Wednesday, February 08, 2006

beredelseord: vulkanen

Vetenskapsmannen stod och tittade ut över Taormina, staden på Sicilien där han hade sitt kontor. Han njöt av den vackra utsikten, och förundrades, inte för första gången, över hur ljuset bröts så att himlen såg så där oemotståndligt medelhavsblå ut, och hur solens strålar träffade vattnets saltkristaller så att det såg ut att glittra.
”Och så säger folk att vetenskapsmän saknar känsla för poesi” tänkte han, medan han noggrannt mätte upp den exakta mängden nymalet kaffe till sin eftermiddagsespresso. Dr Ettore Ricci satte kaffepannan på plattan, exakt i mitten, och nynnade sakta sitt favoritstycke, Nessun dorma. Han gick till andra sidan kontoret och sneglade upp mot orsaken till att han bodde och arbetade i just Taormina. Etna, Europas mest aktiva vulkan, slumrade vidare högt ovanför apelsinträden.

Senare på dagen satte sig dr Ricci i sin jeep och körde upp mot vulkanen. Det var dags för inspektion. En gång i veckan körde han vägen upp till vulkanen, passerade bondgårdar och apelsinlundar. Egentligen ogillade han all slags bebyggelse på Etnas sluttningar, det var helt enkelt inte säkert. Så sent som 2002 var det senaste utbrottet, och 1928 hade ju lavaströmmarna från vulkanen förstört en hel stad. Om han skulle få bestämma skulle ingen få bo ens i närheten, för säkerhets skull.
När han kom uppåt passerade han till slut gränsen för mänsklig bebyggelse, utom förstås alla försäljare som ställt upp små stånd där de sålde allt mellan himmel och jord till nyfikna turister. ”Madonnastatyer av lavasten, visst” fnös dr Ricci för sig själv, det kunde väl till och med en obildad utlänning se att det bara var svart keramik och ingen lava. Han fortsatte uppåt. Luften började lukta svavel. På vägen passerade han en liten stuga som låg mitt i ödemarken. Han hade passerat förbi den många gånger förr, och då och då undrat över om de som bott där hade överlevt när lavan hade vällt förbi. Nu kastade han bara en snabb blick på stugan, men tvärbromsade med ens.
Ur skorstenen ringlade sig en liten strimma rök, och vid husknuten stod en vespa parkerad. Nyfiken svängde dr Ricci in, klev ur bilen och knackade på dörren. Strax öppnades den, och en ung man tittade ut. Doften av nybakad focaccia svävade ut och dolde nästan svavelstanken. ”Hej! Vill du ha bröd?” sade mannen, utan att presentera sig eller fråga vad besökaren ville. Totalt överrumplad tackade dr Ricci ja, och fann sig snart inne i den hemtrevliga stugan, med en bit focaccia i handen och en limoncello på bordet framför sig.
”Eh, vad gör du här? Eller jag menar, vem är du?”
Den unge mannen skrattade, och berättade att han hette Giovanno, och att stugan var hans mormors, och att han flyttat dit när det tog slut med hans flickvän.
”Bara tillfälligt, tänkte jag, men jag trivs här uppe på berget. Kanske stannar jag.”
När dr Ricci hörde det blev han fruktansvärt upprörd.
”Är du inte klok?! Etna är en vulkan. Hon kan explodera när som helst, och då ligger du pyrt till! Du måste flytta!”
Den unge mannen ryckte lite på axlarna.
”Det ordnar sig.”
Dr Ricci höll på att få ett anfall, så arg blev han. Han stormade ut ur stugan, satte sig i sin bil och höll alldeles på att glömma inspektionen. Hela vägen ner till Taormina mumlade han saker som ”ungdomen av idag” eller ”borde spärras in”.
Veckorna gick, och varje gång dr Ricci körde upp till vulkanen stannade han vid Giovannos lilla stuga för att försöka övertala honom att flytta. Han erbjöd att skaffa en lägenhet, han hotade med polis eller militär. Han vädjade och lockade, men inget fungerade. Giovanno hade bestämt sig, han skulle stanna i stugan. Till slut orkade dr Ricci inte längre, och lät bli att hälsa på mer.

