Fjärde söndagen i Advent, Antwerpen 2012

En av mina vänner har ett Mariamonogram tatuerat på sin arm. Han skaffade tatueringen för några år sedan. Jag frågade honom om den, och han förklarade varför.

För honom är Maria den bästa förebilden man kan ha som kristen, och som präst. Det är ju ingen nyhet, direkt. Maria har framhållits som exemplarisk i årtusenden, och framförallt för kvinnor.

Maria den lydiga.

För miljoner kristna, förr men också nu, är det nästan det viktigaste de kan säga om Maria. Gud gav order, och Maria svarade ja. Bilderna vi ser målade av bebådelsen visar på en ung, vacker kvinna som undergivet böjer sitt huvud. På samma sätt, menar många, ska kvinnor böja sig för mannens överhöghet, och för bibliska bud om tystnad och lydnad. Det är samma sätt att tänka som kräver att kvinnan ska täcka sin kropp och sitt hår, eller att kvinnor inte ska få arbeta, och att flickor inte behöver lära sig läsa.

Jag tror inte att det var det Gud avsåg när Maria blev utvald. Jag vägrar tro att det var undergivenhet som var det främsta kriteriet för hur Gud valde. Jag tror att Gud vill ha döttrar och söner som sträcker på sig, barn som är medvetna om att de är älskade, och trygga i den vetskapen. Gud vill inte ha blind lydnad, utan förnuft och eftertänksamhet och ja, till och med ifrågasättande.

Jag är inte ensam om att tänka så, och nuförtiden är det lika vanligt att framhålla Marias mod.

I predikningar och böcker berättas om en värld och ett samhälle där otrohet bestraffades med stening och en kvinnas enda värde var i vilken man hon var gift med eller dotter till. En värld sorgligt lik delar av vår värld. Mitt i den verkligheten sade en ung kvinna ja till att bli ogift mor, och för det krävdes ett enormt och nästintill osannolikt mod.

Var det då hennes mod Gud såg? Kanske. Nog behövde Jesus mamma ett enormt mod och stor envishet. Bilden av det gamla Israel som en hederskultur är sann, och riskerna kunde vara stora, även om det ofta inte var lika dödligt som man kan tänka sig. Modet att följa sin tro och sin övertygelse är verkligen förebildsmässigt, det är det. Men det var ändå inte som han avsåg.

Med tonåringar har jag ofta hört Marias kaxighet, hennes ifrågasättande, vara det som framhålls.

Maria ifrågasätter till och med ängeln. Hon vet minsann hur det går till när barn blir till, det är svårt att bo i en liten by och undgå den kunskapen. Hon vet att det är helt omöjligt för henne att vara med barn. Desto större, då, när hon ändå väljer att säga ja.

Att våga ställa frågor till makten, att våga ta rätten till sina egna val, och rätten över sin egen kropp, det är stort även i dag. Det är kontroversiellt även idag.

Men det var inte heller vad min vän avsåg med Maria som den stora förebilden.

Maria var en rätt så vanlig kvinna, som blev utvald till att bära Gud.

Tänk på det en sekund. En kvinna som bär Gud. Gudaföderskan, kallas hon ibland i de ortodoxa kyrkorna.

Det är hennes stora roll. Maria, den rätt så vanliga, lydiga, modiga, kaxiga tonåringen, bär Jesus. Genom nätter och dagar, över berg och genom dalar. Genom glädje och sorg. Hon bär Jesus så att vi också ska lära känna honom. Livets största gåva ger hon oss. Och det är också hur hon är vår förebild. Som kristna är vår roll att bära Jesus till människorna, att berätta evangeliet, att dela ut nattvarden. Att göra det lika mjukt och lika kärleksfullt som vore det en alldeles nyfödd baby vi bar till dem.

För Marias tro på sin son, och på Gud, gav henne modet att lämna honom till världen. Hennes längtan efter befrielsen, som hon delar med hela sitt folk, gav henne kaxigheten att säga ja. Och om hon på något sätt ska framhållas för sin lydighet, är det för att hon lydde kärlekens röst i sitt innersta, den som viskade till henne, och till oss, sitt eviga ja. Som en skrattande baby som sträcker sina knubbiga armar efter oss. Som tro och kärlek, som delandet av det vackraste som hänt.

3 sön i advent. Om en vän, men ännu mer om gräsligheter

(predikan vid högmässa med dop)

För några dagar sedan lovade jag lättsinnigt min vän Malin att jag skulle predika om henne idag. Det händer att vi präster gör sådant, mest för utmaningens skull, och det brukar bli ganska roligt. Främst predikar vi ju om Jesus, men emellanåt får en och annan ganska vanlig men exceptionell människa dela hans utrymme. Han gillar ju att dela spotlighten. Jag tänkte mig att hans kusin Johannes döparen, som står i centrum idag, nog skulle vara ok med det också.

Men så påmindes jag återigen om världens mörker, och det kändes plötsligt mindre roligt. Ofattbara och fasansfulla angrepp på barn i skolor i både USA och Kina, på samma dag. Föräldrar som för evigt mist sina barn, syskon som aldrig träffar dem igen. Andra barn som kommer bära ärren för alltid, både insida och utsida. Samhällen som förlamas av rädsla och skräck, högljudda politiska strävanden från alla håll. Men mest av allt, en fasa som kryper under skinnet på varje mamma, pappa, syster eller bror.

Den typen av fasa som man inte ens vill vara i närheten av att tänka på en dopdag. Den typen av fasa man skulle önska att ingen någonsin skulle utsättas för. Den typen av fasa som inte kan förklaras, som man inte kan skydda sig emot. Den meningslösa, vansinniga ondskan.

För några minuter sedan bad vi här: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria E och S från mörkrets makt, skriv deras namn i Livets bok och bevara dem i ditt ljus, nu och alltid.” Vår värld är så mörk ibland, så meningslöst ond eller förstörd. Och vi är så rädda hela tiden. Dopet är Guds svar på vår rädsla, och just i den här bönen ropar vi efter närhet och befrielse från allt ont. Från ont precis som detta onda som drabbade barnen i skolorna.

Vi vandrar i mörkrets skugga, vänner. Bredvid oss vandrar Gud. Det hade varit så bekvämt att be om beskydd, och skylla allt det som händer på Guds bristande skydd. Så praktiskt, och samtidigt så utan hopp, eftersom varje fruktansvärd sak som händer då skulle varit Guds fel. Men så fungerar inte Gud, och inte våra liv. Istället vet vi att Gud delar all smärta och all sorg. På skolan i Connecticut, innanför skolgrinden i Henan i Kina. Jag vet att den vetskapen inte räcker, men det finns det ingenting som gör. Det finns inga ord som tar bort det som hänt, inga ord som gör det förståeligt. Vi har bara vår längtan efter en värld där våldet har mist sin makt, där Guds fred till slut råder.

Jesus kusin Johannes var en gammeldags domsprofet på många sätt. Han pekade ut felen i samhället, men talade också om den befriare som skulle komma. Han gjorde sig impopulär hos makten, men nådde hjärtan och sinnen hos folket. De visste att världen, redan då, behövde hopp och befrielse, och de längtade.

Men Johannes överlevde inte. Han mördades för sina obekväma ords skull. Hatet dödade honom.

Hatet klarar inte hoppets närvaro, klarar inte sanningen. Hatet drömmer inte om fred. Hatet dömer utan bevis, eller med svaga sådana, hatet gör ögon blinda och låter mörkret spridas. Och det är så lätt att hata den som dödar barn, den som skadar dem. Den som gjort sådant, tänker så många av oss, förtjänar att dö, eller att lida, eller att låsas in för evigt.

Men hatet talar aldrig sanning. Hatet leder aldrig till befrielse. Och hatet är inte Jesus väg.

Guds väg, Jesus väg är istället den omöjliga kärlekens. Medlidandet som gör det möjligt att också be för den som sköt eller högg, som söker efter vägar framåt istället för efter syndabockar. Guds väg är sanningens väg, den som kanske är obekväm men som befriar. Guds väg är närvarons väg, doplöftets väg. Hör, du som har öron. Se, du som har ögon. Vår värld behöver mer kärlek, mer förståelse, mer närvaro, mer medlidande. Våra barn behöver hopp, inte stängsel och murar. De behöver alla de löften vi ger dem i dopet. De behöver våra böner, våra kramar, vår närvaro, vår uppmärksamhet och vår kärlek. De behöver sanning och ja, de behöver befrielse från allt detta våld. 

För det är sin fred Gud vill ge oss.

en beredelse på advent

Ungefär så här blev det i kväll:

Psalm 24:
"... Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och
rent hjärta,
den som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt. ..."

