Heliga trefaldighet 100530

Häromdagen blev jag utmanad av en av de trogna. "Ni präster" sade hon, "ni måste predika om det som händer i människors liv. Jag sitter där i kyrkbänken och hör samma predikan vart tredje år, och den var bättre förr." Hon fortsatte med att säga att hon skulle komma idag. Ah. Förväntningar. Jag har varit präst i tio år, men inte hjälper det. Framåt lördagskvällen tilltar nervositeten ändå.
Jag tror att ni vet hur det känns. Rädslan för att göra någon besviken, för att inte kunna leverera, för att misslyckas. Och ändå var begäran fullt rimlig, och inte mer än jag själv skulle begära.
För era förväntningar är rimliga, era krav vettiga. Era önskningar ska vara i centrum, era liv i blickfånget. För att det är för era liv som Jesus kom, för era liv som lärjungarna blev apostlar, för era liv som ni sitter där. Inte för en nervös prästs skull.
Så jag surfade runt i jakt på vad som rör sig i människors sinnen. Vad kan det vara som öppnar för budskapet? Vad kan det vara som känns fräscht och aktuellt? Detta är vad jag fann:
Svenska folket bojkottar schlagern.
I Guatemala är en fruktansvärd orkan på gång att förstöra livet för tusentals människor.
Zlatan funderar fortfarande.
Nord- och Sydkorea bråkar.
Och den fasansfulla oljeläckan fortsätter pumpa ut olja i en natur som vi inte kan skydda.
Och jag vände och vred på nyheterna för att finna ingången. Det lät sig inte finnas.

Så gick jag ut för att hitta en regnrock åt min dotter. På väg ut från Triangeln knuffades jag åt sedan när en man sprang i högsta fart ut mot Friisgatan, tätt följd av tre väktare som alla ropade att vi skulle stoppa honom. Det gjorde vi inte, ingen av oss, men bredvid mig stod tre kvinnor i min ålder som började diskutera hur ofta de brukat snatta från Stadium. Jag trodde inte mina öron. Jag försökte snegla lite på dem för att se hur ex-snattarna kunde se ut, och kunde ha sett mig i en spegel. De såg ut som jag. Vanliga. Och jag skakade på huvudet åt mig själv, för det är klart att de är som jag. Det är klart att de är som vem som helst av oss.

Lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.

De hade gått med Jesus i tre år.
Inte bara hade de pratat med honom, de hade sett honom göra de mest fantastiska saker. Han hade botat sjuka. Han hade förvandlat vatten till vin. Han hade sett till att många tusen människor blev mätta av en pojkes matsäck. Han hade uppväckt de döda. Och till slut hade han själv kommit tillbaka, med såren fortfarande smärtsamt röda på händer och fötter. Och några tvivlade.

Och det allra mest fantastiska är att det inte verkar bekomma Jesus det minsta. Det nämns i en bisats nästan, men där i den gnistan av mänsklighet finns hopp för ex-snattarna, för mig och för dig.
För precis som med schlagern beror inte det stora uppdraget på din eller min kompetens.
Människorna i Guatemala behöver dig och mig, och de behöver tron.
Vår osäkerhet och våra beslut må, som Zlatans, bestämma vår omedelbara framtid, men för evigheten finns det en plan.
Och mitt i krigsmullret på koreanska halvön sitter kristna som du och jag och ber.
Och oljeläckan måste väl vara det senaste beviset på att vi inte är så bra på att ta det här med uppdrag från Gud på allvar.

Mitt i alltihop dök en före detta konfirmand upp. Hon ville veta vilket förhållandet mellan Gud och människan var. Jag stod barfota i det heliga kopiatorrummet och pratade med henne och försökte måla en bild av ett intimt förhållande som hon inte hade någon erfarenhet av. Så jag använde de bilder hon visste något om. Jag kallade Gud förälder, och vän, och värme. Jag kallade Gud skapare och befriare och livgivare. Jag planterade frön, och hoppades att de någon dag ska slå ut. Jag ville att hon skulle veta att Gud bryr sig om henne, att Gud vill henne väl, att Gud alltid är nära. Och hon antecknade. Skolarbetet avklarat, solen lockade, och hon log, gav mig en snabb kram och försvann. Hon vandrade iväg, utan att tänka på att hon just, i allt sitt tvivel, fått rollen som lärjunge, eller kanske till och med apostel. Fröna hennes skolarbete skulle så får jag aldrig se, men de finns där ändå, för Gud använder vem Gud vill. Jag kom på mig själv med att undra om hon någonsin snattat på Stadium, och jag insåg att det inte spelar någon som helst roll.

Vilken värld Gud har sänt oss ut i.
Vilket stort uppdrag vi har fått.
Mitt bland mullrande kanoner, skolarbeten och fotbollshjältar är vi kallade att, i lärjungarnas efterföljd, bli apostlar. Att inte längre vara de som tar emot, utan de som ger. De som ställer sig i tjänst, även om tvivlen kanske finns kvar. Där lade sig nervositeten. Jag är inte perfekt, men kallad. Precis som de före detta snattarna vid Triangeln. Kallad att gå ut och berätta, kallad att döpa och undervisa. Och det gäller dig också. Ta av dig dina skor, detta är helig mark. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Trots våra brister är vi kallade. Vem kan känna Herrens tankar? Inte jag, inte du, men vi är valda. Valda till att vara apostlar i den treenige Gudens namn. Den Gud som kallar sig "Jag är" bekräftar att du är. Kallad. Utvald. Döpt och sänd. Herren, dina fäders och mödrars Gud, har sänt dig. Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Predikan 100103 Guds hus

Det är här det blir allvar. Det bränner till. Vi har pratat om Jesus, jag och konfirmanderna, men han har aldrig blivit människa, aldrig inkarnerats, förrän just den här berättelsen kommer fram. Och de skyggar.
Han är inte mysig längre. Allt det där pratet om fred och himmelrike, allt helandet och talandet får plötsligt en skugga av verklighet, och de går inte riktigt att värja sig. Jesus är inte snäll. Och konfirmandgrupp efter konfirmandgrupp blir upprörd och tar avstånd. Det är inte så Jesus ska vara.

Säkerligen tänkte sig inte affärsmännen i templet heller att Jesus borde vara så. Men berättelsen om när Jesus tappar besinningen är alldeles för viktig för att redigeras bort i ett sökande efter den snälle söndagsskole-Jesus. Alla de fyra evangelisterna berättar samma sak. De blonda lockarna får stå tillbaka för de blixtrande arga ögonen. Jesus är farlig, och den där dagen i templet blev det uppenbart för alla och envar.

För ungdomarna i konfirmandgruppen blir den farlige Jesus för mycket. De får möjlighet att välja "sin" bild av Jesus, och nästan samtliga sträcker sig efter den milde mannen med fåret över axlarna. Några väljer den söta babyn i krubban. Ingen väljer den lidande korsfäste, ingen den ilskne tempelrensaren. De tycker att det är bra som det är. Jesus kan få vara den varma filten eller den mjuka kudden, den som tar stöten när livet blir lite besvärligt och hårt. Jesus kan få påminna oss om det vackra i livet, kanske om barnens plats. Men inte mer.

Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än så. För drygt en vecka sedan hörde vi att Jesus kommer för att ställa far emot son. Fredsbudskapet är så radikalt att det skapar ofred. Och hans budskap idag var så radikalt att det beseglade hans öde.

Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Ingenting fick besudla det allra heligaste. Inga orena djur, inga utländska mynt. Reglerna fanns där som ett försvar mot ockupationsmaktens inflytande. Renhet framför allt.
Handlarna där på förgården gjorde inte mer än att de utnyttjade en möjlighet. Ett kryphål i lagstiftningen kanske vi skulle kalla det. Översteprästerna och de skriftlärda följde samtliga regler. Och ändå blev det så fel.

Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort orenhet blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga. När vi sätter likhetstecken mellan de två. När vi tror att vi själva kan åstadkomma vår salighet. Med våra handlingar och riter, våra gudstjänster och välgörenhet. När vi sätter dem framför vår Herre, och låter förgården bli full av sådant som fördunklar blicken.

Jesus är farlig då. Han rensar undan allt det för, med ett vrål. Han skrämmer bort allt det vi vill bära med oss in i det allra heligaste. För det innersta, det heligaste, vårt tempel som är helgat till Gud, är alltför viktigt för att fyllas med någonting annat än Gud.

Jesus blir farlig, för han kräver någonting av oss. Han kräver att vi tar upp ropet och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Må det vara i våra inre, eller i våra församlingar och kyrkor. Vilka krav ställer vi upp för att någon ska få komma in i Guds hus? Vilka krav ställer vi upp för att vi själva ska få komma till bordet och det allra heligaste? Hur hög gör vi kortrappan? Medan Gud går allt längre ned.

Jesus är arg. Då, och nu. Månglarna smyger sig tillbaka. I våra egna tempel, som är våra kroppar och sinnen, och i våra kyrkor. Att mota dem är en andlig gudstjänst, att vända om till Gud öppnar för Andens vind.

Jag talade med konfirmanderna om vad som kan vara månglarna på förgården i vår tid. Många förslag kom fram. Än var det skönhetshets, än fallskärmsavtal. De fann många exempel på hur det inte står rätt till i Guds hus, eller världen i stort. och så småningom växte förståelsen för den arge Jesus fram. Det är inte att vara snäll som är viktigt, det är att bry sig, som en av dem sade.

Att bry sig. Där i tre små ord kom kärnan fram. Månglarna brydde sig inte om konsekvenserna för de som ville offra i templet, de bekymrade sig bara om sin profit. Översteprästerna brydde sig inte heller om människorna som kom till templet, de hade bara renheten och reglerna för ögonen.
Idag brys det inte om asylsökande eller hemlösa eller långtidssjukskrivna. Men reglerna följs. Och ekonomin mår bra.
Men Jesus bryr sig. Han bryr sig för att allt detta icke-bryende får våra själar att förtvina. Våra tempel korrumperas. Han rensade ut templet för att ge plats åt människorna och Gud. Han är farlig, för att han vänder allt upp-och-ner. Regler och renhet är bara till nytta om de vänder ditt hjärta till Gud. De är bara till nytta om de får Guds rike att växa i människors hjärtan. Han är farlig, för där Gud kommer in i ett hjärta, försvinner maktbegär och pengahunger och korruption. Där försvinner allt det där som smörjer hjulen i vår märkliga värld.
Jesus kallar alla folk till bönens hus. Han kallar de gudlösa att överge sin väg, och de ondskefulla sina planer. Han kallar dig och mig att förvandlas.
Är du beredd att släppa in Jesus i templet?
Akta dig, han kommer att vända allt upp-och-ner. Och med honom kommer himmelriket växa i dig, och du ska bli ett sant heligt tempel, ett hus där Gud kan bo.

söndagen efter jul 09 (betraktelse)

Vad är det som hotar dem så?
Lärjungarna, Herodes, alla de som ville stena Jesus…?
Vad är det som hotar?