Så en natt låg dr Ricci vaken, han hade en vag känsla av obehag i kroppen, och kunde inte sova. Till slut satte han sig upp med en suck, klädde på sig och gick till vardagsrummet för att leta upp någon bok han kunde läsa. Obehaget gick inte över, ingen bok han hittade kunde distrahera honom nog, och till slut beslutade han sig för att gå till jobbet istället så att han i alla fall kunde göra någon nytta. Väl på jobbet tände han lamporna och började mala kaffebönor för dagens första espresso, när något fångade hans uppmärksamhet. Det lyste rött på en av mätarna, och när han kom närmare såg han att det var den som mätte den seismiska aktiviteten i Etna. Vulkanen höll på att få ett utbrott, och enligt alla mätningar verkade det bli ett riktigt farligt ett. Doktorn slog larm. Han ringde telefonsamtal, skickade mail och skrev rapporter under tiden som hans assistent, som nu kommit till kontoret i en hast, packade ihop alla viktiga apparater och mätinstrument. De stuvades i en skåpbil, och assistenten gav sig iväg mot Palermo och säkerheten. Dr Ricci störtade hem och packade snabbt alla de nödvändigaste prylarna. Korten på hans systerdöttrar, espressomaskinen, hans uppslagsverk och bärbara dator. Resten fick vara kvar, och han lämnade dörren öppen, ifall någon annan skulle ha användning av hans saker innan lavan nådde Taormina.
Ute på motorvägen pustade han ut, och kastade en blick upp mot vulkanen. Tjock svart rök vällde ur den, och det var bara en tidsfråga innan de första lavaströmmarna skulle börja välla ner för berget… ner mot Giovannos lilla stuga…
Dr Ricci svor för sig själv. I huvudet kalkylerade han redan riskerna med att åka tillbaka, trots att allt förnuft sade honom att det var vansinne, och att Giovanno hade vetat konsekvenserna av sitt handlande. Trots det gjorde doktorn en livsfarlig u-sväng och körde mot vulkanen.
Med skrikande däck bromsade jeepen in utanför Giovannos stuga. Där inne var det mörkt. Dr Ricci bultade på dörren, högre och högre, och till slut öppnades den och Giovanno tittade yrvaket ut.
”Fort, det finns ingen tid, kom, Etna får ett utbrott” hasplade dr Ricci ur sig, medan han drog Giovanno mot jeepen. Den unge mannen tittade sömnigt mot vulkanen, men när han såg hur lavan närmade sig, vaknade han och kastade sig in i bilen. Doktorn rivstartade, och de körde nerför berget tätt före lavan. Nu vet varje seismolog att lava inte är särskilt snabb, inte jämfört med bilar, men den skulle kunna genskjuta den längre fram längs vägen, så de körde som dårar.
Länge körde de tysta. De kom undan lavan, ibland med en hårsmån, och så småningom kom de ut på vägen mot Palermo. Efter några kilometer sade Giovanno: ”Tack”.
Dr Ricci körde av vägen vid nästa avfart, och vände sig mot Giovanno. Han kunde knappt låta bli att skrika.
”Vad tänkte du på, din idiot?! Har jag inte berättat för dig tusen gånger att det var farligt att bo där!? Och nu har du förlorat precis allt, allt!”
Giovanno satt tyst.
”Ingenting kvar, fattar du. Lavan kommer ta allt du har” sade dr Ricci lite vänligare.
”Nej, doktorn” svarade Giovanno, ”innan, då hade jag ingenting. Nu har jag i alla fall en vän.”

Den här berättelsen handlar så klart, som de allra flesta berättelser, om flera saker. Men mest av allt handlar den om att finna vänskap när man minst av allt förväntar sig det. Den handlar om att ställa upp för en främling, och att ens förutfattade meningar kan hindra en från att se den vänskapen. Naturligtvis handlar den, djupast sett, om människans relation till Gud. Men jag lämnar öppet om det är människan som är doktor Ricci eller Giovanno, eller om det är Gud. Eller om Gud kanske rentav är Etna. Men säkert är, att när känslorna bubblar upp som lava, när marken runtom oss rämnar, när det mörka molnet döljer allt, då är Gud där med oss, oavsett om vi satt oss själva i situationen eller om andra har lämnat oss där. Och Gud vet, och Gud förlåter det som behöver förlåtas, och ger styrka att gå vidare. Nerför berget, till livet och vänskapen. Så låt oss be…

1 comment:

Anonymous said...

Betrakta hela världen´som din vän´då är du aldrig ensam igen!