predikan andra söndagen i advent

I kväll gäller det. Det måste vara perfekt. Det måste gnistra, glimma, men inte överträffa alla de som kommer. Ingen får känna sig obekväm eller överglänst. Alla inblandade har övat i veckor. Rakt fram, trappsteg…sväng, stanna. Kolla att skorna inte är för hala, mät avståndet mellan borden. Utforska diskret eventuella allergier.
10.000 blommor, blad och kvistar från San Remo. Hundratals servitörer. Timmar och åter timmar, totalt flera dygn, har gått åt för att putsa besticken, för att inte tala om att stryka dukarna.
Strax innan går poliser med hundar genom Blå hallen, och efter dem städarna för att samla upp eventuella hundhår.
Runt omkring staden skvallras det i frisörsalonger, de bästa uppbokade sedan månader. Nervösa reportrar hämtar ut hyrfrackarna. Taxichaufförerna svär över alla avspärrningar men gläds över alla dricksvilliga kunder på väg till Stadshuset.

Så många har väntat så länge, men nu gäller det. Guds rike är på väg. Vi har byggt våra kyrkor, grälat om trons kärna eller dess oväsentligheter. Vi har vridit och vänt på vartenda ord vi har fått från Jesus, och alla de som han kanske har sagt, eller som tillskrivits honom. Nattvard har firats, nog nära varje dag och varje timme. Minnet av Jesus är levande, om än suddigt. Guld har samlats in och givits bort. Sant, en del av det har hamnat i våra kyrkor, eller än värre, våra fickor, men en hel del har nått de minsta också.
Sånger har sjungits till Guds ära. Andra har sjungits för mänsklig ära och ståt. Blod har spillts, det egna för den förföljda tron, eller andras, i missriktad trosnit. Guds rike är på väg, och det är rätt att frukta det, och rätt att längta och vänta.

Nobelfesten drar igång. Pompa och ståt. Den stora paraden tar sig långsamt ner för trappan, först går en av de unga marskalkerna, sedan kommer naturligtvis kungen. Han är ganska van vid dylika arrangemang, men de runt omkring, pristagare och en och annan nybliven regeringsmedlem, ser spända ut. Det gäller att ta sig nerför den hala trappan utan incidenter.
Till slut är alla på plats och festen kan börja. Den länge emotsedda och synnerligen hemliga menyn avslöjas, det skålas för kungen, och det tisslas och tasslas redan om drottningens klänning.

Riket är här, mitt ibland oss. Men hur är det? Vi förstår det inte, vi kan inte beskriva. Kungen, härskaren över himmel och jord, är där. Änglarna sjunger. Den nya skapelsen, med rättvisa och fred överallt, är närvarande här och nu, och redan på väg. Ett litet barn ska födas, av en flickkvinna i ett stall, och med honom bryter himlen igenom. Ett litet frö blir människa, blir som senapsträdet där himlens fåglar sjunger, ett korsträd med plats för oss alla.
Till den här festen är du bjuden. Värden har ett personligt intresse av att just du kommer. Och det spelar ingen roll om du halkar på trappan. Håll ut, vaka och bed. Festen är nära. Himmelriket är nära.

Och runtomkring i världen följer människor festen i det lilla kungariket uppe vid nordpolens rand. Exotiska inslag som lingon, kungahus och avsaknad av militärer noteras, och ett antal unga forskare drömmer den natten drömmar om medaljer och blå hallar… Men de får vänta, kanske hela sina liv. Som de som nu är där har väntat, men nu har nått festen i landet långt borta.

Det är advent, och vi väntar ankomsten. Väntar på barnakungen, på riket som kommer. Han kommer med fred och glädje, med vatten till öknen och jäst till allt mjölet, för till slut ska Gud bli allt i alla, till slut kommer festen, och då är alla inbjudna, men ingen åskådare. Då når vi alla festen i landet långt borta. Amen.

predikan söndagen efter allhelgona - alla själars dag

Det fanns en tid då jag kunde närma mig tanken på döden utan rädsla. Det var en akademisk övning, något som var intressant att samtala om. Jag kunde filosofera om himmel eller helvete, det var inga problem att läsa skildringar av människors sorg och inte låta dem röra mig.
Det var innan jag älskade.
Det var innan jag hade någon att förlora.

Men sedan kom den, dödsskräcken.
Som skuggan den älskade lämnar bakom sig. Som mörkret som på något sätt kröp närmare varje gång jag blev ensam. All den där värmen, allt det där ljuset som fyller livet när det fylls av kärlek, det är som om det måste följas av kyla och mörker, om än på långt håll.

Jag vet att det finns de som väljer att inte älska, av rädsla för förlusten och smärtan. Varje gång någon kommer nära, stöts de bort. Om inte ljuset släpps in, kommer jag inte se skuggorna. Och någonstans finns det en kylig logik i det. Att låta bli att känna, blir att slippa känna. Men är en ljum liknöjdhet med allt ett gott nog skäl att leva?

Inte för mig.
Jag släppte in kärleken, och den dörr jag öppnade vidgade sig och blev en port, ett valv, där livet i all sin sårighet, fasa och överväldigande skönhet drabbade mig.
Mest tydligt blev det en kväll när min morfar låg för döden. Min mor och far var på väg till honom genom ett Småland i snöstorm, så fort det bara gick att köra. Farligt fort. Och i Stockholm fanns min pojkvän, han som numera är min man, och jag kunde inte nå honom. Han skulle vara hemma, men hade inte kommit med tåget. Och jag låg på knä en hel kväll, grät och bad. Klockan tio ringde han, och det visade sig helt enkelt vara ett missförstånd. Tio minuter senare ringde mina föräldrar, de var framme och hade hunnit till morfar. Men i tre timmar hade jag förlorat dem. Mor, far, morfar och pojkvän.

Och nu är jag förälder, och den tunna huden är numera helt genomskinlig. Tanken på att min dotter någonsin skulle drabbas av smärta, eller det allra mest förbjudna, dö, gör mig helt kall. Tanken går att uttala, men inte tänka. Bortom den är bara mörker.
Och där någonstans blir allt det Gud gjort för oss så stort, så alldeles omöjligt.
Guds barn dör. Gud låter sitt barn dö. I smärta, alldeles ensam. Jag kan bara tänka mig Gud som mänsklig, även om jag vet att Gud är mer, så nog måste Gud ha sörjt så att himlarna skakade.
Höll Gabriel den gråtande Gud i sin famn där uppe i himlen?
Blev Gud stum och kall, onåbar för värme och sympati?
Fick ängel efter ängel höra om allt Jesus någonsin gjort?
Och jag tänker mig, att även om Gud visste att Jesus skulle komma tillbaka, även om Gud om någon måste varit övertygad, så måste det gjort så ont.

Och i den smärtan finner jag mitt evangelium. Mitt evighetshopp. För som Gud älskar Jesus, så älskar Gud oss. Vad Jesus gick igenom, vill Gud bespara oss. Som Gud sörjde över Jesus, så sörjer Gud över varje människa som dör, trots vetskapen om att det bara är en ny början.
Gud som känner oss utan och innan, som vet hur många, eller hur få, hårstrån vi har, han eller hon är vårt värn och vårt skydd. Inte mot allt ont i denna världen, utan mot mörkret som måste lura i kärlekens skugga. För Gud älskar, vi är oändligt värda. Det är vårt evighetshopp.

den gamle mannen och orkidén

I en liten stad, inte alls långt härifrån, och inte alls länge sedan, levde en gammal man helt ensam i ett stort gammalt hus. Men det var inte det som var det märkliga med honom, utan det som var märkligt var att hans hus var alldeles omgivet av växthus. På alla sidor låg stora hus av glas, och inne i dem fanns massor med orkidéer. Det var nämligen så att den gamle mannen var Sveriges främste orkidéodlare. Han brydde sig bara om sina blommor och hade inget tålamod med människor, och allra minst klåfingriga och högljudda barn.
Till den gamle mannens växthus kom det då och då skolklasser för att titta på orkidéerna, men de fick alltid nöja sig med en guide från den lokala blomsterföreningen, mannen höll sig därifrån.

Så en eftermiddag när en tredjeklass just hade lämnat växthusen, gick den gamle mannen ner för att ge de mest värdefulla orkidéerna näring. Men, den allra mest sällsynta blomman var borta! Avknipsad strax under blomman, det såg ut som ett expertjobb.
Den gamle var rasande. Han hyrde en privatdetektiv för att finna tjuven, om han hade vänt sig till polisen kanske det skulle kommit till pressens kännedom. Snart hade han en adress dit privatdetektiven hade spårat tjuven.

