Vi delar samma erfarenhet.
Vi har älskat, och förlorat. Vi har störtats ner, kastats ner i sorgens djupaste avgrund, och fruktat att vi aldrig någonsin kan ta oss upp. En del av oss kanske fortfarande är där.
Vi har delat, och delar säkert än, skräcken för ensamheten, för sorgen, för natten. Den rädsla som präglar så mycket av våra liv, och som vi vet är välgrundad. För förr eller senare förlorar vi någon vi älskar, och skräcken blir verklig.
Vi delar samma erfarenhet, om än den aldrig kan vara exakt samma. Sorgen finns i allas våra liv. För en del av oss här är den rå och ny, för andra har den blivit en del av livet sedan många år. Vi har förlorat olika människor, och sorgen efter en är aldrig riktigt samma som sorgen efter en annan. Men erfarenheten, den delar vi.
Jag har ett armband som jag bär i stort sett varje dag. På det är skrivet ord av en engelsk medeltida mystiker vid namn Julian av Norwich. Där står: All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra, och alla slags ting ska bli bra. Det är ord jag behöver höra. Ofta och mycket. Allt ska bli bra.
Även om vi sörjer nu, kommer det bli bra.
Även om vi är rädda nu, kommer det bli bra.
Även om vi är ensamma nu, kommer det bli bra.
Kanske inte i morgon. Kanske inte om ett år. Men det kommer bli bra.
Det är kanske inte lätt att ta till sig. Det tål att upprepas. Därför bär jag armbandet ofta. Jag behöver upprepa orden, för de tål att upprepas. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra.
Samma budskap ger oss Jesus.
Ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädda. Ingen av er är glömd av Gud. Var inte rädda. Allt ska bli bra.
I vår rädsla, i vår ensamhet, i vår natt finns det en som delar vår erfarenhet. Fullt ut, för han är med oss. Han som känner till och med hur många hårstrån vi har på huvudet. Han som känner oss utan och innan säger till oss att vi inte behöver vara rädda. Han vars käpp och stav leder oss. Våra rädslor delas av den som inte behöver frukta någonting, och vi är lovade att allt ska bli bra.
Vi delar samma erfarenhet. Vi här, och bibelns människor, och alla de där emellan. Sorgen ser inte likadan ut, men rädslan och övergivenheten går som en grå tråd genom historien. Att leva medför att förlora. Att leva medför saknad. Att leva innebär att vandra i den mörkaste dalen om och om igen, såväl som att värmas av sol och ljus.
Här, i den mörkaste dalen, är det kallt och ensamt. Här, i den mörkaste dalen, härskar rädslan och oron. Djupast ner i förlustens mörka dal, verkar det inte finnas en väg upp.
Sorgen lägger sig som ett dunkel runt omkring.
Men med Herren som vår herde finns det ett slut på saknaden. Längtan tar över. Från tron att vi aldrig mer ska ses, till vissheten om att vi en dag ska mötas igen. Inte saknad, längtan.
Längtan efter Herrens hus. Längtan efter livets vatten. Längtan efter att rädslan ska ta slut. Och framförallt, längtan efter de älskade.
Paulus skriver: ”Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.”
Vi har hoppet. Vi har förvissningen. Låt saknaden vändas till längtan, för en dag ska vi få bo i Herrens hus. En dag ska smärtan och sorgen och tårarna vara över. Där finns ännu en erfarenhet att dela, en att längta efter. Allt ska bli bra, och allt ska bli bra och alla slags ting ska bli bra.
6 comments:
Det är en fin predikan du skrivit med hoppet som ledstjärna. Vi har alla förlorat nära och kära men bara för en tid, för vi kommer ses igen.
Jag vill inte verka som en glädjeförstörare men förutsätter inte detta att alla människor kommer till himlen? Gud har nog på ett eller annat sätt gett oss alla en chans i livet. Men är det inte upp till oss att säga ja eller nej till den?
Tack!