Inte är det en stor armé.
Inte är det uppviglande ord. Jesus var förföljd och hotad långt innan han kunde tala. Barnen i Betlehem dödades utan att ha hörts.
Det enda människorna ville var att Jesus skulle röra vid barnen, men lärjungarna agerar som livvakter. Barnen verkar vara ett hot.

Hur kan barnen hota? Svagast, i ett samhälle där inte barnen tillmättes något värde. Utan talan, utan rätt att påverka. Synas kanske, men inte höras.

Barnen hotar på samma sätt som Jesus hotar.
Deras enda makt är kärleken de framkallar.

Vi är genetiskt programmerade till att vilja ta hand om små barn. De tar from hos oss en vilja att vara vårt bästa jag. Sätt ett par barn i varje styrelserum och regeringskansli i världen, och den skulle se annorlunda ut, för vem vill förklara för barnen att det minsann är nödvändigt att bomba andra länder eller ta bort tryggheten för unga? Vi vill vara bättre än så, för deras skull, och det hotar denna världens stora och mäktiga.

Barnens makt är kärlekens makt. De tvingar inte till sig någons lojalitet, de utövar inte påtryckningar. Genom sin blotta existens motverkar de våld och död, men också lärjungars hierarkier och statustävlingar. Och där finns den likhet vi ska eftersträva.

Jesus makt är hjärtats makt. Han erbjuder Guds rike, det som redan finns inne i oss, till dem som kan ta emot det som ett barn. Utan baktankar, utan villkor. Det går inte att tjäna på det, inte att tvinga på det. Det är kärleken, att vi har skänkts Jesus. Det är kärleken, som springer fram ut våra hjärtan som när vi ser ett nyfött barn. Det är kärleken, det största hotet mot världens fel. De mäktiga slår tillbaka, med barnamord, förföljelser och trakasserier. Men kärleken som inte strävar efter makt går inte att krossa. Bli som barnen. Guds rike tillhör sådana som de.

julnattsbetraktelse 09

Det är något alldeles märkligt och underligt med det här barnet.

Han strålade säkert inte. Jag tror inte han var så värst mycket vackrare än alla andra. Säkert inte varken längre eller starkare än andra heller. När Gud blir människa väljer han att bli rätt så vanlig.
Gud väljer att bli människa helt och fullt. Han delar ett vardagsliv. Våra vardagsliv.

Och på något sätt är det något nästan lite sorgligt med hans tillkomst också.
Han föddes inte som ett resultat av kärleken mellan två människor. Inte heller kom han till efter en passionerad natt. Han var inte ett svar på en barnlös längtan, eller ens särskilt önskad från början.
Nej, han har ingen annan anledning att finnas än vi. Och Guds längtan efter oss.
Och just precis det är väl det fantastiska och underliga med Jesus.

På grund av oss blir Gud sårbar.
På grund av oss blir Gud liten.
På grund av oss blir Gud ett barn.

För Gud älskar oss så mycket att han vill vara nära. Precis som när vi är alldeles vansinnigt förälskade och bara vill tänka på, prata om och vara nära den vi älskar. Vi är beredda att göra nästan allt för att vara så nära det bara går. Tänk dig det, så kanske en liten aning av Guds kärlek blir uppenbar.

Detta är natten. Detta är tiden. Det är nu vi står mitt i det som hände. Guds kärlek blev verklig och nära den där natten för länge sedan, och här är vi. Kärleken tog oss hit. Låt oss bära den kärleken vidare. Julen är fredens högtid, och freden, den börjar här, och den börjar nu. Med oss.

Även om vi är sårbara.
Även om vi är små.
Även om vi, till och med, är barn.
Vi bär Guds kärlek nu. Med den kan vi skapa fred.

Predikan minnesgudstjänsten 091101

Vi delar samma erfarenhet.
Vi har älskat, och förlorat. Vi har störtats ner, kastats ner i sorgens djupaste avgrund, och fruktat att vi aldrig någonsin kan ta oss upp. En del av oss kanske fortfarande är där.
Vi har delat, och delar säkert än, skräcken för ensamheten, för sorgen, för natten. Den rädsla som präglar så mycket av våra liv, och som vi vet är välgrundad. För förr eller senare förlorar vi någon vi älskar, och skräcken blir verklig.
Vi delar samma erfarenhet, om än den aldrig kan vara exakt samma. Sorgen finns i allas våra liv. För en del av oss här är den rå och ny, för andra har den blivit en del av livet sedan många år. Vi har förlorat olika människor, och sorgen efter en är aldrig riktigt samma som sorgen efter en annan. Men erfarenheten, den delar vi.

Jag har ett armband som jag bär i stort sett varje dag. På det är skrivet ord av en engelsk medeltida mystiker vid namn Julian av Norwich. Där står: All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra, och alla slags ting ska bli bra. Det är ord jag behöver höra. Ofta och mycket. Allt ska bli bra.
Även om vi sörjer nu, kommer det bli bra.
Även om vi är rädda nu, kommer det bli bra.
Även om vi är ensamma nu, kommer det bli bra.
Kanske inte i morgon. Kanske inte om ett år. Men det kommer bli bra.
Det är kanske inte lätt att ta till sig. Det tål att upprepas. Därför bär jag armbandet ofta. Jag behöver upprepa orden, för de tål att upprepas. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra.

Samma budskap ger oss Jesus.
Ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädda. Ingen av er är glömd av Gud. Var inte rädda. Allt ska bli bra.

I vår rädsla, i vår ensamhet, i vår natt finns det en som delar vår erfarenhet. Fullt ut, för han är med oss. Han som känner till och med hur många hårstrån vi har på huvudet. Han som känner oss utan och innan säger till oss att vi inte behöver vara rädda. Han vars käpp och stav leder oss. Våra rädslor delas av den som inte behöver frukta någonting, och vi är lovade att allt ska bli bra.


Vi delar samma erfarenhet. Vi här, och bibelns människor, och alla de där emellan. Sorgen ser inte likadan ut, men rädslan och övergivenheten går som en grå tråd genom historien. Att leva medför att förlora. Att leva medför saknad. Att leva innebär att vandra i den mörkaste dalen om och om igen, såväl som att värmas av sol och ljus.

Här, i den mörkaste dalen, är det kallt och ensamt. Här, i den mörkaste dalen, härskar rädslan och oron. Djupast ner i förlustens mörka dal, verkar det inte finnas en väg upp.
Sorgen lägger sig som ett dunkel runt omkring.

Men med Herren som vår herde finns det ett slut på saknaden. Längtan tar över. Från tron att vi aldrig mer ska ses, till vissheten om att vi en dag ska mötas igen. Inte saknad, längtan.

Längtan efter Herrens hus. Längtan efter livets vatten. Längtan efter att rädslan ska ta slut. Och framförallt, längtan efter de älskade.

Paulus skriver: ”Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.”

Vi har hoppet. Vi har förvissningen. Låt saknaden vändas till längtan, för en dag ska vi få bo i Herrens hus. En dag ska smärtan och sorgen och tårarna vara över. Där finns ännu en erfarenhet att dela, en att längta efter. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra och alla slags ting ska bli bra.

Predikan 11 efter Trefaldighet "Tro och liv"

I andra Korintierbrevet beskriver Paulus sig själv som en lerkruka, som fylls av Guds nåd och gåvor. Vi är inte guldskålar. Inte kristallvaser eller ens tennfat. Lerkrukor. Ömtåliga, enkla. I sig själva inte värda många ören, men helt ovärderliga i rätt sammanhang. Det är en klok bild. Den håller tanken fast vid marken, vid jorden och det jordiska här. Vid medvetenheten om att höra ihop, och om att det är lätt, så lätt, att skada varandra, och att vi då skadar oss själva.

Som min mosters keramikmugg som är alldeles skev och knölig, där det står "Nobody's perfect", ingen är perfekt. Lerkrus. Det är en bild som inte ger utrymme för särskilt mycket stolthet och högmod.

I vår lutherska tradition finns en medvetenhet om denna svaghet. Ingen människa är fullkomlig. Alla har vi syndat, alla är vi svaga, alla behöver vi Gud. Men ganska ofta tycks det som att det finns någon slags gradskillnad. Det finns de som är mer eller mindre syndare, de som har mer eller mindre insikt om vad som är syndigt, och de som är mer eller mindre villiga att påpeka det för andra. Och så smyger sig övermodet in, trots allt.

Jag har ägnat alldeles för många timmar under nätterna den senaste veckan åt att följa den amerikanska lutherska kyrkans stora kyrkomöte, det som kallas för Church Wide Assembly. Debatterna och diskussionerna har sänts live på Internet, och det har varit fascinerande och oerhört givande att så att säga lite på avstånd få följa en gren av Guds folk i arbete. Talare efter talare har gått upp till mikrofonerna för att försöka påverka de 1045 delegaterna att rösta i enlighet med vad just den talaren uppfattar som Guds vilja för deras kyrka och världen. Ja, för så gick retoriken. Med Bibel i hand och blödande hjärtan ställde sig unga och gamla, kvinnor och män, lantbor och stadsbor upp och deklarerade sig endast en syndare, men en syndare som sökte efter Gud. Och talade bland annat för eller emot om personer som lever i partnerskap ska få vara präster, eller överhuvudtaget tjänstgöra i kyrkan.

För en del av oss är detta en enkel fråga. Det borde den inte vara för någon.

Och vad som rörde mig och gjorde mig oerhört lycklig framför datorn mitt i natten var den ton av respekt och ödmjukhet som präglade samtalen där borta i svensktrakterna i Minneapolis. Vi är alla syndare. Allihop. Vare sig vi är hetero- eller homosexuella. Med det i medvetandet kan vi tillsammans sträcka oss efter Gud. Med det i medvetandet kan vi inte vara rädda för att släppa in dem vi inte förstår. Med det i medvetandet kan vi inte döma.

Ja, de tog beslutet att prästviga människor som lever i en fast relation med någon av samma kön. Fullt medvetna om att detta kunde hota enheten i kyrkan, var kärleksprincipen viktigare än organisationen och troheten mot det lutherska arvet och dess krav på att kyrkan måste förändras med sin tid var viktigare än rädslan för det annorlunda.

Men i salen höjdes inga glädjetjut. För att när människor ärligt och längtansfullt försöker utröna Guds vilja och kommer till olika slutsatser måste dessa respekteras. Delegaterna bad med varandra. En del grät av glädje, andra av rädsla och sorg. Naturligtvis fanns det de som ilskna stormade därifrån och de som gick hem och öppnade champagnen, men det stora flertalet såg det stora som hände, och bad.

