Predikan Brödsöndagen 2014

Det är dags för storteologin, vänner. Texter som den här har startat krig och fått människor brända på bål. Det är texter som den här som anfördes när romerska kejsare kastade kristna till lejonen, och det är texter som den här som använts när kristna i sin tur dödat judar. På ytan en typisk Johannestext med cirkelresonemang och upprepningar, men i sin kärna talar den om centrum för vår gudstjänst, och om centrum för vår tro, själva anledningen till att vi är här idag.

Det är lätt att avfärda teologin som världsfrånvänd och irrelevant för våra liv idag, och ibland, eller rätt så ofta, är det sant. Men ibland låter den oss ana en glimt av himmelriket och av meningen bakom de texter som vi baserat våra liv och tro på.

Detta är en sådan text, i all sin snurrighet.

Vissa omständigheter behöver vi ha koll på för att överhuvudtaget försöka förstå den här texten.

För det första är Johannesevangeliet skrivet efter att de kristna kastades ut ur synagogorna och templet. Det är alltså skrivet mitt i en konflikt mellan judar och kristna, och den bittra tonen gentemot judarna märks både här och där. Det är dessutom troligtvis skrivet så pass sent att Jerusalem och templet blivit förstört av romarna. Världen är osäker och våldsam för evangeliets författare och den grupp kristna han eller de levde med. På sätt och vis är det en värld ganska lik vår, med många olika ideologier i konflikt med varandra, många sanningar som kräver utrymme, med makter som kräver det de ser som sin rätt till vilket pris som helst.

För det andra är det en text skriven av en eller flera personer med judisk bakgrund för andra med judisk bakgrund, även om de lämnat judendomen. Många forskare kopplar den johanneiska församlingen till församlingen i Qumran eller essenerna, det vill säga judiska sekter med ett stort fokus på renhetslagar, influerade av gnosticism.

Gnosticismen var, och är, en filosofisk lära. En av grundtankarna är att det som är andligt är mer upphöjt, mer gott, än det som är kött och kropp. Det som strävas efter är att hela tiden uppnå mer kunskap, gnosis på grekiska, att hela tiden bli bättre och mer andlig som person. Låter ganska bra och ganska bekant i vår självhjälpstid, men effekten blir att kroppen nedvärderas och anses ovärdig, smutsig. Också det bekant i vår tid av skönhetsoperationer och retuscheringar.

Den mest kända av de judiska renhetslagarna är lagen om mat som är kosher. En rättroende jude får inte äta viss mat, som fläsk eller skaldjur, men inte heller mat som innehåller blod, eftersom blodet innehåller djurets själ och liv. Endast Gud får konsumera liv, eftersom Gud är den enda som ger liv.

Så till texten.

Jesus står i synagogan i Kafarnaum och undervisar en hel folkmassa som har följt efter honom från platsen där brödundret skedde, över Galileiska sjön. De är angelägna om att höra mer, uppleva mer. Samtidigt är det många där som känner honom, detta är hans hemtrakter. De har sett honom växa upp, har jobbat med hans far. Det är svårt att tro att han verkligen är den han säger att han är. De behöver mer bevis. Jesus är inte på humör. Istället provocerar han dem.

Han börjar med att hävda att han är större och bättre än Moses, mannen som befriade judarna. Minns nu att den här texten är skriven för människor som levde under förtryck. Jesus hävdar, utan att blinka, att det han erbjuder de som tror är bättre än frihet från förtryck.

Som om det inte räcker säger han sedan att han ska ge dem sitt kött att äta.

Det här var lika chockerande och äckligt för judarna i synagogan som för oss, troligtvis mer. Ordet som använts är ett för kött som inte blivit slaktat och tillrett på rätt sätt. Jesus följer inte reglerna, köttet som hans efterföljare behöver äta är ett som kommer göra dem orena i världens ögon, ett som tillhör Gud själv och ingen människa. Du blir vad du äter, och att äta det som tillkommer Gud är en akt av hybris, inte något någon rättroende jude kan.

