Predikan juldagen 2013

Julen är sällan tiden då vi längtar efter att konfronteras med verklighetens hårdare sidor. Och ändå är fred och rättvisa precis vad julen handlar om. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus... barnet som föds ska kallas fredsfurste.

Vi stänger in oss i våra vackra julpyntade hem och sänder förhoppningsvis tankar, och kanske en slant, till dem som har det sämre än oss. Vi äter oss absolut proppmätta, delar ut presenter, klär oss fina, besöker vänner och släkt. Och mitt i allt detta finns alltid de som inte har mat, de som inte har pengar till presenter, de som saknar ordentliga kläder, de som inte har vänner eller släkt, nära eller inte alls. De möter oss på våra gator, de sover i kulverten mellan Gare Centrale och metron, de tigger utanför affärerna.

Och parallellerna är så lätta att dra för en predikant.

Maria och Josef hade ingenstans att sova. Senare blev de flyktingar, fördrivna från sitt land av en diktator och hans arméer. De var fattiga. Och hade det varit idag, hade inte ens kunnat ta sig till Betlehem från Nasaret eftersom det är en mur i vägen.

Det är lätt att känna dåligt samvete, åtminstone för mig. När jag jublar över en julklapp i form av ett nytt par skor, finns det så många som inte ens har ett enda helt par. När jag skjuter den halvtomma julmatstallriken ifrån mig, finns det många som inte får mat idag alls.

Det blir beskt och bittert då.

Och julen, ja, julen, inte ska den handla om bitterhet och beska.

Julen handlar ju om hopp och glädje.

Julen handlar om framtid.

Julen handlar om kärlek och närhet.

Det är för enkelt att säga att det bara handlar om klappar och fester, och det är också för enkelt att hävda att den absolut inte handlar om det.

Vår Gud är hoppets och överflödets och gåvornas Gud, lika väl som Gud är de fattigas och ensammas och hungrigas Gud. Det hör ihop.

Våra liv i trygghet kallar oss att använda den tryggheten i fredsfurstens tjänst.

Våra liv i överflöd kallar oss till tacksamhet, och till medvetenheten om att resurserna i vår värld fördelas orättvist.

Gåvorna påminner om allt det vi fått, och allt det vi kan ge. Maten är en möjlighet för oss att välja rätt, att välja sådan mat som inte skadar vare sig djur eller natur. Vi har alla alltid en möjlighet att göra det rätta.

Julen är en inspiration och en möjlighet att utan bitterhet och beska använda allt det vi har i det godas tjänst. Alla vi som önskar att det finns något vi kan göra, vi har chansen den här julen. För de andras skull, för vår egen skull. För Guds skull.

Låt oss öppna ögonen och se på vår värld med det lilla barnets blick. Låt oss se allt det vackra och underbara, och det oförståeligt mörka och svåra. Låt oss drabbas av barnets naivitet, och göra vad vi kan. Låt oss lägga av vår vuxna cynism och våra försvar, och ge när vi kan.

Gud gav oss sin son. Det blir inte större än så. Inte mer hoppfullt, eller kanske galet naivt, än så. Så mycket tror Gud på sin mänsklighet, att vi får ta hand om Guds barn. Och om och om igen firar vi det. Om och om igen hör vi berättelsen, om och om igen ser vi bilderna och krubborna.

Men bortom julens polerade mys, ligger en verklighet mycket mörkare och livgivande än vi kan föreställa oss.

Gud ger oss sin son. Gud blir en av oss.

För att ge alla, rik som fattig, fri som fängslad, svensk som belgare, sydsudanes eller palestinier, hopp om en värld där förtryckarnas piskor har brutits av och krigarens kläder bränns upp. En värld där fredens välsignelser är utan gräns.

Så ät och drick och jubla. Gör sedan vad du kan för dem som har det svårare än du. För idag är du världens hopp!

Betraktelse krubbgudstjänst julafton 2013

 Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

alla sova i enslig gård

utom prästen som bestämt sig för att rimma.

//Snön ligger inte vit på taken

men det glimmar i elljusstaken.//

Många år har kommit och gått,

kanske var Bryssel redan då rätt vått,

men om det visste Maria inte ett skvatt

då hon kom till Betlehem en vinternatt.

//Snön låg inte vit på taken,

men det var inte det som var haken.//

Marias stora mage var inte nog,

tillresta turister alla sängplatser tog

Tack och lov fanns där en åsna och en ko

som inte var emot att dela sitt bo.

//Snön låg inte vit på stallets tak,

men åsnan makade gärna på sin bak.//

Så Maria och Josef, hennes man

precis fram till stall och trygghet hann.

Där bland djuren, vid krubban som var ett lån,

föddes allas kung, Guds egen son.

//Snön låg inte vit över taket,

i krubban låg ett litet barn, naket.//

Och stjärnan sken över fält och äng,

en änglakör väckte herden från sin säng.

Kom! Skynda! Detta har hänt för alla!,

sjöng de för de frusna, rädda, kalla.

//Snön ligger inte vit över taken,

men ni har aldrig sett maken!//

Så herdar och lamm och många andra,

började då mot stallet genast vandra.

Vilket oljud i lilla staden Betlehem!

Vad folk måste vaknat och tittat ut på dem.

//Men ingen snö låg på taken,

fast varje människa var vaken.//

Änglar sjöng, lammen bräkte och gnydde.

Allt mörker för Guds ljus strax flydde.

För där i stallet föddes vårt hopp,

han som för ondskan till slut ska sätta stopp.

//Snön på taken kvittar faktiskt då,

när vi Guds frid och glädje fira få!//

Detta är festen som firar hjärtats kung,

festen för gammal, mittemellan och ung.

Festen för rik, mittemellan, den som inget har,

för ensamma, sjuka, friska, familjer och par.

//Snön kanske inte ligger på taket vårt,

skänk en tanke till dem som har det svårt.//

Så god jul på er alla här och långt borta,

vill jag säga er med dessa rader korta.

Minns att glädjen och freden är vårt mål,

mitt bland klappar, glögg och rödaste kål.

//Även om vi sällan får snö i staden vår,

God jul, kära vänner, och gott nytt år!//

Predikan 3 sön i Advent 2013, Bryssel

Detta är tiden då Barack Obama har varit president i USA sedan 2009, och José Manuel Barroso ordförande för Europeiska kommissionen i nio år. Ban Ki-Moon har varit FNs generalsekreterare i sex år, och Belgiens kung Philippe har suttit på tronen i nästan fem månader.