Jag säger er, det var de som gick hem rättfärdiga.

Att bedöma andra människors liv är Guds arbete, men ibland måste vi göra det. Därför är det inte en lätt fråga, detta. Därför är människor som fariséen i dagens evangelium sådana som skadar kyrkan, och i förlängningen försvårar spridningen av Guds rike.

Det är svårt, då, att inte bli en liten smula skadeglad över Jesu ord. Skadeglädjens evangelium. Det skadeglada budskapet. De första ska bli de sista. De ska bli sist, de där som tackar Gud för att de inte är som de där andra. Som de homosexuella. Som de ljummet liberala. Som de tungotalande bibelutdelarna på stan. Som de självsäkra ateisterna. Som amerikaner, araber, Rosengårdsbor eller anarkister. Problemet är att vi ju också är sådana som tackar Gud för att vi är så bra i jämförelse med andra. Vi tackar Gud för att vi inte är som de som dömer... Och så går alltihop i en cirkel. Vi blir först och sist, oförmögna att själva genom våra handlingar, fromhet eller bön på något sätt skaffa oss himmelska extrapoäng.

Gud, var nådig mot oss, syndare. Kyrie eleison. Du, Gud, är den som har alla våra liv i din hand. Du håller vår församling ömt i dina händer, formar leran, gör oss vackra och fyller oss med liv. Väl medveten om att vi inte alltid blir ett särskilt funktionellt lerkrus fyller du oss ändå med din nåd. Trots att vi är svaga ger du oss allt. Och fast vi spiller ut dina gåvor ger du oss alltid mer.

Och då kan vi släppa in andra. Tillsammans är vi kyrka, med allt vad det innebär av imperfektion och trevande sökande efter sanningen. Korintierna var verkligen inte Guds bästa barn, och ändå var de det. Paulus skäller på dem, men räknar också upp deras gåvor. Romarna, i sin storstad med alla möjligheter och hårda hierarkier, får höra att Gud inte gör någon åtskillnad, alla har blivit friköpta.

Vi kommer gråta många gånger ännu. Vi kommer glädjas och jubla. Vi kommer rusa åstad och tvekande sätta en fot framför den andra. Som ett folk. Ett folk av alla nationer, färger, identiteter, läggningar och åldrar. Ett folk med alla möjliga slags åsikter, men med en enda Herre. En enda Gud. Ett folk med stolthet och självförakt, självgodhet och ömjukhet. Men med en enda räddning.

Människan blir rättfärdig genom tro, ej genom laggärningar. Gud gav och ger av kärlek, inte efter förtjänst.

Och i slutändan älskar Gud också fariséen. Sist i kön, ja, men inte utestängd.

Predikan 090426 ”Den gode herden” Tredje söndagen i påsktiden

Jag kommer ihåg paniken.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, kanske tio år, och jag skulle åka buss till tandläkaren själv. Vi bodde en mil utanför Helsingborg, och tandläkaren fanns på Råå, ungefär halvvägs in. Det är mycket med den bussfärden jag inte minns överhuvudtaget, bland annat varför jag glömde att trycka på stopp-knappen. Jag minns känslan när jag insåg att det var för sent. Jag minns känslan när jag förstod att min mamma, som inte hade särskilt gott med pengar, kanske skulle vara tvungen att betala böterna för att jag hade uteblivit. Ja, det fanns stora skyltar om det på Folktandvården där. Och mest av allt minns jag känslan av att vara fullständigt övergiven.
Jag kom mig inte för att trycka på knappen. Inte förrän vi hade kommit ända in till Söder kom jag av bussen, och började gå och springa de fyra kilometerna tillbaka. Jag tror att jag grät hela vägen, och när jag kom fram, säkert en timme sen, var det nästan att jag inte vågade gå in.
Naturligtvis blev det inga böter. Sköterskan var bara glad att det inte hade hänt mig något, och mamma kom och hämtade mig.

Men paniken. Känslan av att vara fullständigt övergiven, av att det inte finns någon utväg, den tror jag att vi alla har erfarenhet av. Vare sig vi kände den som barn, kanske vilse någonstans, eller som vuxna. När golvet försvinner under oss, när vi är i fritt fall, när allting verkar glida oss ur händerna… Ingen kontroll. Ingen som är med. Ensamt och panikslaget. Och ensamheten hotar så, för vi är flockdjur precis som fåren.

Utan en herde strövar vi vilse. Upp i bergen, ner i klippskrevorna. Fastnar i snår och träsk. Jagas av rovdjur, hotas av svält.
Och utan en herde kanske vi inte ens vågar lämna fållan. Vi trycker oss räddhågsna samman i rädsla för allting främmande, allting som kanske kan var ett hot, och betet blir magrare där inne hela tiden, men vi vågar fortfarande in ta oss ut genom grinden.

Men herden lockar oss ut. Han ropar på oss med våra namn, och vi följer honom ut, för att vi vet att ingenting kan hota oss när han är med. Om vi går vilse hittar han oss, om vi fastnar befriar han oss. I själva verket är han den som överhuvudtaget gör det möjligt för oss att gå ut, han är inte bara den som leder, han är dörröppningen också. Han visar på nya möjligheter, han öppnar vägar där det förr inte fanns några. Inget rum är slutet för honom, ingen mur för hög.

Och där den gråtande Maria sprang över viadukter och på trottoarer, där sprang Herden med. Han lämnar inget av sina får. Inte det gamla förvirrade, inte det starka och självsäkra, inte det vilsna lammet. Han undanröjer inte alla hinder, men finns där för att hjälpa om de skulle bli för svåra. Han tar inte bort all smärta, men bär den tillsammans med oss.

Den herden är Jesus Kristus. Han som så bryr sig om sina får att han blir Guds Lamm. Han som hela tiden ställer de minsta och mest försvarslösa framför alla andra. Han är den som följer, leder. Han är, som alla herdar, den som går utanför ramarna och gränserna för att vara nära sin flock. Han är den som motar undan mörkret.

Paniken har ingen grund. Ensamheten finns inte mer. Varje natts mörker följs av gryningsljus. En morgon en vår för många år sedan, i ett land långt härifrån, steg en herde ur sin grav för att åter ta upp sin stav. Hans får var skingrade, och han hämtade dem till sig igen. En del var sårade, och han förband dem. Stenen framför hans grav var bortrullad, och kvar var bara han som blev grinden till fållan. Genom honom, in i gryningsljuset, vandrar hans får. Evighetens dörrar står öppna, det finns ingen anledning att försöka smyga över muren längre. Du kan kliva av bussen tidigt eller sent, det finns ingen anledning till panik. Du är inte ensam, aldrig ensam, för med dig vandrar Guds herde. Han som kom för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd.

söndagen efter jul 08

Det står ingenting om en predikan i agendan, och kanske är det ett misstag gjort i Andens ingivelse, för det finns ingenting tröstande att säga när man konfronteras med dessa ord, och denna händelse. Men inte kan de stå obemötta, oförklarade, oreagerade på heller.

Ängeln sade för bara några dagar sedan:
Se! Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket!

Knappt har ekot dött bort, förrän orden är som aska i munnen. En glädje…för vem? Inte för mödrarna i Betlehem, och säkert en mycket tveeggad sådan för Maria, som måste fly med sin nyfödde. En glädje för hela folket. Julens bittra eftersmak.

Barnamord har skett förr, och de har skett efter. De har alltid upprört, men sällan har de påverkat länder och härskare. Än idag sker det, barn som offras på de vuxnas altare av girighet, maktlystnad och egoism.
Än idag tvingas barn fly undan död och smärta.

Var är glädjen i det?

Men det är ju just det. Barnet Jesus föddes just på grund av sådant här. Barnet Jesus fick dela vår smärta och rädsla, redan som liten, och att det fortfarande är så här på vår jord skickar det tydliga budskapet att vi inte har förstått någonting.

Julen handlar om fred, och ändå producerar vi vapen.
Julen handlar om barn, och ändå ser vi på när barn tvingas till fattigdom och förnedring.
Julen handlar om kärlek, och ändå stänger vi av tv-n när nyheterna blir för jobbiga, för att inte störa harmonin.

Julen handlar om hur Gud delar vårt liv. Och ändå kan vi inte se hur Gud är i dem som vi vägrar dela med.

Ja, orden är beska och smärtsamma. Rakel begråter sina barn. Och hon har inte slutat. I Betlehem dör barnen ännu. Inte bara där, och inte ens bara långt borta. Barn dör. Även när det är jul. Och det kan vara svårt och sorgligt att vara människa, även när det är jul. Men julen kan få vara ett ljus i det mörkret.

Vi ska inte sluta fira jul. Vi ska fira den trots död och ondska, vi ska fira den för att vi vet att Gud vill fred och försoning, vi ska fira den för att Gud valde att dela den med oss. Vi ska fira, eftersom det finns hopp för vår framtid, för Rakels framtid, för att ett barn föddes för att dela vårt mörker. Ett barn föddes för att dela vår sorg, och göra den till ljus.

Därför är hans födelse en glädje för hela folket. Trots allt.

Christmas sermon w children 2008

I'd like your help to tell this story.

Those of you on this side – whenever I mention sheep, could you say ”baaaaah” loudly? OK? Shall we try? Sheep! Excellent!

And you on this side, when I say cow or cows, can you ”mooooo” really loudly? Let's try: Cow! Brilliant!

And you children in the choir, who sing so prettily for us, can I ask you too a favor? When I mention angel or angels, can you sing ”aaaaaaaah”, just like an angelic choir? Testing: angel! Wow. Thanks!

And finally, something for us all together. I will say star at one point. Can you then put your hands up in the air, all of you, and twinkle with your fingers, like this? Let's try it: star! Cool! Very, very good.

Then, let's tell this story!

...............................................................

Bethlehem was absolutely packed full with people. There were people sleeping everywhere. The inns were full. The hotels had been completely booked for months. Everyone who knew anyone in Bethlehem had arranged to stay in their homes, sleeping in livingrooms, on floors, in kitchens, terraces and even hallways. Even the good places outdoors were occupied, and visitors slept under trees and bushes.

Even the stables were full. And in one specific stable the most important thing in history was about to happen.

In that stable, there might have been a couple of horses and donkeys. Some that belonged there, and some that belonged to visitors. There probably lived some hens, and of course cows! (mooooooo) The cows (mooooo) probably lived there all the time, but most of the animals were strangers to each other. Maybe they were standing there in silence, glaring at each other, wondering who the others were. The horses munched their hay and made an effort not to talk to the cows (mooooo), the donkeys flapped their ears and disturbed the hens that tried to sleep. The atmosphere was kind of tense.

