Avskedspredikan Bryssel 2014-10-26 (19 e 3)

Den där lame mannen, det är jag.

Hur många gånger har jag inte varit förlamad, och blivit buren till Jesus? Orörlig av sorg, handlingsförlamad av rädsla, stel av blyghet eller stolthet. Jag har varit långt borta, jag har varit oförmögen att vända om, och jag har blivit buren.

Och det finns många anledningar till att det är och har varit så. En del av dem är yttre, andra inre. En del är kända, och andra bär jag djupt i de hemliga skrymslena i mitt hjärta.

En del sorger för oss närmare Jesus, gör våra hjärtan mjukare och mer mottagliga för nåden. Andra, och kanske är det vanligare, gör våra skal hårdare, våra hjärtan mer tillslutna och får oss att inte längre våga lita på Guds kärlek. Förlamade av skuld och skam och rädsla och sorg och hat och trötthet och besvikelse.

Stela, oförmögna att rädda oss själva.

Där har jag varit.

Och ni, flera av er, har burit mig.

De vänliga orden, glädjen, omsorgen. Oftare från oväntade håll än de förväntade. Några av er har vuxit till att bli vänner av den där sorten som utan att tveka böjer sig ner och lyfter och bär, ända fram till Jesus. Flera av er har utan att tänka på det varit de som bryter upp taket när dörren varit för trång. Det finns inte bara ett sätt att komma till Jesus, och när smärtan är stor kanske inte dörren är vid nog. Och visst har det hänt, mer än en gång, att smärtan har varit stor.

Men till slut är ändå glädjen över er större.

Jag skulle kunna nämna er vid namn, men ni vet ändå. Jag skulle kunna lyfta upp er som trons hjältar, för det är ni för mig, men då skulle kanske ingen bära er nästa gång ni behöver det. För ni, liksom jag, är i behov av att bäras ibland. Så era namn förblir i mitt hjärta, viskade i tackkramar och nattliga böner. Gud vet.

För det här med att vara kyrka handlar om att bära, och att bli buren. Alla vi trasiga människor, alla vi som förlamas av sorg och rädsla, alla vi som inte tror att vi tror rätt eller tillräckligt, alla vi som inte ens vet om vi tror. Alla vi som fått smällar av livet, som undrar om det ska vara så här, vi som förtvivlar över världens tillstånd eller förtvivlar över vår egen likgiltighet. Alla vi är burna av andra. Det känns säkert oftast inte så, och kanske är det för att vi sluter vår smärta inom oss och istället bär allt det som är gott som en rustning och skydd, för att ingen ska se eller ana, och då är det svårt att ens erkänna behovet av bärhjälp.

Men vi har det alla, tro mig. Ingen av oss är helt hel. Inte de fint påklädda människorna bakom altaret, inte den kostymklädde byråkraten eller den galaklädda biljonärskan. Inte villaägarna, inte fotbollsstjärnorna. Och vi behöver alla varandra.

Det finns de som tror att måttet på en lyckad församling är hur många barn som finns i barngrupperna eller hur många kanelbullar som säljs varje vecka.

De har fel.

Inte heller avgörs en församlings eller kyrkas framgång genom medlemskapssiffror, lyckade basarresultat eller ens genom hur många gudstjänstdeltagare den har.

Och det här är viktigt, viktigare än någonting annat. En församlings framgång mäts i huruvida du känner dig buren där, om du kan vara öppen nog att låta de andra trasiga människorna där bära dig till Jesus, precis som du bär dem. Om en församling är ett fyrtorn av hopp för en enda människa, då är allt vunnet. Men så snart det upphör att vara målet, upphör den församlingen att vara en nådens plats.

Så, mina kära, älskade vänner. Bär varandra, och låt er bli burna. Var vaksamma på sifferhysteri och verksamhetsbesatthet. Var en plats där himlen reflekteras i hur ni talar om varandra och är med varandra. Visa tålamod, ge varandra en andra och tredje och sjuttionde chans. Smärta och sorg kommer att komma, och lycka och glädje likaså. Sätt Jesus i centrum, och skratta och gråt.

Detta är en plats där jag har gråtit mycket. Det är en plats där jag har skrattat ofta. Här har jag trasats sönder, och här har jag burits. Det är dags att ta min säng och gå, bort från er som burit mig, men aldrig att jag kommer glömma.

Jesus, hoppets herre, han som har valt dig och mig, vare med er alla. Han bär er. Bed för mig, som jag ber för er. Amen.

Predikan Mikaeli 2014-10-05 Bryssel

Alldeles ensam. Alldeles, alldeles ensam.

Överväldigande, förkrossande ensam. Överallt mörker, tystnad, tomhet. Det spelar ingen roll, inte längre, varför. I mörkret, i ensamheten, känns det förflutna, allt det som ligger bakom, så oviktigt, och så långt borta. Allt är bara nu. Obarmhärtigt nu. Framtiden finns inte ens, svävar som en omöjlighet långt bortom det fattningsbara. Här och nu finns bara ensamheten, tystnaden, mörkret.

Kommer det någonsin vara annorlunda?

Där i mörkret gör sig frågorna och tvivlen påminda. Där i mörkret finns inga svar.

Det är inte mycket i Jakobs berättelse som antyder något slags djup eller någon slags ånger över vem han är och de val han gör. Han är en manipulativ maktmänniska, en fuskare, en kvinnokarl. Visst har han fostrats så, men ingen av oss är slavar under vår uppfostran. Jakob är ingen trevlig karl.

Och ändå undrar jag. Vad rör sig i honom där han är på flykt, mitt i natten, alldeles ensam? Ångrar han sig? Känner han tyngden av sina egna val, eller är han mest fylld av vrede över brodern som vill hämnas? Är ensamheten värre för att det är han själv som orsakat den?

Den där ensamma platsen. Har du varit där? Har det känts som att din kudde är av sten, som att allt runtomkring dig är mörker, som att det inte finns någon som hör eller ser dig?

När det är som allra mörkast blir ljuden starkare. Susandet i öronen, hjärtslagens rytm. Andningen låter mer, kanske för mycket? När halsen blir torr och man sväljer, är det som en jordbävning av ljud. Och ljuden utanför. Skiftningarna i sanden blir till hasande steg, vindens viskande till andhämtningen från en som försöker hålla sig dold.

I mörkret blir alla ljud illvilliga.

Jag undrar om Jakob var rädd?

Det finns ingenting som tyder på att Jakob blev en bättre människa efter att han mött Gud vid Betel. Vi önskar ju att det skulle vara så, att upplevelsen av Guds närvaro, förvissningen om Guds välsignelse, ska föra med sig en värdighet och godhet, men så är det inte alltid. Gud gör de märkligaste val.

Och ändå, mitt i all den irritation jag kan känna över att den hänsynslöse och själviske Jakob skulle få så många fördelar, finns också en stilla röst som påminner mig om att det är min smala lycka, också. Jag är inte vald för min stora förträfflighets skull. Hade Guds kärlek till mig varit beroende av förträfflighet, skulle jag inte fått särskilt mycket kärlek. Ingen av oss här är vald för att hen är ett sådant lysande exempel på osjälviskhet och godhet. Flera av oss är osjälviska och goda, men det är inte anledningen till att Gud älskar oss. Och ingen av oss, trots eventuell osjälviskhet och godhet, trots förträfflighet, är sådan hela tiden. Och Gud älskar och välsignar oss ändå.

Mitt på dagen, när solen lyser eller det regnar Bryssel-horisontellt.

Mitt i natten, när tystnaden och mörkret härskar över förnuft och lugn.

Älskar oss så mycket, att ljuset ändå bryter igenom. Älskar oss så mycket, att Gud sänder oss änglar för att visa att himlen är nära. Älskar oss så mycket, att framtiden är greppbar och vår.

Älskar oss så mycket, att vi får ynnesten att vara Guds änglar åt andra, när de ligger på marken med stenar som kudde och mörker som enda sällskap. Älskar oss så mycket, att vi får nya chanser, och nytt liv.

”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” utbrister den själviske Jakob. Och han grips av bävan. ”Här är himlens port.”

Här är himlens port. Här får du och jag ansluta oss till änglarnas vandring mellan himmel och jord. Här får vi ta emot förlåtelse och kärlek. Här får vi vandra ut ur mörkret, tillsammans med vår Gud, som lovat att aldrig överge oss.

Mitt i mörkret möter oss ljuset. Mitt i tystnaden stiger änglarnas sång. Mitt i ensamheten väntar Gud. Oavsett vår historia, med förväntan inför vår framtid. Alltid älskade. Alltid.

Predikan Bryssel 20140907

Får du vad du behöver för att leva?

Vad är det som just du behöver?

Jag såg en bild av ny bild av Maslow's behovstrappa en gång. Känner ni till den?

Längst ned hade någon ritat till ytterligare en nivå. Alltså det allra mest basala behovet, det mest livsnödvändiga. Och i den nivån stod det ”wifi”.

Jag känner igen mig. Både i att känna behovet av att vara uppkopplad, och att i att förväxla ett rätt så banalt behov med det som verkligen är grundläggande. Och jag tror att vi gör det hela tiden, allihop.

Nu är förstås inte den här behovstrappan, eller pyramiden, helt oemotsagd. Forskningen utvecklas hela tiden, och det visar sig till exempel att kroppskontakt är mycket viktigare än vi tror, att det till och med kan vara absolut livshotande för en däggdjursunge att inte få fysisk kontakt, även om mat och sömn ges den. Det kan nog också hävdas med rätt stor säkerhet att den som inte känner sig trygg eller älskad också är mer utsatt för livshotande psykiska sjukdomar.

