Predikan Bryssel 6 efter trefaldighet 2013

En av mina vänner och jag återkommer ofta till samma tema i våra samtal – vårt behov av kontroll. Vi gillar att känna att vi har situationen under kontroll, vet vad som ska hända och hur vi ska hantera det. Gillar att veta hur vi ska reagera och vad andra kan tänkas tycka.

Oftast, konstaterar vi i dessa samtal, misslyckas vi.

Detta behov handlar sällan om något annat än en vilja att tämja världen, att bemästra den. Att försöka sätta upp en barriär mellan kaos och oss själva, och ju bättre vi lyckas, desto hårdare blir smällen när det blir uppenbart att det inte går.

Vi kan inte vara mästare över hela vår tillvaro, och ändå är det allra mesta av den mänskliga uppfinningsrikedomen inriktad på just det. Kanske ligger däri något av det stora mysteriet runt syndafallet och människans separation från Gud – vi vill vara mästare, de som vet och kan.

Och ändå är de största ögonblicken i våra liv sådana som vi sällan kan ha kontroll över. Vi föds, vi uppfostras, vi blir vuxna, förälskade. Att vänta barn och föda det är en enda lång övning i att släppa kontrollen, och inte blir det lättare när barnen är ute. Och till slut dör vi, och även om vi strävar efter att ta kontroll över den biten är det få som faktiskt lyckas. Det viktigaste i våra liv händer oss, det styr vi inte över. Och det är så det verkar vara menat att vara.

Fruktansvärt frustrerande, faktiskt.

Så vi gör vårt bästa för att styra upp kaoset i våra liv och i världen i stort.

Barn uppfostras efter speciella regler och ideal, så till den milda grad att det härjar vilda konflikter över fördelar respektive nackdelar med att sova i samma säng eller klä barnen i rätt färger och sätta telingen i tennisskola så snart hon kan gå.

Allt måste vara rätt, för annars väntar oordning och kaos.

I våra hem möbleras enligt österländska harmoniläror, eller så söker vi efter den perfekta lilla detaljen som kommer göra det perfekta lilla köket alldeles precis rätt. Kläderna i garderoben hängs in efter färgordning, böckerna står i bokstavsordning i bokhyllan, och maten lagas i teflonpanna för att inte bli för fet...eller rättare sagt i gjutjärnspanna för att få rätt mängd järn...eller i lergryta, menar jag. Är det inte den ena dieten så är det den andra, och livsstilscoacher och personliga tränare hjälper oss hålla kropp och själ under kontroll. Och dörrarna larmas och livsförsäkringspremien betalas.

Och så mitt i alltihop dyker Jesus upp och säger till oss att släppa kontrollen. Petrus och de andra fattar inte ett dyft. Inte sjutton kan Jesus gå och dö nu, då blir det ju bara pannkaka av alltihop! Kaos! Ingen ordning alls! Det står ju noggrant i skrifterna att han skulle bli kung, att han skulle sätta stopp på det judiska folkets förödmjukelser. Inte kan han dö då! Och Jesus blir arg. Han kallar Petrus Satan, och försöker få lärjungarna att förstå att kontroll och makt aldrig har varit poängen.

För att vinna sitt liv måste man förlora det. För att gå i Jesu spår måste du förneka dig själv.

Som att låta Gud föra dig dit du behöver gå. Som att ta emot de gåvor du får och använda dem. Som att få vårdnaden om ett barn, medveten om att du lånar det från framtiden. Som att ge ditt hjärta till en som ger dig sitt.

Vad hjälper det oss om vi kan skicka upp människor till rymdstationer, men inte vågar släppa kontrollen ens så mycket att vi kan släppa in någon vi älskar? Vad hjälper det oss att vi kan bota komplicerade sjukdomar, när vi inte kan bota krossade hjärtan eller ensamhet? När framtiden är ett mysterium, och dåtiden en dimma, vad hjälper det oss om vår nutid är kartlagd in i minsta millisekund?

När de flesta av våra meningar börjar med ”jag”, och fylls av begär och anspråk, var finns då plats för ”vi” och frågor? Hur ska vi kunna vandra tillsammans om vi stänger bildörrarna om oss själva?

Jesus väg är inte jagets väg. Jesus väg handlar inte om att tjäna någonting alls. Det finns ingenting att ”vinna” med att följa honom. Vi söker så förtvivlat efter fördelar och poänger, utan att förstå att Guds rike aldrig handlade om nollsummespel och ekonomiska kalkyler.

Det finns inget att tjäna på det här. Inga bonusar eller guldstjärnor. Men vill du vara med, kan vi bära det där korset tillsammans. Det är rätt trevligt att vandra tillsammans, ser du, trots att vi inte har den blekaste aning om vart vägen leder. Om vi slutar leta efter belöningar, kommer tillvarons skatt bli uppenbar. För där, mitt ibland oss, skrattande eftersom det tog oss så galet lång tid att förstå, går Jesus. Vad som än händer. Hur vi än har det. Men aldrig som vi väntar oss eller kommenderar honom. Precis som ett barn, precis som livet självt.