Världen och tidningarna vill att du och jag ska förstå hur oviktiga vi är i jämförelse med dem.

Detta är också veckan då otroligt kloka människor fått pris för sina viktiga bidrag till vetenskapen och litteraturen, och fick något mindre spaltmeter än Silvias vackra röda klänning. Det är veckan då världsledarna samlades för att minnas Mandela, och då Beyoncé överraskningssläppte ett album mitt i natten. Det är veckan då den sedvanliga diskussionen om vad som är svenskast – pepparkaksgubbar eller inte - har dominerat valda delar av media.

Och allt detta förmodas vara viktigare än du och jag. För i världens ögon finns det folk och folk. Vi tror förvisso på alla människors lika värde, men en del är lite mer lika värda än andra, utifrån position och kändisskap och högljuddhet och en massa andra faktorer.

Genom alla de där föreställningarna skär rösten från en galning idag. Som när någon pratar obehagligt högt och uppenbart tokigt på metron. En smutsig, vildögd människa som ser rakt igenom våra omsorgsfullt uppbyggda strukturer, som vägrar vara en del, och som skäller ut oss efter noter.

Huggormsyngel.

Det finns inga ursäkter.

Varje klyfta ska fyllas, varje krokig stig bli jämn, för alla människor, varenda en, oavsett efternamn eller status, ska få se Guds frälsning.

Varenda en.

Varenda uselt huggormsyngel, premiärminister och påve.

Varenda uteliggare och tiggare, varenda rockstjärna och stjärnkock.

Minsta baby och äldsta tant.

De dumma och de kloka, de medvetna och de inskränkta.

Varenda en ska få se Guds frälsning.

Det är ett beskt glädjebud, en kalldusch av goda nyheter.

Dina förmågor och bedrifter ger dig ingen specialbehandling. Inte mitt jobb heller.

En galning ropar i öknen. Han vet vem du är, och han har ingenting att säga dig eller mig som kommer att få oss att sträcka på ryggen på grund av våra titlar eller ägodelar. Nej, Johannes budskap är beskare än så. Ingen slipper undan den kommande vreden. Ingen slipper undan, men alla ska få se Guds frälsning.

Johannes och Jesus är som två sidor av samma mynt. Utskällningarna och kraven gäller alla, kärleken och nåden likaså. Den är så genomlutherskt. Vi är lika lite värda nåden, syndare och misslyckade och lögnare som vi är. Och vi är lika älskade alla, önskade och efterlängtade som vi är. Och det är någonting oerhört befriande i detta.

Ingenting du eller jag kan göra förtjänar oss Guds kärlek.

Och ingenting vi kan göra stöter bort oss ifrån den heller.

Gud kanske blir arg och besviken och ledsen, som vilken förälder som helst med trotsande, trötta och olydiga barn. Men aldrig att Gud slutar älska oss för det.

Vi må vara långt ifrån kejsare över den kända världen.

Vi är inte presidenter med oerhörd makt.

Vi, vanliga människor som kämpar för att få livet att hålla ihop, med skolavslutningar, med jobbprojekt som skenar iväg, med åldrande föräldrar som längtar efter uppmärksamhet, eller tonåringar som inte orkar läsa läxor, med all vår längtan och alla våra bekymmer, vi är alla älskade.

Oavsett hur ofta vi hör av oss.

Och Johannes ropar i öknen.

Kärleken ställer krav. Kärleken vill förvandla oss.

Vi blir inte helgon över en natt. Men kärleken vill spridas.

Ge till den som behöver.

Utnyttja inte andras svaghet.

Gör det bästa av din plats i livet.

För dem närmast dig är du viktigare än Ban Ki-Moon och kung Philippe. För Jesus är du lika mycket värd som Obama och Barroso. Lika älskad. Lika viktig. Ett litet huggormsyngel, med din plats i världen. Liten, kanske föraktad, men även du skadar när du biter. Använd all din klokskap och godhet till att sprida kärleken. Bana väg för Herren!

Predikan 24e3 10-11-2013

När jag gick i mellanstadiet i Rydebäcksskolan utanför Helsingborg, brukade jag och min syster gå från vårt gula radhus till skolan. Längs med cykelbanorna, under gångtunneln, mellan hasselbuskar och gräsmattor i den tryggaste av barndomar. Vi kunde varenda stig och genväg, och varje människa vi mötte hälsade på oss, inte sällan med namn. Det fanns inga höga hus i Rydebäck då, och här och där kunde vi se långt ut över den skånska slätten.

Vi kunde se nästan ända till havet på andra sidan, kändes det som.

Vi kunde se nästan ända bort till Sovjetunionen.

När jag gick i mellanstadiet hade vi alla märken på våra jackor där det stod Touche Pas à Mon Pote, Rör inte min kompis. Vi sjöng om båtar vi en gång hade haft, och om städer där bomber släppts ner. På Hiroshimadagen vek vi papperstranor, och i kompisböckerna skrev vi på fullt allvar att vår högsta önskan var fred. På FN-dagen målade vi flaggor från hela världen och åt exotisk mat med ananas och bambuskott.

Och när jag gick hem från skolan, mellan hasselbuskar och gräsmattor, sneglade jag österut. Över de skånska fälten, över det bräckta vattnet i Östersjön, bort mot Sovjetunionen. Och jag skärskådade horisonten.

Inget svampmoln idag heller. Vi får leva en dag till.

Det känns som att det är vansinnigt länge sedan. Jag var inte ensam om rädslan för det Stora Kriget. Och när Tjernobyl förstördes verkade det som att alla våra farhågor skulle uppfyllas.

Men inte heller då var det dags för den yttersta tiden.

Idag kommer skolbarnen hem med läxor som handlar om att sopsortera och kompostera. Vid middagsbordet informeras vi om hur besprutad vår frukt är, och varje kemikalie som köps hem kontrolleras misstänksamt utifrån märkning och varningstexter.