Men om vi bortser från detta, just nu, har Maslow identifierat fem områden som motsvarar olika starka behov hos människor. I botten finns de grundläggande fysiska behoven: mat, dryck, sömn, värme, mm. Efter det kommer behovet av säkerhet eller trygghet. Ett hem, ett liv utan konstanta hot, en vardag med rutiner. Det leder i sin tur över till det sociala behovet. Vi är gruppvarelser, vi behöver gemenskap och närhet.

Sedan kommer behovet av uppskattning, av att bli sedd och uppmuntrad. Detta hänger ihop med självförtroende och självrespekt.

Till slut, högst upp i trappan eller pyramiden, finns behovet av självförverkligande, av att utvecklas.

Enligt teorin måste ett grundläggande behov vara fyllt innan personen kan börja ägna sig åt ett mindre grundläggande, och det säger kanske sig själv vad gäller de mest grundläggande. Innan någon har mat eller syre är det svårt att ägna speciellt mycket mental tid och ansträngning åt att spekulera över brist på uppskattning. Frågan är väl kanske för oss huruvida en av toppnivåerna någonsin blir helt avklarad, eller om vi halkar fram och tillbaka hela tiden.

Jag tycker att det ligger en del i den här modellen. Vi människor befinner oss på alla nivåerna, på olika platser i världen och under olika skeenden i livet. En liten baby har fokuset inställt på att överleva ännu en dag, det handlar i stort sett bara om att få tillräckligt med mat, värme och sömn. En flykting i Sydsudan ägnar större delen av sin dag åt att försöka få tillräckligt med mat eller bränsle. Det finns inte tid eller energi åt att ägna sig åt självanalys.

Likadant är en far eller mor i Gaza rimligtvis mer intresserad av säkerhet för hen och hens barn, än av att läsa Khalil Gibrans Poeten och utvecklas som person.

Medan vi, med tak över huvudet, hyfsat säkra inkomster, och ett visst socialt nätverk, har möjligheten att söka efter uppskattning, kan känna behovet av bekräftelse, kan bli ledsna och upprivna eftersom vi inte vet vad som är avsikten med våra liv. En del skulle kalla dem lyxproblem, och det är de i viss mån också, men inte desto mindre besvärliga för det.

I dagens bibeltext blir Jesus och lärjungarna påhoppade av fariseerna för att de arbetar på sabbaten trots att det är förbjudet. Jesus slänger Maslow i huvudet på dem. De grundläggande behoven går före de behov som har med tillhörighet och det sociala att göra. Den som är hungrig bryr sig inte om eventuella sociala konvenanser om när och var och hur det ska ätas, hen äter. Den som törstar dricker, och formen på glaset eller om skålen har utbringats spelar mindre roll.

Så, jag återvänder till mina första frågor.

Får du vad du behöver för att leva? Vad är det som du behöver?

Och en fråga till – om inte, vad hindrar dig?

Jesus säger: sabbaten, alla reglerna, alla konventionerna, alla välmenande råd, allt det där är skapat för människan, och inte människan för sabbaten. Du är viktigare än så. Plocka lite ax på sabbaten. Gud vill ge dig ditt dagliga bröd. Här, idag, och i resten av ditt liv. Bli den du är skapad att vara, sök din plats och din uppgift. Du är fri.

Det gäller dig, och det gäller oss som samhälle. Människor dör, människor lider. Deras grundläggande behov av liv och värme, av trygghet och säkerhet, kan vi hjälpa till att fylla, så att de sedan, precis som oss, blir fria att söka kärlek och uppskattning och kunna följa de drömmar de aldrig kunnat drömma förr. Sabbaten är skapad för dem, för dig, och inte tvärtom. Våra lagar och förordningar och konventioner är skapade för att skydda och rädda liv, inte för att hålla folk borta. Och fungerar inte lagarna så, måste vi ändra dem. Det är mer värt att bli upprörd över än bristen på wifi.

Det är dags att plocka lite ax, ruska om lite grann. Friheten väntar.

Predikan Bryssel 20140831

Bara två veckor till riksdagsvalet, och tonen skruvas upp hemma. Diskussionens vågor går höga, och om det inte är blockpolitik som diskuteras, så är det Svenskarnas partis demonstrationer, och de motdemonstrationer som de möts av.

Jag tänker inte stå här och berätta för er hur ni bör tycka och tänka om just motdemonstrationerna och de olika taktiker som de begagnat sig av. Vi skulle säkert kunna diskutera det både länge och väl.

Men jag tänker ägna lite tid åt Svenskarnas parti.

 

Jag och många av mina kollegor tycker att man bör avhålla sig från partipolitik i predikstolen. Men när ett nazistiskt parti, med symboler hämtade från trettio- och fyrtiotalets Tyskland, och med företrädare som gärna använder sig av Hitlerhälsningen, får tillstånd att demonstrera på svenska gator och torg, då kan jag inte tiga still.  

I Sverige har vi inte fullständig yttrandefrihet. Den är begränsad, och det är den på grund av att ledarna för vårt land, och de flesta andra medlemmar i FN, såg resultatet av ohämmad rasistisk, fascistisk och nazistisk propaganda i Förintelsens fasor. Vi har skrivit på en FN-resolution om att rasistisk propaganda är olaglig. Och ändå står de där och ropar ut sina slagord om den svenska rasens överlägsenhet.

Jag är alldeles kall inombords. De är väldigt få. Motdemonstranterna är väldigt många. Och jag vet att polisen är där för att skydda nazisternas liv, men faktum kvarstår. I Sverige idag kan en välkammad man få demonstrationstillstånd och poliseskort för att häva ur sig anti-semitism och propagera för ett nedläggande av demokratin.

Att säga sådana här saker, och att publicera dem online som jag kommer att göra, är inte längre ofarligt i Sverige eller världen. Människor som talar ut emot den ökande högerextremismen får mottaga hot, eller blir offer för våld. Säkerhetspolisen bevakar Svenskarnas parti, har bedömt dem som nazister. Och ändå får de demonstrera. Samma sorts folk som började med mindre demonstrationer här och där i Tyskland på tjugotalet, bär nu stolta fanor på svenska torg.

 

Om två veckor är det val. Svenskarnas parti kommer plocka ett fåtal röster här och där. Andra, större, invandringsskeptiska partier kommer plocka desto fler röster. Jag kan inte tiga still. Ingen av oss bör tiga still. Vi ska bli ordets görare, inte endast dess hörare. Här, idag, vid valurnorna, men också i våra dagliga liv. Det är inte mörkermakterna som ska tillåtas styra frågeställningarna. När vi ser hur vår värld fylls av människor på flykt ska vi inte fråga oss varför ingen annan gör något, utan vad vi kan göra. Vi ska vara tjänarna. När de rasistiska skämten flyger genom luften, de som legitimerar en syn på människor som olika värda på grund av färgen på vår hud, då är det upp till oss att säga till. Det är obekvämt att vara den som är tråkig och humorlös, men det är väldigt mycket mer obehagligt att höra samma ord användas när någon misshandlas eller dödas för sin hudfärgs skull. Vi ska stödja de förtryckta, inte gömma oss bakom regler och strukturer och lathet. Våra ord om människors lika värde är lika behagliga i Guds öron som hycklarnas festlarm, om de inte följs av handling.

 

Om två veckor är det val. För oss här idag är det kanske val här och nu. Din röst kan vara en röst för medmänsklighet, förändring, öppenhet och människors lika värde. Den kan vara en handling för demokrati och framtidshopp. Det är inte det enda vi behöver göra, men det är stort. Många människor har inte möjligheten att välja inriktningen på sitt lands politik. Många får inte välja vem som ska representera dem. Men vi får, och vi kan, och vi ska. För deras skull. För att inte Svenskarnas parti och deras meningsfränder runt omkring i Europa och världen ska kunna ta ifrån oss den rätten. För att de inte ska få ta ifrån någon människa hennes framtidstro och värde.

Och vi har möjligheten och skyldigheten att avkräva handling av våra politiker. De får inte lägga bördor på oss utan att lyfta sina fingrar för att rätta till dem. De får inte söka hedersplatserna och makten för sin egen skull.

Det är två veckor kvar till valet. Tonen skruvas upp, även från den här predikstolen. Det här är för viktigt för att inte tala om. Bli ordets görare också, inte endast dess hörare. Människor dör, människor förtrycks, människor jagas. Lägg din röst på ett parti och en politiker som som kommer göra allt hen kan för att Sverige ska vara ett land som är en trygghet, en tillflykt, en fyr av människokärlek när orons vågor går höga. Det är en kristen röst, en profetisk röst.

Det är en röst som tar Jesu ord på allvar.

Predikan Bryssel 2014-08-24

På kvällarna sitter jag och pillar på mitt CV. Listar referenser, utbildningar, anställningar. Vad ska vara med, vad är onödigt? På vilket sätt presenterar jag mig själv allra bäst? Hur ska jag få en potentiell arbetsgivare att förstå att jag är helt rätt?

Trycker ner tangenterna på datorn. Bokstav efter bokstav, svarta mot den vita bakgrunden. Siffror och ord beskriver en människa som hunnit med en del, men som har mycket kvar att lära. Men jag kan ju inte avslöja hur rädd jag är, hur liten jag är, hur trött jag är. Jag måste vara energisk och nytänkande och en lagspelare som ändå vågar sticka ut lite grann. Jag måste vara mitt bästa jag, för det där pappret, den där listan kan avgöra så mycket.

