Det är bara elände överallt. Det är
så svårt att se att det någonsin kommer bli bättre, att det finns
någon slags ljusning. Fina och viktiga personer dör, de som är
onda verkar bara bli starkare.
Vi är på sista boken i Harry
Potter-serien, och det ser så himla mörkt ut hela tiden.
Om det är någon av er som inte känner
till Harry Potter-böckerna, så handlar de om en ung trollkarls kamp
mot den onde Lord Voldemort. Det kan tänkas banalt,
verklighetsfrämmande, men böcker och konst och musik speglar vår
verklighet.
För nog ser det rätt mörkt ut även
för oss icke-trollkarlar.
Där motsättningarna i Potter-böckerna
gror mellan sådana trollkarlar som har rent trollkarlsblod, och de
som har släktingar som inte är trollkarlar, gror det i vår
verklighet mellan sådana som anser sig vara av rent svenskt eller
norskt eller flamländskt blod, och de som kommit hit från
Mellanöstern eller Nordafrika. Och precis som i böckernas värld är
det försvaret för det rena som leder till fasansfulla övergrepp,
öknamn och våld.
Och där, precis som här, är det en
nostalgisk längtan efter hur det var förr som drar. Och det är
så lätt att hamna där. När världen förändras, och man inte
förstår varför eller hur, när kvarteren man brukade trivas i
plötsligt är annorlunda, när det inte ser ut som man är van vid
på gågatan under lördagsruschen. När musiken som spelas från
bilarna som åker förbi inte längre är taktfast flamländsk
ompa-ompa, utan sirligare rytmer och sång på ett språk som vi inte
förstår, då är det så lätt att tänka sig att allt var bättre
förr.
För vi är rädda.
Vår värld förändras, och antingen
blir det bättre eller sämre. Och om vi var rätt nöjda med hur det
var, ja, då är det så svårt att tänka sig att det här nya kan
bli något annat än dåligt.
Och som om det inte var nog, så
regerar galningarna på löpsedlarna. Sprängdåd och attentat,
själviskheter och idioti, över hela vår värld. Det kommer rakt in
i våra vardagsrum genom tv-apparater och datorer, och vi stirrar på
våra skärmar och önskar att allt det onda bara kunde försvinna.
Hjälplösheten och frågorna förlamar, och rädslan för detta nya,
detta främmande, bara växer.
Vad ska vi göra?
Vad ska vi äta?
Hur ska vi klä oss?
Måste vi förändras?
Kommer det ens att finnas mat eller
arbete eller en kyrka för oss att gå till i framtiden?
Och rakt in i all denna vår oro talar
Jesus ord som det är så svårt att ta till sig: Gör er inga
bekymmer för morgondagen.
Men vi är ju oroliga. Vi är ju rädda.
Allihop.
De nya är rädda över att
fullständigt tappa sin kultur och religion och allt som har hållit
dem samman genom krig och katastrofer.
Vi här, vi som har så mycket, är
rädda för att mista allt. Vi är rädda för fallande skyskrapor
och inskränkningar i våra friheter.
De där borta, där det kämpas, de är
rädda för att inte längre få ha sin kultur och sina traditioner,
för att tvingas bli några de inte är. Och de är rädda för ett
västerland som har en lång historia av förtryck och kolonialism.
Och så störtar vi emot varandra i en
virvel av skräck, och ur skräcken föds våldet. Där och här.
Verbalt våld som kastas mot alla som avviker, verkligt våld riktat
mot invandrare, eller mot infödda. Nationella och internationella
konflikter. Alltihop fött ur rädsla. Och allihop tänker vi oss,
medvetet eller ej, att bara vi rensar upp, får lite ordning, så
ordnar det sig. Det blir bättre om det blir som det var förr, det
blir bättre om vi bara vakar på vår renhet, allt det som är
typiskt svenskt eller flamländskt eller libyskt eller amerikanskt.
Vi är så lika.
Allihop vandrar vi genom en öken.
Allihop söker vi efter det goda livet, vårt eget Kanaan. Och
allihop är vi rädda över att gå vilse.
Och där blir Jesus ord kanske inte så
mycket en tröst, som en instruktion. Oroa er inte för morgondagen.
Inte för att det inte finns saker att oroa sig för, utan för att
det i längden är meningslöst och bara bidrar till vår världs
förlamande spiral av skräck och våld. Oroa er inte för vad ni ska
äta eller dricka. Inte för att ni inte ska se till att det finns
mat och dryck, utan för att vårt strävande efter trygghet och
säkerhet bara gör oss otryggare.
Det är en sliten kliché, det där med
att leva i nuet, men det är det enda vi kan göra. Det är det enda
sättet vi kan mota rädslan, enda sättet vi kan bota längtan efter
en dåtid som aldrig var så bra som vi minns.
Det finns bara ett som är nödvändigt.
Sök Guds rike och hans rättfärdighet. Lev så gott du kan,
behandla andra rättfärdigt, medveten om att i dem spirar också
Guds rike. Låt morgondagen ta hand om sig själv.
No comments:
Post a Comment