And suddenly, the door to the stable opened, and two humans and a donkey entered. The donkeys refused stubbornly, 'cause donkeys are stubborn, to make room for the new donkey, so she had to stand with the cows (mooooooo). The hens flapped their wings in a displeased manner, and the horses kept really quiet, hoping no one would move them.

The humans sat down in the hay among the cows (mooooooo). And there, in the middle of the night, it happened. A child was born, right there among the hay and straw. The hens stopped cackling. The donkeys all of a sudden found they had room for more, and the horses put their soft muzzles down to smell the little baby. And the cows (moooo) backed away from their crib so that the baby could have somewhere to sleep. The stable was at peace.

Outside Bethlehem, there were not nearly as many people. Maybe the shepherds that were huddling there on the field wished to be with all the others in the warmth. Maybe they had already been taxed, maybe they didn't count. In any case, they were alone with their sheep (baaaaah) in the dark and cold. They sat around the fire, and the sheep (baaaaah) lay around them, not sharing their body heat.

But all of a sudden, the sky was full of angels (aaaah). The sheep (baaaah) must have been as scared as the shepherds. The darkness gave way for light, the silence and baahing of the sheep (baaaah) – yeah, just like that, gave way to the song of the angels (aaaaaaaah). And right there they got the message from the angel (aaaaaaaah), and decided to go into Bethlehem, sheep (baaaaah) and all.
Imagine them bustling though the narrow streets of Bethlehem, looking for the stable the angels (aaaah) had been talking about.

The little stable was filled to bursting. There were donkeys, cows (moooooo), hens, sheep (baaaaaah), horses, people and angels (aaaaaah). And in the middle of it all a baby was sleeping, in spite of all the noise. A baby that gave them all hope. Maybe the sheep (baaaaah) dreamed of juicy leaves, maybe the cows (moooo) dreamed of green pastures, maybe the angels (aaaaah) dreamed of eternal song, maybe the humans dreamed of peace.

But the child, that made Gods dream of love and faith real, slept. The animals hushed. And over them all the star (twinkle) shone, as a sign telling everyone that now there was light in the darkness, now there was hope and faith in the future. Now it was clear that God was in the midst of creation, and drew it back through love. And the cows (moooooo), and the sheep (baaaaah) and all of the others slept.

betraktelse julbön med små och stora 08

Jag skulle vilja be er om lite hjälp att berätta den här historien.
NI som sitter på den här sidan – skulle ni kunna säga bääää varje gång jag säger får. Kan vi testa? Får!

Och ni som sitter på den här sidan – kan ni tänka er att säga muuuu varje gång jag nämner kor? Ok, vi testar. Kor!

Och kören. Ni sjunger så vackert att jag skulle vilja be er sjunga änglarnas del. Varje gång jag säger änglar, kan ni tänka er att sjunga aaaaaaaah? Ska vi testa? Änglar!

Och så allihop. När jag säger stjärna, kan ni hålla upp era händer i luften och "blinka", så här? Vi testar. Stjärna! Tjusigt!

Då börjar vi.

.......................................................

Det var fullt överallt i Betlehem. Det var fullt på varje värdshus, hotellen var fullbokade sedan månader tillbaka. Varje familj hade gäster sovandes i vardagsrum, på golven och terrasserna. Alla de bra utomhusplatserna var säkert fulla med folk också – under buskar och träd låg folk och sov.

Det var till och med trångt i stallen. Och i ett speciellt stall utspelade sig det viktigaste som någonsin hänt.

I det stallet fanns det säkert några hästar och åsnor. Där fanns garanterat hönor, och så kor (muuuuuuu) förstås! Korna (muuuuuu) bodde nog där mest hela tiden. Åsnorna hade kanske följt med sina ägare till skattskrivningen, och hästarna likaså. De var främlingar för varandra, och kanske stod de där i tystnad och blängde och undrade vilka de andra var. Hästarna mumsade på sitt hö och försökte låta bli att prata med korna (muuuuuu), åsnorna envisades med att vifta med öronen trots att hönorna försökte sova.

Och mitt i alltihop öppnades dörren och ett par människor klev in, tillsammans med en åsna. Åsnorna tänkte då minsann inte flytta på sig för att den nya åsnan skulle få plats, så hon fick stå med korna (muuuuuu). Hönorna flaxade missnöjt, och hästarna, som ju var lika stora som korna (muuuuu) stod så stilla de kunde och hoppades att ingen tänkte flytta på dem i alla fall.

Människorna slog sig ner med korna (muuuuuu). Och där, mitt i natten, hände det. Ett barn föddes, bland hö och halm. Hönorna tystnade. Åsnorna fann att de plötsligt hade plats för andra i spiltan, och hästarna snusade med mjuka mular på det lilla barnet. Och korna (muuuuuu) backade från sin krubba så att barnet hade någonstans att ligga. I stallet sänkte sig friden.

Utanför Betlehem var det inte lika fullt av folk. Herdarna önskade kanske att de var tillsammans med alla andra i värmen. Kanske hade de redan klarat av skattskrivningen och återvänt till sina arbeten, eller så kanske de inte räknades.

I vilket fall som helst var de ensamma med sina får (bääääää) i mörkret och kylan. Och lukten av får (bääää), men den kände de nog inte längre.

Helt plötsligt var himlen full av änglar (aaaaah). Fåren (bääääää) måste blivit lika förbluffade som herdarna. Mörkret vek för ljus, tystnad och ett enstaka bräkande från fåren (bääää) ersattes av änglarnas (aaaaah) sång. Och herdar och får (bääää) lämnade ensamheten och trängde sig in i Betlehem, för att änglarna (aaaah) berättat för dem om stallet.

Det lilla stallet var plötsligt fyllt till bristningsgränsen. Åsnor, kor (muuuuu), hönor, får (bäääääää), hästar, människor och änglar (aaaah). Och i mitten ett litet nyfött barn, som sov sig genom oväsendet. Ett barn som gav dem alla hopp. Kanske drömde korna (muuuuuu) om ständigt gröna fält, kanske drömde änglarna (aaaah) om sång, kanske drömde fåren (bääääää) om saftiga blad och kvistar. Kanske drömde människorna om fred.

Men barnet, som gjorde Guds dröm om kärlek och tro verklig, sov. Och över dem alla lyste stjärnan (blink), som ett tecken på att nu fanns det ljus i mörkret, nu fanns det hopp och framtid. Nu var det tydligt att Gud var mitt i sin skapelse, och älskade den tillbaka till sig. Och korna (muuuuuu), och fåren (bäääää) och alla de andra sov.

Betraktelse på skolavslutning (internationell + svensk skola) Sermon on an end of semester cerenomy for a school

Some people, and I’m not sayin’ you are those people, think that what is on the surface of a person is a correct description of what’s underneath.
And this might actually be true. In a few, very rare cases. But most of the time the surface only reflects a tiny, tiny portion of the person, and sometimes, not at all.

Vi människor envisas med att bedöma varandra efter utsidan. Vi tror att en människas sanna jag finns där, avslöjas där. Till exempel tror min femåriga dotter att alla tjuvar har svart- och vitrandiga kläder, och att de emellanåt tar på sig andra kläder över dessa, för att luras. Jag har en svart- och vitrandig halsduk, och jag undrar vad hon tänker när jag tar på mig den.

(We humans insist on judging others by the way they look on the outside. We believe that a person's true self is there, revealed there. For example, my five-year-old daughter believes that all thieves wear black and white striped clothes, and that they sometimes put on other clothes on top, to cheat others. I have a black and white striped scarf, I wonder what she thinks when I put it on.)

As we all are aware of how much impressions matter, we dress accordingly. Today, I wear this fancy cope, because this is a big day for all of you, and I want to celebrate along with you. I wear white, which is the church’s color for feast. There are others here too that have special clothes.

Många av er har på sig sina finaste kläder idag. Andra har det inte. I en del fall är det svårt att avgöra – N har slips och kostym, vilket skulle kunna vara finkläder, men nog är närmast vardag för honom, eller hur?
Men oavsett hur vi är klädda, är det personen inuti som är viktig.

(Many of you have your finest clothes on today. Others have not. In some cases it's hard to tell - N has a suit and tie, which could be finery, but for him is almost every day wear, right?
But no matter how we are dressed, it's the person inside that is important.)

I could remove this cope and this surplice, and still be a priest, still be Maria.
N will still be N when he comes home tonight and takes off his tie.
And all of you guys will still be you when you are in your pj’s and go to bed.
Maybe even more you.

Våra kläder och uniformer säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara, men innerst inne är det sanna jaget gömt. Även tjuven tar av sig sina svart-vitrandiga kläder och kramar sitt barn innan sängdags. Och det är där julens budskap kommer in. Vi önskar en massa saker, men glömmer ibland bort vad vi verkligen behöver – att bli sedda och uppskattade för de vi verkligen är.

(Our clothes and uniforms say something about who we are, and who we want to be, but deep inside the true self is hidden. Even the thief takes off his black and white striped clothes and hugs his child before bedtime. And that's where the message of Christmas comes in. We wish for a lot of things, but sometimes we forget what we really need - to be seen and appreciated for who we really are.)

So, this Christmas, I ask you to remember need instead of want. What do you need? What does your family and friends need? What does the stranger and the ones who have nothing need?
I don’t need this cope. But there is one baby here, who needs me to think of him, and thru him all the others without clothes or home. Today, I give my cope. Tomorrow, let’s all think of the ones without. Let’s think of need and want. And let’s remember that it’s the person and not the surface that matters in the end.

(took off my cope and put it over baby Jesus in the Nativity)

God Jul allihop!
Merry Christmas everybody!

Sermon on the 1st Sunday in Advent, 2008

(Zechariah 9:9-10, Romans 13:11-14, Matthew 21:1-9)

I will tell you a fable today. Do you know what a fable is? It's a fairytale, but with animals as protagonists, and usually it's about important things. Sometimes it can be about being helpful or humble. This fable is about hope.

