En natt hade en flicka en dröm. Hon gick på en väg i en vacker bokskog. Solskenet strilade ner mellan de ljusgröna löven. I fjärran hörde hon barnskratt och röster, och mellan trädstammarna skymtade hon andra vandrare. En del var bekanta, andra kände hon inte alls igen.
När flickan tittade bakom sig såg hon att vägens början försvann i dimma, och att det låg både uppförsbackar och långa mjuka nerförsbackar bakom henne.
Efter en kort stund kom flickan fram till en vacker glänta i skogen. Hon visste inte vad hon skulle göra, och hon såg hur många vägar ledde från den, men ingen av dem gick rakt fram.
Medan hon stod där och funderade på vilken väg hon skulle ta, kom en man fram till henne.
Han såg bekant ut, men hon kunde inte säga varför. Mannen sade:
”När jag var i din ålder ville jag ta den där vägen”, och pekade mot en solig stig som ledde åt höger. ”Ta den vägen, och jag lovar dig att du får en lätt vandring, och staden som den leder till är rik och vacker. Där kommer du att trivas.”
Så flickan slog in på den soliga stigen. Till en början kändes det riktigt bra, vandringen var lätt och solen lyste, men allt eftersom vägen bara fortsatte började hon irritera sig på att hon liksom inte valt själv, och på att det var för varmt, och på att hon inte fått chansen att prova några av de andra vägarna. Visserligen var den här vägen lätt, men den var också oändligt tråkig. Runt omkring den såg hon tulpanfält efter tulpanfält, och även om tulpaner är fina, var det ju solrosor som var flickans favoritblomma. Förvirrad satte hon sig ner bland tulpanerna. Hon hade kommit för långt för att vända, men framåt ville hon inte gå. Då såg hon en liten skylt bredvid en liten, liten stig som ledde bort från vägen. På skylten stod det ”Gläntan”, och hon hade knappt börjat gå längs den lilla, lilla stigen, förrän hon återigen var i gläntan i skogen.
Den här gången funderade flickan ett bra tag. Till slut valde hon en väg som ringlade bort under grenarna på ett stort päronträd. Efter solen på tulpanstigen sökte flickan något helt annat, och det var skönt att gå längs den svala och skuggiga vägen. Men det blev snart allt mörkare och allt kallare.Till slut orkade flickan inte gå längre. Det var för svårt. Hon grät för att hon stod helt själv i mörkret och kylan, och hon visste inte hur hon skulle komma därifrån.
Plötsligt glimmade någonting till just utanför hennes synfält. När hon tittade närmare såg hon en solros lysa bredvid vägen, och bortom den ännu en, och ytterligare en. Flickan torkade tårarna och följde solrosorna, och var snart tillbaka i gläntan.
Hon provade flera andra vägar, men ingen var bra. Någon ledde ner i ett träsk, en annan var för ful, eller för blåsig, och en gång ledde vägen utför ett stup.
Trött och ledsen stod flickan i gläntan igen. Hon såg sig omkring, men såg bara vägar hon hade provat. Med en suck vände hon sig mot den som hade varit minst illa, den med tulpanerna, och skulle just börja gå när hon hörde en harkling bakom sig. Under en stor ek stod en person som var så gammal att det inte gick att se om det var en man eller kvinna. Vitt hår hängde ner runt ett ansikte där rynkorna var raviner, och ögonen glittrade djupt i kratrarna.
”Du har inte provat min väg än.”
Flickan tittade bakom den gamle.
”Den ser ganska tråkig ut.”
”Tja”, sade den gamla, ”den är som alla vägar. Den är stenig och går brant uppför. Det finns svajiga repbroar och för att nå ända fram måste du ta dig över en djup sjö. Men skillnaden är att du aldrig kommer gå ensam.”
Flickan funderade. Det kändes inte roligt att gå tillbaka på någon av de andra vägarna, och sällskapet var välkommet, så efter bara en liten stund började flickan och den gamle att gå. Ibland pratade de, ibland var de tysta. Snart blev vägen stenigare och stenigare. Men tillsammans kom de överens om att stenarena var diamanter, rubiner och smaragder. När uppförsbacken kom stöttade de varandra, och på krönet kunde de njuta av utsikten tillsammans. Vid den första repbron fattade de varandras händer, och sedan släppte de aldrig igen.
När de kom till kanten av den djupa sjön, vände den gamla sig till flickan.
”Där borta bor jag” sade den gamle, och pekade mot glimmande torn på andra sidan sjön. ”Vill du komma hem till mig och stanna?”
”Inte kan jag lämna dig nu!” svarade flickan.
”Men det finns en hake, min vän. Vägen dit går genom den djupa sjön här.”
Flickan blev rädd. Då och då under vandringen hade hon tänkt på sjön, men varje gång hade hon slagit bort oron med att tänka att det säkert skulle ordna sig med en båt eller något. Nu insåg hon att det skulle bli mycket svårare än så.
”Du måste gå ensam men jag lovar dig att du kommer klara det. Jag har gått före dig hela vägen, och allting som kan hända dig har hänt mig också. Nu går jag före för att förbereda din välkomstfest.”
Den gamla försvann, och flickan vände sig mot den mörka och djupa sjön. Långsamt steg hon ner i vattnet. Det var varmare än det såg ut, och alltefter det blev djupare fick hon syn på alla de vackra fiskarna, och hur sjögräset böljade i strömmarna. Det var fridfullt och vackert, och inte otäckt alls. Under vattnet försvann tiden, men till slut vadade flickan upp på den andra stranden. Där väntade hennes vän på henne. Hon kände igen vännen på ögonen, men allt det som hade varit gammalt var nu tidlöst, och det som hade varit trasigt och slitet lyste nu.
”Välkommen, du min allra käraste vän! Välkommen hem.” sade Gud.
Långsamt öppnade flickan ögonen. I taket hängde mobilen hon gjort som barn, och på väggarna hängde de välbekanta affischerna. Hon sträckte på sig, satte sig upp, och gick ner till den väntande frukosten.
”God morgon älskling! Har du sovit gott?” frågade hennes pappa.
”Ja” sade flickan, ”jag hade en sån underlig dröm…”.
”Du, jag kom på en sak” sade pappan, ”vad sägs om att välja natur? Det ville alltid jag gå, och det passar ju dig och leder till bra möjligheter för att plugga vidare och jobba så småningom.”
Flickan log, och mindes vägen med tulpanerna. Hennes liv låg framför henne, med oändligt många möjligheter, men hon visste att oavsett vad hon valde, skulle hon aldrig vandra ensam.
No comments:
Post a Comment