Den gamle begav sig omedelbart dit. Området var slitet och fult, de höga husen av grå betong nerklottrade med svarta streck och krumelurer. Med en ogillade grimas gick mannen in i ett av höghusen. Han tog trappan upp eftersom hissen var trasig, och andfådd ringde han på dörren till lägenheten där hans blomma kanske fanns. Ingen svarade. Han ringde igen, och ropade in genom brevinkastet: ”Hallå?! Är det någon hemma? Jag vet att ni har min orkidé!” Ingen svar igen.
Som av en händelse kände den gamle mannen på dörrhandtaget, och dörren var inte låst! Han öppnade försiktigt dörren, tänkte bara gå inte för att se att hans älsklingsblomma i alla fall levde. Han fann den i sovrummet, i ett glas på nattduksbordet. Han sträckte just ut handen efter den, när han hörde ett jämrande från sängen.
Nerbäddad i sängen låg en liten blek flicka, sju-åtta år gammal. Hon sov, men rörde sig oroligt och verkade ha ont. Hennes panna var blank av svett och då och då jämrade hon sig. Den gamle mannen satte sig på stolen som stod vid sängen. Nu kunde han ju inte gå, han var bara tvungen att se att flickan skulle bli bättre.

Timmarna gick, och det blev mörkt. Mannen satt kvar vid flickans sida. Hon vaknade inte, men verkade bli lugnare om han lade en hand på hennes panna.
När kvällen kom, hörde mannen hur ytterdörren öppnades, och in i rummet kom en pojke som såg ut att gå i ungefär tredje klass. Han verkade inte förvånad över att se mannen.
”Förlåt för att jag snodde din blomma”, sade han. ”Den var bara så fin, och jag ville att min syster skulle få se den.”

Den gamle mannen kunde inte invända mot det, och bestämde sig att flickan kunde få låna blomman tills hon blev frisk. Så nästa dag återvände han med rätt sorts jord för blomman, och näring och en kruka. Och han satt vid flickans säng medan hennes bror var i skolan och hennes mamma på jobbet. Ibland läste han för henne, ibland strök han henne över håret, men hon öppnade aldrig ögonen.

En morgon när den gamle kom öppnade pojken dörren. Mannen såg att han hade gråtit. Stilla berättade pojken att hans syster dött under natten.
De drack kaffe, pojken, hans mamma och den gamle mannen, och pojken berättade att hans syster haft en tumör i hjärnan och att cancern hade spritt sig ner i ryggmärgen. Flickan hade mist synen allra först, tumören satt i syncentrum i hjärnan.

”Jag stal inte din blomma för att hon skulle få se den. Hon kunde ju inte. Men jag visste att du skulle leta efter den, för guiden berättade hur värdefull den var, så jag tog den för att du skulle komma hit och ge min syster lite sällskap under hennes sista veckor. Du verkade så ensam, och hon behövde någon som var hos henne.”

Mannen grät. Den sjuka flickan och hennes familj hade öppnat hans ögon för vad som verkligen var värdefullt i livet. I fortsättningen tog han själv emot skolklasserna när de kom till hans växthus. Han vann inga mer stora orkidéodlartävlingar, men varje dag gick han till kyrkogården för att ge en liten, men oändligt värdefull, orkidé dess näring, där den växte bredvid ett barns vita gravsten.

om vi verkligen lyssnar

Predikan 18 e 3 ”Lyssna i tro” 061015

Texterna den här söndagen är riktigt intressanta i förhållande till temat, eftersom de i första hand inte handlar om själva lyssnandet utan snarare om vilka konsekvenser det får.
Den gammaltestamentliga: gör det rätta, lev i kärlek och håll dig till Gud.
Episteln: Lydia öppnar sitt hjärta, och som konsekvens låter hon döpa sig och bjuder hem Paulus.
Evangelietexten: om du verkligen lyssnar, ska du förstå att Jesus kommer från Gud.
Följden blir att lyssnandet inte bara handlar om att som Maria i Betania att sätta sig ner, utan också att som Marta handla som en konsekvens av det som har fyllt hjärtat. Och då blir det en stor och modig handling att lyssna, och det är verkligen inte alla som vågar.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på barnen i våra skolor. Vad skulle vi då höra, hur skulle vi agera? Åh, jag vet att det finns de som hävdar sig ha hört vad de unga säger, men ibland undrar jag. Med alltfler ungdomar som skär sig i armar och ben för att döva smärtan inombords, med alltfler unga som försöker begå självmord, som inte klarar av att slutföra skolan. Vi som kan besluta om deras vardag, lyssnar vi? Jag tror inte det. Jag tror att vi gör vad vi tror är bäst, men vi utgår från oss själva och vad vi tänker att vi skulle ha behövt, eller, ve och fasa, vad samhället behöver.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på flyktingarna i våra förläggningar. På något sätt utgår debatten i dess mest vulgära form från att de inte vill lära sig svenska, att de inte vill vara en del av det svenska samhället. Tvärtom verkar det som om många tror att de är en del i muslimsk invasion med syfte att sprida islam i Europa. Jag tror inte att det är så. Jag tror att vi skulle finna en helt annan verklighet om vi verkligen brydde oss om att lyssna, en verklighet fylld med kränkningar, rädsla, oro och mardrömmar. En verklighet vi inte skulle önska vår värsta ovän, men som existerar mitt bland oss utan att vi agerar.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på uteliggarna i vår stad. Just nu ser vi dem inte ens, låter blicken glida över parkbänken utan att stanna till vid ett smutsigt ansikte eller trasig rock. Kanske köper vi en Aluma, men försäljaren är lika snabbt glömd som förra veckans nyheter. Tänk vad uteliggaren skulle kunna berätta, berättelser om kyla och ondska, men säkert också vittnesbörd om människors godhet. Men om vi verkligen skulle lyssna, skulle vi bli i grunden förändrade som människor.

Och det är där någonstans som skon klämmer, inte sant. För längst inne vet vi att det sanna lyssnandet förpliktigar, att det inte går att lämna det bakom sig och fortsätta som förut. Lydia i Thyatira blev en av Paulus viktigaste stödpersoner. Hennes affärsrörelse försåg honom med resurser som behövdes när kyrkan växte. Hon lyssnade, och förändrades.
Profeten Mika kräver att vi ska göra det rätta och leva i kärlek. De hör ihop. Det går inte att handla rätt utan kärlek, kärleken måste leda till att handla rätt.

Och i slutändan går det inte att stänga ute människor men släppa in Gud. Det går inte att lyssna till Gud utan att lyssna till människorna. Men om jag lyssnar till Gud i tro får det konsekvenser för mitt liv, och det blir i grunden förändrat, och det är ingen engångshändelse. Om och om igen måste vi lära oss lyssna, till Gud och till varandra. Och om vi lyckas med det kan vi förvandla vår värld. Vi kan låta nya tankar tolka, vi kan hjälpa nya själar flamma. Och med dem tolkar vi, flammar vi, sjunger vi. I tillit och tro till den Gud som bär livet, som är livet.

välkomnande av konfirmander

Att leva med Gud är att ständigt vara på väg. Så har det alltid varit, ända sen Jesus och lärjungarna, bland dem den som den här kyrkan är uppkallad efter, gick omkring i Palestina, till pilgrimsvandringar, korsvandringar och påskvandringar. Ni konfirmander har nu tagit ännu ett steg på den vägen. Vad målet är, det vet väl varken ni eller vi ännu, men ett år får vi följas åt. Vi får tala om viktiga saker, men också sjunga. Vi får leka och skratta, men kanske också gråta och be. Era frågor och funderingar styr vilken väg vi går, tills vi skiljs igen i maj.
Detta är er kyrka. Se er omkring. Ni är många, och ni hör lika mycket hemma här som någon annan. Tillåt er känna er hemma. Välkomna.

På en vandring finns det få saker som är så nödvändiga som gott sällskap. Om vandringen dessutom går på okänd mark är det skönt att gå med någon som har färdats vägen förut. Det är där ni konfirmandledare kommer in. Ni är de goda medvandrarna, och då och då guiderna, som ska gå med dessa konfirmander en liten bit på vägen. Det handlar om att dela med er av era erfarenheter, men också om att vara öppna för att möta nya insikter. Ni är också församlingens tydligaste ansikte i konfirmandgruppen, beviset på att det finns många människor som hoppas och ber för dessa ungdomar. Och som ni ber för dem, så ber vi för er. Tack, och välkomna.