Once upon a time, a long, long time ago, an old donkey lived in a village. It was a pretty wise old donkey, who came from a long line of wise donkeys. And these donkeys were wise because they carried their wisdom on to their foals through stories. That way, their foals, got all their parents' wisdom, and added their own, each generation becoming more filled with stories and tales, thereby becoming wiser than the last.
Anyway, this donkey was telling her foal, who was actually a colt, almost grown, the story of her life. She was a really old donkey, and had had a rich and interesting life. But, the foal had, to be honest, heard many of the stories before, and actually thought his mother was repeating herself quite often, as many half-grown children often think of their parents.
But there was one story the colt loved to hear over and over again.
”Mom”, he said, ”please tell me the story of your first journey!”
The mother also thought it was the best story of all, and she told it happily.
”As you know, my son, I was not born here in Bethphage (that was the name of the village where they lived). As a matter of fact, I come from a village in the north, called Nazareth, in Galilee. There, the grass is always fresh and green, because there is a great lake there, and the grass, and the leaves are more fragrant there than anywhere else.”
The foal closed his eyes and tried to imagine the green grass and the water. He had never seen a lake, and tried to picture it in his mind. Maybe it was like a really big puddle.
”In Nazareth I lived with Anne and Joachim and their daughter Mary. My mother lived there too, and my grandmother. Our people were kind to us, they gave us good food and did not make us work too hard. Mary, especially, I liked a lot. She used to scratch me behind the ears.”
The foal smiled. He too loved to be scratched behind the ears.
”One day I was sent with Mary and one of the neighbor boys, Joseph, on a long journey. Mary was heavier than before, and at first I did not understand why. But after a while I found out that she was with child. Child, that's what humans call their foal.”
The colt laughed. Child...what a silly word!
”Only a short distance from here, in Bethlehem, the child was born. And what a child it was! I have seen many babies, both before and after that baby, but he was special. There was something about him. I was there when he was born, he was born in my stable! And I got to carry him to Egypt and all it's wonders, and I carried him back to Palestine after many years. And I tell you, my son, there has never been a human like him.”
And the son asked, as always:
”What was his name, mommy?”
”He is called Jesus.”
”And where did he go?”
”I do not know, my son. We lost touch. But I know we'll meet again. There is something about him, he is special. I long to see him again, I do. He is worth waiting for, of that I am sure.”
The colt shook his long donkey head. He had not lived for very long, but he had never met a human that was that special. Some of them were kind, yes, but to long for one? Unless, of course, there would be honey involved.
The spring sun warmed their backs as they were standing outside their master's house in Bethphage. All of a sudden, they heard noise. They looked in the direction of the sound, and saw two men approaching. To the donkeys' extreme surprise, the men untied them and led them away. They were so surprised, they did not even put up a fight, and if one knows how donkeys work, that must have been a great surprise indeed!
The men, who had kind eyes and soft hands, put their cloaks on the donkey and her foal. And then, the animals saw another man approaching. The donkey jolted, there was something about him...something familiar... When he put his hand on her muzzle, she remembered, she felt his scent. He also greeted her son, the colt. And when the donkey saw her son prance and dance with joy, she smiled.
”See? Did I not tell you he was worth waiting for?”
The man, who she now knew was Jesus, who she had carried as a baby, sat up on the colt. It was the first time the young donkey carried a human, and he moved ever so carefully. The donkey mother's heart swelled with pride.
Then she held her head up high, as much as a donkey can, and started walking towards Jerusalem. There were people everywhere, there was a din and a noise, and under her hooves she felt cloth and leaves. It felt like her son was carrying a king. He, a simple donkey from Bethphage! But the memory of the warmth of his hands and his smile erased every doubt. This was what she had been waiting for her whole life, What a story to tell!

The whole world has been waiting. The city of Jerusalem, also known as Zion, has been waiting. The donkeys, the sparrows, the bees, the cat fish and the snow leopards have all been waiting. The bluebells and the corn cobs have waited. And we have been waiting. We have waited for Jesus to come, with peace, and justice, and life for all. For him to come to us and make the world and nature whole again. The night is far gone, the day is near. Christ is coming, the Son of David, and at the beginning of each new church year, this day, hope is lit anew. One day the weapons of war shall be destroyed, one day terrorist acts and environmental distasters will end. He is worth waiting for and just like the donkeys in my fable, which might be true, we can carry that hope in our hearts. He will come back, in the name of the Lord. Hosanna in the highest heaven!

Predikan första söndagen i advent 2008

Jag ska berätta en fabel för er. Vet ni vad en fabel är? Det är som en saga, fast med djur i huvudrollen, och oftast berättar den om viktiga saker. Ibland kan det vara om att man ska vara hjälpsam eller ödmjuk. Den här fabeln handlar om hopp.

En gång för länge, länge sedan levde en åsna i en by. Det var en ganska klok gammal åsna från en familj av rätt kloka åsnor. Och de var kloka, dess åsnor, för att de förde vidare all sin visdom genom berättelser. Så blev deras föl lika kloka som sina föräldrar, och lade sedan i sin tur till nya historier, så att deras barn blev ännu mer fyllda av historier och berättelser, och därmed ännu klokare.
I vilket fall som helst var den här åsnan i full färd med att berätta om sitt livs äventyr för sitt föl. Hon hade levt länge, åsnan, och varit med om mycket. Många av berättelserna hade fölet, som i ärlighetens namn nu faktiskt var en ungåsna, nästan vuxen, hört förr, och han tyckte nog att hans mamma höll på att bli lite gammal och tjatig ibland, men det var en berättelse han gärna ville höra igen.
”Mamma” sade han, ”berätta om din första resa!”
Och mamman tyckte också att det var den bästa berättelsen av alla, så hon berättade den mer än gärna.
”Som du vet, min son, är jag inte uppfödd här i Betfage (så hette byn där de bodde). Jag kommer i själva verket från en by som heter Nasaret, och som ligger i Galiléen. Där är det alltid grönt och vackert, för de ligger en stor, stor sjö där, och gräset är friskare än någon annanstans.”
Sonen slöt ögonen och föreställde sig det gröna gräset och vattnet. Han hade aldrig sett en sjö, men försökte tänka sig hur en sådan skulle se ut. Som en jättestor pöl, kanske.
”Där i Nasaret bodde jag hemma hos Anna och Joakim och deras dotter Maria. Min mamma bodde också där, och min mormor. Det var snälla människor som gav oss ganska bra mat och inte lät oss arbeta för mycket. Speciellt mycket tyckte jag om Maria. Hon brukade alltid klia mig bakom öronen.
En dag skickades jag med Maria och hennes trolovade Josef ut på en lång resa. Maria var tyngre än hon varit tidigare, och jag insåg så småningom att det var för att hon skulle få ett barn. Det är vad människorna kallar sina föl.”
Sonen skriade av skratt. Barn! Så fånigt det lät!
”Bara en liten bit härifrån, i Betlehem, föddes så det barnet. jag har sett många människobarn, både innan och efter dess, men inget är som det barnet. Jag fick vara med när han föddes, och jag bar honom sedan ut på ännu en resa, till Egypten, och även därifrån. Och jag säger dig, min son, aldrig har det funnits en människa som honom.”
Sonen frågade, som alltid:
”Vad hette han, mamma?”
”Han heter Jesus.”
”Vart tog han vägen, mamma?”
”Jag vet inte, min son, men jag är säker på att vi en gång kommer mötas igen. Det var någonting speciellt med honom. Jag längtar efter att se honom igen, det gör jag. Han är värd att vänta på.”
Sonen skakade på sitt långa åsnehuvud. Han hade inte levt så länge, men redan visste han att de flesta människor varken var särskilt snälla eller värda att längta efter. Om de inte bjöd på honung, det vill säga.
Vårsolen brände ner på dem där de stod tjudrade utanför huset. Det gamla åsnestoet och hennes unge son stod absolut stilla, bara svansarna viftade då och då bort några flugor.
Plötsligt hördes det oväsen. Slött tittade åsnorna bort mot ljudet, och fick se två män komma gående mot dem. Till deras oerhörda förvåning band männen upp deras tömmar, och ledde bort dem. Åsnorna kom sig inte ens för att streta emot, och om man känner åsnor vet man hur förvånade de måste ha varit för att de ska glömma det.
Männen, som hade snälla ögon och mjuka händer, lade sina mantlar på ryggarna på stoet och fölet. Och sedan såg de en annan man komma mot dem. Stoet spratt till, det var något med honom...något välbekant... När han lade sin hand på hennes mule och smekte den, mindes hon, kände hon igen lukten. Han hälsade också på fölet, ungåsnan. När stoet såg hur hennes son kråmade sig och fullständigt skuttade av glädje, log hon mot honom.
”Se. Sade jag inte att han var värd att vänta på?”
Mannen, som hon hade förstått var Jesus, som hon burit som barn, satte upp på ungåsnan. Det var första gången han bar en människa, men han rörde sig så försiktigt, och åsnestoets hjärta svällde av stolthet.
Sedan sträckte hon på sig, så gott en åsna nu kan sträcka på sig, och började sakta skritta mot Jerusalem, efter sin son och hans underbara börda. Det var folk överallt, och under hennes hovar kände hon tyg och palmblad. Det kändes som om hennes son bar en kung. han, en enkel åsna från byn Betfage. Men värmen från hans händer, och minnet av hans leende, suddade ut allt annat. Detta var det hon väntat på i hela sitt liv. Vilken berättelse att föra vidare!

Hela världen har väntat. Staden Jerusalem, också kallad Sion, har väntat. Åsnorna, gråsparvarna, bina, abborrarna och snöleoparderna har väntat. Blåklockorna och majskolvarna har väntat. Och vi har väntat. Vi har väntat på att Jesus ska komma, med freden och rättvisan och livet till alla. Att han ska komma och göra världen och naturen hel igen. Natten går mot sitt slut och dagen är nära! Kristus kommer, Davids son, och varje nytt kyrkoårs början, den här dagen, tänds hoppet igen. En dag ska krigens vapen förintas, en dag ska terrordåd och miljöförstöring upphöra. Han är värd att vänta på, och precis som åsnorna i fabeln, som kanske är sann, kan vi bära hoppet i våra hjärtan. Han kommer tillbaka, i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Predikan Alla helgons dag 08

Mitt i finanskris och räntekaos, mitt i den amerikanska valcirkusen och all dess påverkan på våra liv, slår Jesu ord hårt. Och de klingar sant, sannare än vad många av oss hade anat för ett år sedan, eller ens för sex månader sedan.
Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje.
Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.

Ve er som söker tillfredsställelse för stunden, den ska försvinna.

Ve oss.

Vi talar om att leva i nuet. Att oroa oss är inte bra, att planera är för tråkigt, men i själva verket oroar vi oss, och planerar, men för fel saker.
Vi gör upp budgetar, om vi är duktiga. Vi sparar, om vi är skötsamma.
Vi planerar, fixar, ordnar.

Men för vem gör vi det?

Inte är det för Gud, inte. Inte är det särskilt ofta ens för våra medmänniskor. Det handlar, som så ofta, om oss själva. Vi sätter oss själva i första rummet, och därmed glömmer vi det största budet: Du ska älska Herren din Gud mer än allting. Och i vår själviskhet glömmer vi också den andra delen: och din nästa som dig själv.

En människa som handlar så har redan fått ut sitt goda. Hon har handlat för sitt eget bästa, här och nu. Jesus säger inte att den människan blir straffad, hon har bara inte särskilt mycket mer att hämta ut. För även om jag samlar skatter på jorden, kommer jag få gråta. Det mänskliga livet innehåller sorg och smärta och hunger, för rika som för fattiga. Men ve den som håller sig undan allt det på bekostnad av andra. Ve den som sänker sin blick, som bara ser sig själv, istället för att klättra upp i det högsta klocktorn hon kan finna och där söka Gud.