(tystnad, visar mina händer)

Det här är inga skuldlösa händer.
Det här hjärtat är inte rent.

Och jag tror att ni, som jag, någon gång har svurit falskt.

(tystnad)

Vilken tur då, vilken oändlig lycka, att Gud väljer att komma till oss då, när vi inte kan komma till Gud!

När vi inte förmår klättrar uppför trapporna till det allra heligaste, kommer Gud till oss, ridande på en åsna. Bered en väg, öppna portarna till ditt hjärtas tempel, för Gud vill komma dit in! Bered en väg in i ditt liv, gör portarna höga, för Gud är på väg till dig och till mig.

Trots våra skuldtyngda händer, trots våra orena hjärtan, söker och längtar Gud efter oss. Trots vår imperfektion, trots allt det som tidigare skiljt oss från Gud, allt det som hållit oss utanför, kommer Gud till oss. Här och nu.

Det är advent. Ljuset är tänt, och för varje söndag fladdrar ljusen fler och starkare. Ljuset tränger närmare, mitt i vårt mörker, tills det jagat bort det helt, och hoppet åter fötts i vår värld.

(inledningsord 14 från förslag till ny kyrkohandbok)

Innan orden är på våra läppar
lyssnar Gud till vårt rop.
Innan vi suckar
tar Gud emot oss.
Innan vi älskat
älskar Gud.
Gud möter oss med nåd och välsignelse
när vi ber:

(överlåtelsebön 2)

Alla Helgon och Själar Bryssel 2012

Vi tog oss långsamt uppför de smala trappstegen. Kön rörde sig vördnadsfullt, trevande, och mumlet från viskande konversationer blandades med ljudet från rösterna från tv-skärmarna här och där. Golvet knarrade. De gulnande tapeterna och svarta mörkläggningsgardinerna transporterade oss till en annan tid, och det iskalla draget från en skräck och en fasa som väldigt få av oss, tack och lov, har behövt genomleva, strök över våra nackar och skuldror.

Bakom mig gick en amerikansk pappa och hans lilla dotter. Hon sade: ”Daddy, I want to die in my sleep.” Hans svar, med darrande röst, gick förlorat när min dotter vände sig mot mig och begravde ansiktet i min jacka. Jag smekte hennes huvud, höll hennes förtvivlan tätt intill mig, och tänkte på Otto Frank, mannen som överlevde hela sin familj, och öppnade det hus de gömt sig för att vi alla skulle kunna dela deras sista år tillsammans.

Anne Frank-huset är en modern pilgrimsort. Vi kommer dit med all vår förtvivlan gömd under ett lager av modern distanserad fernissa. Vi kommer dit med kunskap, men utan, i många fall, erfarenhet. Vi defilerar genom de öde rummen och sakta sjunker närheten in. Fernissan skalas bort, och främlingar möter varandras tårfyllda blickar. En flicka som alla andra, med drömmar om framtiden, om sol och pojkar och vänskap och politik. Två familjer som så många andra, och ett öde som delas av alltför många.

Den här helgen är tillägnad alla de som har fått före. Igår Alla Helgons Dag, då hjältarna och hjältinnorna lyftes upp, idag Alla Själars Dag, då minns de nära vi förlorat. Nästan alla har varit fullständigt vanliga människor. Människor med drömmar om framtiden, människor som älskat och förlorat och vågat älska igen. Och de har lämnat sina avtryck djupt i oss. De tog sig innanför fernissan och distansen, och formade våra liv till något annat.

En del av oss bär sorgen närmare. För en del är den det som format allt liv efter förlusten. För en del är den en stilla, molande värk som ibland intensifieras. Med oss vandrar minnena av de som som gått före. I oss lever minnena av de som formade oss. I oss som människor, i oss som mänsklighet, och i oss som kyrka.

Våra minnen formar oss, och pekar framåt.

Precis innan man går ut från Anne Frank-huset finns ett citat skrivet på väggen:

"We cannot change what happened anymore. The only thing we can do is to learn from the past and to realize what discrimination and persecution of innocent people means. I believe that it's everyone's responsibility to fight prejudice." Vi kan inte ändra vad som hände. Det enda vi kan göra är att lära från det förflutna och att inse vad diskriminering och förföljelse av oskyldiga människor betyder. Jag tror att det är allas ansvar att slåss mot fördomar. Så skrev Annes pappa Otto.

Och det är lika sant för mänsklighetens martyrer som Anne, som för kyrkans helgon, och för våra egna saknade sörjda. De kanske inte var de stora hjältarna, men de trodde på saker, stod för ideal, levde en övertygelse. Kanske var hon den bästa lyssnaren du kände. Kanske var han den som alltid hade tid. De fanns, och de är saknade. Och det vi kan göra är att låta deras ideal, deras övertygelse, deras närhet, vandra vidare. Vi kan inte ändra vad som hänt. Det skär i hjärtat, men de är borta. Men det de gav oss är här ännu, och deras verk lever i oss.

De är mer värda än aldrig så många sparvar. Deras liv spelade roll, och saliga är vi som sörjer.

Saliga är vi när vi gråter för Anne och hennes familj och alla de som idag dödas och förföljs.

Saliga är vi när vi minns alla de helgon som gav sina liv för att andra skulle kunna få samlas till gudstjänst, för att andra skulle få tro på det de vill.

Saliga är vi när vi sörjer våra döda. Trösten ska komma, säger Jesus. Det finns ingen anledning att vara rädd för deras skull, eller för vår. Ingen är glömd av Gud.

Våra minnen domnar. Fernissan täcker över, avståndet dövar. Så överlever vi. Men just idag får det göra ont. Just idag spelar det inte längre någon roll att det var länge sedan, eller att vi förväntas rycka upp oss och gå vidare. Just idag minns vi dem, alla, och just idag fladdrar våra ljus för dem.

Tänd gärna ett ljus. Finns det inte plats på ljushållaren, sätt ett värmeljus i fönstret eller på någon av de andra platserna vi har ställt i ordning. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret kan inte besegra det.

Tokigt mycket skräppost

Jag har ändrat kommentarsfunktionen till att endast tillåta registrerade användare (inklusive Open ID), och det är endast för att jag får åtta-tio kommentarer varje dag från en spambot som vill sälja proteintillskott eller något, och jag har tröttnat. Så, kommentera gärna! Din kommentar kommer inte upp omedelbart eftersom jag modererar kommentarer, och du måste tala om vem du är. Jag hoppas att det inte avskräcker. Det är bara den irriterande reklamen som gör det.

Predikan Bryssel (och Luxemburg) 23/9 2012 16 e 3 ”Döden och livet”

Varje dop börjar med en bön om befrielse.

”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria personen från mörkrets makt. Skriv hennes namn i Livets bok, och bevara henne i ditt ljus, nu och alltid.”

Vad är mörkrets makt? Vad är det vi ber om?

Det här är inte Exorcisten, eller någon annan film om demoner eller djävlar. Det handlar inte om något slags diffust mörker djupt inom oss. Det handlar om livets största fiende. Det handlar om döden.

När vi står här, med händerna på ett huvud, ber vi för att barnet ska befrias från dödens makt. För oavsett hur vi vill och kan skydda våra barn, kan vi inte göra allt. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Oavsett hur vi anstränger oss och försöker vara tillgängliga för barnen finns det en gräns för vår förmåga. Det finns en gräns, och bortom den kan vi bara be och hoppas och lämna över ansvaret till den som överskrider alla gränser.

När Jesus kommer fram till Betania är det ett tjutande gråtande kaos i Martas och Marias hus. Deras bror, Jesus gode vän, Lasaros är död. Han har varit död i fyra dagar. Man trodde att själen stannade vid den döda kroppen i tre dagar, men efter dess var allt hopp ute. Mitt i hopplösheten kommer Jesus till systrarna. Och de säger till honom, båda två: Om du hade varit här hade detta inte hänt! Kanske säger de det som en bekräftelse av vad de känner till om Jesus makt. Eller så är det en förebråelse, sorgens anklagande röst. ”Du kunde ha hindrat detta men gjorde det inte!”. Och Jesus gråter.

Han gråter, han är upprörd i sitt innersta. Även om han vet att han kan uppväcka Lasarus, är det människornas sorg som rör Jesus till tårar. Han lider med dem. Han kan inte ta bort smärtan de har känt. Han kan inte hindra dem från att lida. Men han kan ge liv.

Så Jesus gör det han är sänd att göra.

Han ger liv.

