Den där lame mannen, det är jag.
Hur många gånger har jag inte varit
förlamad, och blivit buren till Jesus? Orörlig av sorg,
handlingsförlamad av rädsla, stel av blyghet eller stolthet. Jag
har varit långt borta, jag har varit oförmögen att vända om, och
jag har blivit buren.
Och det finns många anledningar till
att det är och har varit så. En del av dem är yttre, andra inre.
En del är kända, och andra bär jag djupt i de hemliga skrymslena i
mitt hjärta.
En del sorger för oss närmare Jesus,
gör våra hjärtan mjukare och mer mottagliga för nåden. Andra,
och kanske är det vanligare, gör våra skal hårdare, våra hjärtan
mer tillslutna och får oss att inte längre våga lita på Guds
kärlek. Förlamade av skuld och skam och rädsla och sorg och hat
och trötthet och besvikelse.
Stela, oförmögna att rädda oss
själva.
Där har jag varit.
Och ni, flera av er, har burit mig.
De vänliga orden, glädjen, omsorgen.
Oftare från oväntade håll än de förväntade. Några av er har
vuxit till att bli vänner av den där sorten som utan att tveka
böjer sig ner och lyfter och bär, ända fram till Jesus. Flera av
er har utan att tänka på det varit de som bryter upp taket när
dörren varit för trång. Det finns inte bara ett sätt att komma
till Jesus, och när smärtan är stor kanske inte dörren är vid
nog. Och visst har det hänt, mer än en gång, att smärtan har
varit stor.
Men till slut är ändå glädjen över
er större.
Jag skulle kunna nämna er vid namn,
men ni vet ändå. Jag skulle kunna lyfta upp er som trons hjältar,
för det är ni för mig, men då skulle kanske ingen bära er nästa
gång ni behöver det. För ni, liksom jag, är i behov av att bäras
ibland. Så era namn förblir i mitt hjärta, viskade i tackkramar
och nattliga böner. Gud vet.
För det här med att vara kyrka
handlar om att bära, och att bli buren. Alla vi trasiga människor,
alla vi som förlamas av sorg och rädsla, alla vi som inte tror att
vi tror rätt eller tillräckligt, alla vi som inte ens vet om vi
tror. Alla vi som fått smällar av livet, som undrar om det ska vara
så här, vi som förtvivlar över världens tillstånd eller
förtvivlar över vår egen likgiltighet. Alla vi är burna av andra.
Det känns säkert oftast inte så, och kanske är det för att vi
sluter vår smärta inom oss och istället bär allt det som är gott
som en rustning och skydd, för att ingen ska se eller ana, och då
är det svårt att ens erkänna behovet av bärhjälp.
Men vi har det alla, tro mig. Ingen av
oss är helt hel. Inte de fint påklädda människorna bakom altaret,
inte den kostymklädde byråkraten eller den galaklädda
biljonärskan. Inte villaägarna, inte fotbollsstjärnorna. Och vi
behöver alla varandra.
Det finns de som tror att måttet på
en lyckad församling är hur många barn som finns i barngrupperna
eller hur många kanelbullar som säljs varje vecka.
De har fel.
Inte heller avgörs en församlings
eller kyrkas framgång genom medlemskapssiffror, lyckade
basarresultat eller ens genom hur många gudstjänstdeltagare den
har.
Och det här är viktigt, viktigare än
någonting annat. En församlings framgång mäts i huruvida du
känner dig buren där, om du kan vara öppen nog att låta de andra
trasiga människorna där bära dig till Jesus, precis som du bär
dem. Om en församling är ett fyrtorn av hopp för en enda människa,
då är allt vunnet. Men så snart det upphör att vara målet,
upphör den församlingen att vara en nådens plats.
Så, mina kära, älskade vänner. Bär
varandra, och låt er bli burna. Var vaksamma på sifferhysteri och
verksamhetsbesatthet. Var en plats där himlen reflekteras i hur ni
talar om varandra och är med varandra. Visa tålamod, ge varandra en
andra och tredje och sjuttionde chans. Smärta och sorg kommer att
komma, och lycka och glädje likaså. Sätt Jesus i centrum, och
skratta och gråt.
Detta är en plats där jag har gråtit
mycket. Det är en plats där jag har skrattat ofta. Här har jag
trasats sönder, och här har jag burits. Det är dags att ta min
säng och gå, bort från er som burit mig, men aldrig att jag kommer
glömma.
Jesus, hoppets herre, han som har valt
dig och mig, vare med er alla. Han bär er. Bed för mig, som jag ber
för er. Amen.
No comments:
Post a Comment