Om du är fattig nu.
Om du hungrar nu.
Om du gråter nu.
Om du blir smädad, mobbad, för din tro.

Vet då att håller du fast, om du lyfter blicken trots allt det svåra och hårda, kommer du se att Gud är med även där. Vet att det går att hålla fast även då.

Det är enkelt för mig att stå här och säga. Jag lever ett privilegierat liv, javisst. Men jag tror inte att det finns någon härinne som inte någon gång har tvivlat på Gud. Som aldrig har ifrågasatt meningen i det som händer, eller önskar ett tydligare ingripande. Jag kan ärligt säga att det händer mig jämt. Jag ser på hur världen ser ut, jag märker hur människor mår dåligt, och jag frågar mig emellanåt varför inget händer.

Men jag frågar mig sällan vad min roll är i det hela. Och det är nog ett av skälen till att jag inte är ett helgon.

Enligt Nathan Söderblom är helgonen människor som med sina liv visat att Gud finns. Det är en vacker definition, som säger något viktigt om hur en människa bör leva sitt liv. Finns Gud ger det nämligen konsekvenser. Finns Gud ska vi också söka Gud, vi ska lyda Gud, vill ha relation med den som skapat allt, den som upprätthåller allt liv. Finns Gud borde vi vilja vara så nära som möjligt.

Finns Gud kan vi säga med tillförsikt att de som är fattiga ska bli saliga och få Guds rike, eftersom de har givit allt, och därmed ska få allt.
Finns Gud kan vi förkunna att de som är hungriga ska bli mätta, eftersom Gud ska ställa allt till rätta.
Finns Gud förstår vi att de som sörjer och gråter ska få skratta, eftersom ingen sorg ska finnas mer, och ingen klagan och ingen smärta. Gud ska torka alla tårar från våra ögon.
Och finns Gud spelar inte smädelserna någon roll, nej, de gläder oss till och med, eftersom de visar på hur våra ord och handlingar faktiskt slår rot.

Finns Gud kan vi stå där inför skaran av mångtusende änglar och helgon, och vi kan stå där med raka ryggar. För om vi har varit fattiga, hungriga och sorgsna har vi varit det i Jesu namn, och vi kan räkna oss bland de heliga.

Men det kräver att vi släpper taget. Det kräver att vi prioriterar om, trots fallande kronor och flygbolagskonkurser, och det är svårt. Vi har inte byggt vår värld för helgon. Vi lever i en tid som lovar oss lycka nu, rikedom nu. Och misslyckandet lurar hela tiden runt hörnet. Men Gud väntar där också. Och mitt i allt det andra finns möjligheten öppen. Kanske når vi som Mose aldrig dit, men utsikten från berget är vacker. Saligheten väntar runt hörnet, precis nedanför berget. Tro, och det ska bli så. Tro på Gud.

predikan mikaeli 08

Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid föreställt mig änglar som sittande på moln, med harpor i händerna, eller eventuellt i en stor kör samlade kring Guds tron, evigt sjungande, och det har varit en trevlig bild. Lite trösterikt och idylliskt sådär.

Hej himlarymder, kom änglahär. Höj era röster, sjung Herrens lov.

Det är så skönt och trösterikt att det finns en hel industri uppbyggd kring att tala med änglar, eller naturligtvis försäljning av tusentals änglastatyer eller bilder. Änglarna fascinerar.
Men den typen av änglar har ingenting med våra liv att göra.

När jag var liten samlade jag på bokmärken. Några av mina favoriter var just änglarna. De var stora, en del så stora att de stack ut utanför bokmärkesalbumet och följaktligen så småningom blev fransiga och vikta. Men då hade jag för länge sedan tappat intresset. I vilket fall som helst var jag allra mest fascinerad av den vackra ängeln med den ljusgula klänningen och det vågiga bruna håret. Man kunde inte se hennes fötter ordentligt, eftersom de var fast förankrade i ett moln. Hon, för det var inte minsta tvivel om att just den ängeln var en kvinna, var så nära idealutseendet jag kunde tänka mig.
Och så vänder vi oss till bibeltexterna idag. Ingenstans står det något om änglarnas utseende. På andra ställen talas det om män i skinande vita kläder, eller till och med personer som på avstånd ser ut som helt vanliga människor, men ingenstans ser vi några storvuxna gyllenhårade män med vingar. Inte heller några rosenkindade gloriabekrönta skönheter av den där bokmärkessorten. Och de enda keruber vi ser, i bibeltexter eller här i vår vardag, är våra egna barn.

Idag tänker jag att en sådan ängel inte bara är rätt meningslös, utan också i förlängningen talar om Gud på fel sätt. Jag skulle till och vilja påstå att de änglarna är närmare besläktade med dem Mikael störtar ned på jorden, Drakens änglar, än med den himmelska kören.
För den brunhåriga ängeln står still. Hon är i himlen, nöjd och fylld av fridfullt allvar. Hon verkar inte ha någon annan uppgift än att vara dekorativ. Hon bryr sig inte om någonting, och visar på en Gud som dragit sig undan, en Gud som inte längre bryr sig om människorna.

Men änglar handlar. Guds änglar är i rörelse. Och den rörelsen är en ständig resa mellan jord och himmel, de stiger upp och ned.
Det är som om himlen och jorden är en enda stor bikupa. Alla har vi våra olika uppgifter, och medan vi människor likt drönarna är fria att älska drottningen Gud, är änglarna arbetsbina. De hjälper, stöder, kommer med meddelanden, sjunger, lovprisar:

(Uppenbarelseboken 5:11-14)
Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.
Och allt skapat i himlen och på jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:
Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.
Och de fyra varelserna sade: Amen.
Och de äldste föll ned och tillbad.
Sången är inte en behaglig körs skönsång. Det handlar inte om hovunderhållning. Guds änglar ropar utan rast: helig, helig, helig. De påminner oss, och resten av vår jord, om var vi kommer ifrån, vilka vi är och borde vara, och naturligtvis om vem Gud är. De bär budskapet om Guds kärlek, och de följer oss medan de sjunger helig, helig, helig.

Och de försvarar bikupan mot attack.
Det är möjligt att våra liv inte rymmer tron på änglar och den eviga kampen mellan ont och gott, annat än i lördagsfilmens heroiska form. I det dagliga funderandet på om man eventuellt ska byta bank eller vilken av de båda amerikanska vice-presidentkandidaterna som är bäst tycks möjligtvis tankar på änglar vara långt borta. Men det är just där, i vardagens ständiga frågor, som änglarna verkar. Det är där striden avgörs. I mitt och ditt kök. I våra rökrutor eller vardagsrumssoffor. För att änglarnas kamp är vår, och den har flyttats hit. Ja, om det är någonting som dagens texter gör alldeles klart, så är det att änglarna i allra högsta grad har med mänskligt liv att göra. Även sjungandet runt tronen har med mänskligt liv att göra. Jakobs dröm, Natanaels bekännelse, och allra mest Uppenbarelsebokens skakande skildring av striden i himlen och dess konsekvenser.
Det har alltihop med mänskligt liv att göra.

Det handlar inte om stora luftstrider eller explosioner, det hör till actionfilmen, utan om en ständig, smågrå och vardagstrist kamp. Som kampen mot ogräset, bara med oändligt mycket större insatser.

Draken är störtad ner på jorden. Vi känner det, vi vet att allt inte står rätt till med vår jord. Guds änglar handlar, de står inte still på bokmärkesmoln, utan skyndar att ge oss sin hjälp. De pekar på vägen vi bör gå, de stöder. De vandrar upp och ner från jorden till himlen i Guds ständiga ärende att vända oss tillbaka.
Gud låter sina trogna allt gott av nåd erfara.

För vi är fria att älska Gud. Fria att dela gemenskapen med Natanael, Jakob och alla de andra. Fria att samlas kring vårt nattvardsbord i gemenskap med alla dem som gått före, och dem som kommer efter. Den eviga kampen mellan ont och gott måste fortsätta kämpas, kring matbord och framför tv-skärmar, men resultatet är redan klart. Människosonen, Jesus, vann den striden mot Draken. Inte genom svärd. Inte genom god talarkonst eller pr-trick. Han vann genom att älska så mycket att döden och ondskan inte hade en chans. Och i hans tomma grav väntade en ängel på att få berätta för kvinnorna som kom för att sörja.

Det minns vi här idag. Tillsammans med änglarna sjunger vi helig, sjunger vi Herrens lov, på så många sätt vi kan och med alla våra olika röster. Vi sluter oss till den kör som sjunger världen rätt, som placerar in oss på vår rätta plats. Sjungande får vi hedersplatsen.
Så kom himlarymder, kom änglahär, kom björn och bäver. Kampen står här och nu, och vinet och brödet på vårt bord är segerns tecken. Drakens tid är kort, och vi firar seger med hela skapelsen.

18 e 3 "Att lyssna i tro" 080921 (konfirmandupptakt)

Att vara en god lyssnare är något som värderas högt i vårt samhälle. Åtminstone säger vi att det är en bra egenskap, och framhåller gärna om vi uppfattar oss själva sådana. Men världen premierar snarare en god talare än en lyssnare, och plötsligt finner sig lyssnaren vara den som ingen lyssnar på.

Men vi borde lyssna mer på lyssnarna. De som vet vad som rör sig under ytan, de som får höra människornas yttersta önskningar och drömmar. Det är från lyssnarna, inte talarna, som vi kan förstå människorna, det är från dem sanningen kommer. Och främst bland lyssnarna är Gud.

Det finns en film som heter Bruce den Allsmäktige. Det är en fånig komedi om den självupptagne reportern Bruce, som en dag får vikariera som Gud. Han njuter av makten och använder den för egen vinning, men när han öppnar sin dator och kollar eposten, ligger där hundratusentals böner och väntar på honom. Han börjar öppna några, men inser att han aldrig kommer kunna läsa alla, än mindre besvara dem, så han beviljar bara alla böner utan att lyssna. Resultatet blir kaos. Massor av människor vinner på lotterier, men de vinner väldigt lite, eftersom pengarna i potten inte räcker till någon storvinst. Det blir märkligt väder, än sol, än regn. Och Bruce inser så småningom att han inte räcker till som Gud. Eftersom detta är en amerikansk må-bra-film, blir naturligtvis allt bra till slut. Gud tar kommandot, och på kuppen har Bruce blivit en bättre människa. Han har lärt sig att inte alltid sätta sig själv i första rummet, att lyssna, och att lita på Gud.

