Predikan 13 e 3 2012 "Medmänniskan"

Siv (text från Sveriges Kristna Råd): 
På vissa håll i världen byggs det murar för att skilja människor åt. På andra håll byggs det broar för att möjliggöra kontakt, möte och relationer. Samma sorts byggnadsmaterial kan användas i båda fallen. Det är syftet och ritningen som skiljer. Muren skiljer ”oss” från ”dem”. Bron över floden eller över ravinen ger möjlighet för ”oss” att möta ”dem”, och tvärtom. Bron är ett sätt att vi som bor på den här sidan och de som bor på andra sidan kan bli ett gemensamt ”vi” som bor i det här området. 

I vår värld finns sådana människor som inbjuder till ett större vi. Gränser mellan unga och gamla, mellan villaboende och boende i hyreshus, mellan svenskfödda och utlandsfödda, mellan kristna och människor med annan religiös övertygelse, mellan män och kvinnor, mellan arbetande och arbetslösa, mellan sjuka och friska kan brytas ner. Här formas ett större och mer inkluderande ”vi”. Den som bygger broar skapar gemenskap. 

”Solidaritet mellan generationerna”, är temat för Europaåret 2012. ”Äldreåret ska öka medvetenheten om att äldre människors insatser är en samhällsinvestering och en tillgång.” Tanken är också att öka kunskapen om aktiviteter och insatser som främjar ett aktivt åldrande. 
Viktigt för en sann brobyggare är respekten för den andres erfarenheter, kunskap och känslor. 

Brobygge kan vara en form av diakoni. Begreppet diakoni hör hemma i kristet språkbruk. Det handlar om socialt arbete, på Kristi uppdrag. 
”Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.” 
Björn Cedersjö 
Direktor ekumenisk diakoni/kyrka-samhälle Sveriges kristna råd

Den här predikan skrevs alldeles för sent igår kväll. Jag fastnade på facebook, och före ni himlar alltför mycket med ögonen, ska jag berätta vad som fick mig att fastna. Jag hamnade i en lång konversation med en sydafrikansk biskop som jag träffade snabbt på biskopsvigningen i Uppsala förra helgen, och som bad mig att bli hans vän på facebook.
Vi talade om chokladkakor, om kända släktingar och om resor. Vi avhandlade gemensamma bekanta, och naturligtvis en del teologi. Över tusentals mils avstånd, över generations-, hierarki- och etnicitetsgränser. Som syskon, på riktigt, i Kristus.

 Den här predikan har inte blivit sponsrad av facebook, jag lovar, men det är någonting alldeles fantastiskt med den nya tidens kontaktmöjligheter. Gränserna som vi så idogt hållit fast vid smälter bort. Och att just tala med en sextioårig svart man från Sydafrika utan att någon försöker ställa stängsel oss emellan gör den nya tidens hopp så tydligt för mig. Det är bara lite drygt 23 år sedan som han fick lika rättigheter som en vit person i hans hemland. Hans släktingar fanns på barrikaderna, dog i säkerhetspolisens fängelser, demonstrerade och kämpade. Han, och hans familj, var de oönskade, de undanskuffade, dem man ville bygga murar för att undvika. De som inte fick sitta på samma bänkar eller gå på samma skolor.

 Men det finns ett större vi.

 Murar rasar. Jag räknar mig själv lycklig som har fått leva under tiden då Berlinmuren föll. Jag minns när apartheid i Sydafrika föll. Men jag har också sett nya murar byggas, och andra människor bli de oönskade. Vem som är rövare, offer, samarier, levit och värdshusvärd skiftar över tid. Det skiftar i våra egna liv. Emellanåt har vi själv makten att påverka vilken av rollerna vi spelar, men ibland tvingas vi in i en roll vi inte själva valt.
När har du varit offret?
När har du varit den som går förbi?
När har du varit den som stannar, eller den som vårdar?
Och när har du varit den som orsakar skadan?

Och vidare, vem blir skadad, förbigången om det inte är du?

Det är svårt att öppna ögonen för världens tillstånd. Det är så mycket lättare att tänka att tiggaren nog bara bluffar, eller att folk som inte har jobb helt enkelt inte har ansträngt sig nog. Det är så lätt att hamna i levitens position och bli den som har något viktigare att göra. Men det är inte upp till oss att döma. Vår uppgift är att älska, ty den som älskar känner Gud. Vår uppgift är att hela, läka, lyssna, bära. Att bry oss om.

Den laglärde mannen som pratade med Jesus var ute efter en enkel definition, en enkel och tydlig gräns för hans medmänsklighet. Vem måste jag bry mig om? Och Jesus berättar en liknelse som tvingar mannen att identifiera sig med den slagne, och tvingar honom att se bortom sina egna gränser.

Oändliga mängder konfirmander har dramatiserat den här liknelsen i många år. De har skrivit om den, anpassat efter dagens förhållanden, och försökt tänka sig in i vilka som kan vara de olika personerna idag. Jag har sett romer rädda skinnskallar, och tvärtom, eller de töntiga ställa upp för mobbarna, och tvärtom. Jag har sett präster och lärare och poliser och politiker gå förbi. Och varje gång har det svidit till. För innerst inne vet vi allihop att det ofta är vi som går förbi. Oftast är vi på maktens sida. Men vi har också möjligheten och makten att förändra det.

I Sydafrika lyckades människorna störta ett orättfärdigt system. Tusentals, miljontals hade trott i många år att det var omöjligt, att det var för svårt, eller att det var så det var menat att vara. Men de valde att inte längre vara offer, och att inte längre gå förbi. Många valde att inte heller längre vara rövarna.

Vi är en del av något större. Vi är ett vi. På varje sida om en bro, varje sida om en mur, är vi ”vi”. Skapade till gemenskap, till kärlek, till solidaritet. Skapade till att öppna ögonen för de utstötta och de slagna.
I Martin Luthers tolkning av den här liknelsen är Jesus den slagne och misshandlade mannen. Jesus är den vi går förbi, varje dag, utanför tunnelbanan eller affären. Vårt system är inte rättfärdigt, även om murarna inte är lika tydliga som i åttiotalets Sydafrika, Berlin, eller för den delen Gazaremsan. Men de finns här lika mycket som där. Nog är det dags att ändra på det?