När vi döper, brukar vi tala om att dopet är en resa genom död till liv. Genom det farliga vattnet, orsaken till så mycket död och förstörelse. Genom det livgivande, livsnödvändiga vattnet, till ett nytt liv på andra sidan. Ett liv där inte döden har all makt. Ett liv som har en glimt av himmel i sig.

Lasaros kommer ut ur graven. Han är fortfarande svept i sina bindlar. Han luktar. Men han lever. Jesus sista ord till systrarna och de sörjande är ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Döden binder inte längre Lasaros. Den binder ingen som vandrat genom döden till nytt liv, ingen som är döpt. Det kan vara så att vi ser likadana ut, vi kan vara märkta av svårigheter och sorg. Men mitt i vårt nya liv glimmar det av helighet, för döden kan inte hålla oss. Jesus gråter med oss, och Jesus lyfter bort den eviga dödens makt. Han lyfter bort rädslan. Det han önskar oss är liv, och liv i överflöd. Därför låter vi dopfunten, med det livgivande vattnet, vara kvar här framme. När du kommer fram till nattvarden, gå dit också. Teckna dig med korsets tecken, och påminn dig själv om att i dig, också, glimmar det av helighet.

Våra namn är skrivna i livets bok, där bredvid Lasaros namn. Vi är bevararade i Guds ljus. Inget mörker kan hålla oss.

Predikan 2012-09-16 Antwerpen 15e3 ”Ett är nödvändigt”

Det är bara elände överallt. Det är så svårt att se att det någonsin kommer bli bättre, att det finns någon slags ljusning. Fina och viktiga personer dör, de som är onda verkar bara bli starkare.

Vi är på sista boken i Harry Potter-serien, och det ser så himla mörkt ut hela tiden.

Om det är någon av er som inte känner till Harry Potter-böckerna, så handlar de om en ung trollkarls kamp mot den onde Lord Voldemort. Det kan tänkas banalt, verklighetsfrämmande, men böcker och konst och musik speglar vår verklighet.

För nog ser det rätt mörkt ut även för oss icke-trollkarlar.

Där motsättningarna i Potter-böckerna gror mellan sådana trollkarlar som har rent trollkarlsblod, och de som har släktingar som inte är trollkarlar, gror det i vår verklighet mellan sådana som anser sig vara av rent svenskt eller norskt eller flamländskt blod, och de som kommit hit från Mellanöstern eller Nordafrika. Och precis som i böckernas värld är det försvaret för det rena som leder till fasansfulla övergrepp, öknamn och våld.

Och där, precis som här, är det en nostalgisk längtan efter hur det var förr som drar. Och det är så lätt att hamna där. När världen förändras, och man inte förstår varför eller hur, när kvarteren man brukade trivas i plötsligt är annorlunda, när det inte ser ut som man är van vid på gågatan under lördagsruschen. När musiken som spelas från bilarna som åker förbi inte längre är taktfast flamländsk ompa-ompa, utan sirligare rytmer och sång på ett språk som vi inte förstår, då är det så lätt att tänka sig att allt var bättre förr.

För vi är rädda.

Vår värld förändras, och antingen blir det bättre eller sämre. Och om vi var rätt nöjda med hur det var, ja, då är det så svårt att tänka sig att det här nya kan bli något annat än dåligt.

Och som om det inte var nog, så regerar galningarna på löpsedlarna. Sprängdåd och attentat, själviskheter och idioti, över hela vår värld. Det kommer rakt in i våra vardagsrum genom tv-apparater och datorer, och vi stirrar på våra skärmar och önskar att allt det onda bara kunde försvinna. Hjälplösheten och frågorna förlamar, och rädslan för detta nya, detta främmande, bara växer.

Vad ska vi göra?

Vad ska vi äta?

Hur ska vi klä oss?

Måste vi förändras?

Kommer det ens att finnas mat eller arbete eller en kyrka för oss att gå till i framtiden?

Och rakt in i all denna vår oro talar Jesus ord som det är så svårt att ta till sig: Gör er inga bekymmer för morgondagen.

Men vi är ju oroliga. Vi är ju rädda. Allihop.

De nya är rädda över att fullständigt tappa sin kultur och religion och allt som har hållit dem samman genom krig och katastrofer.

Vi här, vi som har så mycket, är rädda för att mista allt. Vi är rädda för fallande skyskrapor och inskränkningar i våra friheter.

De där borta, där det kämpas, de är rädda för att inte längre få ha sin kultur och sina traditioner, för att tvingas bli några de inte är. Och de är rädda för ett västerland som har en lång historia av förtryck och kolonialism.

Och så störtar vi emot varandra i en virvel av skräck, och ur skräcken föds våldet. Där och här. Verbalt våld som kastas mot alla som avviker, verkligt våld riktat mot invandrare, eller mot infödda. Nationella och internationella konflikter. Alltihop fött ur rädsla. Och allihop tänker vi oss, medvetet eller ej, att bara vi rensar upp, får lite ordning, så ordnar det sig. Det blir bättre om det blir som det var förr, det blir bättre om vi bara vakar på vår renhet, allt det som är typiskt svenskt eller flamländskt eller libyskt eller amerikanskt.

Vi är så lika.

Allihop vandrar vi genom en öken. Allihop söker vi efter det goda livet, vårt eget Kanaan. Och allihop är vi rädda över att gå vilse.

Och där blir Jesus ord kanske inte så mycket en tröst, som en instruktion. Oroa er inte för morgondagen. Inte för att det inte finns saker att oroa sig för, utan för att det i längden är meningslöst och bara bidrar till vår världs förlamande spiral av skräck och våld. Oroa er inte för vad ni ska äta eller dricka. Inte för att ni inte ska se till att det finns mat och dryck, utan för att vårt strävande efter trygghet och säkerhet bara gör oss otryggare.

Det är en sliten kliché, det där med att leva i nuet, men det är det enda vi kan göra. Det är det enda sättet vi kan mota rädslan, enda sättet vi kan bota längtan efter en dåtid som aldrig var så bra som vi minns.

Det finns bara ett som är nödvändigt. Sök Guds rike och hans rättfärdighet. Lev så gott du kan, behandla andra rättfärdigt, medveten om att i dem spirar också Guds rike. Låt morgondagen ta hand om sig själv.

Predikan 13 e 3 2012 "Medmänniskan"

Siv (text från Sveriges Kristna Råd): 
På vissa håll i världen byggs det murar för att skilja människor åt. På andra håll byggs det broar för att möjliggöra kontakt, möte och relationer. Samma sorts byggnadsmaterial kan användas i båda fallen. Det är syftet och ritningen som skiljer. Muren skiljer ”oss” från ”dem”. Bron över floden eller över ravinen ger möjlighet för ”oss” att möta ”dem”, och tvärtom. Bron är ett sätt att vi som bor på den här sidan och de som bor på andra sidan kan bli ett gemensamt ”vi” som bor i det här området. 

I vår värld finns sådana människor som inbjuder till ett större vi. Gränser mellan unga och gamla, mellan villaboende och boende i hyreshus, mellan svenskfödda och utlandsfödda, mellan kristna och människor med annan religiös övertygelse, mellan män och kvinnor, mellan arbetande och arbetslösa, mellan sjuka och friska kan brytas ner. Här formas ett större och mer inkluderande ”vi”. Den som bygger broar skapar gemenskap. 

”Solidaritet mellan generationerna”, är temat för Europaåret 2012. ”Äldreåret ska öka medvetenheten om att äldre människors insatser är en samhällsinvestering och en tillgång.” Tanken är också att öka kunskapen om aktiviteter och insatser som främjar ett aktivt åldrande. 
Viktigt för en sann brobyggare är respekten för den andres erfarenheter, kunskap och känslor. 

Brobygge kan vara en form av diakoni. Begreppet diakoni hör hemma i kristet språkbruk. Det handlar om socialt arbete, på Kristi uppdrag. 
”Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.” 
Björn Cedersjö 
Direktor ekumenisk diakoni/kyrka-samhälle Sveriges kristna råd

Den här predikan skrevs alldeles för sent igår kväll. Jag fastnade på facebook, och före ni himlar alltför mycket med ögonen, ska jag berätta vad som fick mig att fastna. Jag hamnade i en lång konversation med en sydafrikansk biskop som jag träffade snabbt på biskopsvigningen i Uppsala förra helgen, och som bad mig att bli hans vän på facebook.
Vi talade om chokladkakor, om kända släktingar och om resor. Vi avhandlade gemensamma bekanta, och naturligtvis en del teologi. Över tusentals mils avstånd, över generations-, hierarki- och etnicitetsgränser. Som syskon, på riktigt, i Kristus.