Våra tidningar fylls av berättelser om dödsskjutningar, kemiska stridsmedel, naturkatastrofer och överfulla båtar med flyktingar, och emellanåt känns det som att läsa en biblisk beskrivning av den yttersta tiden. Profeterna ropar med höga röster och lovar framgång och lycka, säkerhetsföretagen gör stora pengar på att sälja larm till oss trygghetstörstande, rädda. På flygplatserna kontrolleras vi inpå bara huden, och många är de som är beredda att peka ut syndabockar bland oss. Beroende på vem som pratar är det muslimerna eller Obama, sverigedemokraterna eller feministerna, det är alliansen eller oppositionen, det är storebror som ser, eller grannen som vägrar se. Och det fasansfulla, besvärande resultatet måste ju blir att det är...vi.

Det är vi som tar varandras frihet. Vi som stjäl varandras trygghet, och vi som håller upp den som det yttersta, det största. När tryggheten, som dagens födelsedagsbarn Martin Luther en gång sade, är den största avguden.

Sökandet efter trygghet får oss att begränsa oss själva och andra. Sökandet efter trygghet gör oss rädda och oföretagsamma. Sökandet efter trygghet bevarar allt som det är, i en långsamt nedåtgående spiral. Sökandet efter trygghet leder oss till Kristallnätter och förföljelser, till hat och avsky.

Att följa Jesus handlar aldrig någonsin om någon sådan yttre trygghet.

Världen har alltid stått inför den yttersta tiden. Det har alltid handlat om att leva i tro här och nu. När Jesus sitter på Olivberget och berättar för sina vänner om tiden som ska komma, beskriver han deras verklighet under ockupation och krig. När Matteus skriver ner och redigerar sitt evangelium, gör han det med Jerusalems förstörelse år 70 färskt i minnet. När de romerska kristna läste det här evangeliet, gjorde de det med vetskapen om att de kanske snart skulle arresteras och dödas. Och när de kristna i dåvarande Sovjetunionen läste det, förstod de att deras lidanden också var tecken på att slutet var nära. Dietrich Bonhoeffer, den tyska prästen som kämpade mot Hitler och därför blev dödad, visste vad det innebar att bli hatad och förföljd för Kristi skull. Och ändå kunde han skriva psalmen vi strax ska sjunga: ”I goda makters underbara omsorg, vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” Den yttersta tiden är varje tid.

Guds kärlek är den enda trygghet som bär oss igenom. Det är den enda trygghet värd att investera i. Slutet är nära, nej, slutet har redan kommit, och den nya världen spricker fram. Döden och smärtan och sorgen delades, och delas, av vår Gud, och vi behöver inte längre vara rädda. Vi får leva det här livet en dag till, och med tillit se fram emot nya dagar. Katastrofer kommer att komma, sorger drabba, och vi är Kristi ögon och händer här och nu. En dag till, i Guds tjänst. En dag till, och vi får torka andras tårar. En dag till, och kärleken blommar. Bland hasselbuskar och svampmoln, på romerska arenor och i nazisternas fängelser. Gud vänder mörkret till morgonrodnad. Där du är, där jag är, är också Jesus, och efter smärtan på korset kommer påskdagens glädje. Det är vår trygghet. Var inte rädd.

Predikan Alla Helgon 2013 (fast på söndagen)

De senaste veckorna har jag haft många samtal med blivande präster. De längtar efter att gå in i tjänst, vill så mycket, men de är rädda också. Kanske är det så det måste vara. För de flesta av oss handlar det om ett livsval, något som kommer att prägla och forma resten av våra liv. De inser det, och de dras till det, och de är vansinnigt nervösa inför det.

Det finns en del som förväntas av en präst, förutom att förmedla ordet och förvalta sakramenten. I våra prästlöften lovar vi att vara en förebild. Det lilla ordet bär med sig så mycket av förväntningar och rädslor.

Får en präst dricka alkohol? Får ni dansa? Får en präst gifta sig och ha barn? Får en präst vara sambo? Får en präst svära? Allihop är frågor jag har fått flera gånger, ställda med stor nyfikenhet och stort allvar. Det finns många fler. Förväntningarna på att en präst ska vara lite extra bra, lite godare och renare än de flesta, är stora.

På samma sätt tror jag att många av er som berättar att ni tror på Jesus träffar på förväntningar. En kristen ska vara snäll, fredsälskande, generös, hjälpa andra, får inte svära, gifter sig ung... Det finns många förväntningar, många krav. Och mycket rädsla och avståndstagande.

För sanningen är ju att vi samtliga misslyckas med att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Oavsett om det handlar om vår så kallade renhet eller svordomar, generositet eller hur vi ser ut. Vi är inte perfekta. Oavsett om vi är vigda till tjänst, oavsett om vi vet oss älskade av Gud, så är vi inte perfekta.

Och ändå kan texten tala om oss som en stad av ljus, som saltet som hindrar världen från att förstöras, som de som är jublande. Ändå är vi helgon.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag hör ordet helgon tänker jag på Lucia eller Stefanos, martyrer som dött för sin tro. Eller så tänker jag på människor som Nelson Mandela eller Malala Yousafzai, som vågar kämpa för det de tror på trots våld och hot.

Jag tänker inte på mig själv. Inte en endaste sekund.

Och ändå är texten idag så tydlig. Det är vi som är den skinande staden i mörkret. Det är vi som är saltet som hindrar världens förstörelse, hindrar människor från att halka. Det är vi som har Guds sol framför ögonen, och vi som ska få se våldet sluta.

Jag hör och läser sådant, och inom mig tänker en klentrogen liten röst ”Visst. Visst, Gud, det blir nog bra med det.” Eller ”Visst, det tror jag när jag ser det.” För det jag hoppas på, det jag längtar efter, är att Gud bara ska svepa ner och ta hand om allt. Fixa till det, som en curlande förälder städar sitt barns rum. Jag förväntar mig, lite i hemlighet sådär, att en himmelsk armé ska svepa ner och ordna till världen. Att när vi väl har förtjänat det, varit snälla och skötsamma och precis som kristna ska vara, då ska Gud belöna oss med att städa upp, och så ska vi alla leva tillsammans i en lycklig liten perfekt värld.

Problemet är att det här inte har den minsta bäring i verkligheten.

Vi kommer aldrig någonsin vara så goda att vi förtjänar att bli räddade på det sättet.

Och kontakten mellan Gud och oss, kärleken och familjebandet, handlar inte en sekund om någon slags affärstransaktion med plus och minus och handling och konsekvens.