Till alla er i församlingen vill jag säga: gläds med oss, som fått förmånen att under ett år vandra den här vägen. Be för oss, sänd oss goda tankar. Hjälp konfirmanderna när ni märker att de är vilsna här i kyrkan, tänk gott om dessa ungdomar som söker sin väg.

Låt oss be:
Gud vår Fader, du har gett oss livet, med alla våra känslor och allt vårt förnuft. Tack för dessa våra konfirmander. Tack för glädje och skratt, frågor och tårar. Var med oss under det här året.
Jesus Kristus, du som kom till oss för att vara som vi, tack för möjligheten att följa dig. Tack för våra ledare som i dina lärjungars fotspår fortsätter följa människor på vägen till dig.
Heliga Ande, du som skänker oss kärleken och vänskapen. Tack för den här församlingen och känslan av gemenskap, hjälp oss att öppna våra armar för dessa konfirmander.
Amen.

predikan 10/9 13 efter trefaldighet "Medmänniskan"

Det finns vissa ämnen som det sägs att man aldrig ska ta upp under en fin middagsbjudning. Främst bland dessa sägs religion och politik vara. Nå, i dessa tider är det väl svårt att undvika politiken, och varje middagsbjudning jag är med på blir det automatiskt prat om religion, men det har väl kanske mer med mitt yrke att göra än att det alltid är så.

Det finns dock mycket som är intressant med dessa två tabubelagda ämnen, och framförallt har de mycket gemensamt. Predikstolen är verkligen inte platsen för partipolitisk propaganda, så det ska ni slippa, men däremot lägger sig religionen i politiken och vice versa. I fredags fick jag ett vykort från Svenska kyrkans biståndsorganisation Lutherhjälpen i min brevlåda med frågor att ställa till de olika partiföreträdarna. Och några dagar innan dess fick jag Sverigedemokraternas broschyr med bla krav på assimileringspolitik och totalförbud mot religiös slakt. För att inte tala om de senaste månadernas olika politiska utspel om religiösa friskolor.
Och sanningen är väl att religion och politik för alltid är sammantvinnade. För att de handlar om oss människor och den värld vi vill leva i, om våra relationer till varandra och till Gud.

Och just där kommer dagens evangelietext in. På ytan en enkel liknelse som många av oss har hört många gånger och i många olika versioner. Den har återberättats för barn och spelats upp i otaliga varianter på konfirmandredovisningar. Jag tror att man med fog kan påstå att det är en de mest kända bibelberättelserna.
Och ändå är det med den som med de flesta andra bibeltexter, det är svårt att verkligen förstå vad som menas, för vi är inte judar i den romerska provinsen Palestina. Vi har inte vuxit upp med berättelser om otäcka samarier, vi förstår inte varför Jesus är angelägen om att placera den överfallna mannen just mellan Jerusalem och Jeriko. Och så blir berättelsen en liknelse om just medmänsklighet. Men jag tror att den är så mycket mer, och det går att stanna inför så många saker i texten. Jag ska välja två personer.

Först: vem är den laglärde mannen som enligt texten vill sätta Jesus på prov? Just de som prövar är inte sällsynta i evangelierna, med jämna mellanrum dyker de upp med sluga frågor och spetsfundigheter. När jag föreställer mig dem liknar de ofta ”nyfrälsta” ateister, som med alla medel försöker få en troende ur balans. De ställer frågor som antingen är omöjliga att svara på eller helt irrelevanta, frågor som ”kan Gud skapa en sten som är tyngre än han själv kan bära”. De liknar den skriftlärde, eftersom deras frågor, precis som hans, inte är ställda för att få svar utan för att framhålla den egna övertygelsens förträfflighet. Ungefär som när den ene partiledaren vänder sig till den andra i en debatt.

Men om jag försöker tänka om, kanske det faktiskt är så att den laglärde söker efter svar på, för honom, viktiga frågor, och då är han plötsligt inte som en medieslipad partiledare, utan snarare en bekymrad röst ur tv-publiken, en som frågat många gånger men aldrig upplevt sig få svar förrän nu. Kanske är det en som var trött på de eviga skriftlärda diskussionerna runt torahns ord och tecken, kanske var det en som behövde ledning. Klart är i alla fall att Jesus räknade en hel del skriftlärda bland sina vänner, och med tanke på att bibeltexterna runt omkring det här lilla avsnittet placerar Jesus någonstans ute på vägarna, kanske mannen som frågar är en av vännerna. Vi kommer aldrig få veta.

Den andra personen jag undrar över är samariern. Precis några kapitel tidigare berättar Lukas om hur Jesus och lärjungarna blir bortvisade från en samarisk by för att de vänt sina steg mot Jerusalem. Och här, i berättelsen, möter vi en samarier som befinner sig i Jerusalems närhet, kanske till och med på väg till eller från staden. Vad gjorde han där? Judar och samarier såg varandra som förrädare, kättare, människor som övergett Gud och som man inte skulle ha något som helst att göra med. Det är svårt att hitta någon parallell i vår tid, kanske en normal amerikansk pojke från Mellanvästern som konverterar till islam och ansluter sig till al-Qaida. Religion och politik i en osalig röra. Samariern hade inte där att göra, en outsider. Eller kanske en gränsöverskridare. En som såg längre än det juridiska begreppet nästa, som bara förpliktade honom att hjälpa sitt eget folk. Och om jag återigen tänker om: tänk om samariern i själva verket är en bild för Jesus? Han kom från gränstrakterna till Samaria, han lät sig inte bindas av lagen om den gick emot vad som var bäst för människan. Och än mer, ordet nästa på hebreiska låter nästan som ordet herde, det skiljer bara en vokal mellan dem.

Alltså, idag tolkar jag den här texten så här: den bekymrade vännen frågar hur han ska vinna evigt liv, och när Jesus svarat ber han honom förtydliga. Jesus svarar med en berättelse som inte bara visar hur han ska bete sig mot sina medmänniskor, utan också vem han ska följa, oavsett vad världen eller lagen säger. Och helt plötsligt blir religionen politik, en politik som skulle döda Jesus men som fortfarande är radikal, fortfarande provocerande. För den handlar om dig och mig, och om våra medmänniskor, och den ställer obekväma frågor:
Vad är du beredd att riskera för att hjälpa? Hur långt är du beredd att gå? Till lagens gräns, eller förbi? Vem är din nästa?

inför pingst

Det är pingsttid.

Jerusalem år 33.
På en bakgata blir det plötsligt liv och rörelse. Ut ur en dörr strömmar ett par dussin personer, de skrattar och skriker, vacklar, ramlar omkull. Ingen hör först vad de ropar om, och de runt omkring skakar på huvudena och tror att de är berusade. Men sedan stillnar hopen, och en man stiger fram. Han berättar om en man vid namn Jesus, och om allt han gjort. Och han berättar om hur Jesus har dött för att sedan uppstå. Runt hans hår skiner det som av eld, och så även runt de andra. Människorna som lyssnar grips så av hans ord att de närmar sig. Cyniska, världsvana stadsbor griper efter något att tro på, griper efter Petrus och hans ord om Gud. Och Petrus och de andra döper dem, där och då, den första pingsten.

En stad i Sverige år 2006.
Ur kyrkans öppna port dånar orgelmusiken. Ut tumlar massor av människor, det är oordning och kaos, men efter ett tag är de ordnade i en någorlunda jämn halvcirkel framför porten. De tystnar, fnissar kanske lite. Och så kommer de! Brudparet går högtidligt ut för att mötas av ett regn av riskorn. De fastnar överallt, de där riskornen, brudparet kommer fortsätta hitta dem i kläder och hår tills sent i kväll, men nu är det ingen som bryr sig. En lång kö bildas framför de lyckliga tu, alla vill gratulera. Paret lyser av kärlek och stolthet, och en av dem kramar fortfarande näsduken de torkade tårarna med inne i kyrkan i handen.

En annan stad i Sverige år 2006.
Kören sjunger Veni Sancte Spiritu, kom heliga ande. Runt altarringen ligger tre kvinnor och tre män på knä. Kyrkan är helt full av vänner, släktingar och kyrkfolk, alla vill vara där för att välkomna dessa nya präster och diakoner. Biskopen och de andra tar sig långsamt runt ringen, lägger händerna på varje kandidats huvud och ber om Andens vägledning och hjälp i prästens och diakonens liv. Solen lyser in genom de höga fönstren, som om Gud själv ville ge ett synligt tecken på sin närvaro.