Någon kommer att sitta där och läsa CVt. Någon kommer att lägga det bredvid en okänds CV, och jämföra oss. Och kanske kommer jag att väga för lätt.

Jag skriver och raderar. Stirrar på skärmen. Försöker låta bli att tänka för mycket, oroa mig för mycket. Men ändå, hur det än är, är det jag eller någon annan. Jag kanske inte duger. Jag kanske bedöms som ointressant. Jag kanske blir bortvald, och jag vet hur ont det gör. Varje gång.

Ni vet också. Ni har också varit med om det.

Summan av alla bedrifter och titlar och diplom, är det jag? Är det du?

Är du dina anställningar? Är du mamma, eller sambo, eller son, eller kusin? Endast?

Är du en som knypplar, en som gråter, en som påtar i rabatter, en som löser Melodikrysset, en som drömmer om att en gång få se Paris St Germain live?

Är du en som är lättstött eller har du en hård fasad?

Eller är du, och jag, mycket mer än alltihop?

Och mycket, mycket mindre.

Jag kan se mig själv gå bredvid lärjungarna och argumentera med övertygelse om varför just jag, eller kanske min allra bästa vän eftersom det är så pinsamt att framhålla sig själv, är den som är störst i himmelriket. Jag kan höra min röst lista talanger och kunskaper. Och jag känner hur jag blir alldeles blodröd av skam när Jesus avfärdar det alltihop. Och det värker i hjärtat när jag inser att det inte finns något sätt jag kan imponera på Jesus. Det finns inget sätt som jag kan förtjäna ens en plats i hans närhet, än mindre hedersplatsen. Åt skogen med alla CVn. Han, som betyder allra mest, bryr sig inte.

Naturligtvis är det inte samma sak att söka jobb som att vara i relation. Inte med Jesus eller med någon annan. Det är inte samma sak att bli anställd som att vara älskad. Och ändå tror jag inte jag är den enda som tänker så här, för hela vårt samhälle är uppbyggt på sä här. Är det på ett sätt på ett område är det säkert likadant på ett annat. Den som misslyckas på familjefronten är säkert ingen bra kristen, eller arbetskamrat heller. Antingen är allt bra eller så är allt dåligt. En människa är antingen lyckad eller misslyckad. Och den förrädiska rösten inombords viskar att de lyckade rimligen måste vara störst även i himmelriket.

Men jag är en av de misslyckade.

Jag har i och för sig en familj som jag älskar. Jag har någonstans att bo, goda och nära vänner. Jag har inte drabbats av några större tragedier, och har råd att äta båda god och nyttig mat. Jag har fötts in i en hudfärg och samhällsklass som skyddar mig från många orättvisor, och har trots att jag är kvinna inte blivit utsatt för allt för hotande situationer.

Om man tänker på allt det, är det ganska magstarkt att påstå att jag är misslyckad. Men jag, liksom alla andra, bär min del av sår och svagheter. Jag har förlorat kamper, mist vänner, gjort fel val, och jag har blivit bortvald. Många gånger. Jag har gråtit och förtvivlat, och jag har frågat mig om jag någonsin kommer vara någons val igen.

Och jag är inte ensam.

Jag ser mig omkring. Här i rummet, i vår stad och våra länder. I vår värld. Och överallt möts jag av blickarna från de misslyckade. De som inte kom längre. De som valde det överdrivna våldet. De som förlorat familj och vänner och hemland. De som inte kunde stoppa sjukdomens spridning. De som sprider hat och rädsla. De som flyr och de som jagar. Mardrömmarna har varit många under den här sommarens ljusa nätter. Och människor gråter. De väljer att gömma sig i alkoholens eller drogernas glömska. De famnar den familj de har kvar, eller söker sällskap hos en främling. Och en del orkar inte med det inre mörkret, och avslutar sina liv.

Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Det är svårt att vara människa.

Jag föreställer mig själv bland lärjungarna. Med blossande kinder och nedsänkt blick, dimmig av självföraktets tårar. Och så hör jag hans röst. Den som är minst är stor.

Varenda misslyckad själ.

Han är märklig, Jesus, men aldrig märkligare än när han väljer. De dumma och de elaka, de snåla och de slösaktiga. De alltför unga och de alltför gamla. De orättfärdigt rika, och de som är sjuka av sin fattigdom. Kom till mig, ni som är tyngda av bördor.

Vi är hans folk inte för att våra CVn är fulla av titlar och fina jobb. Våra talanger, Andens gåvor och mängden vänner på Facebook spelar ingen roll. Det är inte därför han valde oss.

Vi är hans folk för att vi är minst. Han kallar oss rakt genom våra misslyckanden och svagheter. Vi är hans folk för att vi behöver vara det. Vi är hans folk för att han vill vara oss nära. Vi är hans folk, för att endast ur vår egen sorg och smärta kan vi tala om världens brustenhet.

Det är så gåvorna kommer till användning.

Det är så vi går sjungande psalmer genom det som blev ett slagfält i sömniga Limhamn.

Det är så vi ställer oss mellan stridande styrkor i Ukraina, mellan polis och demonstranter i Ferguson, Missouri. Det är så vi firar gudstjänst varje söndag eller glömmer att göra det, det är så vi ber varje dag eller somnar ifrån bönen ännu en kväll. Som de minsta, de mest misslyckade. De mest älskade.

Sermon Poulsbo July 20 2014

When I was eleven my real father came into my life. Not the one who actually made me, together with my mom, but the one who acts like a father. Of course, my sister and I loathed him right from the start. When my mother asked what we thought about him, we snapped ”He's ugly, he's stupid, and he's Danish!”. But we soon came around, mainly because he really is a wonderful man, and also because he promised us a kitten and gave us lots of candy.

The candy giving continued on for many years. He commuted from Denmark, and every Friday he would stop by the tax-free store on the ferry boat and buy us a huge bag of Bassett's winegums. We would divide it up equally, and eat all of it, as only children can eat tons of candy without getting really sick.

After a while we got a sister. Little Maj was the whole family's darling, a funny little monkey faced baby, who grew to be a cute little blonde, and quite strong willed, toddler and child. The candy was no longer just for me and Eva, my other sister. We had to share with Maj. So each Friday we sat down after dinner, opened the bag, and began the painstaking process of dividing the candy up into equal shares. One for me. One for Eva. And one for Maj. As soon as we tried to trick her, she told on us. So she got exactly as many winegums as we did. Only, she got only green ones.

The green ones are pretty disgusting. And it took my mom ages to understand why the kid smelled so bad.

Now, the point of this story is not to make y'all fell bad for my little sister.

The point is that justice and fairness seem to be so clearcut and easy to recognize, but they really aren't. We were completely fair to Maj, she got exactly as many candies as we did, but we were actually favoring ourselves. On the surface justice, but under it not. And this, my friends, is what happens almost every time humans attempt fairness and justice.

That is what makes us confused and anxious about this text I just read.

It is one of the clearest and most well explained parables Jesus gives. There is no real room for ambiguity. There are two kinds of people: good ones and bad ones, and at the end of days the bad ones will burn and the good ones will reside with the Father. Easy peasy.

Except that this justice, this absolutely clear cut view on how things will be, risks becoming the kind of justice that gives some of us yellow and red winegums, and others green ones. But that is not God's kind of justice.

What happens if we look at what the slave suggests with other eyes?

He comes to his Master questioning how the field looks. We don't know who the slave is supposed to represent, but it is easy enough to recognize him among ourselves, even in ourselves. ”Why does the world look like this, God? Why do you allow evil people to exist?” And on a smaller scale perhaps ”Why does the church allow this or that person to come to services dressed like that, smelling like that, without ever giving, volunteering?” ”Why does the city allow those people to live here, why does the country allow those people to enter, why why why?”

And Jesus answers that in God's time, all will be set right.

It is not possible to tell evil people from good people. To root out evil, there is always the risk of collateral damage, and that, causing harm to innocents, is not God's way. God does not, ever, sacrifice some for the good of others. God does not, ever, condone the killing of innocents in the search for terrorists or enemies. There is nothing holy, or good, or God-like, or even acceptable about killing children in the name of God, safety, rules or whichever reasoning there might be. Not here, not in Gaza, not in Israel, not in Afghanistan or Ukraine or Sweden or wherever.

But because of how our world looks, we read the text in fear of the burning of the weeds, when we instead should read it with gratitude to our God who refuses to sacrifice even a single oar of wheat.

Even then, it's a difficult text. Because there is not a singe one of us here today who is without sin, and not a single one who is without virtue. We are all sinners and saints. That makes this text truly tricky, because it's so black and white, and our experience of reality is that it's pretty much made up from shades of grey instead. Even if we find comfort in the thought that God does not want to sacrifice even a tiny speck of good to uproot evil, how does that help us when we are both?

Jesus tells this parable together with a few others from a boat by the beach in Galilee. He's been walking and talking and fighting with pharisees for days, over among other things what is allowed to do on the Sabbath and what is not. Humans longing to control God and the Son of Man, setting up rules for who is holy and who is not. Jesus tells them in no uncertain words that judgement belongs to the Father and no one else. And at the same time, Heaven is reachable for ordinary people, just like a pearl found in a field or a mustard seed sown, and only God decides who goes where.