Vårt familjeband med Gud, vårt helgonskap, har ingenting med våra goda gärningar, våra förtjänster att göra. Varje gång vi drar upp en linje i sanden mellan oss, de goda, och de där borta, de onda, kan vi vara helt säkra på att Jesus står där på andra sidan strecken*. Med dem som inte förtjänar hans kärlek. Med dem som inte förmår vara goda hela tiden. Med oss. Gud kommer inte svepa ner med den himmelska armén, Gud är redan här med oss. Städandet har börjat, i varje hjärta där Gudsgnistan lyser, i varje kärleksfullt ögonkast eller fridshälsning mellan främlingar.

Gud är redan här, född in i denna värld, och den nya världen skymtar fram, evigheten glittrar. Och du och jag kan kalla oss helgon idag, för Gud har utvalt oss att göra Guds verk.

Helgonskapet vi firar idag har lika mycket att göra med vår egen oförmåga, som med martyrer och föregångares förmåga. Det har att göra med en kärleksrelation som utmanar oss att våga älska även andra på samma sätt som Gud älskar oss. Det är en kallelse till att kliva över strecken vi drar i sanden, att sträcka oss efter dem som inte vågar komma fram.

Idag får vi jämföra oss med alla förväntningar och alla förebilder, och inse att det inte finns någonting vi själva kan göra för att uppfylla allt. Idag är dagen då helgonen som gått före oss kan hjälpa oss att se att det enda sätt vi kan våga gå ens ett steg i deras spår, är med Guds hjälp. Det finns en vila däri, en trygghet däri. Omgivna av vittnen är vi burna och önskade. Och vår glädje och lycka i det ska lysa som en stad på ett berg, och vår sorgetid ska för alltid vara förbi.

*bild lånad från Nadia Bolz-Webers bok Pastrix.

predikan St Mikael 2013 Bryssel

Det är nästan som i de stora fantasyromanerna, inte sant?

På ena sidan det godas krafter, ledda av ärkeängeln Mikael. Det är vingar och glorior, överjordiskt vacker sång, ljus och makt. Från molnen strömmar strålar av ljus, som på alla gamla kopparsnitt, och änglarnas hår lockar sig i den himmelska vinden. Det är inte svårt att tänka sig att Mikael stormar fram vid sidan av Aslan, lejonet från Narnia.

Och samtidigt samlar sig mörkermakterna vid Saurons torn i Mordor. Ok, inte riktigt som i Tolkiens sagor, men de samlas runt Draken från urtiden, Satan. Han med alla namnen, och till honom flockas alla som längtar efter mörker och kaos och otyglad makt och själviskhet. Det är ett myller av varelser som hämtade från allas våra värsta mardrömmar, det skriks och ropas och hånskrattas.

Och det blir en strid, men till skillnad från alla de älskade berättelserna kommer det inte ett tillfredsställande slut på den här berättelsen. Draken störtas ner till oss, och vi anar att det här bara är ett slag och inte hela kriget.

Det är så här vi människor tar oss an de största frågorna. Hur ska vi annars kunna tala om ondskan, om vår rädsla för döden, om det okända? Vi ger det ansikte och namn. Från det godaste av goda, våra livs ursprung och mål, den makt vi känner som Gud, och till det godas motsats, den som vill förgöra, förminska, den vi känner under namn som Satan, Åklagaren, Ormen, Draken, Lucifer...

Vi vill förstå, för då tror vi att vi behärskar rädslan och kan komma undan att bli påverkade. Men istället blir vi fångade i vår egen beskrivning av det som inte kan beskrivas, och ännu värre, vi presenterar den som den yttersta sanningen och tvingar andra att leva i vårt fängelse.

Det är inga vackra verkligheter vi målar upp för dessa våra minsta.

Vi talar om behovet av kontroll, om hur det enda sättet att uppnå frihet och frälsning är genom övervakning och anpassning och registrering. Det namnlösa onda antas leva utanför våra civiliserade västsamhällen, och ska förhindras att nå oss med alla medel. Men vad händer om det är vi som går det ondas ärenden? Vad händer om rädslan vi sprider i alla våra media endast tjänar det ondas syften? Ju räddare vi blir, desto mer makt lämnar vi över. Vi kedjar oss själva, och dem vi talar med, vid kvarnhjulet och vadar ut på djupt vatten. Vi lämnar de svagaste utan hopp. Vi sluter oss inom oss själva, ser ännu en matlagningsshow på tv, och hoppar över de värsta nyheterna.

Men, viskar vi, hur ska vi göra annat? Hur ska vi leva våra liv i frihet, i glädje och tro, när allt runtomkring oss berättar om hot och våld? Det känns som att det inte finns någon utväg, inget annat sätt att se världen. Vi är fångade i berättelsen om de två stora arméerna och slag efter slag. Vi har så svårt att förstå att kampen ser helt annorlunda ut.

Vi är nämligen inte civilbefolkningen som fastnat i korselden.

Vi är inte fotsoldater i det godas tjänst.

Vi är inte de skrikande horderna som slåss för Draken.

Vi är slagfältet själv. I oss finns Saurons torn och det himmelska ljuset. Kampen står inte utanför, det är i din och min mitt. I de små vardagsbesluten och i våra livs riktning. Vi är inte oviktiga, inte maktlösa. Det är till oss Jesus talar, inte till världens stora. Det är för oss han pekar på vikten av att inte förleda de minsta, med ord som är starkare och barskare än nästan några andra han yttrar. Det handlar inte om händer och ögon och eviga eldar, det handlar om vad du bär inom dig. Det handlar om den inre kampen, och han tar i, för att detta är viktigare än du och jag kanske förstår. Vad vi gör spelar roll. Det spelar roll för oss, men det spelar framförallt roll för de minsta, de svagaste, de oroliga, de rädda, de som inte har någon som talar för dem, de som ingen bryr sig om. Vår inre kamp står för deras skull lika mycket som för vår.

Det är farligt och det är svårt. Det är viktigt, viktigare än nästan allt. Men vår inre kamp, striderna vi kämpar varje dag, är en del av de kaotiska efterdyningarna efter det stora kriget. Detta är inte det avgörande slaget. Det skedde på Golgata, och i klippgraven medan påskdagens gryning smög över horisonten. Nej, detta är skärmytslingarna medan en armé retirerar. Den dödligaste delen av ett krig. Detta är skövlingen när den förlorande sidan har tappat hoppet. Detta är skälvningarna innan det nya Jerusalem. Men segern är redan vunnen.