Och samtidigt, någon helt annanstans, eller helt nära, ligger någon på sin gräsmatta och tittar upp på den klarblå himlen. Någon annan ror ut på sjön för att fiska. En sjuksköterska är på väg till jobber, kanske suckar lite över att behöva jobba när vädret är så fint, medan en fjärde sitter i sin stol och väntar på att någon, vem som helst, ska komma och hålla honom sällskap.
Samma tid, men olika liv. Samma himmel, men olika dagar. Olika tro, kanske, men samma ande.

Pingst…själva ordet smakar försommar, jordgubbar, student och bröllop. Ute i naturen föds det djurungar och blommorna är i full blom. Om bara några veckor kommer de första grässtråna börja gulna lite grann, men nu är allt bräddfyllt med liv och kraft. Naturen predikar bättre än någon präst, och vilken kyrka kan någonsin mäta sig med skönheten i en skogens katedral eller oändligheten över en skärgårdskobbe? Pingsten handlar om livets återkomst, om pånyttfödelse och glädje.

De splittrade lärjungarna enades till en kyrka den där dagen i Jerusalem. Paret utanför sin kyrka har just lovat att hålla ihop, och i den där andra kyrkan går kvinnorna och männen in i en obruten linje av människor som lovat vara lärjungarnas gemenskap trogna. De hör allihop ihop. Genom allt strömmar hopp och liv, framtidstro och kärlek. Det är Andens verk, och utan den ingen tro, inget hopp, och ingen kärlek.

Det är pingsttid. Kärlekstid.

inför Kristi himmelfärd

Kliver ut i ljuset. Steget från den mörka, lite svala kyrkan ut i vårljusets vithet får det att blixtra på näthinnan. Ser ingenting till en början, sedan kommer synen tillbaka. Först är människorna runt omkring bara mörka gestalter, dimmor som går in i varandra, sedan får de axlar, hår, ögon och munnar. Byggnaderna tornar upp sig, och öronen som först liksom kapitulerat inför larmandet och de många rösterna, börjar sakta vänja sig vid att inte vara i tystnadens rum längre.

Jag ser, jag hör.
Jag skakar av mig den lätta nedstämdheten som ofta drabbar mig när jag går ut från mässan, och återvänder till livet här och nu.
Och ändå…inte har himmelriket stannat inne i kyrkan. Inte är människorna mer heliga inne i kyrkan än utanför. Inte är himmelriket mindre i hjärtat nu.

Han lyftes upp, upp till himlen. Ur lärjungarnas åsyn, och, skulle man kunna tro, ur deras liv för alltid.
Men Kristi Himmelfärds dag är större och mer jublande än så, för det är dagen då begränsningen tar slut.
Jesus föddes i dåvarande Palestina, levde och dog där. Hans liv och lära var då en intern angelägenhet för de fåtal människor som hade turen att få lyssna på honom eller till och med leva med honom under de tre år han vandrade. På sin höjd tiotusen människor hörde honom, ett hundratal träffade honom personligen.
Och när han dog sörjdes han av få.
Men när Jesus togs upp till himlen upphörde den begränsningen. Han blev till för alla.
”Himmelriket finns inom er.”

Jag backar, lämnar ljuset och stimmet. Inne i den väldiga, moderna tegelkyrkan möts jag av ljudet av rinnande vatten och doften av stearinljus. Tomt. I ögonvrån fladdrar ett ensamt ljus i ljusbärarens svarta bur. Det är dunkelt och stilla, men svagt anar jag ljuden ute på busstorget.
Och jag tänker att även om livet är dunkelt och stilla, gör sig himlen ändå påmind, som ljudet från ett busstorg, ger glimtar av fest och glädje.
Och även om livet bara är stress och hast, glimmar himlen till då och då i solstrålen på den älskandes kind, i vattendroppen som hejdar sig innan den faller.
För himmelriket, det vi reser till, det Jesus hämtas till, finns inom er.

Instinktivt firar vi den här helgen. Vi planterar vårlökarna, sjösätter båten. Städar balkongen och putsar fönstren. Äter glass, inviger barnens nya sandlådeleksaker. Folk på stan nynnar vårsånger och en och annan sommarpsalm. Kanske kommer grillen fram för första gången i år.
Och med försommarsolen kommer återigen påminnelsen om hur Jesus lämnade oss för att kunna vara med oss för alltid. Som minnet av sommaren hjälper oss genom vintern, hjälper oss Anden genom att ständigt vara närvarande, ständigt påminna om Guds kärlek.

Platsen är här och nu, himmelriket är inom er, och inom mig. Men ibland bryter det fram, bländar mig, får mitt hjärta att falla på knä. Ibland är det i mässan, i det stora svala rummet, men ibland glimmar det till mitt i livet. Men det är sällan när jag väntar det, och det är aldrig på befallning.
Gud verkar inte så. Gud är alltid större, och aldrig förutsägbar.
Rummet där du möter Gud, det finns i ditt hjärta. Där kommer Gud dig till mötes. I det rummet står ni ansikte mot ansikte, i det rummet lyfts du tillsammans med Jesus till himlen. För himmelriket finns inom dig.
Det handlar inte om värdighet eller helighet. Inte om fantasi eller kreativitet. Det handlar endast om himlen. Och om dig och mig och Gud.
I våra innersta vrår, i djupet av våra hjärtan, finns ett berg högre än någon stad, än någon telefonmast. Det tar tid att klättra uppför det, men på toppen möter Gud. Och Gud lyfter dig, och Gud lyfter mig. I vårt hjärtas himmelfärdsdag.

Predikan 060514 Växa i tro

För att ett barn ska växa behövs vissa saker.
Det man tänker på först är nog mat, näring. Det lilla barnet får oftast bröstmjölk, och när den inte längre kan fylla behovet får barnet allt mer fast föda. Morotspuré, potatismos. Så småningom lite kött och kanske kokt broccoli, eller vad det nu kan vara. Sakta men säkert växer barnet, blir starkare och större.
Men det behövs mer än bara mat för att barnet ska växa. Det behövs stimulans också. Barnet behöver liksom lockas att göra utmanande saker, sträcka på sig, resa sig.
Barnet behöver ljus, och regelbunden sömn.
Men mest av allt behöver barnet kärlek. Utan den är allt det andra meningslöst. För utan beröring blir barnet aldrig så utåtriktat som det behöver. Lär sig aldrig gränserna mellan sin kropp och andras. Har aldrig en trygg plats att göra utflykter ifrån.

Vad krävs då för att någon ska växa som människa?
Näring kanske. Att då och då få möta nya idéer, och att skapa egna. Att få beröm och vänskap.
Och stimulans förstås, att lockas att göra utmanande saker, för att kunna sträcka på sig av stolthet när det lyckas, och för att lära sig av misstagen om det inte går.
Vi behöver mötas av ljus även vi, och vi behöver perioder av vila.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa som människor. Och vi behöver ge kärlek. Utan det är det andra meningslöst. Kärleken driver oss att vända oss utåt, att överskrida de gränser vi satt för oss själva, eller satt åt andra. Kärleken gör oss trygga att bjuda in.

Men vad krävs för att någon ska växa i tro?
Näring, så klart. Att få fyllas på med livgivande gemenskap, att få del av riter och symboler som talar om det som är allra mest mystiskt i livet, nattvarden och dopet, välsignelsen och förlåtelsen.
Och vi behöver stimulans. Att möta andra, höra deras berättelser och dela med sig av våra egna. Att diskutera, samtala och undra över gåtorna och svårigheterna livet ger oss. Att läsa Bibeln, fundera, acceptera och rebellera. Att be, tillsammans eller ensam.
Vi behöver mötas av Guds ljus, att bli sedda och upplysta.
Och vi behöver stunder av stillhet, med endast tystnaden mellan oss och Gud som sällskap.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa i tro. För om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.

Det är en kärlek som talar med barska ord, ord som synd och dom, men också om rättfärdighet.
Det är en kärlek som ser oss som de vi är, med alla skavanker och sprickor, och kallar vår brist på tro för synd.
Det är en kärlek som är beredd att gå i strid med allt som är nedbrytande och fördärvande, allt det som dominerar vår värld och hindrar oss från att vara fria, älskande människor,
en kärlek beredd att döma denna världens härskare.

