På kvällarna sitter jag och pillar på
mitt CV. Listar referenser, utbildningar, anställningar. Vad ska
vara med, vad är onödigt? På vilket sätt presenterar jag mig
själv allra bäst? Hur ska jag få en potentiell arbetsgivare att
förstå att jag är helt rätt?
Trycker ner tangenterna på datorn.
Bokstav efter bokstav, svarta mot den vita bakgrunden. Siffror och
ord beskriver en människa som hunnit med en del, men som har mycket
kvar att lära. Men jag kan ju inte avslöja hur rädd jag är, hur
liten jag är, hur trött jag är. Jag måste vara energisk och
nytänkande och en lagspelare som ändå vågar sticka ut lite grann.
Jag måste vara mitt bästa jag, för det där pappret, den där
listan kan avgöra så mycket.
Någon kommer att sitta där och läsa
CVt. Någon kommer att lägga det bredvid en okänds CV, och jämföra
oss. Och kanske kommer jag att väga för lätt.
Jag skriver och raderar. Stirrar på
skärmen. Försöker låta bli att tänka för mycket, oroa mig för
mycket. Men ändå, hur det än är, är det jag eller någon annan.
Jag kanske inte duger. Jag kanske bedöms som ointressant. Jag kanske
blir bortvald, och jag vet hur ont det gör. Varje gång.
Ni vet också. Ni har också varit med
om det.
Summan av alla bedrifter och titlar och
diplom, är det jag? Är det du?
Är du dina anställningar? Är du
mamma, eller sambo, eller son, eller kusin? Endast?
Är du en som knypplar, en som gråter,
en som påtar i rabatter, en som löser Melodikrysset, en som drömmer
om att en gång få se Paris St Germain live?
Är du en som är lättstött eller har
du en hård fasad?
Eller är du, och jag, mycket mer än
alltihop?
Och mycket, mycket mindre.
Jag kan se mig själv gå bredvid
lärjungarna och argumentera med övertygelse om varför just jag,
eller kanske min allra bästa vän eftersom det är så pinsamt att
framhålla sig själv, är den som är störst i himmelriket. Jag kan
höra min röst lista talanger och kunskaper. Och jag känner hur jag
blir alldeles blodröd av skam när Jesus avfärdar det alltihop. Och
det värker i hjärtat när jag inser att det inte finns något sätt
jag kan imponera på Jesus. Det finns inget sätt som jag kan
förtjäna ens en plats i hans närhet, än mindre hedersplatsen. Åt
skogen med alla CVn. Han, som betyder allra mest, bryr sig inte.
Naturligtvis är det inte samma sak att
söka jobb som att vara i relation. Inte med Jesus eller med någon
annan. Det är inte samma sak att bli anställd som att vara älskad.
Och ändå tror jag inte jag är den enda som tänker så här, för
hela vårt samhälle är uppbyggt på sä här. Är det på ett sätt
på ett område är det säkert likadant på ett annat. Den som
misslyckas på familjefronten är säkert ingen bra kristen, eller
arbetskamrat heller. Antingen är allt bra eller så är allt dåligt.
En människa är antingen lyckad eller misslyckad. Och den förrädiska
rösten inombords viskar att de lyckade rimligen måste vara störst
även i himmelriket.
Men jag är en av de misslyckade.
Jag har i och för sig en familj som
jag älskar. Jag har någonstans att bo, goda och nära vänner. Jag
har inte drabbats av några större tragedier, och har råd att äta
båda god och nyttig mat. Jag har fötts in i en hudfärg och
samhällsklass som skyddar mig från många orättvisor, och har
trots att jag är kvinna inte blivit utsatt för allt för hotande
situationer.
Om man tänker på allt det, är det
ganska magstarkt att påstå att jag är misslyckad. Men jag, liksom
alla andra, bär min del av sår och svagheter. Jag har förlorat
kamper, mist vänner, gjort fel val, och jag har blivit bortvald.
Många gånger. Jag har gråtit och förtvivlat, och jag har frågat
mig om jag någonsin kommer vara någons val igen.
Och jag är inte ensam.
Jag ser mig omkring. Här i rummet, i
vår stad och våra länder. I vår värld. Och överallt möts jag
av blickarna från de misslyckade. De som inte kom längre. De som
valde det överdrivna våldet. De som förlorat familj och vänner
och hemland. De som inte kunde stoppa sjukdomens spridning. De som
sprider hat och rädsla. De som flyr och de som jagar. Mardrömmarna
har varit många under den här sommarens ljusa nätter. Och
människor gråter. De väljer att gömma sig i alkoholens eller
drogernas glömska. De famnar den familj de har kvar, eller söker
sällskap hos en främling. Och en del orkar inte med det inre
mörkret, och avslutar sina liv.
Jag är inte ensam. Du är inte ensam.
Det är svårt att vara människa.
Jag föreställer mig själv bland
lärjungarna. Med blossande kinder och nedsänkt blick, dimmig av
självföraktets tårar. Och så hör jag hans röst. Den som är
minst är stor.
Varenda misslyckad själ.
Han är märklig, Jesus, men aldrig
märkligare än när han väljer. De dumma och de elaka, de snåla
och de slösaktiga. De alltför unga och de alltför gamla. De
orättfärdigt rika, och de som är sjuka av sin fattigdom. Kom till
mig, ni som är tyngda av bördor.
Vi är hans folk inte för att våra
CVn är fulla av titlar och fina jobb. Våra talanger, Andens gåvor
och mängden vänner på Facebook spelar ingen roll. Det är inte
därför han valde oss.
Vi är hans folk för att vi är minst.
Han kallar oss rakt genom våra misslyckanden och svagheter. Vi är
hans folk för att vi behöver vara det. Vi är hans folk för att
han vill vara oss nära. Vi är hans folk, för att endast ur vår
egen sorg och smärta kan vi tala om världens brustenhet.
Det är så gåvorna kommer till
användning.
Det är så vi går sjungande psalmer
genom det som blev ett slagfält i sömniga Limhamn.
Det är så vi ställer oss mellan
stridande styrkor i Ukraina, mellan polis och demonstranter i
Ferguson, Missouri. Det är så vi firar gudstjänst varje söndag
eller glömmer att göra det, det är så vi ber varje dag eller
somnar ifrån bönen ännu en kväll. Som de minsta, de mest
misslyckade. De mest älskade.
No comments:
Post a Comment