Segraren skriver historien, sägs det. Guds seger är en berättelse som skänker liv. Men hur kan vi vara med och skriva den historien, med plats för allt det som blev fel? Hur kan hela våra förlåtna och ärrade själv finnas med? Hur talar vi om ondskan, utan att förleda och förvilla? Hur talar vi om det vi är rädda för, utan att skapa nya fängelser?

”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, Guds ängel. ”Allt ska gå väl.”

Var inte rädd.

Var inte rädd.

Öppna dörrarna. Öppna till din smärta och längtan. Öppna till din svaghet och dina fel. Öppna till kärlek och värme och närhet och hopp. Endast i det öppna kan vi växa, endast i det öppna kan vi se ljuset strömma ner. Som på ett gammalt kopparstick. Luften är full av änglar, de dansar och sjunger. För striden är sedan länge vunnen.

Var inte rädd. Var fri.

Predikan 2013-09-15 16e3

Ljudet av hennes sorg är nästan omänskligt.

Hon kan nästan inte gå. Någon kusin stöder henne, men ibland slutar hennes ben att bära henne, och hon sjunker till marken. Då måste de stanna, allihop, och lyfta upp henne. Till slut är det flera av de yngre som går runtom henne, för att bära henne när sorgen blir för tung.

Tung som båren framför henne.

Han var inte speciellt stor, pojken. Vägde inte särskilt mycket. Konstigt då att båren är så tung, så omöjlig att bära. Kanske är det för att allt hennes hopp, all hennes framtid ligger där också?

Hennes man begravde hon för flera år sedan. Det var bara de två sedan, hon och sonen. Han växte och blev en man, och hon fick luta huvudet bakåt för att se upp på sin vackre son. Hon visste väl att det bara var en tidsfråga innan han skulle hitta någon att älska, och hoppades så att hennes svärdotter skulle vara som en dotter för henne, någon hon kunde älska också. Så hon bad att det skulle bli så.

Det hoppet ligger där på båren med honom nu.

Hon hoppades att hon skulle få en ålderdom omgiven av lekande barn, i tryggheten i sin sons hus, under trädet på gården. Där skulle hon lära barnen hur man kärnar oliver eller väver tyg, där skulle hon berätta om deras pappa som barn. Där på gården fanns hennes framtid.

Den framtiden tynger ner båren nu.

Det krossade hoppet. Den förlorade framtiden. Det är de som får henne att snubbla. Men det som får henne att aldrig någonsin vilja resa sig igen är minnet av honom.

Hon minns hans små runda fötter när han var ett spädbarn. Hur hon brukade pussa dem, tills han kiknade av skratt. Hon minns hans skrapade knän när han hade ramlat ner i en klippskreva en gång. Hon minns hur han samlade på små runda stenar, tills de fyllde hela hans brits och hans far var tvungen att gå tio vändor ut till gården innan pojken hade någonstans att sova.

Hon minns hur stolt han var när han första gången fick läsa i synagogan, och hur allvarligt han knöt bönebanden runt arm och huvud varje morgon.

Hon minns hur han grät efter hans fars begravning, och hur han höll henne hårt och lovade att alltid ta hand om henne.

Hon minns, och vill aldrig resa sig igen.

Efteråt kan hon inte minnas hur hon kom ut ur stan. Hon minns inte vägen eller ljuden eller någonting annat än att Han plötsligt stod där.

Hon hade aldrig sett honom förr. Men han såg rakt på henne, såg rakt in i henne. Och hon gav honom all sin sorg, allt sitt förlorade hopp, all sin krossade framtid. Han med ögonen som såg, han gick fram till henne. Hon som var ingenting.

Hon minns inte ens vad han sade. Men tårarna torkade.

Och sedan var sonen där. Omöjligt där, omöjligt nära. Hans armar fortfarande kalla, hans svepning mjuk mot hennes panna. Och medan han höll henne återvände värmen, och ljuden, och lukten. Hon kände dussintals händer röra vid dem, och röster som ropade och prisade Gud. Livet pressade på, och hon skrattade och grät, och sonen pratade och smekte hennes hår, och allt var alldeles omöjligt fantastiskt.

Och Han, han med ögonen, han log rakt in i hennes sorg, smälte bort hennes oro.

Hon skulle minnas det hela sitt liv.

Hon skulle minnas det när hon stöttade andra kvinnor som förlorat sina barn. Hon höll dem, viskade ord om liv till dem, lät dem få hennes styrka.

Hon skulle minnas det när kriget kom, och de drevs från sina hem. När hon såg sorgen och det brustna hoppet i andras ögon, och lånade dem sitt inre ljus.

Hon skulle berätta, om och om igen, om en omöjlig kärlek, en som ger liv där inget verkar finnas, en som ger hopp långt bortom en enda familjs öde, en som ekar genom århundradena.

Hon berättade, för att hon gick inte att tysta. Och vi hör henne än.

Hennes berättelse är vår. Hennes framtid blev vår. Hennes hopp bär vi ännu. För att hon mötte en som såg, en som hörde. Hon mötte samma Gud som vi möter varje dag. Och lika lite som vi förstod hon helt vem han var, helt vad han gör. Men hon tog emot. Och det han gav var liv.

Det han ger oss är liv. Inte som vi tänker det, inte som vi förstår det alltid, men jublande, omöjligt liv.

Liv för dem vi sörjer och saknar, liv för oss som är kvar här.

Liv för dem som ska komma, och för dem som tror sig förlorat det.

Liv för oss alla.

Vi går mot döden var vi än går, i Nain och i Bryssel. Vi går mot himlen var vi än går, och där finns ingen död och plåga. Vi går med Jesus var vi än går. Vi går aldrig ensamma.

Predikan 14e3 2013-09-01 Bryssel

Jag såg en lista igår som hette ”TenThings Christians Should Say More Often.” Tio saker kristna borde säga oftare. Författaren hade skrivit om saker kristna inte borde göra, men i samma anda som den gyllene regelns positiva uppmaning, skrev han en ny lista med positiva uppmaningar. Jag läste, och fann mig själv nicka och såg också hur det finns en klar koppling till dagens evangelium. Alltså är den här predikan synnerligen inspirerad av den listan, och hemsidesadressen kan den som så önskar få sedan.

Det första en kristen borde lära sig att säga oftare är ”Förlåt.”

