Häromdagen såg jag en länk på
facebook, med en varning att inte klicka på den om man var känslig.
Självklart klickade jag på den, och bilderna jag såg har inte
lämnat mitt huvud sedan dess. Länken var till ett blogginlägg (titta inte om du är känslig!) från
en renägare i Norrland, som berättade om vad som händer varje år
när renarna vandrar söderut till sina sommarbeten. Deras uråldriga
vandringsstråt passerar stambanans sträckning, och varje år dör
renar i dussin för att de körs på av tåg. Banverket eller
tågföretagen eller vem det nu kan vara som har ansvaret för det
vill inte betala för stängsel eller tunnlar under rälsen. Renarna dör.
Dräktiga renkor dör, nya kalvar dör, rentjurar dör. Ibland måste
renarna ligga bredvid rälsen i timmar, eftersom bara vissa personer
har tillstånd att avliva skadade renar.
På en bild såg jag ett renhjärta
ligga på rälsen.
Orden på bloggen var fyllda av smärta
och vanmakt. Människorna på bild grät. Djuren är inte bara deras
levebröd, utan också så tätt förknippade med deras kultur och
historia att förlusten är dubbelt så stor.
På samma sätt kan fåren sägas vara
intimt förknippade med det judiska folkets historia och kultur. De
var herdar. Hjältekonungen David var herde. De bar kläder av ull,
och åt ost gjord av fårmjölk. Precis som de flesta av folken runt
östra Medelhavet. Så när Jesus talar om får och herdar var det
bilder som talade till åhörarna runtomkring honom. För oss blir
det mest pittoreskt. Fluffiga vita lamm, burna på den blonde Jesus
breda axlar.
Men precis som med renarna levde fåren
i Palestina farliga liv. På den här tiden levde det ännu lejon i
området, tillsammans med många andra rovdjur. Växtligheten var
inte exakt riklig överallt, och ju mer kaotiskt och laglöst det
ockuperade landet blev, desto mer riskerade fårahjordarna att bli
offer för mänskliga rovdjur också. Herdarna, i sin tur, var inte
längre hjältar av Davids kaliber, utan ofta män som levde på
kanten av samhället, inte riktigt välsedda och ansågs opålitliga
och eventuellt småkriminella. När Jesus ofta använder bilden av
sig själv som herden, och oss som fåren, målar han för sina
åhörare en bild av oss som hotade, och av sig själv som en som är
utanför samhället, men beredd att ge sitt liv för fåren, beredd
att göra vad som helst innan- och utanför lagens ram. Herdens stav
kunde användas som vapen mot rovdjur och som hjälp för att dra de
små lammen ut snår och klippskrevor. Idag är den täckt av juveler
och ädla metaller, och bärs av biskoparna i vår kyrka, medan
ledarna för våra församlingar kallas herdar. Kanske är det vi
församlingsbor som är fåren då?
När Jesus motståndare, här i texten
slarvigt refererade till som judarna, trots att Jesus själv och alla
hans vänner och lärjungar också var judar, frågar honom om vem
han är, beskriver han sig själv som herden, och hans lärjungar som
fåren.
Jag vet inte hur det är med er, men
jag uppskattar inte riktigt att bli kallad fåraktig. Men nog behöver
jag den gode herden.
Jag behöver en som är beredd att göra
allt för min skull. Jag behöver en som kan kämpa mot det onda för
min skull, en som kan dra mig ut ur snaror och faror. När
klippskrevorna är djupa och mörka, när törnena i buskarna river
min hud, då behöver jag herden.
Jag hittade inte någon bild av Jesus
som renskötare. Renen vandrar själv mesta delen av året, går
längs sina invanda vägar. Så gjorde fåren också, förr. Men
precis som fåret hotas renen av faror, då och nu. Fåren är numera
instängda i hagar, medan renen ännu vandrar mellan betena, oskyddad
av herdar och stavar.
Kanske är det så att vi uppför oss
som renar snarare än får. Vi rör oss i flock, men utan yttre
ledning. Vi hotas av ondska, och en del av oss drabbas hårt. Vi
ropar förgäves på trygghet och ledning, och förlitar oss på att
bli hörda, medan vår värld istället förminskas och begränsas.
Våra hjärtan slits ut, vårt hopp krossas, och vi saknar en herde.
Men Jesus slutar aldrig tänka på oss
som sina får.
Faktum är att han till slut väljer
att bli ett lamm. Minst och ömtåligast, i mest behov av herden och
därmed mest utsatt och övergiven. Han blir en i flocken, en av dem
som vandrar i dödsskuggans dal, en av oss som förlitar oss på
stavens skydd.
Men han blir renkalven som dör på
spåret.
Han blir fårtackan som släpas bort av
lejonet.
Guds lamm är långsammast och svagast,
och den som rovdjuren omringar, precis som Jesu fiender omringade
honom i templet den dagen. Precis som de väntade på att lammet
skulle snubbla, väntade de på ett fel ord ur Jesu mun, och när det
till slut kommer, ”Fadern och jag är ett”, plockar de upp
stenarna för att döda honom. Han kommer undan den gången, men inte
någon längre tid.
Så småningom är det Jesu hjärta som
slits ut, när han gråter för mänskligheten uppe på sitt kors.
Gråter för alla sina får och renar.
Och i gryningen, den tredje dagen, är
det han som andas liv i oss alla igen. Även om vi är i dödsskuggans
dal. Även om vi vandrar på Inlandsbanans räls. Var vi än är. För
vi är hans, oavsett om vi uppför oss som får, renar, kor eller
lämlar, och ingen, ingen alls, kan rycka oss ur hans hand.
No comments:
Post a Comment