 Den här predikan har inte blivit sponsrad av facebook, jag lovar, men det är någonting alldeles fantastiskt med den nya tidens kontaktmöjligheter. Gränserna som vi så idogt hållit fast vid smälter bort. Och att just tala med en sextioårig svart man från Sydafrika utan att någon försöker ställa stängsel oss emellan gör den nya tidens hopp så tydligt för mig. Det är bara lite drygt 23 år sedan som han fick lika rättigheter som en vit person i hans hemland. Hans släktingar fanns på barrikaderna, dog i säkerhetspolisens fängelser, demonstrerade och kämpade. Han, och hans familj, var de oönskade, de undanskuffade, dem man ville bygga murar för att undvika. De som inte fick sitta på samma bänkar eller gå på samma skolor.

 Men det finns ett större vi.

 Murar rasar. Jag räknar mig själv lycklig som har fått leva under tiden då Berlinmuren föll. Jag minns när apartheid i Sydafrika föll. Men jag har också sett nya murar byggas, och andra människor bli de oönskade. Vem som är rövare, offer, samarier, levit och värdshusvärd skiftar över tid. Det skiftar i våra egna liv. Emellanåt har vi själv makten att påverka vilken av rollerna vi spelar, men ibland tvingas vi in i en roll vi inte själva valt.
När har du varit offret?
När har du varit den som går förbi?
När har du varit den som stannar, eller den som vårdar?
Och när har du varit den som orsakar skadan?

Och vidare, vem blir skadad, förbigången om det inte är du?

Det är svårt att öppna ögonen för världens tillstånd. Det är så mycket lättare att tänka att tiggaren nog bara bluffar, eller att folk som inte har jobb helt enkelt inte har ansträngt sig nog. Det är så lätt att hamna i levitens position och bli den som har något viktigare att göra. Men det är inte upp till oss att döma. Vår uppgift är att älska, ty den som älskar känner Gud. Vår uppgift är att hela, läka, lyssna, bära. Att bry oss om.

Den laglärde mannen som pratade med Jesus var ute efter en enkel definition, en enkel och tydlig gräns för hans medmänsklighet. Vem måste jag bry mig om? Och Jesus berättar en liknelse som tvingar mannen att identifiera sig med den slagne, och tvingar honom att se bortom sina egna gränser.

Oändliga mängder konfirmander har dramatiserat den här liknelsen i många år. De har skrivit om den, anpassat efter dagens förhållanden, och försökt tänka sig in i vilka som kan vara de olika personerna idag. Jag har sett romer rädda skinnskallar, och tvärtom, eller de töntiga ställa upp för mobbarna, och tvärtom. Jag har sett präster och lärare och poliser och politiker gå förbi. Och varje gång har det svidit till. För innerst inne vet vi allihop att det ofta är vi som går förbi. Oftast är vi på maktens sida. Men vi har också möjligheten och makten att förändra det.

I Sydafrika lyckades människorna störta ett orättfärdigt system. Tusentals, miljontals hade trott i många år att det var omöjligt, att det var för svårt, eller att det var så det var menat att vara. Men de valde att inte längre vara offer, och att inte längre gå förbi. Många valde att inte heller längre vara rövarna.

Vi är en del av något större. Vi är ett vi. På varje sida om en bro, varje sida om en mur, är vi ”vi”. Skapade till gemenskap, till kärlek, till solidaritet. Skapade till att öppna ögonen för de utstötta och de slagna.
I Martin Luthers tolkning av den här liknelsen är Jesus den slagne och misshandlade mannen. Jesus är den vi går förbi, varje dag, utanför tunnelbanan eller affären. Vårt system är inte rättfärdigt, även om murarna inte är lika tydliga som i åttiotalets Sydafrika, Berlin, eller för den delen Gazaremsan. Men de finns här lika mycket som där. Nog är det dags att ändra på det?

Sermon Poulsbo First Lutheran 10th after Pentecost

I have heard that this is a Norwegian town, and a Norwegian congregation. That's a bit on the funny side, since I am Swedish, and we Swedes, well, we think Norwegians are funny. Cute, and a bit silly. 

Not, you know, the sharpest tools in the shed, so to say.

Where I come from, in the extreme south in Sweden, we live right across Öresund from Denmark. Constantly exposed to and used to the strangeness of Danes and Danish, Norwegians become even funnier. We tell stories about Norwegians. I thought I'd share one with you all:

A Swede, a Dane and a Norwegain decided to compete in swimming. They found a good place, right across the sound from Denmark where the sound is only about a mile wide, and agreed to swim across. Whoever did it the fastest would be declared the winner.

The Dane got in first. He swam for his life, thinking of all the good Danish beer that awaited him on the other side. He was fast, really fast, and when he waded ashore, he was sure he would be the winner.

The Swede was up next. He, too, thought of all the good Danish beer on the other side, and swam faster than ever before. When he saw the pier on the Danish side, he put in some extra effort and managed to finish just a minute ahead of the Dane.

The two men sat on the pier and waited for the Norwegian. But they waited and waited and waited, and finally they became worried for their friend and got in a boat back to Sweden to see what had happened. Back on the Swedish side of the sound they found their friend in a deck chair, eating icecream in the sun.

”What happened?” they cried. ”We were waiting for you!”

The Norwegian answered: ”Well, I started swimming and the water was kind of choppy and rough and I got tired. I almost made it over, but when I saw that pier, and the two of you waiting for me, I realized I was too tired, so I turned and swam back.”

Yeah, I know. It's a silly story. I have heard the Norwegians tell these kind of stories about us Swedes, which is funny, since they are obviously about them...

Anyway. The animosity between the Nordic peoples has gone on for centuries. We used to fight each other, and the part where I live used to be Danish. Norway was Swedish until the start of the 19^th century, and before that it was Danish for a very long time. These days, we are not so much enemies as siblings, constantly ribbing and teasing each other. In very many ways, we are extremely alike. We almost speak the same language, we almost look the same, we almost eat the same food. We are Lutheran, and secularized, and have strong welfare states. But we can't help teasing each other and sometimes even looking down on each other.

The disturbing thing here for me, as a Swede, is that Jesus is Norwegian.

You didn't know that, did you? I bet you thought he was from Galilee, right?

The thing is, to the people of Judaea, the people of Galilee was a little bit like the Norwegians to the Swedes. Not the brightest, you know. A little less cultured. Some weird customs, a bit on the strange side, even though the language was almost like the Arameic the Judaeans spoke. Ate a lot of fish. And this semi-barbaric, despised people was the one God chose for bringing up Jesus.

Had it been today, there are surely other peoples that would have been chosen. Maybe for us, in Sweden, it would indeed have been Norwegians, but much more likely is that Swedes of African or Roma descent could have been the ones. I am sure all of you know who are the most despised and questioned people in your country and your local community. And that is where Jesus would be found. Because if there is one thing we can be sure of regarding Jesus, it is that he does not chose to live with the popular crowd. He chooses to walk right next to the sad ones. Right next to the despised and oppressed and marginalized. And this gets a little bit tricky when it's us who are the modern day Judaean self-righteous Pharisees, right? Jesus is with the others, the annoying, disruptive, un-orderly ones.

But Jesus would not be Jesus if all was lost. God would not be God if there was but one chance to get it right. And we would not be Lutherans if we could not embrance change, and our own identity as both sinners and saints.

Jesus walks with us too. He came to Zacchaeus and to the Roman officer. He talked to prostitutes and lepers. He accepted a drink from a woman of another faith, and healed the daughter of another. If we truly believe that he dies for all people, then that means all. Norwegians too. And the only thing that we need to do, he says himself, is to believe in him.

Easy.

About as easy as swimming back across the sound when you're so tired you don't think you can make another stroke.

To simply declare that one believes is easy enough, but that belief has to be hardened and proven true. We cannot and may not treat others badly. If we truly believe Jesus dies for all, that means he dies for them too. That means, even worse, that he is among the people that we treat badly.

Jesus is never ever on our side when we oppress and despise other human beings.

There is a richness in our diversity, a God-given opportunity for us all to cherish all aspects of life and humanity. We are all one body in Christ. We have different tasks, but to us all, without exceptions, is given the task to build each other up in love until everyone has reached the kind of spiritual maturity Paul speaks about in his letter to the Ephesians. A humble acceptance of not being at the center of the universe, of not being the one everything else measures up to. An acceptance of not understanding everything, but trusting in God's love. Bearing with each other in love, and knowing, deep in our hearts, that God is above all, through all, and in all. Even Norwegians.