På ett personligt plan känns det förhoppningsvis ganska naturligt att ta ansvar för sina misstag och försöka gottgöra dem. Det är mycket svårare när det inte handlar om det som jag personligen har gjort, utan för min kanske helt ovetande del i större skeenden.

Som kristna bär vi en tung historia på våra axlar. Inga är mer förtjusta i att peka ut detta än våra ateistiska bröder och systrar, och de har rätt. Det svider att erkänna det, men våra älskade kyrkors del i förtryck och förföljelse är inte något vi kan ignorera. Vi har så länge varit allierade med denna världens makter att vi emellanåt missar att det är till de minsta och svagaste vi är sända, det är minst och svagast vi är kallade att vara.

Den andra frasen på listan var ”Hur kan jag hjälpa dig?”. Inte ”Se här, så här kommer vi fixa ditt problem!”. Att lyssna, att sätta sig ner och verkligen ta tiden, det är en kallelse vi alla bär. Människor är inte skapta exakt likadana, tvärtom, och de behöver olika saker. Men en sak alla behöver är att någon lyssnar på dem. Denna någon, det är vi kallade att vara.

Förra söndagen var diakonins söndag. Fokuset var på kyrkans arbete för de svagaste. Men utan varje enskild kristens omsorg, räcker inte professionella kyrkoarbetares kraft särskilt långt.

Hu. Börjar bli lite kravfyllt nu, eller hur?

Tredje saken en kristen bör lära sig säga oftare är ”Jag vet inte.”

Kanske gäller den här allra mest oss präster? Vi har en tendens att alltid vilja kunna svara, men sanningen är ju att det faktiskt inte finns svar på allt, och att det inte finns någon som förväntar sig att vi ska ha svaren på allt heller. Och framförallt är det nyttigt för oss, och alla andra, att inse att vi är folk precis som vem som helst, utan större insikt vad gäller allting än någon annan.

Med den här insikten kommer också den fjärde frasen på listan: ”Jag kan ha fel.” Sådär. Jag har sagt det. Jag kan ha fel. Jag har fel ibland. Inte bara vet jag, eller någon annan för den delen, inte allt, ibland har vi fel för oss.

Ödmjukheten i att erkänna det här är a och o i den tjänande attityden som Jesus efterlyser i dagens text. Vi är inte och ska inte vara världens herrar. När vi är fullständigt övertygade om vår egen kunskap och visdom, är kyrkan som mest illa ute. När vi vet med oss att vi har fullständigt rätt, innebär det att människan vi möter, som har en något annorlunda syn på saken, har fel. Hur ska vi då kunna lära från varandra? Hur ska vi kunna fråga vad den personen vill och drömmer om? Hur ska vi kunna lyssna, när allt vi hör är personens missuppfattning?

Fras fem är ”Vad tycker du?”. Det följer rätt så självklart. Inser vi att vi kan ha fel, inser vi också att vi kan lära av andra, och att andra är viktiga. Det här gäller inte endast de som sitter här inne i vårt ganska bekväma lilla gäng. Det gäller den där muslimske bekante, eller släktingen som lämnat kyrkan i vredesmod. Vi är kallade att tjäna dem också, och deras ord kan hjälpa oss att öppna oss för sanningar vi aldrig annars skulle sett.

Fras sex är den allra svåraste, så jag väntar med den. Ni får höra den på slutet. Under tiden går vi på sjuan: ”Berätta mer...”. Märker ni mönstret? Intresset för andra, viljan att lyssna, går som en röd tråd genom hela artikeln, och genom kallelsen till att vara varandras tjänare. Att vara kristen är att vara i relation. Ingen är kristen ensam. Vi är omgivna av bröder och systrar, och vi är kallade till att vara Guds synliga kärlek i världen. Kärlek visas inte genom pamfletter eller öppettider, den visas genom lojalitet, engagemang och intresse. Den yttrar sig i en vilja att vara nära, att höra av sig och höra ifrån den andre, och i en tendens att sätta den andra i första rummet.

Alltså blir fras åtta också naturlig. Den lyder: ”Det suger.” Eller med mer vanligt språk: ”Det är hemskt, eller fruktansvärt.” Allt går inte att fixa. Men varje människa behöver medkänslan, lyssnandet.

Vi är inte magiker. Vi kan inte beveka stora makter med våra vackra ritualer eller stora fromhet. Vi kan inte ta bort människornas smärta och sorg. Men vi kan vandra med dem i mörker och förtvivlan. När allt verkligen är förskräckligt, och vi inget hellre vill än att svänga trollspöt för att ta bort allt det som gör ont, då är vi allt som oftast kallade till att vara nära, att hålla om, att be och hoppas.

Och ibland är vi kallade till handling. Ofta förlamas vi av att aldrig ha provat någonting förr, men den nionde frasen utmanar oss till att ”Låt oss prova!”. Till att våga chansa och misslyckas. Till att bry oss så mycket att vi går utanför våra bekväma ramar, till att öppna oss för risker och faror. Till att öppna oss för varandra så att vi kan visa den inre enigheten. Att leva i osäkerheten för att nå till okända platser.

Fras tio kallar oss till att inte säga någonting alls. Var nära, var ödmjuk. Tystnaden bär också.

Så tillbaka, till slut, till den där sjätte frasen.

Säg ”Jag älskar dig.”

Vi säger ofta att Gud älskar alla, men hur ofta betonar vi att det gäller specifika personer? Hur ofta betonar vi att denna Guds kärlek verkar genom oss?

Jag. Älskar. Dig.

Och dig.

Obekvämt personligt.

Men kyrkan är byggd av kärlek. Kärlek från Gud, kärlek till Gud, kärlek mellan människor. Genom seklens bröllop, begravningar och dop. I årtusendens firande av kärlekens måltid. Men mest av allt i människors kärlek till andra människor. Kärleken är kittet som håller oss samman. Det är inte sentimentalt, det är utmanande och svårt. Kärleken kräver vilja och ödmjukhet.

Som aposteln säger: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Du är mer älskad, jag är mer älskad, än vi kan fatta. Och denna kärlek är given oss i så stor mängd att den flödar över, att den kan och ska ges vidare. Så blir Guds vilja gjord, så blir Guds kärlek känd, så visar vi världen att det trots fattigdom och robotattacker och gasangrepp finns en annan värld, det finns en annan väg. Den vägen är inte maktens väg, inte våldets väg, men den är framtidens väg. För allas vår skull.

