I ett litet hus just i utkanten av byn bodde en flicka och hennes gamla mor och far. Det här var på den tiden då det var vanligt med vävstolar i hemmen, och den här flickan råkade vara alldeles fantastiskt begåvad på att väva mattor.
En morgon, när hon som bäst höll på att avsluta en matta åt storbonde Larsson, knackade det på dörren. Utanför stod prosten (vilket är ett gammalt ord för präst).
Ni måste förstå att detta var på den tiden då präster i allmänhet var lite läskiga, stränga och imponerande, så flickan blev lite rädd. Men prosten log sitt allra vänligaste leende och förklarade att han kommit för att beställa en matta till koret i kyrkan.
Men det skulle inte vara vilken matta som helst. Den skulle berätta för församlingsborna om Guds storhet och godhet, och om allt det underbara Gud gjort och gör för dem.
De resonerade en stund om hur detta kunde te sig, och enades till slut om att det måste vara mycket guld i mattan.
Så flickan satte sig och vävde. Hon letade upp de vackraste, mest skimrande tygtrasor hon hade och vävde med hela sin själ. Och när mattan var klar strålande den i vitt, guld och silver. Men det var liksom något som saknades.
När prosten kom nästa dag, stirrade han på mattan med rynkade ögonbryn och sade:
"Den är oerhört vacker, min flicka, den skulle passa i ett palats. Eller kanske i Guds egna salar högt i himlen. Men här säger den ingenting. Den berättar ingenting om våra liv."
Så flickan vävde en ny matta. Hon tänkte länge innan, och bestämde sig för att livets rikedom skulle prägla den här mattan. Hon vävde in smaragdgrönt och rubinrött, himmelsblått och gyllene solgult. Hon hittade trasor som brann i orange som av eld, och andra som var mjuka och lena som ett barns kind. Och hon vävde med hela sitt hjärta.
Och när mattan var klar gick det inte att ta ögonen från den. Den jublade, men ändå var den inte riktigt rätt den heller.
Prosten suckade. "Vilken fantastisk matta, kära barn! Den är som en sommaräng, och skulle pryda vilket hus som helst. Men den går inte att använda till vår kyrka. Den berättar inte heller mycket om våra liv."
Den här gången tog det lång tid innan flickan satte sig ner för att väva. Hon vävde långsamt och tvekande. Hon använde de trasor hon hade kvar, och det blev lite smaragdgrönt, och lite guld, men mest blev det grått och brunt och mörkt. Och mattan blev lite ojämn och på ett ställe var trasorna så tunna att varpen, trådarna som håller ihop en matta, syntes.
Och när prosten kom väntade flickan med bävan på hans dom. Och prosten grät.
"Den här mattan är precis rätt! Våra liv är fyllda med så mycket mörker och slit. Men här och där glimmar himmelriket igenom, och här och där är det fest och färg. Den här mattan berättar om livet som det är, det livet som Jesus delade. Den här mattan berättar om Guds verk idag och i morgon. När församlingsborna vandrar över den här mattan fram till nattvarden, då kommer de känna igen sig och förstå att Gud är med dem varje dag."
Gud skänker oss alla de möjligheter som lyser rubinrött och himmelsblått, och lovar oss det gyllene. Men våra liv här på jorden är aldrig bara guld eller rubinrött. Mellan guldet och färgerna fylls våra liv av grått och brunt, och emellanåt av svartaste svart. Och det är då det är skönt att veta att Gud är med även där. Det är då det gyllene lyser som mest.
No comments:
Post a Comment