Visst behöver vi säga ja eller nej. Nu predikade jag ju till de som samlats i en kyrka, och där förutsätter jag att folk har sagt ja till Gud på ett eller annat sätt. Skulle det vara så att det satt en och annan nej-sägare där var det ändå inte det rätta forumet för att tala om var de hamnar...
För övrigt tänker vi oss ju att de döda vilar än så länge. När tiden kommer blir de uppväckta och 'dömda' (sedan är det ytterligare en intressant fråga att fundera över när den tiden är, eller om den inträffar hela tiden, eller...men det samtalet tar nog sina modiga timmar/dagar/livsår). Jag har mycket svårt att se att någon i det läget säger nej.
Hur tänker du?
Även om de församlade med stor sannolikhet sagt "ja" till Kristus behöver det inte betyda att de som gått före hade sagt "ja". En fråga som jag tänkt mycket på är om man kan säga "ja" till Kristus utan att vara medveten om det. Vad tror du om det?
Det där med tid är en knepig fråga eftersom det är en sak vi upplever. Om vi inte existerar efter att vi dött för att sedan existera igen efter att Gud uppväcker oss på yttersta dagen kommer vi nog uppleva att yttersta dagen kom direkt efter döden. Men det kommer också de som levde för tusen år sedan eller de som lever om tusen år. Hur mycket tid som sedan gått i verkligheten är svårt att säga eftersom tiden enligt Einstein går olika snabbt i till exempel ett svart hål och på jorden.
Spännande frågor är det, eller hur!
Kan man säga ja utan att veta det? Hm. Någonstans tänker jag nog ändå att ett medvetet ja är viktigt. Fast frågan är om det är en förutsättning för frälsning? Jag tänker att det medvetna jaet har störst betydelse för mitt liv här på jorden, för mina beslut och relationer, medan Gud kan rädda även utan det.
Sedan tror jag ju inte att helvetet är en plats av eld och elaka smådjävlar, "bara" en plats utan Gudsnärvaro, och därmed outhärdlig för en troende. Är den outhärdlig för en icke-troende? Kanske det. Men om man tänker så att det är en "gudlös" existens blir det lättare för de som är icke-troende att välja den vägen.
Och ja, visst kan det vara så att de döda inte sagt ja. Men som kyrka bör vi nog räkna med att de som är medlemmar har sagt ja, mer eller mindre tydligt. Att begrava med en gudstjänst blir ju märkligt annars. Ja, till och med i begravningsgudstjänsten förutsätter vi ju att den vi tar avsked av går till Gud, dvs har sagt ja på något sätt.
Om Gud finns eller inte kan vi nog aldrig veta utan vi måste tro. Men man kan ställa sig frågan hur mycket Gud påverkar vår värld. Bevisligen är det så att världen är som den är oavsett om Gud ingriper ofta eller inte alls. Om vi trodde att Gud var frånvarande men sedan kommer fram till att Gud ingriper ofta förändras inte mycket mer än vår inställning. Gud fortsätter nog att handla/inte handla på samma sätt som tidigare.
Om Gud handlar både för troende och icke-troende betyder detta att båda kommer lida ungefär lika mycket av Gudsfrånvaron. På samma sätt som att båda skulle lida av att sjukvården försvann. Det kvittar om tror att den existerar. Den hjälper oss oavsett.
Jag är nog själv av tron att efter livet dör vi och de "rättfärdiga" (vilka de nu är) förblir döda till yttersta dagen. Säger man nej till Gud säger man också nej till det eviga livet. Endast en icke-existens gör att man är helt separerad från Gud. Helvetet är som ett hål. En brist av något som existerar och inte en "plats".
Jag kan själv inte riktigt få ihop Guds nåd med helvetet på något annat sätt. Hur tänker du?
Jag ligger nog väldigt nära dina tankar egentligen. Det är svårt med balansen mellan nåd och de mycket tydliga orden om helvetet. Men tomheten är ju på något sätt Guds motsats, och därmed rimligt att tänka sig som "helvetet".
Post a Comment