Poängen jag vill komma till är ju att Bruce började lyssna till Gud, och blev medveten om hur Gud lyssnar på honom. Och genom det lyssnandet blev också Bruce till slut medveten om vad som var allra viktigast i hans liv.

I dagens evangelietext går en man ut och hittar en skatt i en åker. Han gömmer den igen, för att sedan köpa åkern med skatten. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss. Kanske det är det perfekta plagget jag har hittat i affären, och det enda som är kvar i min storlek. Då gömmer jag det någon annanstans, för att sedan återvända när jag har pengarna. Har ni också gjort så? Vi har ju sällan möjligheten att köpa hela affären, men nog gör vi vad vi kan, med våra resurser, för att försöka säkerställa att vi faktiskt kommer få tag i det där plagget eller vad det nu än kan vara. Tänk då om det är någonting än mycket mer värdefullt. Det absolut mest värdefulla som finns, någonting du inte ens kan tänka dig att leva utan. Vad är det värt? Hur mycket är du beredd att offra för din skatt?

Bruce offrar till slut sin karriär för att vinna tillbaka sin självrespekt och sin flickvän. Inte för att Gud kräver det av honom, utan för att Bruce inser att just karriären är det som står mellan honom och flickvännen och självrespekten.

Skatten i åkern visar på att Guds rike är inom räckhåll för oss alla. En del snubblar närmast över det, kanske föds in i tron, medan andra får kämpa och söka länge, som köpmannen med sin pärla. Vägen till Gud är olika för oss alla, och hindren likaså. På ett annat ställe i Bibeln säger Jesus att himmelriket finns inom oss. Skatten och pärlan bär vi redan på, men ska vi hitta fram dit krävs det att vi lyssnar på Gud. Vad hindrar just mig från att finna Guds rike? Fråga, och du ska få svar. Sök, och du ska finna.

Det kan bli obehagligt att lyssna på och följa Gud. Konsekvenserna för en del av apostlarna, Jesus lärjungar, blev svåra. En del av dem ställdes inför rätta, och vissa dödades för att de följde sin tro. Så är det ännu idag på många ställen i världen. Här i Sverige är det ovanligt att lida för sin kristna tro, men visst förekommer det mobbning eller förlöjligande. Det kostar på att följa. Men alternativet är inte bättre det. Att leva i en lögn, att tvingas stå för något som inte är en själv, är i längden outhärdligt. Som Visheten, ett annat namn för Gud, säger i den gammaltestamentliga texten: Den som försmår mig skadar sig själv.

Det som är mest värt i hela världen, i hela livet, är också värt allt. Det är värt att kämpa för. Det är värt att bli retad för. Och det värdefulla för oss, det är Gud, och Guds rike. För Gud, däremot, är detta mest värdefulla vi, barnen, och oss gav Gud sitt barn, Jesus. Gud lyssnade, och förstod vad som behövdes, och sände Jesus så att också vi kunde lyssna till Gud. Och Jesus berättade om himmelriket, vårt hem hos Gud. Den skatten bara väntar på att du ska finna den, Visheten ropar efter dig. Sök, och du ska finna. Och skattjakten, den börjar här och nu.

17 e 3 "Rik inför Gud"

Är våra liv och evigheten ett nollsummespel? Tar de ut varandra? Abraham förklarar det så enkelt för den rike mannen: du hade det bra under livet, alltså blir ditt efterliv inte särskilt festligt, medan Lasaros, som levde i elände och smärtor, får sitta vid honnörsbordet. Enkelt, orsak och verkan. Det är bara att gratulera Lasaros, och all de som lider som honom. En dag ska de få sin rättmätiga belöning, och vi andra… ja, vi får väl se till att leva ordentligt här och nu, tids nog kommer evigheten med lågorna.

Men det stämmer ju inte. Var tog nåden vägen? Förlåtelsen och kärleken, alla de där sakerna vi pratar om hela tiden här i kyrkorna. Abraham lägger fram en enkel karma-tanke, det du sår får du skörda, och så blir Guds logik i hans tolkning skrämmande konsekvent. Och ingen räddning går att få för den som inte levt i smärta och pina. Men det stämmer ju inte.

Gud kan rädda alla. Och det finns förlåtelse för i stort sett allt. Jag brukar tala om för konfirmanderna att det finns en chans att till och med Hitler är i himlen. De har svårt att acceptera det, för att vi människor är konstruerade så att vi alltid söker rättvisa. Och det straff Hitler inte fick i livet, önskar de att han fått efteråt i alla fall. Kanske där bredvid den rike mannen i lågorna.

Men verkligheten är inte ett nollsummespel. Guds rättvisa är inte vår. Det går inte att vandra omkring och påstå att alla rika människor kommer att komma till helvetet, och att alla fattiga kommer till himlen. Den här berättelsen handlar inte om det.
Inte heller är den en enkel illustration av hur människor som handlar illa kommer få betala för det, eftersom det inte står någonting i texten om att den rike mannen skulle vara ond, eller att Lasaros skulle vara god. Den enda antydning som ges oss är att Lasaros inte ens får resterna. Inte ondskefullt, på sin höjd själviskt. Men är det värt en evighet av fördömelse?

Men det finns en bakgrund till denna berättelse. Jesus har just diskuterat rikedom med några fariséer som var ganska intresserade av status och ägodelar. För dem, liksom för många ännu i vår tid, var rikedom ett tecken på Guds goda vilja. Den det gick väl för på jorden var välsignad av Gud. Framgångsteologi. Men återigen, påminner oss Jesus, stämmer det inte. Det finns ingenting som säger att en rik människa är mer rättfärdig än en fattig. Nej, till och med en utfattig och blödande tiggare kan vara mer rättfärdig än den rike.

Guds logik är inte vår logik. Vår räddning ligger helt och hållet i Guds händer. Det handlar inte om att njuta av alla gåvor vi har fått, inte heller om att upphöja fattigdomen till det enda ideal Gud eftersträvar. Det handlar om att kasta sig på Gud.

Oavsett om du är fattig eller rik – lita på Herren.
Är du kvinna eller man – sätt din lit till Gud.
Ung eller gammal – förbli i Gud.

För i Gud finns allt vårt hopp. Vi kan inte förlita oss på jordiska ägodelar, en dag vissnar de bort, vittrar de ner. Hur rika vi än är dör vi alla till slut. Och kanske är det detta som är den rike mannens misstag. Pengarna hade skyddat honom hela livet, ingenting hade drabbat honom; ingen sjukdom, arbetslöshet, utsatthet. Han hade aldrig känt behovet av Gud. Men när döden kommer, de onda dagarna nalkas, betyder allt det där ingenting. Det går inte att köpa sig fri från den. Och när stödet rycks bort, då blir fallet hårt.

Lasaros, däremot, hade ingenting. Ingenting att hoppas på, ingenting att bli besviken på. Ingen spargris att sätta sin lit till. Han hade ingen utom Gud. Dörrarna var redan stängda, sångrösten mist sin klang. Och Lasaros tänkte på sin Skapare, både i sin ungdom och på sin ålderdom. Och han stod frimodig på domens dag, för han var inte rädd. Kärleken hade fördrivit rädslan.

Så där är de, Lasaros och den rike mannen. Skilda åt av en avgrund. Abraham deklarerar att ingen kan ta sig över, varken dit eller tillbaka, och den rike mannen är dömd till en evighet i lågor. Men det är på väg att ändras.

Ännu vandrar Jesus i texten idag på jorden. Ännu har inte klyftan mellan människa och Gud slutits, ännu finns såret som skiljer jorden från himlen. Det gamla förbundet haltar, men Guds plan har satts i verket. Snart ska Jesus stiga ner i dödsriket och där rädda även dem som gått före, snart är Kärlekens förbund instiftat i måltidens vin och bröd. Snart gör Jesus döden till en parentes, och evigheten till ett hem hos Gud.

Tänk på din Skapare i din ungdom. Tänk på din Skapare i din ålderdom också. Gud söker dig. Var inte rädd. Kärleken fördriver rädslan, och Jesus Kristus är den som läkte världen tillbaka till Gud, så förbli i den kärleken.
Lasaros ligger framför våra dörrar ännu. Han är hungrig ännu. Den som inte älskar sin nästa, kan inte älska Gud. Och vår uppgift, vårt bud, är att älska, med handling och sanning. Res honom upp. Förbind hans sår. På det sättet är du med och skottar igen den gapande klyftan.

Guds logik är nåd, och bara nåd. Och i det finns allt vårt hopp.

Predikan 14 söndagen efter trefaldighet ”Enheten i Kristus”

Jag har två pappor. Eller så har jag bara en.
Jag har en mamma. Och så har jag en till.
Jag har en och en halv syster, eller rättare sagt två. Eller en halv miljard.
Och bröder, det har jag inga. Inga alls, utom den halva miljarden.

I detta kan jag finna näring. Här kan jag finna upprättelse. För att det gör ont. Men här finner jag läkedom. Men tills jag är hel, kommer det göra ont.

Och ni vet hur det är.
Jag talar om familjer.
Ni vet.

Mamman som en dag lämnar radhuset, barnen och maken utan att se tillbaka. Och hon som stannar och går ut och gungar med ungarna fastän Bolibompa har börjat.
Pappan som jobbar för mycket och dövar det dåliga samvetet med alkohol. Och han som med överfyllt hjärta vakar vid lilltjejens säng mitt i natten bara för att se henne andas.
Den äldsta systern som barrikaderar sig bakom en mur av duktighet. Där bakom sörjer hon sin ensamhet och märker sina armar för att i alla fall känna. Och hon som gråter av glädje och stolthet när lillebror vinner sin första simmedalj.
Den yngre brodern som revolterar tills han inte längre kommer ihåg vem det var han drömde om att vara. Och han som kryper ner i föräldrasängen ännu som åttaåring, för att de monster som han vet inte finns inte ska kunna ta honom.
Slagsmålen, grälen, den iskalla tystnaden. Glädjen och värmen. Den orubbliga lojaliteten och sveken.

Ni vet. Familjer.

Lyckliga emellanåt, dysfunktionella ibland. Det är vi, en stor familj, delad.

Delad av århundraden av hat, missförstånd, girighet och vanlig enkel dumhet.
Vi är syskon för sårade för att ens prata, vi saknar våra föräldrar. Vi är barn som misshandlats av förlusten av hopp.
Och så bär vi vår smärta med oss. Vi bär det stolt, klär oss i den som ett tecken på identitet. Ibland spikar vi upp den på diverse portar, ibland fyller smärtan, den stolta smärtan, insändarsidorna i Kyrkans tidning och Svenska dagbladets debattdel. Spåren av smärtan kan följas över hela Internet. Den kristna familjen, kristenheten. En delad familj.