Because Jesus is Norwegian. He is Swedish and Somali. He walks the mountain paths of the Rocky Mountains, and the steep hills in Afghanistan. He speaks Spanish and Korean.

One God, one baptism, one cup spilled for all. And one bread with life for all.

Predikan Apostladagen 2012

Där jag växte upp, i Rydebäck söder om Helsingborg, finns en jättefin strand. Vit, mjuk sand, och långgrunt vatten. Det kändes nästan som om man kunde vada till Danmark därifrån, eller i alla fall till Ven. Vi tillbringade hela somrarna där när jag var liten, för då var det naturligtvis alltid sol och sådär lagom varmt.

På stranden gällde ett fåtal regler. Man sade alltid till mamma när man gick ut i vattnet, och när man kom tillbaka. Man skakade handduken bort från sällskapet, så att inte vinden skulle föra sanden rakt i ansiktet på dem. Trots det fanns det alltid sand i saften. Och så regeln om hur långt vi fick gå ut. Inte längre än till fjärde grundet.

Efter fjärde grundet kunde vi inte längre bottna ens där det var grunt. Efter fjärde grundet kunde inte mamma se oss från stranden. Efter fjärde grundet fanns det inte längre några vuxna därute heller, bara tonåringar.

Det säger sig själv att vi simmade längre än så. Djupen kittlar, och när man är tonåring vill man prova på hur det är att inte bottna. Ett litet tag i alla fall. Sedan blir man vuxen, och håller sig på det grunda, där det är varmt och skönt och man kan behålla glasögonen på.

Men Jesus kallar oss aldrig att stanna på det grunda, ens på det fjärde grundet.

Jag har aldrig varit i Israel, aldrig vandrat på Gennesarets strand. Jag misstänker att det inte är lika långgrunt som i Rydebäck, för den sjön var ökänd för de starka plötsliga stormar som kunde blåsa upp där. Och där vänder sig Jesus till Simon och ber honom lämna det grunda. Ro ut där det är djupt, bortom fjärde grundet, lägg näten där.

Det är när vi inte bottnar som livet växer. Djup ropar till djup.

Och Simon, som alla förnuftiga vuxna, säger att han redan har varit där. Jag har gjort den där simma på djupt vatten-grejen, mästare, det funkade inte.

Men till skillnad mot många av oss andra, styr Simon ändå ut båten igen.

Tänk om vi skulle våga följa efter.

I denna lilla korta passage finns så mycket för oss att hämta. En enkel liten historia om några vänner på fisketur kan läsas som en modell för ett kristet liv, ja, till och med för församlingsbygge.

Jesus kliver in i båten, och ber Simon att ro ut lite. Ta ett steg tillbaka, med ansiktet vänt mot människorna, så att de hör vad du säger. Vandra inte ensam. Ta den hjälp du kan få.

Jesus sätter sig ner. Ta dig tid. Vill du att människor ska lita på dig, höra dig, få förtroende för dig, så ta dig tid. Sätt dig ner. Berätta.

Ro ut på djupt vatten, och bjud människorna att göra det med dig. Lämna det ytliga. Tala om allt det som rör ditt innersta, dela med dig. Öppna dig, och du ska se att djup ropar till djup. Konvenansens ytliga artigheter har inte plats i den kristna familjen, här ska det finnas trygghet och tillit så att vi kan dela våra drömmar med varandra. Om de andra vill hålla dig från att passera det fjärde grundet, bjud dem att följa med.

Och ja, det finns utrymme för invändningar. Men inte för att bromsa den andres uppriktiga längtan. När Simon har protesterat vagt, lägger han ändå ut näten. Den här familjen, det här kristna församlingen, har rum för våra tvivel.

Vad händer sedan? Näten fylls. Genom den lilla vardagliga handlingen, fylls båtarna av under och mirakel. Det sker varje vecka i våra kyrkor. Barn döps, människor kommer till tro, byggnader fylls till fest och sorg och glädje och eftertanke, och detta alltsom oftast mer på vardag än på helg. Jesus är inte främmande för vår vardag, oavsett om den tillhör en fiskare i Galileen, en sandig unge i Rydebäck, eller en belgiensvensk.

Och det är genom den närvaron i vardagen som Jesus kallar oss alla. Det är genom vår vardag vi, precis som Simon, blir medvetna om våra svagheter, och det är i den som Gud möter oss för att be oss ro vidare, ut på ännu djupare vatten. Bortom sju gånger sjuttiosju grund.

Tänk om vi vågade.

Detta är den sista gudstjänsten här innan hösten. Kanske finns det någon av er som lämnar den här staden innan hösten, för att utforska nya djup någon annanstans. Kanske möts vi här i höst. Sommaren framför oss kommer att utmana oss på många sätt. Jag vill skicka med er den här fiskehistorien, för också ni är fiskare nu.

Så kom ihåg:

Gå inte ensam. Ta den hjälp du behöver. Sitt ner, och dela med dig. Våga dig ut på djupet, förbi det fjärde grundet. Lyssna till dina tvivel, men följ ditt hjärta. Låt din vardag vara lika helig som din söndag. Sedan gör Gud resten.

Predikan 4 e 3 2012 Bryssel

I USA har många kyrkor en anslagstavla utanför byggnaden, där vaktmästaren eller någon annan sätter upp små visdomsord eller söndagens predikotitel. Igår såg jag en bild av en sådan och på den stod det:

Do not judge others just because they sin differently than you.

Döm inte andra för att de syndar annorlunda än du.

Som lutheraner är vår identitet som både syndare och rättfärdiga, alltså både dumma och snälla, både svaga och starka, både sökare och finnare, central. Det är en paradox, självmotsägelse, men det öppnar för förbättring och vila.

Ingen av oss människor är perfekt, men vi bär alla himmelriket inom oss. Ingen av oss förmår att helt och håller låta bli att tänka elaka saker, säga sårande ord eller handla så att det skadar vår medmänniska. Och samtidigt kan vi göra så mycket gott. Samtidigt hjälper främlingar varandra varje dag. Varje dag riskerar människor sitt liv för andras skull, varje dag ber män och kvinnor för sina fiender.

Vi är både syndare och rättfärdiga.

Så vi har ingen rätt, ingen moralisk möjlighet, att döma andra för deras synder, då vi är lika syndiga vi, fast på ett annat sätt.

Dagens evangelietext borde varje kristen ha klistrad på spegeln i badrummet. Den borde finnas på en post-it-lapp på datorskärmen, på anslagstavlan på jobbet, inskriven i kalendern. Döm inte, så blir ni inte dömda. Varför ser du flisan i din brors öga, men inte bjälken i ditt eget?

Det är fruktansvärt svårt att göra någonting hjälpsamt för någon annan när man har en bjälke i ögat. Framförallt är det rent omöjligt att försöka sig på precisionsjobb som att plocka ut flisor. Det är lite som att vara på ett flygplan och de där luftmaskerna faller ner från luckan ovanför. Flygvärdinnorna är tydliga – sätt på din egen mask innan du kan hjälpa någon annan. Ingen är hjälpt av en avsvimmad förälder. Ingen syndare blir hjälpt av att en ännu större syndare ska hjälpa genom att döma och korrigera utan att först se till sin egen svaghet.

Paulus skräder inte orden. Det finns inget försvar för en som handlar så. Inget försvar. Den enda som får döma är Gud, som gör det i oändlig godhet och tålamod. Gud tål det mesta, förlåter allt. Vi som kristna ska ta Gud som föredöme, så som Gud uppenbarades för oss i Jesus. Och Jesus, han förlät, och förlät och förlät. Alla mänskliga svagheter förläts den som längtade efter Guds rike. Han ställde inte upp några moraliska gränser för vem som dög och vem som skulle förkastas. Nej, i själva verket var det de som upprätthöll sådana gränser som riskerade gå miste om Gudsriket. Den som dömer blir dömd. Den som förlåter blir förlåten. Den som älskar blir älskad. Den som hoppas får hoppet uppfyllt.

Döm inte andra för att de syndar annorlunda än du.

Det finns inga gradskillnader i syndandet. Att snatta lite godis är en synd, att tala illa om en bekant är en synd, att döda någon är en synd. Men det är heller aldrig en synd att älska någon, aldrig en synd att önska någon väl, aldrig en synd att be för någon.