And we need not fear, because God is a judge of infinite mercy and justice. Even though this parable paints people as either weeds or wheat, there are plenty of other times in Matthew's gospel, and the others, when one who has been worthless is found worthy, when one who has sinned is forgiven, and when one who was broken is made whole.

I am overwhelmingly grateful that I am not the one on whom justice and judgement rests. The temptation to keep the red winegums to myself is just too great. I try to be better, because I know I feel better when I am just and loving. We are all created that way. But it is not on my behavior that my salvation rests.

God, who does not want to see even a single speck of good get lost, is the one who will make all evil go away. No more green winegums. No more injustice. No more war, no children lost. No more violence, no more hostility towards strangers. All the bad will go away, and the Kingdom will reign. Forever.

Predikan på Heliga Trefaldighet, Bryssel, 2014

I varje enskilt ögonblick, vid varje steg, varje andetag, följer oss Döden som en osynlig följeslagare. I våra allra lyckligaste stunder, när livet leker och själen sjunger av glädje, då står Döden bakom ryggen och väntar, tålmodigt som en jagande varg.

När mörkret sluter sig runt oss och allt är gråt, smyger sig Döden närmare. Den kalla handen sträcks ut, stryker oss över pannan, andas hopplöshet och uppgivenhet som en vind från Golgata. Döden är ingens vän, men allas närmaste.

Vi talar ibland om Ondskan med stort O. Det är den som är fienden, säger vi. Vi håller den ifrån oss, för Ond med stort O är det ingen av oss som är. Fienden är långt borta, kampen utkämpas av helgon och änglar och mytiska hjältar i länder i fjärran. Och vi lägger oss på kvällen i förvissning om att Ondskan i alla fall inte har några medkämpar i oss.

Och det är sant. Visst är det sant.

Men det är bara det att när vi tänker efter, när vi vaknar med hjärtklappning på natten, när vi smyger in i barnens rum då den iskalla rädslan kramar våra hjärtan i ett järngrepp, då är det inte den anonyma Ondskan, eller ens den ondska som har ansikte och kropp som vi fruktar.

Vår fiende är den som är allra närmast oss. Natten skalar av våra försvar, och Döden kliver fram ur rummens skuggiga hörn. Och det är så lätt, så väldigt lätt, att tänka oss hur den stjäl allt från oss. Allt som gör livet värt att leva, själva livet självt. Och den rädslan, den förvissningen är nog för att laka färgerna ur den soligaste sommardag.

För Ondskan är nästan abstrakt. Den går att hålla från sig. Men Döden, den är bara ett steg bakom oss. En för hastig sväng med bilen, ett kvarglömt stearinljus, en sjukdom som ingen kunde förutse. Och vi har alla slagits med den på ett eller annat sätt.

Det är därför Jesus kommer med Livet.

Det är därför allt som Gud gör, som skapare, som befriare, som livgivare, handlar om Liv.

Ut ur tomheten bubblade Livet fram, Gud skapade världen. I strömmar och vindar och växande obändig grönska. Livet kravlade sig upp ur de virvlande oceanerna, ställde sig på alla fyra, svingade sig från gren till gren. Livet födde Liv, i smärta och kamp, och gång efter gång fick Döden se sig besegrad. Förluster och skärande sorg lockade Döden att tro att segern var nära, men vi vårdade Livet. Gud vägrade ge upp. Om och om igen reste sig Guds älskade barn, om och om igen vände vi oss till Livet. Och när det verkade vara alldeles omöjligt att fortsätta, och vi gråtande anklagade Gud Skaparen för att ha övergett oss, valde Gud Skaparen att leva med oss.

Det handlar om Livet.

Barnet som föddes levde fullt och skänkte, som barn i allmänhet, sina föräldrar mest glädje och en del besvär. Och barnet växte och blev vuxet. Han såg och talade, rörde och helade. Han skänkte Liv till dem han mötte. Döden vandrade ett steg bakom honom. Ibland var Döden förvissad om sin seger. Den tog Guds Sons vänner från honom. Men Livet kämpade emot, gav inte upp. Lasaros klev ur sin grav. Gråten torkade på systrarnas kinder.

Inte ens när Döden tagit Sonen vann den. Två dygn fick den. I två dygn härskade Döden på jorden, i två dygn fanns ingen framtid och inget hopp.

Men Livet vann. Dess namn var Jesus.

Jesus, som gav Liv. Jesus, som delade Liv. Jesus, som sände Livgivaren.

Ja, kyrkan är fylld av Ande och Liv. Gud är nära, närmare än vårt eget hjärta. Gud är i de porlande skratten från lekande barn i kyrkans kafé, och i den varma blicken från en främling som lånar ut sin psalmbok till den sent ankomna. Gud, den heliga Anden, dansar bland bänkrader och stolar, bland kartongbitar som tjänar som sängar i tunneln vid Gare Centrale, snurrar runt champagneglasen på studentmottagningarna, och de knöliga pappersmuggarna i bedjande händer.

Döden må vandra med oss. Som iskalla fläktar sträcker den sig efter oss, men dess grepp är svagt och kraftlöst. Vi fruktar den, med all rätt. Den berövar oss det vi älskar mest, men den kan inte hålla oss isär för alltid. Livet vinner, i längden. Helig Ande, Livgivaren, binder oss samman, håller Döden stången. Hopplösheten har ingen plats när Gud dansar. Döden kan inte stjäla vårt hopp, för den är besegrad.

Det handlar om Livet. Det skapade, det befriade, det givna. Det handlar om Gud, Fader, Son och Helig Ande, och det handlar om oss. Var inte rädd. Livet vann.

Predikan 3 i påsktiden 2014 Bryssel

Häromdagen såg jag en länk på facebook, med en varning att inte klicka på den om man var känslig. Självklart klickade jag på den, och bilderna jag såg har inte lämnat mitt huvud sedan dess. Länken var till ett blogginlägg (titta inte om du är känslig!) från en renägare i Norrland, som berättade om vad som händer varje år när renarna vandrar söderut till sina sommarbeten. Deras uråldriga vandringsstråt passerar stambanans sträckning, och varje år dör renar i dussin för att de körs på av tåg. Banverket eller tågföretagen eller vem det nu kan vara som har ansvaret för det vill inte betala för stängsel eller tunnlar under rälsen. Renarna dör. Dräktiga renkor dör, nya kalvar dör, rentjurar dör. Ibland måste renarna ligga bredvid rälsen i timmar, eftersom bara vissa personer har tillstånd att avliva skadade renar.

På en bild såg jag ett renhjärta ligga på rälsen.

Orden på bloggen var fyllda av smärta och vanmakt. Människorna på bild grät. Djuren är inte bara deras levebröd, utan också så tätt förknippade med deras kultur och historia att förlusten är dubbelt så stor.

På samma sätt kan fåren sägas vara intimt förknippade med det judiska folkets historia och kultur. De var herdar. Hjältekonungen David var herde. De bar kläder av ull, och åt ost gjord av fårmjölk. Precis som de flesta av folken runt östra Medelhavet. Så när Jesus talar om får och herdar var det bilder som talade till åhörarna runtomkring honom. För oss blir det mest pittoreskt. Fluffiga vita lamm, burna på den blonde Jesus breda axlar.

Men precis som med renarna levde fåren i Palestina farliga liv. På den här tiden levde det ännu lejon i området, tillsammans med många andra rovdjur. Växtligheten var inte exakt riklig överallt, och ju mer kaotiskt och laglöst det ockuperade landet blev, desto mer riskerade fårahjordarna att bli offer för mänskliga rovdjur också. Herdarna, i sin tur, var inte längre hjältar av Davids kaliber, utan ofta män som levde på kanten av samhället, inte riktigt välsedda och ansågs opålitliga och eventuellt småkriminella. När Jesus ofta använder bilden av sig själv som herden, och oss som fåren, målar han för sina åhörare en bild av oss som hotade, och av sig själv som en som är utanför samhället, men beredd att ge sitt liv för fåren, beredd att göra vad som helst innan- och utanför lagens ram. Herdens stav kunde användas som vapen mot rovdjur och som hjälp för att dra de små lammen ut snår och klippskrevor. Idag är den täckt av juveler och ädla metaller, och bärs av biskoparna i vår kyrka, medan ledarna för våra församlingar kallas herdar. Kanske är det vi församlingsbor som är fåren då?

När Jesus motståndare, här i texten slarvigt refererade till som judarna, trots att Jesus själv och alla hans vänner och lärjungar också var judar, frågar honom om vem han är, beskriver han sig själv som herden, och hans lärjungar som fåren.

Jag vet inte hur det är med er, men jag uppskattar inte riktigt att bli kallad fåraktig. Men nog behöver jag den gode herden.

Jag behöver en som är beredd att göra allt för min skull. Jag behöver en som kan kämpa mot det onda för min skull, en som kan dra mig ut ur snaror och faror. När klippskrevorna är djupa och mörka, när törnena i buskarna river min hud, då behöver jag herden.

Jag hittade inte någon bild av Jesus som renskötare. Renen vandrar själv mesta delen av året, går längs sina invanda vägar. Så gjorde fåren också, förr. Men precis som fåret hotas renen av faror, då och nu. Fåren är numera instängda i hagar, medan renen ännu vandrar mellan betena, oskyddad av herdar och stavar.

Kanske är det så att vi uppför oss som renar snarare än får. Vi rör oss i flock, men utan yttre ledning. Vi hotas av ondska, och en del av oss drabbas hårt. Vi ropar förgäves på trygghet och ledning, och förlitar oss på att bli hörda, medan vår värld istället förminskas och begränsas. Våra hjärtan slits ut, vårt hopp krossas, och vi saknar en herde.