Det är den kärleken som tar på sig allt av synd och skuld, och går med det till Fadern.
Den kärleken bär oss så att vi kan bli rättfärdiga, det vill säga utan skuld och synd, hela, växande människor. Och den kärleken har ett namn, och det är Jesus Kristus.
Och det är kärleken som aldrig lämnar oss ensamma, för trots att han går sin väg, sänder han Hjälparen, så att vi kan förenas i den kärlek som låter oss växa, som barn, som människor, och i tro.

För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.

påskpredikan för lunarstorm

Graven han lades i var inte hans. Korset hade säkert använts flera gånger förr, och användes säkert igen. Kanske var inte ens spikarna nya.
Han lånade en åsna, han lånade en festlokal.
Han lånade till och med en annan mans styrka för att bära korset.

Han hade ingenting, men gav allt.
All sin kärlek, hela sitt liv, för att vi skulle få kärlek, för att vi skulle få liv.

Och människorna runt omkring ville inte förstå.
Han berättade, gång på gång, men de ville inte lyssna.
Och Judas förrådde honom i sin förtvivlan.
Och Petrus förnekande honom i sin förtvivlan.
Och de andra flydde, gömde sig.
I förtvivlan.
En del gav upp. Försvann, gick under jorden. De andra slöt sig samman, utan mål men i alla fall med varandra. Men till slut gick det inte längre, några av dem bröt sig ur sorgen och förlamningen och gick till graven.

De gick för att sörja honom. De ville se honom en sista gång, röra honom en gång till innan det var för sent. Smörja hans hud och hår, smeka honom över kinden. Hålla handen som en gång var så varm och fast, och nu så kall.
De ville sluta ögonen som en gång mött deras behövande blickar med så mycket värme och förståelse. Kärlekens ögon, nu tomma.
De ville rengöra hans sår och tvätta hans fötter. De ville byta hans linnebindlar till nya, fräscha. De ville fylla den kala klippgraven med vackra, doftande, levande blommor.
De ville, till slut, inse att det var sant.

Men de lade inga blommor. De tappade dem, trampade ner dem.
De rengjorde inga sår eller fötter, de sprang istället därifrån.
De mötte inga döda ögon, de mötte skinande vitt.
De höll ingen kall hand.

För döden höll inte Jesus. Han som gav allt, fick tillbaka allt. Och de som sörjde kastade genom förtvivlan och kaos rakt in i den ofattbara glädjen. Sorgen som inte ens var bearbetad eller kanske inte ens insedd, fick lämna dem för evigt. Och de sprang, snabbare, vildare, lyckligare än någonsin förr.

Och med dem springer vi. Mot en oförstående omvärld, för alla människors goda. Vi berättar för alla som vill höra. Och vi berättar för människor som inte kan eller vill förstå, för att någon ska följa i Petrus fotspår och smyga till graven.
Och där i det tomma rummet möter Gud. Löftet som gavs är sant. Det oförståeliga är det sanna. Och världen blir aldrig mer densamma.

Jesus har uppstått! Jesus lever!

beredelseord ungdomskväll 060329

Gud skapade allt. Allt. Gud skapade gråsparvar och flamingos, dvärgsilkesapor och människor. Gud skapade jättelika redwoodträn och små knotiga fjällbjörkar. Gud skapade meteoriter och solar.
Allt.
Gud skapade också saker som inte syns. Kärleken, vänskapen. Energi och tid.

Ja, vänner, Gud skapade tiden. Den eviga, långsamt trögflytande och den hetsiga, aldrig tillräckliga.

Det är därför Gud aldrig är stressad.
Det är därför det alltid finns tid.

För om vi skulle fått bestämma skulle vi gjort ett visst bestämt mått tid, och sedan satt igång att fylla den...
"Måndag. Hm. 24 timmar. Om jag bara sover sju har jag sjutton kvar att spendera. Kl. åtta i skolan, blir utsläppt vid fyra. Om jag lägger en timme på att käka frukost, duscha och ta mig till skolan…äh, det går inte. Skippar frukost. Kanske kan trycka in det mellan matten och spanskan.
Men ok, fri vid fyra…Träna, så klart. Två timmar innebandy, duscha och hem, det blir bara fem och en halv timme kvar. Vad mer ska in? Just det ja, kompisar…Mm, msn-ar, då sparar jag i alla fall transporttiden. Det lägger vi på kvällen. 23-24, kompisar. Bra. Middag med familjen, stön. En timme. Mer får de inte, och det är inklusive disken! Och så var det läxor. Jaha, det var måndagen.
Tisdag. Träning innan skolan. Blir nog bara fem timmars sömn då…"

Fattar ni? Så här använder vi tiden vi fått. Ibland känns det som om vi inte ens har tid att andas!

Detta är fastetid. Mänskligt påfund, därför är den inte heller oändlig, vilket en del sötsaksfastande personer här säkert är tacksamma för. Men fastetid är också tid för eftertanke, och det är något som borde prioriteras. Till och med Jesus, som man tycker borde ha lite koll, behövde dra sig undan och tänka.
Vad är viktigt? Vad är, i långa loppet, värt min tid? Vem vinner på att jag är stressad?

Fundera på det medan kören sjunger. Detta är kanske den enda tid du har att tänka, använd den. Och när vi sedan vänder oss till Gud med vår bekännelse, tänk på att vi också ber om ro.

Personalandakt

Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

Min dotter valde bort vagnen idag. Det är ett stort steg. Hon är nu stor nog att gå till dagmamman. Tillsammans manövrerade vi mellan vattenpölar och isfläckar, lekte kurragömma och pratade.
Våren är här.
Vi pratade om vad fåglarna sjöng om, och enades om att de sjöng för att de ville ha kompisar. Vi pratade om vad ankor äter, och om alla hennes vänner hos dagmamman.
Våren är verkligen här.
Och det är himla lurigt varje år, det känns som om den aldrig ska komma, och extra mycket i år. Meteorologerna suckar och förkunnar ännu mer kyla, och snön klamrar sig envist fast i varje skuggig backe. De enda fåglar vi hört om är de som bär på dödliga sjukdomar, och de enda blommor jag sett är snabbköpets dyra och ledsna påskliljor.

Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

Men nu, vänner, nu är den äntligen här! Det känns så himla banalt ibland, det här med vårlängtan. Känns som om vi inte pratar om något annat från första februari och långt in i mars. Stirrar med avsky på de sotsvarta snöhögarna, längtar bort från tunga jackor och saltfläckiga skor. Det är nog.
Fast det går djupare än så.
För oss här i Norden är det nog extra kännbart. För oss handlar våren verkligen om liv och ljus. För oss är våren tiden då naturen börjar andas igen. Tiden då vi kan ta oss upp ur sängarna på morgonen och äntligen känna ljuset.
Så vi kastar kläderna långt innan det är rimligt och trycker oss mot varma tegelväggar. Badsäsongen varar från tidiga maj, om inte ännu tidigare. Caféernas uteserveringar befolkas snabbt även av icke-rökare.
Vi firar livet. Och vi firar livets seger, ännu en gång.

Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.

Det talas emellanåt om att svenskarna finner andligheten i naturen. Det är inte så konstigt, en vår som denna. Det finns ingen predikant som kan förkunna påskens under lika tydligt som vår hårt prövade natur.
Samtidigt som naturen vaknar till liv, de döda grenarna fylls med små gröna knoppar och fåglarna kappflyger runt träden, väcks kyrkan ur senvinterns långa dvala. Samtidigt som blommorna tittar upp hörs påskropet: Kristus är uppstånden.
Ännu är det fasta. Ännu rinner smältbäckarna mellan gatornas kompakta issjok. Men livet har börjat röra på sig.
Jesus vandrar mot Jerusalem och vinterns sista kamp. Luleborna brukar hävda att det måste komma ett sista snöfall för att den nya snön tar med sig den gamla. Ett sista försök.
Men efter vinter kommer vår, också i andens rike.

mattan (morgonbön på konfaläger 18/3 -06)

I ett litet hus just i utkanten av byn bodde en flicka och hennes gamla mor och far. Det här var på den tiden då det var vanligt med vävstolar i hemmen, och den här flickan råkade vara alldeles fantastiskt begåvad på att väva mattor.

En morgon, när hon som bäst höll på att avsluta en matta åt storbonde Larsson, knackade det på dörren. Utanför stod prosten (vilket är ett gammalt ord för präst).
Ni måste förstå att detta var på den tiden då präster i allmänhet var lite läskiga, stränga och imponerande, så flickan blev lite rädd. Men prosten log sitt allra vänligaste leende och förklarade att han kommit för att beställa en matta till koret i kyrkan.
Men det skulle inte vara vilken matta som helst. Den skulle berätta för församlingsborna om Guds storhet och godhet, och om allt det underbara Gud gjort och gör för dem.
De resonerade en stund om hur detta kunde te sig, och enades till slut om att det måste vara mycket guld i mattan.