Sermon on Luke 11:1-13, St Mary's at Penn, Philadelphia

(texts: Hosea 1:2-10; Colossians 2:6-15, Luke 11:1-13)

Scorpions. Really? I had to get the text about scorpions?

I hate scorpions.

Whenever they happen to show up on TV, I switch channels. If I see them online, I close my computer. My daughter delights in showing images of them for me, and I shudder each time. I really, really don't like scorpions.

A couple of years ago, my husband and I went to Morocco. It was an amazing trip, and the highlight of it was a journey out in the Saharan desert. We climbed up a sand dune (well, I tried and got a third of the way. Those things are high! He made it.), we rode camels and we slept under the stars. On thin mattresses, with thin blankets. And right as I lay down I sat up again and asked one of our bedouin guides ”Are there scorpions here?”. He looked at me and said with as much sincerety as he could muster ”Noooo, no scorpions”. Liar. I didn't sleep much that night, because every time a hand or foot strayed from that mattress onto the sand, I woke up, thinking ”Scorpions!”.

I have a really hard time thinking God would hand us scorpions.

So, here we have this image of a man knocking on his friend's door at night, being really obnoxious and waking him up, just for bread, and the guy inside is probably looking for a suitable scorpion to hand him. It would have been one thing if his friend needed a ride to the hospital or was almost murdered or something that makes this whole knocking in the middle of the night-business less annoying. But no, he wants some bread. And our sympathies are of course clearly with the poor man who's been driven out of his bed by this inconsiderate friend of his. Makes us think this friend might have been drunk, doesn't it? The kind that texts you in the middle of the night. But no. Jesus paints this picture to a crowd that knows nothing about drunk texting. For them, that man who refuses to get out of bed is the villain of this story.

Yes. He really is a distributer of scorpions, that one.

The laws of hospitality in Jesus' time were so strong that his listeners probably groaned with embarassment when they heard his sorry excuses. That kind of behavior was simply unacceptable, shameful, like giving your poor kid a scorpion. And Jesus says here, loud and clear:

God does not give you scorpions.

God is not like the selfish friend who refuses to help.

And God will not surprise you with nasty things.

There are many people who would like to tell you that bad stuff that happens is a result of God's wrath. Many so-called Christians will blame violence and hate and natural disasters on people who, in different ways, according to these Christians, deserve punishment. But in this text, Jesus puts it unusually clearly:

God will not send you a scorpion instead of an egg. God sends good.

Now, you might not get that egg. You might get Holy Spirit.

When we pray for God's name to be hallowed, we pray that it will be a name that gives life to all.

When we pray for God's kingdom to come, we pray for a world in which justice and peace and mercy reigns.

When we pray for our daily bread, we pray for that which will sustain us, body and soul. It might not be a lavish feast or that ever so desirable new Apple computer.

When we pray for forgiveness of our sins, we do so knowing they might be too many to remember, and we do so knowing it takes some soul-searching and some generosity to even dare to ask.

And when we pray for not being tried, we do so remembering all of those brothers and sisters who are tried and convicted each day, by themselves, by society, by our courts.

It's difficult to see any easy message here. Bad stuff happens. Accidents and sicknesses and disasters, they happen, but they are NOT, and let me repeat that again, NOT sent by God.

God is our loving parent, dedicated to nourishing us, to making us grow, to lift us up. God is longing for our love and our willingness to be all that we could be.

That kind of love will not keep us away from all evil. It will not protect us from everything. But it will be there when we cry. God will cry with us. God will comfort us, walk with us, stay closer than anyone else dares.

There is so much horror in this world. There always has been, as the text from Hosea shows us. But we are carried by our parent, we are the children of a living God.

We are the ones who foolishly claim life in the face of death,

hope in the face of despair,

joy in the face of sorrow.

Do not let anyone condemn you,

do not let anyone disqualify you.

Because our God is a living god,

the God of fish instead of snakes,

and eggs instead of scorpions,

and death has no power over you.

Predikan Bryssel 6 efter trefaldighet 2013

En av mina vänner och jag återkommer ofta till samma tema i våra samtal – vårt behov av kontroll. Vi gillar att känna att vi har situationen under kontroll, vet vad som ska hända och hur vi ska hantera det. Gillar att veta hur vi ska reagera och vad andra kan tänkas tycka.

Oftast, konstaterar vi i dessa samtal, misslyckas vi.

Detta behov handlar sällan om något annat än en vilja att tämja världen, att bemästra den. Att försöka sätta upp en barriär mellan kaos och oss själva, och ju bättre vi lyckas, desto hårdare blir smällen när det blir uppenbart att det inte går.

Vi kan inte vara mästare över hela vår tillvaro, och ändå är det allra mesta av den mänskliga uppfinningsrikedomen inriktad på just det. Kanske ligger däri något av det stora mysteriet runt syndafallet och människans separation från Gud – vi vill vara mästare, de som vet och kan.

Och ändå är de största ögonblicken i våra liv sådana som vi sällan kan ha kontroll över. Vi föds, vi uppfostras, vi blir vuxna, förälskade. Att vänta barn och föda det är en enda lång övning i att släppa kontrollen, och inte blir det lättare när barnen är ute. Och till slut dör vi, och även om vi strävar efter att ta kontroll över den biten är det få som faktiskt lyckas. Det viktigaste i våra liv händer oss, det styr vi inte över. Och det är så det verkar vara menat att vara.

Fruktansvärt frustrerande, faktiskt.

Så vi gör vårt bästa för att styra upp kaoset i våra liv och i världen i stort.

Barn uppfostras efter speciella regler och ideal, så till den milda grad att det härjar vilda konflikter över fördelar respektive nackdelar med att sova i samma säng eller klä barnen i rätt färger och sätta telingen i tennisskola så snart hon kan gå.

Allt måste vara rätt, för annars väntar oordning och kaos.

I våra hem möbleras enligt österländska harmoniläror, eller så söker vi efter den perfekta lilla detaljen som kommer göra det perfekta lilla köket alldeles precis rätt. Kläderna i garderoben hängs in efter färgordning, böckerna står i bokstavsordning i bokhyllan, och maten lagas i teflonpanna för att inte bli för fet...eller rättare sagt i gjutjärnspanna för att få rätt mängd järn...eller i lergryta, menar jag. Är det inte den ena dieten så är det den andra, och livsstilscoacher och personliga tränare hjälper oss hålla kropp och själ under kontroll. Och dörrarna larmas och livsförsäkringspremien betalas.