Men Jesus slutar aldrig tänka på oss som sina får.

Faktum är att han till slut väljer att bli ett lamm. Minst och ömtåligast, i mest behov av herden och därmed mest utsatt och övergiven. Han blir en i flocken, en av dem som vandrar i dödsskuggans dal, en av oss som förlitar oss på stavens skydd.

Men han blir renkalven som dör på spåret.

Han blir fårtackan som släpas bort av lejonet.

Guds lamm är långsammast och svagast, och den som rovdjuren omringar, precis som Jesu fiender omringade honom i templet den dagen. Precis som de väntade på att lammet skulle snubbla, väntade de på ett fel ord ur Jesu mun, och när det till slut kommer, ”Fadern och jag är ett”, plockar de upp stenarna för att döda honom. Han kommer undan den gången, men inte någon längre tid.

Så småningom är det Jesu hjärta som slits ut, när han gråter för mänskligheten uppe på sitt kors. Gråter för alla sina får och renar.

Och i gryningen, den tredje dagen, är det han som andas liv i oss alla igen. Även om vi är i dödsskuggans dal. Även om vi vandrar på Inlandsbanans räls. Var vi än är. För vi är hans, oavsett om vi uppför oss som får, renar, kor eller lämlar, och ingen, ingen alls, kan rycka oss ur hans hand.  

Doubting Thomas (2nd Sunday in Easter time 2014, Lund Cathedral)

By now you're probably wondering who this woman preaching is.

My name is Maria Bergius Krämer, and I'm the associate priest in Church of Sweden Brussels. In Belgium. So I'm an ex-pat, just like you guys, only doing my best learning French and still worshipping in my mother tongue. Sort of like here, but in Swedish.

When I lived in Sweden, however, I lived and worked in Malmö, just a few minutes away from here. I got my degree in Theology from Lund University, so this feels a lot like home to me.

I want to tell you a little about the Malmöites. Most of you live here, I assume, and may interact more or less with people from Lund. There actually are a few of those. I never really met any during my time in Lund, but I hear they exist. People in Malmö are a little bit different, at least if you go by sterotype.

The typical Malmöite is very hard to impress. The classic Malmö saying is ”Have you seen Malmö you've seen the world”, which actually is increasingly true. My husband and I once saw Crouching Tiger, Hidden Dragon, the Chinese movie, in the theater, and next to us sat a classical, middle-aged Malmöite. Every time one of the characters in the movie ran through the tree tops och jumped between roofs, he said ”Suuuuuure.”, ”Yeah, right.” or ”As if.” very loudly. It started out really annoying, but in the end we were just waiting for him to speak out against the unrealism of the film, giggling hysterically.

I imagine Thomas in today's gospel being a little like that guy.

He comes back from doing whatever it is he's been doing when the others met Jesus, and they're all fired up and happy and probably babbling and laughing from joy. And Thomas goes ”Mhm. Riiiight. I'll believe it when I see it.”

Actually, I think all of us has a malmöite inside us.

During a lot of my time in ministry I have worked with children and youth. It's super challenging, because children and youth can feel dishonesty and deception like we grown-ups feel the smell of coffee – from a mile away. They crave realness, honesty. And they work so hard on making sense of the world and everything around them, that they expect us to have done the same work.

One of the most common children's ministry things we do in the Church of Sweden is interactive theater stuff around Christmas and Easter, often referred to as Christmas or Easter walks, when children are invited to participate in a re-enactment of the Christmas or Easter story. And every year I've done this, there's this one kid that turns to me or someone else in the cast, and say ”I know you're not really from that time, you're only acting.”. Because he or she needs to make sense of it all, needs to tell him- or herself that it's all fiction.

I imagine Thomas in today's gospel being a little like that kid.

All of them want to believe, everybody seems so happy, but still he can't really get into it, he needs to make sense of it. He must have felt so alone, being the only one not believing, must have felt like he's not been let in on the secret, like he was the only one who could see the mass hysteria.

And, you know, I think we all have one of those kids inside us, too.

This believing thing is hard. Sometimes people seem to assume that people of faith believe to make life easier, but it's not. It's just as difficult living with as without faith. People of faith doubt, people of faith feel alone. People of faith ask big questions, demand answers, and sometimes, people of faith don't find them. In a way, I think being a person of faith demands even more courage than just believing in a world run by chance, because we risk so much more disappointment.

And God knows this. More, God even approves of those questions.

The Bible is full of people questioning God, raging against God, disagreeing with God and running away from God. These are the heroes of faith. They're the ones to whom nothing was given easily. They're the ones who struggled. Thomas. Job, Jonah. The Virgin Mary, Peter the Apostle, to name but a few. All of them questioned. Even with Jesus right beside you, this faith thing is difficult, and God knows this.

Thomas never got his wish. There is no account of him ever touching Jesus's wounds, in spite of what all the paintings might show. But his heart was touched instead, and he is one of the first people identifying Jesus with God. After this, according to tradition, Thomas went on to found the earliest church in India.

Your brain, your mind, is a gift from God. Using it is not against God's wishes. Some people might want you to think that questions and doubt are threats to faith, but they're not. They temper it, they strengthen it. Thomas' gift of sound scepticism allowed him to spread the gospel into places where a mere accepting of status quo might never have gone.

So don't fear your questions.

Don't fear your scepticism.

Embrace your inner Malmöite, your inner kid, your inner Thomas.

Who knows what worlds you will encounter? Who knows what hearts you will touch?

Predikan Brödsöndagen 2014

Det är dags för storteologin, vänner. Texter som den här har startat krig och fått människor brända på bål. Det är texter som den här som anfördes när romerska kejsare kastade kristna till lejonen, och det är texter som den här som använts när kristna i sin tur dödat judar. På ytan en typisk Johannestext med cirkelresonemang och upprepningar, men i sin kärna talar den om centrum för vår gudstjänst, och om centrum för vår tro, själva anledningen till att vi är här idag.

Det är lätt att avfärda teologin som världsfrånvänd och irrelevant för våra liv idag, och ibland, eller rätt så ofta, är det sant. Men ibland låter den oss ana en glimt av himmelriket och av meningen bakom de texter som vi baserat våra liv och tro på.

Detta är en sådan text, i all sin snurrighet.

Vissa omständigheter behöver vi ha koll på för att överhuvudtaget försöka förstå den här texten.

För det första är Johannesevangeliet skrivet efter att de kristna kastades ut ur synagogorna och templet. Det är alltså skrivet mitt i en konflikt mellan judar och kristna, och den bittra tonen gentemot judarna märks både här och där. Det är dessutom troligtvis skrivet så pass sent att Jerusalem och templet blivit förstört av romarna. Världen är osäker och våldsam för evangeliets författare och den grupp kristna han eller de levde med. På sätt och vis är det en värld ganska lik vår, med många olika ideologier i konflikt med varandra, många sanningar som kräver utrymme, med makter som kräver det de ser som sin rätt till vilket pris som helst.

För det andra är det en text skriven av en eller flera personer med judisk bakgrund för andra med judisk bakgrund, även om de lämnat judendomen. Många forskare kopplar den johanneiska församlingen till församlingen i Qumran eller essenerna, det vill säga judiska sekter med ett stort fokus på renhetslagar, influerade av gnosticism.

Gnosticismen var, och är, en filosofisk lära. En av grundtankarna är att det som är andligt är mer upphöjt, mer gott, än det som är kött och kropp. Det som strävas efter är att hela tiden uppnå mer kunskap, gnosis på grekiska, att hela tiden bli bättre och mer andlig som person. Låter ganska bra och ganska bekant i vår självhjälpstid, men effekten blir att kroppen nedvärderas och anses ovärdig, smutsig. Också det bekant i vår tid av skönhetsoperationer och retuscheringar.

Den mest kända av de judiska renhetslagarna är lagen om mat som är kosher. En rättroende jude får inte äta viss mat, som fläsk eller skaldjur, men inte heller mat som innehåller blod, eftersom blodet innehåller djurets själ och liv. Endast Gud får konsumera liv, eftersom Gud är den enda som ger liv.

Så till texten.

Jesus står i synagogan i Kafarnaum och undervisar en hel folkmassa som har följt efter honom från platsen där brödundret skedde, över Galileiska sjön. De är angelägna om att höra mer, uppleva mer. Samtidigt är det många där som känner honom, detta är hans hemtrakter. De har sett honom växa upp, har jobbat med hans far. Det är svårt att tro att han verkligen är den han säger att han är. De behöver mer bevis. Jesus är inte på humör. Istället provocerar han dem.

Han börjar med att hävda att han är större och bättre än Moses, mannen som befriade judarna. Minns nu att den här texten är skriven för människor som levde under förtryck. Jesus hävdar, utan att blinka, att det han erbjuder de som tror är bättre än frihet från förtryck.

Som om det inte räcker säger han sedan att han ska ge dem sitt kött att äta.

Det här var lika chockerande och äckligt för judarna i synagogan som för oss, troligtvis mer. Ordet som använts är ett för kött som inte blivit slaktat och tillrett på rätt sätt. Jesus följer inte reglerna, köttet som hans efterföljare behöver äta är ett som kommer göra dem orena i världens ögon, ett som tillhör Gud själv och ingen människa. Du blir vad du äter, och att äta det som tillkommer Gud är en akt av hybris, inte något någon rättroende jude kan.