Så flickan satte sig och vävde. Hon letade upp de vackraste, mest skimrande tygtrasor hon hade och vävde med hela sin själ. Och när mattan var klar strålande den i vitt, guld och silver. Men det var liksom något som saknades.
När prosten kom nästa dag, stirrade han på mattan med rynkade ögonbryn och sade:
"Den är oerhört vacker, min flicka, den skulle passa i ett palats. Eller kanske i Guds egna salar högt i himlen. Men här säger den ingenting. Den berättar ingenting om våra liv."

Så flickan vävde en ny matta. Hon tänkte länge innan, och bestämde sig för att livets rikedom skulle prägla den här mattan. Hon vävde in smaragdgrönt och rubinrött, himmelsblått och gyllene solgult. Hon hittade trasor som brann i orange som av eld, och andra som var mjuka och lena som ett barns kind. Och hon vävde med hela sitt hjärta.
Och när mattan var klar gick det inte att ta ögonen från den. Den jublade, men ändå var den inte riktigt rätt den heller.
Prosten suckade. "Vilken fantastisk matta, kära barn! Den är som en sommaräng, och skulle pryda vilket hus som helst. Men den går inte att använda till vår kyrka. Den berättar inte heller mycket om våra liv."

Den här gången tog det lång tid innan flickan satte sig ner för att väva. Hon vävde långsamt och tvekande. Hon använde de trasor hon hade kvar, och det blev lite smaragdgrönt, och lite guld, men mest blev det grått och brunt och mörkt. Och mattan blev lite ojämn och på ett ställe var trasorna så tunna att varpen, trådarna som håller ihop en matta, syntes.
Och när prosten kom väntade flickan med bävan på hans dom. Och prosten grät.
"Den här mattan är precis rätt! Våra liv är fyllda med så mycket mörker och slit. Men här och där glimmar himmelriket igenom, och här och där är det fest och färg. Den här mattan berättar om livet som det är, det livet som Jesus delade. Den här mattan berättar om Guds verk idag och i morgon. När församlingsborna vandrar över den här mattan fram till nattvarden, då kommer de känna igen sig och förstå att Gud är med dem varje dag."

Gud skänker oss alla de möjligheter som lyser rubinrött och himmelsblått, och lovar oss det gyllene. Men våra liv här på jorden är aldrig bara guld eller rubinrött. Mellan guldet och färgerna fylls våra liv av grått och brunt, och emellanåt av svartaste svart. Och det är då det är skönt att veta att Gud är med även där. Det är då det gyllene lyser som mest.

berättelse: vägskäl

En natt hade en flicka en dröm. Hon gick på en väg i en vacker bokskog. Solskenet strilade ner mellan de ljusgröna löven. I fjärran hörde hon barnskratt och röster, och mellan trädstammarna skymtade hon andra vandrare. En del var bekanta, andra kände hon inte alls igen.

När flickan tittade bakom sig såg hon att vägens början försvann i dimma, och att det låg både uppförsbackar och långa mjuka nerförsbackar bakom henne.
Efter en kort stund kom flickan fram till en vacker glänta i skogen. Hon visste inte vad hon skulle göra, och hon såg hur många vägar ledde från den, men ingen av dem gick rakt fram.
Medan hon stod där och funderade på vilken väg hon skulle ta, kom en man fram till henne.
Han såg bekant ut, men hon kunde inte säga varför. Mannen sade:
”När jag var i din ålder ville jag ta den där vägen”, och pekade mot en solig stig som ledde åt höger. ”Ta den vägen, och jag lovar dig att du får en lätt vandring, och staden som den leder till är rik och vacker. Där kommer du att trivas.”
Så flickan slog in på den soliga stigen. Till en början kändes det riktigt bra, vandringen var lätt och solen lyste, men allt eftersom vägen bara fortsatte började hon irritera sig på att hon liksom inte valt själv, och på att det var för varmt, och på att hon inte fått chansen att prova några av de andra vägarna. Visserligen var den här vägen lätt, men den var också oändligt tråkig. Runt omkring den såg hon tulpanfält efter tulpanfält, och även om tulpaner är fina, var det ju solrosor som var flickans favoritblomma. Förvirrad satte hon sig ner bland tulpanerna. Hon hade kommit för långt för att vända, men framåt ville hon inte gå. Då såg hon en liten skylt bredvid en liten, liten stig som ledde bort från vägen. På skylten stod det ”Gläntan”, och hon hade knappt börjat gå längs den lilla, lilla stigen, förrän hon återigen var i gläntan i skogen.

Den här gången funderade flickan ett bra tag. Till slut valde hon en väg som ringlade bort under grenarna på ett stort päronträd. Efter solen på tulpanstigen sökte flickan något helt annat, och det var skönt att gå längs den svala och skuggiga vägen. Men det blev snart allt mörkare och allt kallare.Till slut orkade flickan inte gå längre. Det var för svårt. Hon grät för att hon stod helt själv i mörkret och kylan, och hon visste inte hur hon skulle komma därifrån.
Plötsligt glimmade någonting till just utanför hennes synfält. När hon tittade närmare såg hon en solros lysa bredvid vägen, och bortom den ännu en, och ytterligare en. Flickan torkade tårarna och följde solrosorna, och var snart tillbaka i gläntan.

Hon provade flera andra vägar, men ingen var bra. Någon ledde ner i ett träsk, en annan var för ful, eller för blåsig, och en gång ledde vägen utför ett stup.
Trött och ledsen stod flickan i gläntan igen. Hon såg sig omkring, men såg bara vägar hon hade provat. Med en suck vände hon sig mot den som hade varit minst illa, den med tulpanerna, och skulle just börja gå när hon hörde en harkling bakom sig. Under en stor ek stod en person som var så gammal att det inte gick att se om det var en man eller kvinna. Vitt hår hängde ner runt ett ansikte där rynkorna var raviner, och ögonen glittrade djupt i kratrarna.
”Du har inte provat min väg än.”
Flickan tittade bakom den gamle.
”Den ser ganska tråkig ut.”
”Tja”, sade den gamla, ”den är som alla vägar. Den är stenig och går brant uppför. Det finns svajiga repbroar och för att nå ända fram måste du ta dig över en djup sjö. Men skillnaden är att du aldrig kommer gå ensam.”
Flickan funderade. Det kändes inte roligt att gå tillbaka på någon av de andra vägarna, och sällskapet var välkommet, så efter bara en liten stund började flickan och den gamle att gå. Ibland pratade de, ibland var de tysta. Snart blev vägen stenigare och stenigare. Men tillsammans kom de överens om att stenarena var diamanter, rubiner och smaragder. När uppförsbacken kom stöttade de varandra, och på krönet kunde de njuta av utsikten tillsammans. Vid den första repbron fattade de varandras händer, och sedan släppte de aldrig igen.
När de kom till kanten av den djupa sjön, vände den gamla sig till flickan.
”Där borta bor jag” sade den gamle, och pekade mot glimmande torn på andra sidan sjön. ”Vill du komma hem till mig och stanna?”
”Inte kan jag lämna dig nu!” svarade flickan.
”Men det finns en hake, min vän. Vägen dit går genom den djupa sjön här.”
Flickan blev rädd. Då och då under vandringen hade hon tänkt på sjön, men varje gång hade hon slagit bort oron med att tänka att det säkert skulle ordna sig med en båt eller något. Nu insåg hon att det skulle bli mycket svårare än så.
”Du måste gå ensam men jag lovar dig att du kommer klara det. Jag har gått före dig hela vägen, och allting som kan hända dig har hänt mig också. Nu går jag före för att förbereda din välkomstfest.”
Den gamla försvann, och flickan vände sig mot den mörka och djupa sjön. Långsamt steg hon ner i vattnet. Det var varmare än det såg ut, och alltefter det blev djupare fick hon syn på alla de vackra fiskarna, och hur sjögräset böljade i strömmarna. Det var fridfullt och vackert, och inte otäckt alls. Under vattnet försvann tiden, men till slut vadade flickan upp på den andra stranden. Där väntade hennes vän på henne. Hon kände igen vännen på ögonen, men allt det som hade varit gammalt var nu tidlöst, och det som hade varit trasigt och slitet lyste nu.
”Välkommen, du min allra käraste vän! Välkommen hem.” sade Gud.

