den som hålls

Aningen bättre med barn. Maken tyckte att den var bättre överhuvudtaget. Oh well, det är ju bra i så fall.

Predikan 2 Septuagesima 12 februari
När jag var liten bråkade jag och min syster alltid om vem som skulle få den största biten kaka eller glass. Min mamma löste det med att en fick dela, och den andra välja först. Och sen blev vi jättesura om vi valde fel, och den andra fick den största biten ändå. Ett tag var vi tvungna att ha en linjal liggande i köket. När sedan vi fick en lillasyster, blev allt mycket enklare. Hon fick de minsta bitarna. Hon fick de gröna vingummina. Och hon var jättenöjd, ända tills hon fattade. Sedan var linjalen tillbaka i köket.

Sådana var arbetarna i vingården vi just läste om. Millimeterrättvisa, kallas det visst. Alla ska få exakt så mycket de har gjort sig förtjänta av, varken mer eller mindre.

Tänk själv:Du ska springa ikapp med några andra. Det är en lång sträcka ni ska springa, men du gör ditt allra, allra bästa och springer som en gasell, med vinden i håret. Och så kommer du fram, först. Hurra! Guld! Fast när du ser dig omkring ser du att det är en massa andra där också som du inte har sett förr. Och de verkar inte alls lika trötta. Och när du hör dig för visar det sig att de inte behövde springa lika långt, utan fick starta mycket längre fram än dig. Fy vad orättvist! Och dessutom får de också guldmedalj. Usch. Slut med den tävlingen, eller hur?

Fast grejen är ju att för Gud är det allra viktigaste att du kommer fram, inte hur långt du har sprungit. Gud är som en sån där förskolelärare som tycker att alla ska få vara lucia. En sån som ger alla godis, även de som inte varit speciellt snälla. Och ibland tycker den som skulle varit ensam lucia att alla andra inte ska få vara det, men då säger Gud: ”Men du blir ju inte mindre lucia för att alla andra också får vara det.” Precis som guldet du fick för kapplöpningen ju är belöningen för att du sprang så snabbt och bra, inte för att alla de andra inte gjorde det.

Och det kan lära oss att vara glada för varandra. Även om det innebär att jag inte är bäst själv längre utan att vi är bäst tillsammans. Och det kan lära alla oss som är äldre att de som kommer efter, de yngre eller mer oerfarna, är lika mycket värda i Guds ögon som alla vi som nötit kyrkbänk i tio, tjugo eller femtio år. Oavsett hur stökiga de kanske är, eller hur skötsamma vi är. Eller tvärtom. Alla får vi guld när vi nått målet.