Förståeligt nog börjar det viskas i församlingen.

Jesus backar inte en tum. Istället betonar han vad han menar.

Den som äter köttet och dricker blodet, ifall nu någon hade missförstått det där med orenheten, får Jesus liv, blir ett med Jesus. Du blir vad du äter. Ät Jesus, och du blir Jesus. Och ordet för att äta är ett för att tugga någonting hårt, något svårsmält.

Hans kött, hans blod är viktiga. Jesus är inte ande och kunskap, som gnostikerna betonade, utan kött och kropp och blod. Senor och muskler, inälvor och ligament. Gud har blivit kött och blod, och på så sätt ett med sin skapelse. Och precis som med brödundret på andra sidan Galileiska sjön, blir det som ges bort bara större och räcker till fler.

Och allt detta, hur märkligt och makabert och fascinerande det är, leder fram till nattvarden, även om Jesus faktiskt inte egentligen nämner måltiden. Den här texten är bakgrunden till den traditionella nattvardsteologin, och förutsätter att brödet här på altaret verkligen blir kött, och vinet verkligen blir blod. Den lilla vita skivan torrt bröd är Jesus kropp, det söta starka vinet hans blod. Det går inte att komma ifrån att det smakar bröd och vin även efter att instiftelseorden sagts, så vad är det som händer?

Det finns många olika förklaringar. Kristna älskar att slå Bibeln och Traditionen i huvudet på varandra vad gäller den här frågan. De två huvudlinjerna är dels att det bara är en symbolisk förvandling, att måltiden är en minnesmåltid, en symbolisk måltid, samt dels att förvandlingen är verklig och brödet och vinet verkligen förvandlas även om våra sinnen bedrar oss. Som lutheraner står vi generellt i mitten, även om Luther när han pressades sade att han hellre skulle gå till Rom och få Kristi kropp och blod, än till Genève, där Calvin predikade, och få vin och bröd.

Nattvardens mysterium kräver inte att vi förstår det. Därför kan vi, som jag gjorde förra söndagen, ge sakramentet till mycket små barn och bebisar. Barn är närmare mysteriet än vad vi vuxna är, är beredda att leva med motsägelser, och vet att lekar har sina egna uppsättningar regler som kan skilja sig från alla andras. Precis så är det med nattvarden också. Dess logik är inte vår, Guds leks regler skiljer sig från våra. Nattvarden är mystik. Den är bortom språket, och det den ger är bortom vår vanliga förståelse.

I nattvarden blir Gud ett med sin skapelse. Brödet är inte vilket bröd som helst. Det är befrielsens osyrade bröd, det är mannans liv i öknen, men det är också det levande brödet, Jesus själv, som när han blir ett med den som äter brödet och dricker vinet, ger ett liv i gemenskap med Gud, i evighet. Det är stora och tunga ord och löften. Men det är någonting oändligt tröstande i tanken på att det inte är vår upphöjda kunskap och andlighet som kommer skänka oss evigt liv, utan den enkla mänskliga handlingen att äta och dricka. Det som ger oss liv här och nu, ger oss också del i Guds eviga liv.

Så smakar det inte kött? Luktar det inte blod? Nej. Det både är och inte är. Sakramentet blir till i delandet, i trons verklighet, i evighetens filter. Jesus kommer oss till mötes i livets grundläggande nödvändigheter, för själv är han livets början och slut. Du blir vad du äter. Tillsammans med Jesus är vi de orenaste, de mest skandalösa. Vi är de som skamlöst håller fast vid ett levande hopp, en framtid för alla, räckt åt var och en utan krav på examina, titlar, mogenhet eller förmögenhet. En framtid som är kroppslig, verklig.

Detta är storteologi, för detta är på allvar. Och vi är alla välkomna.

Goda avsikter - 2 i fastan 2014

Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter.

Många är de människor som i sin iver att ”bara berätta sanningen” har förstört livet för andra. Som utan att tänka efter har kastat ur sig sin version av sanningen, sin uppfattning, vad de har hört, och därmed skadat någon annan persons rykte eller relation eller någonting annat.

I Tyskland på 30-talet gick människor till valurnorna med de bästa avsikter. De utövade sin demokratiska rättighet, och röstade fram nationalsocialisterna med känt resultat. De ville med all sannolikhet bara ha ett land som var starkare, tryggare, mer framgångsrikt. Ett land de kunde vara stolta över. Resultatet har fått miljoner av tyskar, två generationer, att istället skämmas över sin nationalitet.

I den kristna missionen diskuterades i något århundrade eller så huruvida afrikaner var människor, och när man till slut kommit fram till att de var det, diskuterades huruvida de skulle döpas eller inte. Vad afrikanerna själva tyckte om saken var det ingen som frågade om. Argumenten mot dopet var att de då kanske skulle kunna anse sig själva vara kristna bröder och systrar, och därmed inte skulle inordna sig lika lätt. Argumentet för att de skulle döpas var att de då kunde drivas till att arbeta hårdare, eftersom de ändå skulle få sin belöning i himlen. Människorna med den goda avsikten, dopet, vann oftast och slavarna tvångsdöptes för sin egen skull. Och tvingades sedan arbeta till döds.

Alla som följer nyheterna från Sverige vet att fyra feminister blev överfallna av nazister i Malmö förra lördagen. De knivhöggs, två av dem så allvarligt att de svävade mellan liv och död. Igår vaknade den mest allvarligt drabbade ur koman, till ett land som i en vecka försökt få klarhet i vad som egentligen hände. Media och polis har envisats med att beskriva vad som hände som en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextremister, precis som de gjorde vid nazistattacken i Kärrtorp i december. Men när förvirringen lagt sig visar det sig att det var ett överfall, överlagt och planerat, och nu söks nazisterna för mordförsök.

Förvirringen, försöken till opartiskhet från media och andra, tystandet av protester mot högerextremism i skolor och på fotbollsläktare tyder allihop, i mina ögon, på samma typ av goda avsikter som de tyska röstande bar på, som de döpande missionärerna bar på, som skvallrande medmänniskor ägnar sig åt. En blindhet för lidandet rakt framför oss, en ovilja att ta ansvar för nutid och framtid, och en skrämmande flathet inför ondskan.

Samma typ av goda avsikter ger Simon den spetälskes gäster uttryck för när kvinnan med balsamet häller det över Jesus hår. Så får man inte göra! Behärska dig! Tänk på att vara korrekt, opartisk, göra rätt... En självrättfärdig så kallad godhet som mer syftar till att personen som talar ska känna sig god och fin än att världen ska bli bättre. Den där typen av människa som när man pratar om människor som har det svårt i Sverige eller Belgien säger ”Men tänk på människorna i Afrika då!”

Men vi är kallade till att se Jesus i människan som står rakt framför oss.

När våra handlingar berövar en annan människa dess värde och möjligheter, då gör vi det mot Gud själv.

När vi agerar för att döva vårt eget dåliga samvete på någon annans bekostnad, då är det Gud som betalar kostnaden tillsammans med den andre.

När vi tystar dem som vill tala för människovärde och alla människors möjligheter, då sätter vi munkavle på Jesus själv.

Vårt uppdrag är inte att få de som är fariseer och romerska soldater i den här världen att känna sig mindre skurkaktiga eller skyldiga. Vårt uppdrag är att vittna om Guds kärlek. Den kan svida och kännas kravfylld och tung, men den är också befrielse för de förtryckta, de tystade, de hatade, de ensamma, de kämpande och de längtande. Den är styrka och kraft till de som nästan ger upp, den ger hopp och framtidstro till dem som nästan inte orkar mer.

Genom Jesus är vi alla krönta och smörjda till messianska kungar, frihetskämpar i en värld förslavad av handlingsförlamning. Genom hans smörjning i Betania har vi alla del i hans martyrdöd. Och genom hans seger över döden är vi alla lovade evigt liv.

Så, vänner, vi har ingenting att förlora. Vi är rättvisans röst och frihetens händer. Den kämpande tron kämpar för dig och mig. När vi använder all vår kraft och kunskap för att hjälpa människan just framför oss gör vi Guds arbete. När vi vägrar att vara tysta inför intolerans och rasism, talar vi med profeternas röst.

Alla de där goda avsikterna... Låt mossan och ogräset växa upp runtomkring dem där på vägen neråt. Lämna vägen tom. Vandra istället på de krokiga stigarna med dem som behöver dig. Här och nu, utan ett öga på belöning och gott rykte. Och med doften av nardusbalsam runt omkring dig. Här och nu.  

Predikan Sexagesima/Reformationssöndagen 2014 Bryssel

Jag vet att det finns ganska många som har åsikter om hur en predikan ska vara. Som präst, och präststuderande, har jag läst många olika manualer, hört många goda råd och tips, gått på predikofestival och lyssnat på fantastiska predikningar, och hört mer än min del av riktigt usla sådana också. Ibland har predikningarna varit kortare än fem minuter, ibland längre än en timme. Och jag har lärt mig en hel del, och förkastat och ignorerat än mer.

Ett råd som ofta förekommer, eller rättare sagt nästan en regel, är att aldrig, under några omständigheter, börja en predikan med ordet ”Jag”. Jaget ska nog egentligen inte alls vara med någonstans i texten. Guds ord ska på något sätt flöda ur mina fingrar och min mun utan att liksom smutsas ner av min personlighet och erfarenheter. Tanken är nog att ordet blir mindre giltigt för andra när det talas utifrån en 39,5-årig svensk kvinnas erfarenheter.