Guds rike kommer att bryta igenom hos oss. Det är redan här på många sätt. Allt du önskat, allt du drömt, allt du hoppats är möjligt. Bli en medskapare i Guds rike. Älska, tro, hoppas, önska, längta, bjud in. Oavsett hur besvärlig den andra är. Oavsett om han luktar eller aldrig slutar prata. Oavsett om hon ser annorlunda ut, eller du inte kan förstå hennes val av livspartner. Oavsett om han tror annorlunda än du, eller ens om hon gör sitt bästa för att förändra det samhälle du bor i till det sämre, i dina ögon. Guds tålamod är oändligt, Guds godhet utan gräns.

Be för henne. Hoppas för honom. Önska dem allt gott. Och framförallt, döm dem inte. Först efter att du fått bort den bjälken ur ditt öga kan du hjälpa din gråtande syster eller bror med hennes flisa.

Predikan pingst 2012

Det är pingst, och igår kväll skrev den här predikan i stort sett sig själv.

Varför, varför kan inte det här ögonblicket vara för evigt?

I kväll, i kväll är evigheten en öppen dörr.

Nej, sluta aldrig göra de saker du gör.

Lämna mig inte, i varje andetag jag tar andas jag dig.

Eufori.

För evigt tills tidens slut.

Från och med nu bara du och jag.

Vi tar oss upp-upp-upp.

Eufori.

Ett evigt konstverk.

En bultande kärlek i mitt hjärta.

Vi tar oss upp-upp-upp.

Vi är här alldeles själva i vårt eget universum.

Vi är fria, allting är tillåtet och kärleken kommer först.

För alltid och evigt tillsammans, vi seglar in i evigheten.

Vi är högre och högre och högre, vi sträcker oss efter gudomlighet.

Eufori.

I går natt vann, vilket jag tror de flesta av er här vet, Loreen Talhaoui från Västerås den stora melodifestivalsfinalen med sången Euphoria, vars text ni just hörde lite snabbt översatt. Loreen gjorde sig besvärlig under veckan innan festivalen då hon valde att använda delar av sin fritid till att träffa människorättsförkämpar, vilket värdlandet Azerbadjan inte uppskattade. Men musikens språk bryter ner sådana barriärer, och Loreen fick 18 tolvor, den högsta poängen man kan få, från såväl grannländer som från länder som Israel, Spanien och Belgien.

I den jättelika hallen i Baku var det kaos, förstås. Tjugosex tävlande, och ytterligare sexton som blivit utslagna i finalen. Massor av olika språk talas och sjungs. Journalister från olika hörn av vår värld, direktsändningar till platser man inte ens kan tänka sig kan vara intresserade av vårt melodifestivalspektakel. Som en väldigt tydlig påminnelse av verkligheten efter Babels torn, språk och kulturer och traditioner i en osannolik röra.

Och mitt i alltihop står en späd kvinna av samma sorts mixade ursprung som många av oss, som många i Sverige och resten av världen. En fot i Marocko, en i Sverige. Men med blicken riktad uppåt, utåt. En ung kvinna som vill använda sitt kändisskap till att belysa orättvisor.

Jag känner henne inte, jag vet inte vad hon kommer att bli eller vad hon tycker om massor av saker. Men jag känner djup respekt för att hon förmådde lyfta blicken från glamouren och ville se det fula undertill. Och när jag läste texten till sången fann jag det inte speciellt svårt att se gudomlig inspiration, eller ens att se hur den lika gärna kan handla om pingstens fest.

I varje andetag jag tar andas jag dig.

En bultande kärlek i mitt hjärta.

Vi är fria, allting är tillåtet och kärleken kommer först.

För alltid och evigt tillsammans, vi seglar in i evigheten.

För vad är det som hände den där, likaledes kaotiska, dagen i Jerusalem? När lärjungarna väller ut på gatan talar de alla världens språk, de är yra av glädje och ande, och de kan inte vara tysta. Gud har kommit till dem, tagit plats i deras hjärtan. En bultande kärlek. Andens vilda frihet bor i dem, det enda som spelar någon roll är Kärleken med stort K. I detta ögonblick har de blivit ett med Gud, Andats in Gud, de sträcker sig efter gudomligheten, seglar mot evigheten med Andens bultande kärlek i sina hjärtan. Och om sådant kan man inte hålla tyst.

De jublar, och de måste tala om Guds stora gärningar. Om Guds son, Jesus, som kom till oss för att dela våra liv, och som led med oss, dog med oss, för att sedan ge oss evigt liv igen. Om Skaparen som andats in liv i oss, som skänkt naturen all dess skönhet och mening, som skapar och aldrig slutar skapa. Ett evigt konstverk. Och om Anden som kommit för att binda oss ännu närmare Gud. Om hur Andens verklighet inte känner några gränser, om hur språk och kulturer och traditioner inte längre spelar någon roll. De talar om allas värdighet, om allas barnaskap hos Gud, om allas välkomnande. De berättar om allas helighet. Och där på stället döps tretusen människor.

Eufori! Den dagen, som alla dagar därefter, var evigheten en öppen dörr. Den dagen, som alla dagar därefter, lovade Gud att aldrig lämna. Den vetskapen ger trygghet nog att våga lyfta blicken. Vi bär Guds bultande kärlek i våra hjärtan. Den driver oss till att se varje människas värde, varje människas del i det eviga konstverket som är Guds skapelse. Den driver oss till att kämpa för mänskliga rättigheter, till att ta vara på vår natur, till att glädjas tillsammans över nydöpta prinsessor, löparprestationer i vår stad, musik på gator och torg... Till att njuta av livet vi givits, att till att tacka Gud.

Predikan 2012-05-20 "Hjälparen kommer"

Det är intressant, det här med kroppslighet, inte sant?

Våra kroppar. Alltid föremål för intresse, dyrkan, förakt. Alltid utsatta för diverse disciplinåtgärder, för att döljas eller visas upp. Hur de är skapta, och hur de utvecklas, orsakar bilolyckor och köer ibland, som när en stor affärskedja tapetserade det offentliga rummet med en Marilyn Monroe-kopia i underkläder för något decennium sedan. Dessa våra kroppar modifieras och emellanåt opereras de. De tränas och dekoreras. Det tar aldrig slut, kroppstänket.

Och någonstans under all fixeringen ligger en gammal platonsk idé om att det som är andligt är högre och finare än det som är kroppsligt. Så vi föraktar i hemlighet kroppen, så den verkligen ser ut, och strävar efter att den ska uppnå något ganska så abstrakt ideal. Och vi misslyckas naturligtvis.

Idealet går nämligen inte att uppnå. Sådana är idealen – ouppnåeliga.

Jag är säker på att ni alla har sett eller hört talas om dem som fastnar i ett beroende av plastikoperationer. De blir aldrig färdiga, det finns alltid någonting litet att fixa till. Eller naturligtvis alla träningsfanatiker, alla som försöker kontrollera sin kropp med hjälp av mat, eller genom att inte äta... Vår relation till vår gudagivna kropp är i sanning störd.

Den används naturligtvis också som argument i diverse hetsiga och långdragna debatter. Det är endast ca femtio år sedan som afroamerikaner inte var välkomna på universitet och colleges i den amerikanska södern, på grund av färgen på deras kropp. Det är endast fyrtio år sedan som kvinnor inte fick rösta i Schweiz, och det finns fortfarande platser i vår värld där de inte får rösta, på grund av att de har kvinnors kroppar. Det finns platser i vår värld där kvinnor inte får visa sina kroppar ens med kläder på, och andra platser där kvinnor inte ens bör gå ut. På grund av att de har kvinnors kroppar. För argumentet är alltid att de distraherar männen, eller att deras kroppar är skapta för barnafödande, inte beslutsfattande.

Så blir kontrollen av kroppen också en politisk kontroll. Och en religiös. Samma argument har använts mot kvinnor i religionerna. Kan inte dela samma bänk som männen, för distraherande. Kan inte visa håret, för distraherande. Kan inte leda, för de ska föda barn, och är för distraherande.

Lärjungarna tyckte samma sak. Den där kvinnan, ska hon verkligen få röra dig, Herre? När kvinnorna är de första att möta Herren efter uppståndelsen, då tror lärjungarna inte på dem.

Auktoriteten hålls ju av omskurna judiska män. Inga kvinnor, inga utlänningar. Och där hade vi kunnat vara fortfarande, om inte något hänt som för alltid ändrade historien. Jesus försvann.

Missförstå mig rätt. Det var naturligtvis en chock och en sorg. Så snart efter att de hade fått honom tillbaka var han borta igen. Men han lämnade dem med en försäkran om att Hjälparen skulle komma, och Hjälparen, Sanningens Ande, ska alltid vara hos dem.

