ju
döpt.”
Jag kan inte låta bli att skygga för
varje antydan om att min plats i Guds rike på något sätt skulle
vara beroende av vad jag har gjort eller sagt. Gud räddar, Gud
frälser. Bara Gud, och det hände där för länge sedan, när Jesus
visade att dödsriket inte längre höll honom, och med honom oss.
Jag kan vända mig ifrån Gud, ja. Och
jag kan bestämma mig för att vända åter. Men det påverkar inte
Guds kärlek till mig, eller till någon enda av oss. Som en
längtande, alltid älskande förälder väntar Gud, och älskar.
Alltid.
För länge sedan var jag på
gudstjänst i en församling som tillhör trosrörelsen, det vill
säga en församling som var nära knuten till Livets Ord och det vi
kallar framgångsteologi. Kärnan i den teologiska rörelsen är att
Gud belönar tro med världslig framgång. Är du rik är det ett
bevis på att du tror ”rätt”. Det är naturligtvis en grov
förenkling från min sida, men inte helt fel.
Under den här gudstjänsten firades
det nattvard. Flera av gudstjänstvärdarna gick ut bland
stolsraderna och serverade nattvard: smörgåsrån och druvjuice.
Gott så, men när damen som hade hand om vår rad kom till oss,
främlingar i församlingen, såg hon bekymrad ut och frågade var
och en av oss ”Är du frälst?” före vi fick ta emot. När hon
kom till mig svarade jag ”Ja, men inte riktigt som du menar, tror
jag.” Hon rynkade pannan, men erbjöd mig nattvarden. Jag tackade
nej. Jag är övertygad om att det absolut inte hade gjort någon
skada att ta emot, och kanske hade det varit det pastorala att göra
gentemot kvinnan, men tanken på att gemenskapen med Gud ska
villkoras gjorde mig arg då, och sorgsen sedan.
Den talade bekännelsen är viktig för
mig själv, den är ett kärlekstecken för Gud, men den ger inga
garantier för någonting överhuvud taget. Bekännande, troende
kristna begår lika många dumheter som de som inte bekänner. Petrus
var först med bekännelsen, och bara timmar senare kallar Jesus
honom Satan, när Petrus inte förstår och försöker påverka Jesus
i fel riktning. Det enda som avgör är Guds kärlek till oss.
Guds kärlek som visar sig i dopet, en
kärleksbetygelse, en adoptionshandling, som går bortom vårt
förstånd.
Guds kärlek som visar sig i det goda
som kyrkan gör, den gemenskap och glädje som sprids här.
Guds kärlek som visar sig i människors
omsorg för varandra.
Och mest av allt, Guds kärlek som
visar sig i Jesus Kristus, den levande Gudens son.
Inte i vår uttalade tro på honom.
Inte i vår missionsiver. Inte i våra bilder och fromma handlingar.
Nej, i hans liv och död och uppståndelse. Guds kärlek, den
frälsande kraften, visar sig i det Gud gör genom Jesus. I att Gud
låter sig födas som en av oss, svag och hjälplös. I att Gud lever
som en av oss: i arbete, i lek, i vila. Förälskad och förvirrad
och arg och skrattande. Och i att Gud dör som en av oss, i smärta
och ensamhet. Och till slut, i att Gud besegrar döden FÖR oss.
Allt handlar om Guds handlande. Guds
kärlek till dig och mig, i ord och handling. Så vila i den
vetskapen – du är älskad bortom allt förstånd och bortom all
förtjänst. Önskad och buren, som Guds allra käraste barn. Det är
dopets hemlighet, det är nattvardens djupaste sanning. Vi är Guds
eget folk, kungar och präster. Jesus Kristus har valt att vara vår
personlige frälsare. Vi är ett heligt folk. Älskade och önskade.
Bortom allt förstånd.
No comments:
Post a Comment