Förståeligt nog börjar det viskas i församlingen.

Jesus backar inte en tum. Istället betonar han vad han menar.

Den som äter köttet och dricker blodet, ifall nu någon hade missförstått det där med orenheten, får Jesus liv, blir ett med Jesus. Du blir vad du äter. Ät Jesus, och du blir Jesus. Och ordet för att äta är ett för att tugga någonting hårt, något svårsmält.

Hans kött, hans blod är viktiga. Jesus är inte ande och kunskap, som gnostikerna betonade, utan kött och kropp och blod. Senor och muskler, inälvor och ligament. Gud har blivit kött och blod, och på så sätt ett med sin skapelse. Och precis som med brödundret på andra sidan Galileiska sjön, blir det som ges bort bara större och räcker till fler.

Och allt detta, hur märkligt och makabert och fascinerande det är, leder fram till nattvarden, även om Jesus faktiskt inte egentligen nämner måltiden. Den här texten är bakgrunden till den traditionella nattvardsteologin, och förutsätter att brödet här på altaret verkligen blir kött, och vinet verkligen blir blod. Den lilla vita skivan torrt bröd är Jesus kropp, det söta starka vinet hans blod. Det går inte att komma ifrån att det smakar bröd och vin även efter att instiftelseorden sagts, så vad är det som händer?

Det finns många olika förklaringar. Kristna älskar att slå Bibeln och Traditionen i huvudet på varandra vad gäller den här frågan. De två huvudlinjerna är dels att det bara är en symbolisk förvandling, att måltiden är en minnesmåltid, en symbolisk måltid, samt dels att förvandlingen är verklig och brödet och vinet verkligen förvandlas även om våra sinnen bedrar oss. Som lutheraner står vi generellt i mitten, även om Luther när han pressades sade att han hellre skulle gå till Rom och få Kristi kropp och blod, än till Genève, där Calvin predikade, och få vin och bröd.

Nattvardens mysterium kräver inte att vi förstår det. Därför kan vi, som jag gjorde förra söndagen, ge sakramentet till mycket små barn och bebisar. Barn är närmare mysteriet än vad vi vuxna är, är beredda att leva med motsägelser, och vet att lekar har sina egna uppsättningar regler som kan skilja sig från alla andras. Precis så är det med nattvarden också. Dess logik är inte vår, Guds leks regler skiljer sig från våra. Nattvarden är mystik. Den är bortom språket, och det den ger är bortom vår vanliga förståelse.

I nattvarden blir Gud ett med sin skapelse. Brödet är inte vilket bröd som helst. Det är befrielsens osyrade bröd, det är mannans liv i öknen, men det är också det levande brödet, Jesus själv, som när han blir ett med den som äter brödet och dricker vinet, ger ett liv i gemenskap med Gud, i evighet. Det är stora och tunga ord och löften. Men det är någonting oändligt tröstande i tanken på att det inte är vår upphöjda kunskap och andlighet som kommer skänka oss evigt liv, utan den enkla mänskliga handlingen att äta och dricka. Det som ger oss liv här och nu, ger oss också del i Guds eviga liv.

Så smakar det inte kött? Luktar det inte blod? Nej. Det både är och inte är. Sakramentet blir till i delandet, i trons verklighet, i evighetens filter. Jesus kommer oss till mötes i livets grundläggande nödvändigheter, för själv är han livets början och slut. Du blir vad du äter. Tillsammans med Jesus är vi de orenaste, de mest skandalösa. Vi är de som skamlöst håller fast vid ett levande hopp, en framtid för alla, räckt åt var och en utan krav på examina, titlar, mogenhet eller förmögenhet. En framtid som är kroppslig, verklig.

Detta är storteologi, för detta är på allvar. Och vi är alla välkomna.