Men vet ni, jag tror att det är precis tvärtom.

Mina erfarenheter är mänskliga erfarenheter. Jag är inte särskilt unik. Det jag kämpar med i mitt liv kämpar många andra också med. Jag skulle vilja vara så fräck att påstå att vi nästan allihop kämpar med samma saker, om än under olika tider i våra liv. Jag tror att våra liv hänger så intimt ihop, att en persons erfarenheter rör oss alla. Och jag har så mycket förtroende för Gud att jag är fast övertygad om att det är den fiffiga idén med kyrka och församling. Många röster, många erfarenheter, en mänsklighet, ett gudomligt Ord som talas om och om igen.

För mig ligger den här insikten nära min identitet som lutheran. Ordet måste talas in i varje ny tid av nya munnar, bäras i nya hjärtan, sjungas av nya röster, på nya språk, så att det hela tiden bärs så nära oss det bara går. Det måste filtreras genom nya erfarenheter, speglas i nya händelser, få lysa in i nya mörka skrymslen. Och vilket bättre sätt att göra det än att dela varandras liv, alla våra motgångar och glädjeämnen, när vi är svagast av alla, och när vi har styrka tillräckligt för fler?

Emellanåt hör och lever vi igenom outhärdliga saker. Ibland faller vi till marken. Det finns tider då vi tar oss upp på fötter och orkar kämpa för oss själva, för dem vi älskar, för det som är rätt. Och det finns gånger då vi ger upp, när vi väljer att tro på en lögn för att det är bekvämare så, när vi inte kan eller vill ge allt.

Och så finns de där tillfällena, ibland korta, men ibland långa som novembermörkret, då det känns som att det inte finns någon som helst mening med någonting alls. Jag drabbas av dem också. Jag tror de flesta av oss gör det ibland.

Jag går och lägger mig på sängen och stirrar rakt upp. Den är det ensammaste som finns, känslan av att det inte finns någon mening, och ingen som bryr sig tillräckligt. Det tynger över bröstet, det svider i ögonen. Det är de tillfällena jag frågar mig själv om jag bara har lurat mig själv och alla andra, om min tro bara är en vacker livslögn, och Gud ett påhitt för att trösta sådana som mig.

Och jag berättar det här och nu, för att säga er och mig själv, att om det finns en enda av er som någonsin har ställt sig själv den frågan – du är inte ensam. Ingen av oss är ensamma. Vi har systrar och bröder genom alla tider och i alla länder. När natten faller, när hjärtat värker, när ensamheten sveper sin tjocka kvävande filt runt oss, vi är inte ensamma. I själens mörka natt vandrar vi med helgon och martyrer, med grannen och pastorn. Vi vandrar där med lärjungarna, och vi vandrar där med Jesus själv.

Gud är inte en Gud som bara finns när jag känner Guds närvaro. Guds existens är inte beroende av min sinnesstämning. Mitt liv som människa är för det mesta behagligt och soligt nog, men det är lika mycket i Guds synfält när jag ligger på min säng och tårarna inte kan sluta falla. Och de stunderna, de få men ack så svåra stunderna, är det ord som lärjungarnas idag som ändå bär mig igenom: ”Herre, till vem skulle vi gå?”

Jag tror inte för att Gud har visat sig för mig i en himlavision.

Jag tror inte för att Bibelns ord har väckt mig från min andliga slummer.

Jag tror inte för att någon har omvänt mig.

Jag tror för att jag inte kan annat. Jag tror på Gud för att jag inte har någon annan att gå till. Min tro är desperation och längtan, den är stillsam övertygelse utan bevis, den är som grunden i huset som inte syns, men som är nödvändig för att de putsade väggarna och vackert målade fönsterbågarna i mitt liv ska fortsätta stå.

Jag önskar ibland att jag hade en mer innerlig relation med Gud. Jag önskar att jag bad mer. Precis som det finns tusen och åter tusen predikohandledningar, finns det tusen och åter tusen tips på hur bönelivet ska förnyas eller hur man ska få ett liv genomsyrat av Gud. De är säkert bra, en del av dem.

Men ändå, trots allt.

Usla, trötta, ibland ledsna, för det mesta glada, fåniga, lata jag är kallad att stå här idag av Gud.

Mitt liv, precis som ditt liv, spelar roll. I all spruckenhet och ensamhet. Ingen av oss är fullkomlig, vi är syndare och rättfärdiga, vi vacklar tillsammans på vägen mot framtiden. Men alla, varenda en av oss, du och du och jag, är älskade av Gud, som ser allt det vi försöker dölja till och med för oss själva. Ser och älskar även de spillrorna av oss själva. Mitt i vår svaghet. Mitt i vår sorg och ensamhet, mitt i vår glädje. Det gudomliga Ordet skiner genom dig till alla dem du möter.

Du är inte ensam, du är aldrig någonsin ensam.

Predikan Antwerpen 16/2 2014

Så här i OS-tider, med norrmän i församlingen, känns det lite extra skönt att höra Jesus försäkra oss om att många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först. Kanske blir det inte lika skojigt för oss i damstafetten i himlen, eller hockeyn, eller femkilometern, men...ja, ni vet. Ni brukar ju vinna, här i jordelivet i alla fall. Men i himlen blir det vår tur!

Faktum är att vi svenskar rätt ofta går omkring och sneglar lite avundsjukt västerut. Vi kanske driver med er, men hela ekonomin och sporten och att norrmän låter så himla trevliga jämt. Det sticker lite i ögonen, och så hittar vi på Norgehistorier och himlar med ögonen för att norrmän äter smörgås till lunch, när vi egentligen mest är avundsjuka.

Jesus ord den här dagen är som nektar för alla oss som är avundsjuka och missunnsamma. Äntligen ska det bli bättre, äntligen ska vi få bli först.

Om vi glömmer allt det som han säger innan om att lämna familjen bakom sig, om att förlora mycket för Jesus skull, det vill säga.

Och tro mig, jag studsade till när jag läste det. Att lämna hus, far, mor, bröder och systrar, åkrar eller till och med barn? Kräver Jesus på riktigt att jag måste göra det? Jag slog upp min bibel, för att få lite mer sammanhang. Och den här texten kommer precis efter en där Jesus säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Med tanke på att vi allihop här kan anses vara rika i jämförelse med den stora majoriteten i världen, är det tuffa besked.

Sammantaget verkar det rätt hopplöst.

Det tyckte lärjungarna också, och frågade Jesus vem som då kunde bli räddad, och Jesus svarar: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud.” Och när lärjungarna konstaterar att de har lämnat allt för Jesus skull, uttalar Jesus just orden om att de som har förlorat mycket ska få hundrafalt igen, och många som har varit sist ska bli först.

Sammanhang är så himla viktigt. Att rycka en enda liten text ur sitt sammanhang leder så ofta fel. Att läsa dagens texter och tänka att Gud kräver att vi lämnar alla vi älskar bakom oss är inte särskilt konstigt. Men när resten kommer fram, visar det sig om att det handlar om någonting mycket bättre.

Det handlar om rättvisa.

Det handlar om en framtid för alla.

Det handlar om hopp.

Många som idag är sist, och då menar jag inte skidstafettlag utan de som verkligen halkar efter i vår världs stora lopp, är i Guds ögon vinnare. Många som knuffar sig fram till vinnarpositioner i vår värld, är i Guds ögon sist. Många som är rika blir det genom att trampa på dem som är fattiga, och det är omöjligt att använda den rikedomen till att komma in i himlen.

För människor är det omöjligt att fånga räddningen för sin egen skull, men för Gud är allting möjligt.

Den som har berövat andra värdighet och möjligheter, kommer få se att hans rikedom inte är någonting värd i dödens stund.

Men den som har sörjt mycket ska få skratta igen.

Den som har förlorat mycket ska få.

Detta är motsatsen till avundsjuka och missunnsamhet. Det är den stilla förhoppningen och förvissningen om att även om vår värld bitvis är rutten och korrumperad, och vi är för små och maktlösa att egentligen göra något åt det, så ser Gud. Gud hör världens lidande, finns nära i sorgen, och de som gråter ska en gång få skratta.

Och detta är en varning till oss alla. Trampa inte på andra på din livsväg. Använd dina talanger för att hjälpa och göra världen mer rättvis. Se människan bakom varje tiggande hand, och visa den människan att Gud verkar genom dig. Se. Le. Hjälp. Du och jag har möjligheterna.

Och måste vi offra en del av vår bekvämlighet för att vi inte vill trampa på andra, må det vara så. Om vi måste betala lite mer för att andra ska få det bättre, må det vara så.

Om vi måste ta bussen istället för bilen, tåget istället för planet, låta bli att äta kött varje dag för miljöns skull, eller välja bort alkoholen i sällskap med dem som kämpar med sitt beroende, må det vara så. Vi får hundrafalt igen när vår värld blir en smula bättre, en smula rättvisare, en smula mer gudomlig.

Kraven kanske känns tunga. Men de är ingenting mot de krav de människor som verkligen lider i vår värld lever under. Och så länge de lider, lider vår värld. Så länge de är otrygga, kan aldrig vi leva i trygghet. Och Jesus, han kommer aldrig vila, och han kommer aldrig lämna deras sida. Vill vi vara med honom, böjer vi oss ner och hjälper våra nedtrampade bröder och systrar att komma på fötter. Oavsett om de kommer från Rumänien, Syrien, Centralafrikanska republiken eller Norge.

