Varje dop börjar med en bön om
befrielse.
”Gud, du som ensam räddar från allt
ont, befria personen från mörkrets makt. Skriv hennes namn i Livets
bok, och bevara henne i ditt ljus, nu och alltid.”
Vad är mörkrets makt? Vad är det vi
ber om?
Det här är inte Exorcisten, eller
någon annan film om demoner eller djävlar. Det handlar inte om
något slags diffust mörker djupt inom oss. Det handlar om livets
största fiende. Det handlar om döden.
När vi står här, med händerna på
ett huvud, ber vi för att barnet ska befrias från dödens makt. För
oavsett hur vi vill och kan skydda våra barn, kan vi inte göra
allt. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Oavsett hur vi
anstränger oss och försöker vara tillgängliga för barnen finns
det en gräns för vår förmåga. Det finns en gräns, och bortom
den kan vi bara be och hoppas och lämna över ansvaret till den som
överskrider alla gränser.
När Jesus kommer fram till Betania är
det ett tjutande gråtande kaos i Martas och Marias hus. Deras bror,
Jesus gode vän, Lasaros är död. Han har varit död i fyra dagar.
Man trodde att själen stannade vid den döda kroppen i tre dagar,
men efter dess var allt hopp ute. Mitt i hopplösheten kommer Jesus
till systrarna. Och de säger till honom, båda två: Om du hade
varit här hade detta inte hänt! Kanske säger de det som en
bekräftelse av vad de känner till om Jesus makt. Eller så är det
en förebråelse, sorgens anklagande röst. ”Du kunde ha hindrat
detta men gjorde det inte!”. Och Jesus gråter.
Han gråter, han är upprörd i sitt
innersta. Även om han vet att han kan uppväcka Lasarus, är det
människornas sorg som rör Jesus till tårar. Han lider med dem. Han
kan inte ta bort smärtan de har känt. Han kan inte hindra dem från
att lida. Men han kan ge liv.
Så Jesus gör det han är sänd att
göra.
Han ger liv.
När vi döper, brukar vi tala om att
dopet är en resa genom död till liv. Genom det farliga vattnet,
orsaken till så mycket död och förstörelse. Genom det livgivande,
livsnödvändiga vattnet, till ett nytt liv på andra sidan. Ett liv
där inte döden har all makt. Ett liv som har en glimt av himmel i
sig.
Lasaros kommer ut ur graven. Han är
fortfarande svept i sina bindlar. Han luktar. Men han lever. Jesus
sista ord till systrarna och de sörjande är ”Gör honom fri och
låt honom gå.”
Döden binder inte längre Lasaros. Den
binder ingen som vandrat genom döden till nytt liv, ingen som är
döpt. Det kan vara så att vi ser likadana ut, vi kan vara märkta
av svårigheter och sorg. Men mitt i vårt nya liv glimmar det av
helighet, för döden kan inte hålla oss. Jesus gråter med oss, och
Jesus lyfter bort den eviga dödens makt. Han lyfter bort rädslan.
Det han önskar oss är liv, och liv i överflöd. Därför låter vi
dopfunten, med det livgivande vattnet, vara kvar här framme. När du
kommer fram till nattvarden, gå dit också. Teckna dig med korsets
tecken, och påminn dig själv om att i dig, också, glimmar det av
helighet.
Våra namn är skrivna i livets bok, där
bredvid Lasaros namn. Vi är bevararade i Guds ljus. Inget mörker
kan hålla oss.
No comments:
Post a Comment