Istället för en person, på en bestämd plats, i en bestämd tid, blir nu Gud tillgänglig, till och med inneboende, hos alla som tror. Alla. Helt plötsligt suddas de tidigare hierarkierna ut. Världen förstår inte, nej. De som har makten vill behålla den, och det med alla medel som står till buds. Men vi som har den heliga Ande djupt i våra hjärtan, vet att sanningen är en annan.

Sanningen är att vi alla är heliga, önskade, älskade. Sanningen är att det inte finns något kroppsligt ideal som gör dig eller mig mer helig, mer värdig. Sanningen är att vi alla är kallade. Alla våra kroppar är fyllda med helig ande. Omskurna eller ej. Kvinnokroppar eller manskroppar. Barnakroppar, mörkhyade kroppar, och bleka. När Jesus lämnade oss, kastade han också ut tanken på att våra kroppar ska vara det som avgör vår helighet. Han slängde ut tanken på Idealet. Istället vändes begreppen upp och ner. Vi är alla givna helig ande i våra dop, och därmed alla värdiga. Värdiga att vara Guds barn, värdiga att uppbära auktoritet i Guds församling. Värdiga att älska och glädjas och sjunga och älskas. Och jag säger detta här och nu, för att vi ska inte komma på fall. Makten säger något annat, världen vill inte förstå. De glassiga magasinens trådsmala omslagsflickor eller muskelstinna pojkar trumpeterar ut min och din ovärdighet, politiker diskuterar din och min kropp som vore den deras att diskutera. Religiösa ledare grubblar över fortplantning eller lämpliga kläder. Men Anden låter sig inte begränsas av våra mänskliga regler. Våra kroppar tillhör ingen annan än Gud. Guds Ande har valt var hon vill vara. I oss, bland oss, genom oss, för oss. Kroppsligen och andligen, för sanningen är, vänner, att den ena inte är större än den andra. Heligheten fyller oss, hela våra kroppar i all deras variation, om vi låter den, och vittnandet om Guds rike börjar med oss.

Predikan 20120513 Bönsöndagen

Gud älskar dig som sin utvalda, som sitt barn, och hör din bön.

Egentligen går det att stanna där, och ändå är det så mycket kvar att säga. Flera minuter av tillämpning, faktiskt. Och en dag som den här finns det många trådar att väva in. Jag har dem här, på korten. Det här kortet säger ”Domare och änka”. Det här, vackert rosa, säger ”Stolthet”, och det här ”Mors dag”. Och det här ”Kommunikation”.

Jag tror vi börjar här, med ”Domare och änka”. Jesus väljer inte de båda kategorierna människor av en slump. Domarnas uppdrag var att skipa rättvisa, att upprätthålla balansen i det judiska samhället, och de hade ett särskilt uppdrag att se till de mest utsatta i samhället. Dessa nämns ofta i Gamla Testamentet. De är främlingar, faderlösa och änkor. En rättfärdig man, en sådan som Abraham letar efter i Sodom och Gomorra i dagens gammaltestamentliga text, han tar sig an främlingen, den faderlöse och änkan. I själva verket var det just bristen på sådan rättfärdighet som var Sodoms brott. En rättfärdig engagerar sig för dem som ingen annan tar sig an, de som ingen annan har. En rättfärdig agerar för att lagen inte ska drabba de svaga, de som inte har familj och vänner som skyddar, de som ser fel ut eller tillber en annan gud. Det är domarens uppdrag, men den här domaren bryr sig inte ett spår.

Och där kommer vi till den här lappen. ”Stolthet”. Brussels Pride, den stora festivalen för homosexuella, bisexuella och transpersoner, går av stapeln i helgen. Under ytan av all glamouren och fånerierna som når tidningsrubriker och löpsedlar, finns något mycket svårare och allvarligare: för några veckor sedan mördades en man i Liège för att han var homosexuell. Han är inte den förste som har gått det ödet till mötes, men han är den förste här i Belgien vars mördare kommer att ställas inför rätta för hatbrott. En domare kommer att få uppdraget att återställa balansen, att tala för de svaga och utsatta. För oavsett vad man tycker om gaykultur och Prideparader, är det ett faktum att människor som älskar andra av samma kön blir mördade och misshandlade för det, och det är ont. Det är inte rättfärdigt. Och på andra sidan domarskranket står den här gången inte en främling, men en familj som bor mitt bland oss. Inte en faderslös, utan en far som mist sin son. Och inte en änka, utan en mor som mist sin son.

”Mors dag”, alltså. Hur är man mor utan ett barn? Hur ska mördarens mamma orka? Hur ska den dödade mannens mamma någonsin kunna fira den här dagen? Hon är en kvinna som alltid kommer att höra hans röst. Hon kommer titta efter hans nummer i sin telefon, behålla hans foton. Hans kläder kanske kommer finnas kvar, och fortfarande dofta av honom. Sonen som inte fick leva. Han som bara genom att finnas väckte några andras hat så till den milda grad att de tog hans liv. Han, vars kärlek inte var värd att finnas.

Som förälder gör det ont att tänka sig att ens barn kan bli så hatat. Och att överhuvudtaget kunna tänka sig att ens barn skulle kunna bli dödat, det är så vansinnigt hemskt att det nästan inte går. Man vill inte släppa barnet ur syne, alltid ha kontakt. Kärleken är för stark, för mäktig. Rädslan för stor. Och om då Guds kärlek är sådan att det knappt går att fatta höjden och bredden och djupet, hur stor måste då inte Guds rädsla för vår skull vara? Hur angelägen om att höra ifrån oss måste inte vår förälder i himlen vara?

Och det för oss till det här kortet. ”Kommunikation.” Vilken relation det än vara månde, så är det a och o. Texterna idag vittnar om flera samtal: mellan Herren och Abraham, mellan Paulus och församlingen i Efesos, brevledes, och mellan Jesus och hans lärjungar. Och de talar om olika sätt att kommunicera. Abraham förhandlar, Paulus bönfaller, änkan i liknelsen tjatar. Men alla kommunicerar de. Att be handlar om kommunikation. Det handlar inte om HUR vi kommunicerar med Gud. Ibland tjatar vi, ibland förhandlar vi. Ibland skriker och gråter vi, andra gånger viskar vi. Emellanåt använder vi stora och högtidliga och traditionsrika ord, andra gånger ber vi utan ord. I allt kommunicerar vi med Gud. Som i en familj.

Vår stora familj är inte en som passar in i någon norm. Vi är spridda över kontinenter, och vi har bara en förälder. Vi är gamla och unga, hetero och homo, vita och svarta. Vi talar olika språk, och om vi skulle försöka att komma överens om vilket tv-program vi ska se på lördagskvällen är det rätt så kört. Vi är dysfunktionella på alla möjliga sätt och vis, och det måste vara en av vår förälders allra största sorger att vi inte kan komma överens, eller ens förmår älska varandra. Hur klarar vår himmelske förälder att barnen dödar varandra? Det sägs att vår tro ska uttryckas i hur vi behandlar våra systrar och bröder. Ska då Människosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?

Idag när vi ber, låt oss be för vår stora familj av kristna syskon.

Låt oss be för alla som blir förföljda och mördade för sina åsikters, sin läggnings, sin religions, sitt utseendes och sitt folkslags skull. Låt oss be för alla som inte kan förmå sig att älska. Låt oss be för dem som utestängs, och för dem som av okunnighet eller rädsla utestänger.

Idag är domaren du och jag. Idag är änkans roll fylld av en annan. Låt oss stå fasta och vara stadigt rotade i Kristus, så att vi, och hela världen, kan förstå höjden och djupet och bredden och längden av Guds kärlek.

Predikan 1 i fastan Luxemburg 120226

(jag jobbar alltmer med att predika utantill. Därför är denna predikan bara en ungefärlig skiss av hur det blev)

Följ med ut i öknen.

Den finns där alltid, som bakgrunden till den bibliska berättelsen. I ögonvrån när man betraktar de stora händelserna, och emellanåt, som miljön där de utspelar sig. Alltid närvarande. Alltid livsfarlig.

På dagen den tryckande värmen, på natten isande kyla. Skorpioner, lejon och ormar. Vätskebrist och inte en skugga så långt ögat når. På marken sand eller sten, och plötsligt uppblåsande sandstormar som döljer allt runtomkring.
Det är en plats för de stora frågorna. Det är en plats som bränner bort allt oviktigt, och en plats man inte söker sig till om man inte måste. Det är en plats man flyr till, eller en plats man sänds till. Men det är också en plats där man kan finna sanningen, där man kan möta Gud, oavsett anledningen man kom dit. Och enda sättet att komma ur öknen är med hjälp av sanningen.

Det är där, i öknen, den verkliga och vår inre öken, som vi möter de allra svåraste prövningarna.

