Predikan Mikaeli 2014-10-05 Bryssel

Alldeles ensam. Alldeles, alldeles ensam.

Överväldigande, förkrossande ensam. Överallt mörker, tystnad, tomhet. Det spelar ingen roll, inte längre, varför. I mörkret, i ensamheten, känns det förflutna, allt det som ligger bakom, så oviktigt, och så långt borta. Allt är bara nu. Obarmhärtigt nu. Framtiden finns inte ens, svävar som en omöjlighet långt bortom det fattningsbara. Här och nu finns bara ensamheten, tystnaden, mörkret.

Kommer det någonsin vara annorlunda?

Där i mörkret gör sig frågorna och tvivlen påminda. Där i mörkret finns inga svar.

Det är inte mycket i Jakobs berättelse som antyder något slags djup eller någon slags ånger över vem han är och de val han gör. Han är en manipulativ maktmänniska, en fuskare, en kvinnokarl. Visst har han fostrats så, men ingen av oss är slavar under vår uppfostran. Jakob är ingen trevlig karl.

Och ändå undrar jag. Vad rör sig i honom där han är på flykt, mitt i natten, alldeles ensam? Ångrar han sig? Känner han tyngden av sina egna val, eller är han mest fylld av vrede över brodern som vill hämnas? Är ensamheten värre för att det är han själv som orsakat den?

Den där ensamma platsen. Har du varit där? Har det känts som att din kudde är av sten, som att allt runtomkring dig är mörker, som att det inte finns någon som hör eller ser dig?

När det är som allra mörkast blir ljuden starkare. Susandet i öronen, hjärtslagens rytm. Andningen låter mer, kanske för mycket? När halsen blir torr och man sväljer, är det som en jordbävning av ljud. Och ljuden utanför. Skiftningarna i sanden blir till hasande steg, vindens viskande till andhämtningen från en som försöker hålla sig dold.

I mörkret blir alla ljud illvilliga.

Jag undrar om Jakob var rädd?

Det finns ingenting som tyder på att Jakob blev en bättre människa efter att han mött Gud vid Betel. Vi önskar ju att det skulle vara så, att upplevelsen av Guds närvaro, förvissningen om Guds välsignelse, ska föra med sig en värdighet och godhet, men så är det inte alltid. Gud gör de märkligaste val.

Och ändå, mitt i all den irritation jag kan känna över att den hänsynslöse och själviske Jakob skulle få så många fördelar, finns också en stilla röst som påminner mig om att det är min smala lycka, också. Jag är inte vald för min stora förträfflighets skull. Hade Guds kärlek till mig varit beroende av förträfflighet, skulle jag inte fått särskilt mycket kärlek. Ingen av oss här är vald för att hen är ett sådant lysande exempel på osjälviskhet och godhet. Flera av oss är osjälviska och goda, men det är inte anledningen till att Gud älskar oss. Och ingen av oss, trots eventuell osjälviskhet och godhet, trots förträfflighet, är sådan hela tiden. Och Gud älskar och välsignar oss ändå.

Mitt på dagen, när solen lyser eller det regnar Bryssel-horisontellt.

Mitt i natten, när tystnaden och mörkret härskar över förnuft och lugn.

Älskar oss så mycket, att ljuset ändå bryter igenom. Älskar oss så mycket, att Gud sänder oss änglar för att visa att himlen är nära. Älskar oss så mycket, att framtiden är greppbar och vår.

Älskar oss så mycket, att vi får ynnesten att vara Guds änglar åt andra, när de ligger på marken med stenar som kudde och mörker som enda sällskap. Älskar oss så mycket, att vi får nya chanser, och nytt liv.

”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” utbrister den själviske Jakob. Och han grips av bävan. ”Här är himlens port.”

Här är himlens port. Här får du och jag ansluta oss till änglarnas vandring mellan himmel och jord. Här får vi ta emot förlåtelse och kärlek. Här får vi vandra ut ur mörkret, tillsammans med vår Gud, som lovat att aldrig överge oss.

Mitt i mörkret möter oss ljuset. Mitt i tystnaden stiger änglarnas sång. Mitt i ensamheten väntar Gud. Oavsett vår historia, med förväntan inför vår framtid. Alltid älskade. Alltid.