Gennesarets sjö är ökänd för sina stormar. Vinden tränger sig ner genom de trånga bergspassen, och på den ganska grunda sjön byggs snabbt höga vågor upp. Så scenariot i dagens text är inte unikt. Men vad som följer är det.
För vilka är det Jesus har med sig där i båten? Vilka är det som skräckslagna ruskar liv i honom och ropar på honom för hjälp? Han, en snickare.
Men de är fiskare, flera av dem. De har levt på den här sjön med sina plötsliga stormar och kastbyar hela sina liv. De har manövrerat ur stormar förr. De har revat seglet och öst båten, de har klarat sig förr. Utan Jesus i båten. Men nu, nu har de förlorat all initiativkraft, all förmåga. De har gjort sig själva till följare, de vågar inte längre lita på sina förmågor. Och så skrämmer stormen dem ännu mer. Den förminskar dem, den gör dem än mer odugliga.
Det är ganska grundläggande gruppsykologi, det här.
Kapabla, dugliga människor förvandlas och blir beroende och initiativlösa när en karismatisk ledare intar rummet. Alla gåvor och förmågor blåses bort. Det är detta som sekten bygger på. Bara ledaren kan göra något, och alla är beroende av hans eller hennes godkännande för att någonting överhuvudtaget ska göras.
Men Jesus är ingen sektledare.
Han har tillbringat den senaste tiden med att undervisa om hur Guds rike sprids. Han berättade liknelse efter liknelse, sittande i en båt vid stranden. Folk flockades, i så stora mängder att Jesus och lärjungarna inte fick tid att äta eller plats att vara i fred. Redan nu börjar det talas om att han är Messias. Redan nu börjar människorna drömma om att få följa en segerrik kung under kriget som ska driva ut romarna. En kung som ska ta bort alla orättvisor, som ska utplåna allt jobbigt, som kommer ta över som en god far eller mor, som ska skydda sitt folk mot allt hemskt, som skyddar det så till den milda grad att ingen längre behöver lyfta ett finger för sig själv eller sin nästa. De ser på honom med drömmande ögon, med längtande ögon. De ser på honom som den store ledaren.
Inte ens lärjungarna förstår. Han försökte få dem att förstå Guds rikes hemlighet, men när till slut de är för sig själva och krisen blåser upp, har de fortfarande inte förstått att de inte följer vilken ledare som helst. De längtar fortfarande efter att slippa allt eget ansvar. Men gåvan de får är inte att slippa ansvaret, utan Guds son själv.
Sänd från den Gud som ger dem, ger oss, allt.
Våra gåvor, våra talanger och förmågor. Våra hjärnor och hjärtan. Våra ögon och öron. Hela jorden. Vi har en tendens att glömma det, men gåvor är till för att användas.
Han har talat om just detta, Jesus. Hör, du som har öron att höra med. Han har talat om hur ordet ibland sås på stenig mark och ibland i den goda jorden där det kan slå rot. Han har pekat på hur det måste spridas på alla möjliga sätt, i alla möjliga sammanhang. Ordet som sås i den goda jorden, hos dem som hör och tar emot det, mångfaldigas trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och ändå har de inte förstått, lärjungarna. Ändå envisas de med att göra Jesus till en han inte är. Ändå tror de att deras egna förmågor inte är önskade eller viktiga. Ändå ser de inte att det är just de förmågorna som sprider Ordet, och naturligtvis blir de rädda.
De vågar inte lita på att Gud är med dem i deras eget arbete.
De vågar inte lita på sitt eget omdöme.
De vågar inte lita på att de kan styra skutan i hamn.
De har ännu ingen tro.
Men med Jesus i båten finns ingen anledning till oro. Han litar på att de kan styra den, på att vi kan styra den. Det stormar ordentligt i såväl kyrka, stad, land och värld. Konflikter jäser, ekonomi oroar. Orättvisor härskar både på nära håll och långt bort. Krig och konflikter och våldshandlingar blossar upp i såväl vår stad som i vår värld. Samhällen förändras, vetenskapen störtar framåt, gamla sanningar ifrågasätts. Och ofta, ofta ropar vi ”Herre, bryr du dig inte om att vi går under?!”
Men vi har kunskapen och förmågan och förtroendet att ro vår båt. Det är vi som är Jesu armar och öron och ögon. Det är vi som sår evangeliets frön. Det är vi som inte har någon anledning att vara rädda. Det må vara svårt ibland, som Paulus berättar. Men det är vårt uppdrag. Vi har inte tid att förtvivla, vi måste agera. När vi ber Gud lösa vår världs alla problem missar vi att se att det är vi som är lösningen.
Det finns ingen anledning att låta bli att ge sig iväg ut på sjön. Det finns ingen anledning att frukta stormen. Du är kallad av en anledning, och Gud tror på dig. På dina förmågor, dina talanger. Gud tror att dina öron kan höra vad som behövs höras, att dina mun kan tala ordet in i människors hjärtan. Gud tror att dina händer kan möta andras händer, att dina ord och handlingar kan ge frukt trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. Det finns ingen anledning att misströsta, för du kan. Du kan, och du är kallad att tillsammans med alla oss andra styra vårt skepp genom stormen. Om Jesus är med oss, vem kan vara mot oss?!
No comments:
Post a Comment