Långsamt öppnade flickan ögonen. I taket hängde mobilen hon gjort som barn, och på väggarna hängde de välbekanta affischerna. Hon sträckte på sig, satte sig upp, och gick ner till den väntande frukosten.
”God morgon älskling! Har du sovit gott?” frågade hennes pappa.
”Ja” sade flickan, ”jag hade en sån underlig dröm…”.
”Du, jag kom på en sak” sade pappan, ”vad sägs om att välja natur? Det ville alltid jag gå, och det passar ju dig och leder till bra möjligheter för att plugga vidare och jobba så småningom.”
Flickan log, och mindes vägen med tulpanerna. Hennes liv låg framför henne, med oändligt många möjligheter, men hon visste att oavsett vad hon valde, skulle hon aldrig vandra ensam.

den som hålls

Aningen bättre med barn. Maken tyckte att den var bättre överhuvudtaget. Oh well, det är ju bra i så fall.

Predikan 2 Septuagesima 12 februari
När jag var liten bråkade jag och min syster alltid om vem som skulle få den största biten kaka eller glass. Min mamma löste det med att en fick dela, och den andra välja först. Och sen blev vi jättesura om vi valde fel, och den andra fick den största biten ändå. Ett tag var vi tvungna att ha en linjal liggande i köket. När sedan vi fick en lillasyster, blev allt mycket enklare. Hon fick de minsta bitarna. Hon fick de gröna vingummina. Och hon var jättenöjd, ända tills hon fattade. Sedan var linjalen tillbaka i köket.

Sådana var arbetarna i vingården vi just läste om. Millimeterrättvisa, kallas det visst. Alla ska få exakt så mycket de har gjort sig förtjänta av, varken mer eller mindre.

Tänk själv:Du ska springa ikapp med några andra. Det är en lång sträcka ni ska springa, men du gör ditt allra, allra bästa och springer som en gasell, med vinden i håret. Och så kommer du fram, först. Hurra! Guld! Fast när du ser dig omkring ser du att det är en massa andra där också som du inte har sett förr. Och de verkar inte alls lika trötta. Och när du hör dig för visar det sig att de inte behövde springa lika långt, utan fick starta mycket längre fram än dig. Fy vad orättvist! Och dessutom får de också guldmedalj. Usch. Slut med den tävlingen, eller hur?

Fast grejen är ju att för Gud är det allra viktigaste att du kommer fram, inte hur långt du har sprungit. Gud är som en sån där förskolelärare som tycker att alla ska få vara lucia. En sån som ger alla godis, även de som inte varit speciellt snälla. Och ibland tycker den som skulle varit ensam lucia att alla andra inte ska få vara det, men då säger Gud: ”Men du blir ju inte mindre lucia för att alla andra också får vara det.” Precis som guldet du fick för kapplöpningen ju är belöningen för att du sprang så snabbt och bra, inte för att alla de andra inte gjorde det.

Och det kan lära oss att vara glada för varandra. Även om det innebär att jag inte är bäst själv längre utan att vi är bäst tillsammans. Och det kan lära alla oss som är äldre att de som kommer efter, de yngre eller mer oerfarna, är lika mycket värda i Guds ögon som alla vi som nötit kyrkbänk i tio, tjugo eller femtio år. Oavsett hur stökiga de kanske är, eller hur skötsamma vi är. Eller tvärtom. Alla får vi guld när vi nått målet.

predikan som inte hålls

Jag gillar den, definitvit. Tycker den är bra. Men...det är ju en massa barn med. Får spara till någon gång när det bara är tonåringar och uppåt.

Predikan Septuagesima 12 februari 2006
In på arbetsförmedlingens kontor stiger den store telekomföretagschefen. Han ser sig omkring. Här och där i rummet sitter arbetssökande. De väntar antingen på att en handläggare ska ha tid med dem, söker jobb via datorn eller bläddrar lite uppgivet i Platsjournalen. I en soffa i hörnet sitter två tjejer, de kan knappt vara mer än femton år gamla, och viskar. Då och då hörs ett halvkvävt fniss, annars är det väldigt tyst där inne. Någonstans innanför receptionsdisken ringer en telefon.
Den store chefen harklar sig. Flickorna i hörnet exploderar i fniss. De andra i lokalen tittar upp från vad det nu än var de gjorde.
”Ehm, jo, jag skulle behöva några som vill jobba”, sade den store chefen.
Snabbt som ögat var två av de arbetssökande männen framme vid honom. En av dem var nog runt 55, och hade kraftiga händer. Han såg ut att ha jobbat utomhus hela sitt liv. Den andre kom säkert från Somalia eller något annat land i nordöstra Afrika.
”Toppen”, sade den store chefen, ”kom med mig”.
Lugnet lade sig över lokalen igen. En ung kille tog över somalierns plats vid datorn, en kvinna med färgat rött hår plockade upp 55-åringens kölapp. Alltmer otåligt bläddras det i tidningen och söks på Internet. Ingen handläggare syns till, då och då ger en av de arbetssökande upp och går därifrån. Tonårstjejerna har slutat viska, och sitter nu och stirrar uttråkat framför sig. Dörren öppnas. Telekomchefen är tillbaka.
”Ursäkta…”. Ansikten vänds mot honom. ”Det visade sig att vi hade lite fler platser kvar. Är det någon som skulle kunna tänka sig att jobba för oss?”
Och så fortsatte det. Till slut fanns det inga arbetssökande kvar längre i lokalen. Till och med tonåringarna följde med den store chefen. Och när Solveig Hakkala, handläggare, till slut tryckte fram nummer efter nummer utan att någon kom dit, skakade hon förundrat på huvudet, och lämnade luckan för att ta sig en kopp kaffe i personalrummet. Kanske skulle hon unna sig en smal bit tårta också.
När månaden började närma sig sitt slut, satt arbetskamraterna som anställts den där dagen och åt lunch tillsammans. Ahmed, från Somalia, skrattade och skämtade med Sussi, en av tonårstjejerna. Natta, den andra tjejen, läste just sitt lönebesked.
”Sussi, har du sett vad du får i lön?!”
Nyfiket tystnade konversationen runt bordet.
”17.500 efter skatt! Så mycket pengar har jag aldrig haft!”
De glada minerna bleknade när de andra förstod vad de hade hört.
”Det kan inte stämma”, sade den rödhåriga kvinnan, som hette Sara, ”du har ju ingen utbildning alls, och jag är elingenjör! Vi kan omöjligen fått samma lön.”
Men det omöjliga visade sig vara möjligt. De hade allihop fått lika mycket pengar, oavsett hur mycket erfarenhet eller utbildning de hade. När Sara, och några av de andra, stormade in till den store chefen, sade han bara:
”Ni har fått precis så mycket i lön som är rinligt, eller hur?”
Det kunde de inte säga emot.
”Då så. Jag gör som jag vill. Att de andra fått lika mycket drabbar väl inte er, eller? Var inte missunnsamma, ni har fått er del, de fick sin.”

Hur gick det sen? Kanske gick Sara vidare med sin protest till facket. Kanske agerade de för att ge tonårstjejerna mindre lön. Kanske sade de mer högutbildade upp sig i protest. Jag vet inte. Men jag är säker på att missnöjet skulle vara stort, precis som vingårdsarbetarna är synnerligen missnöjda med ägarens generositet. För av någon anledning har vi människor svårt att ta just den typen av logikbrott. Att andra människor svälter, eller orimliga löneskillnader mellan kvinnor och män, eller att bönder i Latinamerika måste odla kokabuskar istället för kaffe för att vi inte vill betala mer än absolut minimum för vår eftermiddagskopp, det upprör inte på samma sätt. Nej, vi lägger vår energi på att förhindra andra att få det lika bra som vi. Vi blir tokiga när företag anställer folk från andra länder, eller när rikare kommuner tvingas ge bidrag till fattigare.
”Jag har förtjänat att ha det bäst, de har förtjänat att ha det sämst.”
Men det är inte Guds logik. Gud ger det som behövs. Oavsett nationalitet eller ålder, oavsett utbildning eller förutsättningar. För Guds kärlek kan inte förtjänas, Guds nåd ges i lika mått till alla som vill ta emot. Så missunna inte den som kommit till Gud sent. Stirra inte på den som är ny och osäker. Rynka inte på pannan åt den omvände, eller den nyomvände. Men var medveten om att när du än vill, hur du än vill, och oavsett vad du gjort, är Guds nåd till också för dig. Alltid för dig.

beredelseord: vulkanen

Vetenskapsmannen stod och tittade ut över Taormina, staden på Sicilien där han hade sitt kontor. Han njöt av den vackra utsikten, och förundrades, inte för första gången, över hur ljuset bröts så att himlen såg så där oemotståndligt medelhavsblå ut, och hur solens strålar träffade vattnets saltkristaller så att det såg ut att glittra.
”Och så säger folk att vetenskapsmän saknar känsla för poesi” tänkte han, medan han noggrannt mätte upp den exakta mängden nymalet kaffe till sin eftermiddagsespresso. Dr Ettore Ricci satte kaffepannan på plattan, exakt i mitten, och nynnade sakta sitt favoritstycke, Nessun dorma. Han gick till andra sidan kontoret och sneglade upp mot orsaken till att han bodde och arbetade i just Taormina. Etna, Europas mest aktiva vulkan, slumrade vidare högt ovanför apelsinträden.