De kommer alltid till oss när vi är som svagast, förstås. När vi tror oss om att vara på den säkra sidan, det är då utbrändheten slår till, det är då neddragningen på jobbet drabbar oss, det är då den älskade inte längre älskar... Det är när vi är som svagast, när försvaret är nere, när vi har vänt ryggen till, det är då det onda viskar med förföriska ord. Maten... Kärleken... Makten... Ta kontrollen. Låt mig hjälpa dig. Det finns sätt att nå makten, om du bara är beredd att rucka lite på en princip eller två, och alla gör det ju... Du ska se att du kan bli vackrast av dem alla, eller i alla fall kan älska dig själv lite mer, om du bara snittar lite här, slutar äta lite där... Ta kontrollen. Hägringar. Öknen suger livet ur oss, och det är så lätt att tro att vägen ut går via hägringarna på horisonten.

Bedragaren vill fylla våra hjärtan med sina lögner, vill förblinda oss.
Men Gud är seendets Gud.
Vi är inte ensamma i öknen.

När Hagar var nära att svälta ihjäl kom Gud till henne i öknen. Gud hörde hennes sorg och visade henne vägen ut. Inte den hon ville gå, inte den hon hoppades på, men en som räddade hennes liv, och hennes sons liv. En som gav henne möjligheten att en dag gå, och lyckas gå.
När Jesus mötte Satan i öknen gjorde han det inte ensam. Han kom till öknen direkt från sitt eget dop då han hört Gud proklamera honom som sin älskade son. Han kom med ett hjärta fullt av övertygelse, ett hjärta stärkt av kärlek. Han hörde det ondas lockelser, och svarade med all den övertygelse och sanning som hans förälders kärlek skänkt honom.
Och även om allt som Satan sade så småningom gick i uppfyllelse, var det i Guds tid, med Guds avsikt, med Guds kärlek. Jesus bjöd de 5000 hungrande i öknen på bröd, istället för att mätta sig själv. Jesus föll i döden på ett kors, och restes upp, med änglar som budbärare om hans uppståndelse, istället för att vara hans tjänare. Och över hela världen tillbeds han. Hela världen är hans, men det är en makt han inte vill ha.

Öknen är sanningens plats. Det finns inte utrymme för falskhet och lögner där. De leder bara till död. Jesus ser igenom djävulens sanna förutsägelser och ser falskheten undertill. Hagar får höra sanningen om sonen hon väntar. Båda gångerna bär sanningen dem ut ur öknen, båda gångerna leder sanning till liv.

Det är en gammal terapeutisk sanning att saker måste nämnas vid namn för att kunna behandlas. Det finns ingen mening med ett terapeutiskt samtal om den som ska behandlas är oärlig med sig själv eller terapeuten. Sanningen ska göra er fria. I prövningen, i öknen, är det lika sant.

Så när vi nu snart ska vända oss till Gud för att bekänna våra synder, tala sanning med dig själv och med Gud. Vilka är dina prövningar? Vilka är de frestelser du inte kan låta bli att falla för? Vilka är de hägringar du satt sikte emot, trots att du innerst inne vet att de leder dig vilse? Lägg fram det alltihop. Lägg fram det inför dig själv, och inför Gud. För sanningen ska göra dig fri. Och i öknen är du inte ensam. Vår Gud är seendets Gud.

sista i S:t Andreas, 4 efter trettondagen 2012

Gennesarets sjö är ökänd för sina stormar. Vinden tränger sig ner genom de trånga bergspassen, och på den ganska grunda sjön byggs snabbt höga vågor upp. Så scenariot i dagens text är inte unikt. Men vad som följer är det.

För vilka är det Jesus har med sig där i båten? Vilka är det som skräckslagna ruskar liv i honom och ropar på honom för hjälp? Han, en snickare.
Men de är fiskare, flera av dem. De har levt på den här sjön med sina plötsliga stormar och kastbyar hela sina liv. De har manövrerat ur stormar förr. De har revat seglet och öst båten, de har klarat sig förr. Utan Jesus i båten. Men nu, nu har de förlorat all initiativkraft, all förmåga. De har gjort sig själva till följare, de vågar inte längre lita på sina förmågor. Och så skrämmer stormen dem ännu mer. Den förminskar dem, den gör dem än mer odugliga.

Det är ganska grundläggande gruppsykologi, det här.

Kapabla, dugliga människor förvandlas och blir beroende och initiativlösa när en karismatisk ledare intar rummet. Alla gåvor och förmågor blåses bort. Det är detta som sekten bygger på. Bara ledaren kan göra något, och alla är beroende av hans eller hennes godkännande för att någonting överhuvudtaget ska göras.

Men Jesus är ingen sektledare.

Han har tillbringat den senaste tiden med att undervisa om hur Guds rike sprids. Han berättade liknelse efter liknelse, sittande i en båt vid stranden. Folk flockades, i så stora mängder att Jesus och lärjungarna inte fick tid att äta eller plats att vara i fred. Redan nu börjar det talas om att han är Messias. Redan nu börjar människorna drömma om att få följa en segerrik kung under kriget som ska driva ut romarna. En kung som ska ta bort alla orättvisor, som ska utplåna allt jobbigt, som kommer ta över som en god far eller mor, som ska skydda sitt folk mot allt hemskt, som skyddar det så till den milda grad att ingen längre behöver lyfta ett finger för sig själv eller sin nästa. De ser på honom med drömmande ögon, med längtande ögon. De ser på honom som den store ledaren.

Inte ens lärjungarna förstår. Han försökte få dem att förstå Guds rikes hemlighet, men när till slut de är för sig själva och krisen blåser upp, har de fortfarande inte förstått att de inte följer vilken ledare som helst. De längtar fortfarande efter att slippa allt eget ansvar. Men gåvan de får är inte att slippa ansvaret, utan Guds son själv.

Sänd från den Gud som ger dem, ger oss, allt.

Våra gåvor, våra talanger och förmågor. Våra hjärnor och hjärtan. Våra ögon och öron. Hela jorden. Vi har en tendens att glömma det, men gåvor är till för att användas.

Han har talat om just detta, Jesus. Hör, du som har öron att höra med. Han har talat om hur ordet ibland sås på stenig mark och ibland i den goda jorden där det kan slå rot. Han har pekat på hur det måste spridas på alla möjliga sätt, i alla möjliga sammanhang. Ordet som sås i den goda jorden, hos dem som hör och tar emot det, mångfaldigas trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och ändå har de inte förstått, lärjungarna. Ändå envisas de med att göra Jesus till en han inte är. Ändå tror de att deras egna förmågor inte är önskade eller viktiga. Ändå ser de inte att det är just de förmågorna som sprider Ordet, och naturligtvis blir de rädda.

De vågar inte lita på att Gud är med dem i deras eget arbete.
De vågar inte lita på sitt eget omdöme.
De vågar inte lita på att de kan styra skutan i hamn.
De har ännu ingen tro.

Men med Jesus i båten finns ingen anledning till oro. Han litar på att de kan styra den, på att vi kan styra den. Det stormar ordentligt i såväl kyrka, stad, land och värld. Konflikter jäser, ekonomi oroar. Orättvisor härskar både på nära håll och långt bort. Krig och konflikter och våldshandlingar blossar upp i såväl vår stad som i vår värld. Samhällen förändras, vetenskapen störtar framåt, gamla sanningar ifrågasätts. Och ofta, ofta ropar vi ”Herre, bryr du dig inte om att vi går under?!”
Men vi har kunskapen och förmågan och förtroendet att ro vår båt. Det är vi som är Jesu armar och öron och ögon. Det är vi som sår evangeliets frön. Det är vi som inte har någon anledning att vara rädda. Det må vara svårt ibland, som Paulus berättar. Men det är vårt uppdrag. Vi har inte tid att förtvivla, vi måste agera. När vi ber Gud lösa vår världs alla problem missar vi att se att det är vi som är lösningen.

Det finns ingen anledning att låta bli att ge sig iväg ut på sjön. Det finns ingen anledning att frukta stormen. Du är kallad av en anledning, och Gud tror på dig. På dina förmågor, dina talanger. Gud tror att dina öron kan höra vad som behövs höras, att dina mun kan tala ordet in i människors hjärtan. Gud tror att dina händer kan möta andras händer, att dina ord och handlingar kan ge frukt trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. Det finns ingen anledning att misströsta, för du kan. Du kan, och du är kallad att tillsammans med alla oss andra styra vårt skepp genom stormen. Om Jesus är med oss, vem kan vara mot oss?!