Och vi skrattar åt våra systrar och bröder som talar i tungor. Vi skakar på huvudet åt dem som kämpar för att få röra vid en påvlig ärm. Vi tar avstånd. Vi aktar oss för att använda en del infekterade ord, sådana som Jesus, eller frälsning, eller mission, så att ingen ska tro att vi är som de där andra, de tokiga kristna. Våra förvirrade syskon. Och så bär vi smärtan vidare, utan att låtsas om att vi haltar.

Missförstå mig rätt, jag älskar att vara en del av Svenska kyrkan. Jag sökte både här och där, och här landade jag, här är jag hemma. Och jag tror helt uppriktigt att denna vår kyrka är rätt ute i så mycket, jag är stolt och glad. Men hur ska jag, hur ska vi som delar känslan av att vara på rätt plats, då kunna acceptera att det finns andra, våra syskon, som inte ser det på samma sätt? Hur kan jag se syskonskap och inte syskonrivalitet?
För Jesus säger oss att vi ska vara ett. Inte som ett. Ett. En familj. Och ändå, vad världen ser är inte enhet. Vad vi visar är käbbel, småsinthet, smärta. Och det gör ont.

Jesus säger att han älskar mig. Rakt igenom århundraden av redigeringar och kanoniseringar av skrifter. Han älskar mig. Och han älskar dig. I den kärleken är vi ett. Förenade av Gud, vi andas samma luft. In i mig, ut ur mig, in i dig, ut ur dig och in i nästa. Som livsanden ur Guds mun andas vi samma luft, och vi är ett. Vi har samma uppdrag. Och där är vi ett.

Det syns inte utanpå. Kyrkorna med sin olika arkitektur och församlingssyn står kvar. Det är vi som ska förändras. För den här texten, det här fantastiska evangeliestycket i all sin klurighet, det talar inte om ekumenik. Det talar om familj. I all sin härlighet och trasighet. Det är vår familj, syster och bror. Vi delar luft, vill du också dela mitt uppdrag? Vi delar förälder, kom dela mitt liv.

För Gud älskar dig, och kallar dig ut i världen, för att berätta för dem som kommer till tro genom dig. Säg dem, syster eller bror, berätta, ge dem Guds ord:

Jag är din mor och din far.
Jag är din bror och din syster.
Jag är kärlek och helighet.
Jag är i din sårade stolthet och dina misstag.
Jag är i din dansande glädje.
Jag är den som är och var och ska komma.
Jag är i dig och runtomkring. Jag är himmel och jord.
Och jag gör er till ett.
Jag gör er till ett i min avbild. För att jag älskar er med hela mitt hjärta och hela mitt sinne.
Hör detta – jag är Gud. Och jag älskar dig.

Berätta, syster och bror. Berätta för dem du möter. Se dem, se mig, i ögonen och ge dem Guds ord. Du är en profet. Och vi är ett.

Sermon on the 14th Sunday after Trinity (from the preaching conference)

John 17:18-23
As you have sent me into the world, so I have sent them. And for their sakes I sanctify myself, so that they also may be sanctified in truth.
I ask not only on behalf of these, but also on behalf of those who will believe in me, through their word, that they may be all one. As you, Father, are in me, and I in you, may they also be in us, so that the world may believe that you have sent me.
The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me.
This is sustainment. This is nourishment. Knowing this makes it all alright.
But the hurt does not go away.

/Talk about different ways families can be dysfunctional…/

We are a family divided by centuries of hate, misunderstanding, greed and simple stupidity. We are siblings too hurt to talk, mothers and fathers absent. We are children abused by loss of hope.

So we bring our hurts with us. We carry our differences proudly, wear them like badges on our different robes and albs. Sometimes we write them with bold letters on our church bulletin boards, other times we badmouth each other all over the Internet. The Christian community. A family divided.
You know it all…/different ways to create/sustain differences/

For me, being Church of Sweden Lutheran, is so important, a decision so major in my life, that I cannot let go of that sense of rightness. I really do believe we got it right. How then do I meet another? How do I acknowledge her sense of rightness? How do I see sisterhood and not sibling rivalry?

And yet. Jesus tells us we should be one. Not as one. But to the world, we are not. And among ourselves, we find it so hard to acknowledge that unity.
How then can I say that this is nourishment?

Because Jesus tells me he loves me. And he tells me he has sent me into the world. Straight through centuries of editing and canonizing, Jesus talks to me. And just like he talks to me, he talks to you. Because we, sister, are one. One in the Spirit, one in vocation, one in womanhood and humanity. We breathe the same air.

This is not a text about ecumenism. It is a text about family.
It’s not about structures merging, it’s about breathing together, living together.

So there. This is sustainment. We are to become one, because the Lord God already is in us. We already are one, because Jesus loves us. And we are called to go out in the world.

So tell them this, sister, because these are the words of God, through you, the prophet:

I am your sister. I am your mother and daughter. I am in your wounded pride and your failings. I am in your dancing joy. I am the one that was and is and shall be. I am in you and all around. I am heaven and earth. And I join you together. I make you one in my image.
Because I love you with all of my heart, with all of my mind.
Know this. I am God. And I love you.

Tell them this, sister. You are the prophet. And we are one.

Predikan 4e3 Att inte döma 080615

Jag är en synderska. Ja, det är sant. Jag syndar hela tiden. Det är till och med för ofta, och för mycket, för att räkna upp här. Det är bara att konstatera att jag inte lever som jag lär, och inte som Jesus lär. Det svider, kliar, irriterar och gör ont.
För jag tror inte att jag är ensam om att vilja vara god och ren.

Jag vet inte hur många gånger jag har bett i den där aftonbönen som alltför ofta blir lite slentrianmässig, att jag ska få Guds hjälp att bli den där perfekta, helgonliknande varelsen som lever efter Guds vilja, ser alla människors behov, älskar andra som mig själv. Det är bara det att när jag somnat i någon slags from förhoppning om att det kanske ska bli annorlunda i morgon, vaknar jag ändå i själviskhetens klor.
Jag sätter mig själv, och mina önskningar, först hela tiden. Och visst, nog är jag medveten om det, men det gör det inte särskilt mycket bättre. Ibland ångrar jag inte ens mina handlingar eller tankar.
Usch. Varsågoda, här är jag. Den som lovade i sina prästlöften att vara en herde, en förebild, står här och berättar om sin uselhet, och samtidigt blir också detta någon slags stolthetsgärning, ett sätt att dra uppmärksamheten till mig, mig, mig.

Så jag vänder förstoringsglaset utåt istället. Som så ofta förr. Det känns lite bra att se på alla andra och veta att de är lika dåliga som jag, eller kanske ofta ännu värre. Oj oj oj, vad de festar, bedrar sina älskade, begår brott eller ljuger. Sådan är i alla fall inte jag. Och så känns det bra en liten stund till. Ända tills samvetet börjar gnaga en smula igen. Och då står jag där med valmöjligheten igen – se på mig själv, eller se på andra? Min hand tvekar över kikaren, men som så ofta förr plockar jag upp den och riktar in den på någon vän eller bekant. Oj oj oj, som den personen maskar på jobbet, eller behandlar sina barn nonchalant, eller…

Men jag är en synderska. Det är mig jag borde bekymra mig för. Men ofta bara skrattar jag bort det, bagatelliserar. I jämförelse är jag en bra människa, och jag behöver inte ens jämföra mig med de stora skurkarna som Hitler eller Saddam, jag är till och med rätt bra i jämförelse med den där direktören eller läraren som fuskar med tv-avgiften. Synd då att samvetet fortsätter gnaga.

Vad ska man då göra? Jag har försökt med bedjandet och med reformerandet, men det är bara att inse, jag blir nog aldrig ett helgon. Det kanske är dags för ännu en insikt – jag är faktiskt rättfärdig också. Jag är redan räddad. Jag är redan frälst. Där på korset, år 33. Då när min Gud valde att ta på sig allt och dö för mig och för dig. Inte för att han måste, utan för att han ville. Inte för att det var någon slags plikt, utan för att han älskar oss. Därför är jag hel och ren, förlåten och gjord rättfärdig. Alltså förlåten, och given tillgång till himlen och Gud. Det hindrar inte att jag är en synderska också, det gör inte att jag behöver förlåtelsen mindre. Snarare tvärtom, jag behöver den mer när jag äntligen insett hur det ligger till. Jag är i grunden kapabel till såväl ont som gott och alltför ofta väljer jag fel. Jag är synderska och rättfärdig.

Kampen är inte över. Den måste stås ut med varje enskild dag. Jag låter tankarna komma, och tränger bort dem. Jag biter igen runt de hårda orden, jag ler istället för att fräsa. Och mina kollegor här ler säkert också, de känner mig och vet att jag inte är ett lamm. Kampen är inte vunnen, och vem vet om den någonsin kommer vinnas. Jag är en människa, kapabel till stora och underbara ting, men också till sådant som ger den bottenlösaste förtvivlan och hopplöshet. Jag är människa, skapad till Guds avbild, men i allt strävande att vara en avbild av någon annan, efter den andra människa, eller i alla fall idén om en människa, jag för tillfället avgudar. Jag är människa, och därmed Guds barn, och Guds syster. Och jag är gudaskapad, och dras ändå till mörkret som en fluga till ljuset.

Och detta gäller även dig. För vi är lika, du och jag. Lika som de syskon i Kristus vi är, som tvillingar födda ur samma ägg, enäggstvillingar från samma gudomliga livmoder. Vi är ett i Kristus, lemmar i hans kropp, och därför svaga själva men tillsammans kan vi leva i att vara avbilden av det som inte kan avbildas, nämligen Gud.

Så därför, syster eller bror, vill jag inte längre döma dig. Jag kan tänka mig att hjälpa dig ta ut den där flisan ur ögat, om du kan tänka dig att hjälpa mig dra ur min bjälke. Vi är blinda, men tillsammans kan vi se. Tiden är inne för att vända förstoringsglaset inåt, mot oss själva och vår relation till varandra och Gud. Tiden är inne för att sluta döma, för vi är alla dömda och frikända, döda och levande. Vi är alla värda allt och inget. Och endast Gud har rätten att döma oss. Enbart Gud. Och Gud lurar man inte, hur mycket vi än levt i självbedrägeri och självgodhet. Gud vet, vi är syndare alla, men tack och lov, kära vänner, vet Gud också att vi är gjorda rättfärdiga. Platsen i himlen är din, om du vill ha den, men den kostar dig din själviskhet, din ovilja att se klart, din egenrättfärdiga upplevelse av tro som något du kan välja eller vraka. Nej, Gud har bruk för dig. Gud vill skapa i dig ett nytt hjärta och en ny tanke, Gud vill att du ska vara allt det du en gång drömde om, och allt det som du har givit oss. Gud vill. Vill du?