Senare på dagen satte sig dr Ricci i sin jeep och körde upp mot vulkanen. Det var dags för inspektion. En gång i veckan körde han vägen upp till vulkanen, passerade bondgårdar och apelsinlundar. Egentligen ogillade han all slags bebyggelse på Etnas sluttningar, det var helt enkelt inte säkert. Så sent som 2002 var det senaste utbrottet, och 1928 hade ju lavaströmmarna från vulkanen förstört en hel stad. Om han skulle få bestämma skulle ingen få bo ens i närheten, för säkerhets skull.
När han kom uppåt passerade han till slut gränsen för mänsklig bebyggelse, utom förstås alla försäljare som ställt upp små stånd där de sålde allt mellan himmel och jord till nyfikna turister. ”Madonnastatyer av lavasten, visst” fnös dr Ricci för sig själv, det kunde väl till och med en obildad utlänning se att det bara var svart keramik och ingen lava. Han fortsatte uppåt. Luften började lukta svavel. På vägen passerade han en liten stuga som låg mitt i ödemarken. Han hade passerat förbi den många gånger förr, och då och då undrat över om de som bott där hade överlevt när lavan hade vällt förbi. Nu kastade han bara en snabb blick på stugan, men tvärbromsade med ens.
Ur skorstenen ringlade sig en liten strimma rök, och vid husknuten stod en vespa parkerad. Nyfiken svängde dr Ricci in, klev ur bilen och knackade på dörren. Strax öppnades den, och en ung man tittade ut. Doften av nybakad focaccia svävade ut och dolde nästan svavelstanken. ”Hej! Vill du ha bröd?” sade mannen, utan att presentera sig eller fråga vad besökaren ville. Totalt överrumplad tackade dr Ricci ja, och fann sig snart inne i den hemtrevliga stugan, med en bit focaccia i handen och en limoncello på bordet framför sig.
”Eh, vad gör du här? Eller jag menar, vem är du?”
Den unge mannen skrattade, och berättade att han hette Giovanno, och att stugan var hans mormors, och att han flyttat dit när det tog slut med hans flickvän.
”Bara tillfälligt, tänkte jag, men jag trivs här uppe på berget. Kanske stannar jag.”
När dr Ricci hörde det blev han fruktansvärt upprörd.
”Är du inte klok?! Etna är en vulkan. Hon kan explodera när som helst, och då ligger du pyrt till! Du måste flytta!”
Den unge mannen ryckte lite på axlarna.
”Det ordnar sig.”
Dr Ricci höll på att få ett anfall, så arg blev han. Han stormade ut ur stugan, satte sig i sin bil och höll alldeles på att glömma inspektionen. Hela vägen ner till Taormina mumlade han saker som ”ungdomen av idag” eller ”borde spärras in”.
Veckorna gick, och varje gång dr Ricci körde upp till vulkanen stannade han vid Giovannos lilla stuga för att försöka övertala honom att flytta. Han erbjöd att skaffa en lägenhet, han hotade med polis eller militär. Han vädjade och lockade, men inget fungerade. Giovanno hade bestämt sig, han skulle stanna i stugan. Till slut orkade dr Ricci inte längre, och lät bli att hälsa på mer.

Så en natt låg dr Ricci vaken, han hade en vag känsla av obehag i kroppen, och kunde inte sova. Till slut satte han sig upp med en suck, klädde på sig och gick till vardagsrummet för att leta upp någon bok han kunde läsa. Obehaget gick inte över, ingen bok han hittade kunde distrahera honom nog, och till slut beslutade han sig för att gå till jobbet istället så att han i alla fall kunde göra någon nytta. Väl på jobbet tände han lamporna och började mala kaffebönor för dagens första espresso, när något fångade hans uppmärksamhet. Det lyste rött på en av mätarna, och när han kom närmare såg han att det var den som mätte den seismiska aktiviteten i Etna. Vulkanen höll på att få ett utbrott, och enligt alla mätningar verkade det bli ett riktigt farligt ett. Doktorn slog larm. Han ringde telefonsamtal, skickade mail och skrev rapporter under tiden som hans assistent, som nu kommit till kontoret i en hast, packade ihop alla viktiga apparater och mätinstrument. De stuvades i en skåpbil, och assistenten gav sig iväg mot Palermo och säkerheten. Dr Ricci störtade hem och packade snabbt alla de nödvändigaste prylarna. Korten på hans systerdöttrar, espressomaskinen, hans uppslagsverk och bärbara dator. Resten fick vara kvar, och han lämnade dörren öppen, ifall någon annan skulle ha användning av hans saker innan lavan nådde Taormina.
Ute på motorvägen pustade han ut, och kastade en blick upp mot vulkanen. Tjock svart rök vällde ur den, och det var bara en tidsfråga innan de första lavaströmmarna skulle börja välla ner för berget… ner mot Giovannos lilla stuga…
Dr Ricci svor för sig själv. I huvudet kalkylerade han redan riskerna med att åka tillbaka, trots att allt förnuft sade honom att det var vansinne, och att Giovanno hade vetat konsekvenserna av sitt handlande. Trots det gjorde doktorn en livsfarlig u-sväng och körde mot vulkanen.
Med skrikande däck bromsade jeepen in utanför Giovannos stuga. Där inne var det mörkt. Dr Ricci bultade på dörren, högre och högre, och till slut öppnades den och Giovanno tittade yrvaket ut.
”Fort, det finns ingen tid, kom, Etna får ett utbrott” hasplade dr Ricci ur sig, medan han drog Giovanno mot jeepen. Den unge mannen tittade sömnigt mot vulkanen, men när han såg hur lavan närmade sig, vaknade han och kastade sig in i bilen. Doktorn rivstartade, och de körde nerför berget tätt före lavan. Nu vet varje seismolog att lava inte är särskilt snabb, inte jämfört med bilar, men den skulle kunna genskjuta den längre fram längs vägen, så de körde som dårar.
Länge körde de tysta. De kom undan lavan, ibland med en hårsmån, och så småningom kom de ut på vägen mot Palermo. Efter några kilometer sade Giovanno: ”Tack”.
Dr Ricci körde av vägen vid nästa avfart, och vände sig mot Giovanno. Han kunde knappt låta bli att skrika.
”Vad tänkte du på, din idiot?! Har jag inte berättat för dig tusen gånger att det var farligt att bo där!? Och nu har du förlorat precis allt, allt!”
Giovanno satt tyst.
”Ingenting kvar, fattar du. Lavan kommer ta allt du har” sade dr Ricci lite vänligare.
”Nej, doktorn” svarade Giovanno, ”innan, då hade jag ingenting. Nu har jag i alla fall en vän.”

Den här berättelsen handlar så klart, som de allra flesta berättelser, om flera saker. Men mest av allt handlar den om att finna vänskap när man minst av allt förväntar sig det. Den handlar om att ställa upp för en främling, och att ens förutfattade meningar kan hindra en från att se den vänskapen. Naturligtvis handlar den, djupast sett, om människans relation till Gud. Men jag lämnar öppet om det är människan som är doktor Ricci eller Giovanno, eller om det är Gud. Eller om Gud kanske rentav är Etna. Men säkert är, att när känslorna bubblar upp som lava, när marken runtom oss rämnar, när det mörka molnet döljer allt, då är Gud där med oss, oavsett om vi satt oss själva i situationen eller om andra har lämnat oss där. Och Gud vet, och Gud förlåter det som behöver förlåtas, och ger styrka att gå vidare. Nerför berget, till livet och vänskapen. Så låt oss be…