Och egentligen är det mycket viktigare än aldrig så många skidstafettguld.

Predikan Kyndelsmässodagen 2014 Bryssel

På templets trappor stod de som väntade på Messias. Där stod de som var vända mot öster, för därifrån skulle han komma, på en vagn av eld. Där stod de som såg mot himlen, väntade på frälsarens ankomst på molnen. Där stod de som såg bedrövat mot Betlehem och undrade om Israels räddning kunde komma därifrån nu, efter Herodes massaker där.

På trappstegen stod de som skärskådade alla män som kom uppför stegen. Var det han, med den stolta och kungliga hållningen? Var det han, med alla tofsarna på bönesjalen? Var det han, med tovor i skägget och vilda ögon? Var det han med de rätta familjebanden?

Ingen av dem såg barnet som bars förbi dem.

Men Symeon hade sett de stolta och kungliga falla. Han hade sett de fromma ljuga och de vilda profeterna duka under. Han hade lärt sig att ett namn och en familj inte ger några garantier. Han hade spejat mot soluppgången och följt molnens väg över himlen. Han hade gråtit över Betlehem, och han väntade fortfarande. Han hade lärt sig att ingenting i livet någonsin är som man väntar sig. Och han, som känt Gud så länge, visste att Gud är överraskningarnas Gud. Han visste att Gud är förändring och mysterium, att Gud är framtid och rörelse och inte begränsad till ord på skriftrullar eller tunna blad i en bok. Och när han den där dagen vaknade klädde han sig med brådska, drog kammen snabbt genom det glesnande håret, och hastade till templet, förbi drömmare och profeter.

För frälsningen är möjlighet. Räddningen för världen är ett barn ännu oformat av samma värld. Messias kommer inte som en färdig lösning, som en riddare i skinande rustning. Inte som en hormonstinn ungdom, ivrig att döma och ordna. Inte som en levnadsvis person mitt i livet, med åsikterna formade och rutinens vana. Nej, som ett barn som inte kan fästa blicken, som ett oskrivet blad, som tusen möjligheter och framtider, så kommer frälsningen till världen. Otydligt och litet och så lätt att missa för den som förväntar sig något annat.

Våra förväntningar döljer Gud för vår blick. Som de på templets trappor. Och nog är det symptomatiskt att de som oftast upptäcker Gud i sina egna liv är de som har förlorat mycket annat. Våra livs måsten, alla våra bilder, alla våra förhoppningar ställer sig i vägen. Men de som förlorat, de som sörjer, de som inte längre orkar hålla uppe fasaden, de finner Gud alldeles intill. De dras nära av nödvändighet och längtan. Som Symeon. Som Hanna. Med värkande åldrande kroppar, tyngda av åren och sorgerna, finns det inte längre något som hindrar dem från att se Gud i barnet.

Det är därför julen är den första stora festen, och kyrkans första stora mysterium. Påskens lidande och segrande hjälte är lättare att förstå, martyriet kan vi jämföra med annat. Men barnet som räddningen, det svaga och bräckliga, det helt beroende barnet som vår Gud är en tanke som väcker rädsla och motstånd om vi verkligen tillåter oss tänka på det. Gud är ingen superhjälte långt borta, utan en liten trekilosbunte i famnen på en gammal man. Det krävdes en som väntade på tröst istället för hämnd för att förstå.

Tröst istället för hämnd.

Närhet istället för majestät.

Delande istället för seger.

Ljus istället för mörker.

Gud önskar ingen människa mörker. Den judiska inriktningen chassidismen talar om att varje människa bär en gnista av Guds ljus, och när vi möter varandra som sanna människor, som du och jag, befrias den här gnistan. När alla gnistor är fria återkommer Messias, lär de. Vi som tror att Messias har fötts, känner trots allt igen oss. Symeons ögon såg ljuset, i den nicenska trosbekännelsen som vi strax ska få stämma in i, beskrivs Jesus som ”ljus av ljus”.

Det är inget sammanträffande att vi ger dopbarnen ljus, eller att vi tänder det stora påskljuset på påsknatten. Bräcklig som en låga på veken lyser den lilla babyn Jesus upp vår värld, och mörkret kommer aldrig mer härska oinskränkt.

Låt oss be... (ljusvälsignelse)

Predikan 1e13 2014 Jesus dop

Det regnade. Sådär som det ibland regnar i bergstrakter, en kompakt vägg av vatten utanför verandan. Det var inte kallt, det var ju ändå i juli, men gårdsplanen hade förvandlats till tusen små bäckar som slingrade sig fram i gruset, och stigen ner till sjön var en glashal rutschkana.

Vi stod där och visste inte vad vi skulle göra. Det var ju inte alls såhär det skulle vara. A:s mamma och pappa och syskon var där, hade kört i timmar från Stockholm upp till Kilsbergen utanför Örebro för att vara med på A:s dop. Och hon, konfirmanden, var nervös och orolig.

Vi hade förberett en dopfest i matsalen. Jag hade täljt och målat ett processionskors. Stranden var sopad, de som skulle läsa hade övat ordentligt, och så är det vädret som sviker.

Vi tittade tveksamt på kapellet. Ostädat och trist, inte alls som vi tänkt oss, men vad skulle vi annars hitta på? Vi var osäkra och fundersamma. Alla utom min kollega pedagogen.

”Det kommer att sluta regna 14.17.” sade han lugnt. Jag skrattade till, och gick ut till A på verandan. Vi tittade på skyfallet tillsammans i tystnad. Dropparna studsade från verandaräcket upp på oss. Ute på gården hade bäckarna blivit floder och sjöar.

Och så slutade det. Det minskade inte. Det bara slutade. I några sekunder bara stirrade vi, förstod inte vad som hände, sen ryckte jag till och ropade till en av ledarna att kolla vad klockan var. Han rusade in, och sen hörde jag det: ”Hon är 14.17!”

Och jag visste att det var dags. Processionen samlade ihop sig snabbt, och försiktigt tog vi oss ner till stranden. Gräset glänste, och vattnet skimrade. Och vi vadade ut i vattnet efter de första orden och bönerna och sångerna. Tonerna av psalm 791 låg kvar i luften när jag och pedagogen höll A om ryggen och sänkte ner henne.

”A, jag döper dig i Faderns...”

Och hela himlen exploderade i ett åskdån. A kom upp med vattnet rinnande nerför ansiktet, och vi log alla stort. Hon tog ett djupt andetag, och vi sänkte ner henne igen.

”...och Sonens...”

Och det dånade igen! Himlen ovanför oss var ljus, men det mullrade bortom bergen. A skrattade. Vi tog ett fast grepp runt henne, och med stor glädje sänkte vi ner henne igen.

”... och den heliga Andens namn!”

Och det dånade igen, längre och högre. Med sjungande hjärta lade jag handen på A:s huvud och bad att Anden skulle fylla henne, kände värmen mellan oss, och sedan vadade vi upp ur vattnet. De vita dräkterna hängde tunga och våta på oss, och vi bad, och vi sjöng. Och vi kunde inte sluta le. Vi sjöng fortfarande när vi sakta klättrade uppför den hala leriga stigen, och när den sista personen hade kommit upp föll den första droppen regn.

Det är nästan för bra för att vara sant. Jag bär A:s dop med mig, det bär mig när det är svårt. Mitt eget kan jag inte komma ihåg, annat än att mitt hjärta minns det. Och jag misstänker att Jesus dop i Jordanfloden aldrig lämnade Johannes minne. Jag tror att de som såg och hörde vad som hände aldrig någonsin glömde det. Det är inte alla förunnat att få se och höra Guds handlande lika tydligt som folkskaran på Jordanflodens strand, eller för den delen konfirmanderna på Stora Axsjöns strand.

Folket stod där för att de längtade efter något annat, för att de ville bli bättre människor, helare, renare, godare. De sökte sig till Johannes för att vända om till Gud. Och de gick ner i vattnet för att bevisa för sig själva och alla andra att de ville komma nära Gud, för att visa sin tro. Precis som många konfirmander väljer att låta döpa sig som en konsekvens av sin tro, som ett tydligt tecken på deras vilja till att vara nära Gud.

Men så lägger sig Jesus i hela proceduren, och den ändras för alltid. För det handlar inte om det egna beslutet, utan om Guds bekräftelse av relationen, av kärleken och av Guds ständiga längtan efter oss. Jesus, helt utan behov av rening och bättring, går ner i floden, och Guds röst dånar som åska över vattnet. ”Du är min älskade son, min utvalde.” Där i vattnet, nödvändigt för liv, till och med det som bär oss till liv, sträcker sig Gud efter Jesus, och genom honom, oss. Vårt beslut förde oss till vattnet, men Gud är den som drar oss upp till ett nytt liv, till ett annat liv. Jesus dop vände världen och våra prestationstyngda liv upp och ner. Det hände för första gången där vid Jordanflodens strand. Det hände med mig och dig, med A och med de tusentals andra som döps i världen varje vecka.

"Ni är mina älskade barn, mina utvalda." 

Guds röst viskar i våra hjärtan. Guds röst dånar som åskan över bergen. 

"Ni är mina älskade barn. Jag lovar att älska er för alltid, jag lovar att aldrig någonsin lämna er. Jag lovar att ge er allt jag kan, allt jag har, för ni är mina barn. Och jag väljer er, varje dag, jag vänder mig till er, varje dag. Genom regn och sol, genom ungdom och ålderdom. Genom mörker och ljus, glädje och sorg. Ni är mina älskade barn."