Och så mitt i alltihop dyker Jesus upp och säger till oss att släppa kontrollen. Petrus och de andra fattar inte ett dyft. Inte sjutton kan Jesus gå och dö nu, då blir det ju bara pannkaka av alltihop! Kaos! Ingen ordning alls! Det står ju noggrant i skrifterna att han skulle bli kung, att han skulle sätta stopp på det judiska folkets förödmjukelser. Inte kan han dö då! Och Jesus blir arg. Han kallar Petrus Satan, och försöker få lärjungarna att förstå att kontroll och makt aldrig har varit poängen.

För att vinna sitt liv måste man förlora det. För att gå i Jesu spår måste du förneka dig själv.

Som att låta Gud föra dig dit du behöver gå. Som att ta emot de gåvor du får och använda dem. Som att få vårdnaden om ett barn, medveten om att du lånar det från framtiden. Som att ge ditt hjärta till en som ger dig sitt.

Vad hjälper det oss om vi kan skicka upp människor till rymdstationer, men inte vågar släppa kontrollen ens så mycket att vi kan släppa in någon vi älskar? Vad hjälper det oss att vi kan bota komplicerade sjukdomar, när vi inte kan bota krossade hjärtan eller ensamhet? När framtiden är ett mysterium, och dåtiden en dimma, vad hjälper det oss om vår nutid är kartlagd in i minsta millisekund?

När de flesta av våra meningar börjar med ”jag”, och fylls av begär och anspråk, var finns då plats för ”vi” och frågor? Hur ska vi kunna vandra tillsammans om vi stänger bildörrarna om oss själva?

Jesus väg är inte jagets väg. Jesus väg handlar inte om att tjäna någonting alls. Det finns ingenting att ”vinna” med att följa honom. Vi söker så förtvivlat efter fördelar och poänger, utan att förstå att Guds rike aldrig handlade om nollsummespel och ekonomiska kalkyler.

Det finns inget att tjäna på det här. Inga bonusar eller guldstjärnor. Men vill du vara med, kan vi bära det där korset tillsammans. Det är rätt trevligt att vandra tillsammans, ser du, trots att vi inte har den blekaste aning om vart vägen leder. Om vi slutar leta efter belöningar, kommer tillvarons skatt bli uppenbar. För där, mitt ibland oss, skrattande eftersom det tog oss så galet lång tid att förstå, går Jesus. Vad som än händer. Hur vi än har det. Men aldrig som vi väntar oss eller kommenderar honom. Precis som ett barn, precis som livet självt.   

Predikan Bryssel Apostladagen 2013

Det finns två frågor som återkommer i mer karismatiska, frikyrkliga kristna sammanhang:

”Har du tagit emot Herren Jesus Kristus som din personlige frälsare?” och ”Är du frälst?”

På de frågorna förväntas varje kristen kunna svara ja, och allra helst med ett datum. Detta är datumet då jag blev frälst.

Jag gillar inte att säga att andra kristna har fel. Det finns en väldig massa klokskap och fromhet och visdom i andra kristna traditioner, och mycket av det som skiljer oss handlar mer om tycke och smak än om rätt och fel.

Men på frågan ”Har jag tagit emot Jesus Kristus som min personliga frälsare?” tvingas jag säga ”Jesus Kristus har tagit emot mig, helt utan någon som helst personlig förtjänst.” och på frågan ”Är du frälst?” svarar jag ibland ”Ja, på Golgata.” och ibland ”Ja, jag är ju döpt.”

Jag kan inte låta bli att skygga för varje antydan om att min plats i Guds rike på något sätt skulle vara beroende av vad jag har gjort eller sagt. Gud räddar, Gud frälser. Bara Gud, och det hände där för länge sedan, när Jesus visade att dödsriket inte längre höll honom, och med honom oss.

Jag kan vända mig ifrån Gud, ja. Och jag kan bestämma mig för att vända åter. Men det påverkar inte Guds kärlek till mig, eller till någon enda av oss. Som en längtande, alltid älskande förälder väntar Gud, och älskar. Alltid.

För länge sedan var jag på gudstjänst i en församling som tillhör trosrörelsen, det vill säga en församling som var nära knuten till Livets Ord och det vi kallar framgångsteologi. Kärnan i den teologiska rörelsen är att Gud belönar tro med världslig framgång. Är du rik är det ett bevis på att du tror ”rätt”. Det är naturligtvis en grov förenkling från min sida, men inte helt fel.

Under den här gudstjänsten firades det nattvard. Flera av gudstjänstvärdarna gick ut bland stolsraderna och serverade nattvard: smörgåsrån och druvjuice. Gott så, men när damen som hade hand om vår rad kom till oss, främlingar i församlingen, såg hon bekymrad ut och frågade var och en av oss ”Är du frälst?” före vi fick ta emot. När hon kom till mig svarade jag ”Ja, men inte riktigt som du menar, tror jag.” Hon rynkade pannan, men erbjöd mig nattvarden. Jag tackade nej. Jag är övertygad om att det absolut inte hade gjort någon skada att ta emot, och kanske hade det varit det pastorala att göra gentemot kvinnan, men tanken på att gemenskapen med Gud ska villkoras gjorde mig arg då, och sorgsen sedan.

Den talade bekännelsen är viktig för mig själv, den är ett kärlekstecken för Gud, men den ger inga garantier för någonting överhuvud taget. Bekännande, troende kristna begår lika många dumheter som de som inte bekänner. Petrus var först med bekännelsen, och bara timmar senare kallar Jesus honom Satan, när Petrus inte förstår och försöker påverka Jesus i fel riktning. Det enda som avgör är Guds kärlek till oss.

Guds kärlek som visar sig i dopet, en kärleksbetygelse, en adoptionshandling, som går bortom vårt förstånd.

Guds kärlek som visar sig i det goda som kyrkan gör, den gemenskap och glädje som sprids här.

Guds kärlek som visar sig i människors omsorg för varandra.

Och mest av allt, Guds kärlek som visar sig i Jesus Kristus, den levande Gudens son.

Inte i vår uttalade tro på honom. Inte i vår missionsiver. Inte i våra bilder och fromma handlingar. Nej, i hans liv och död och uppståndelse. Guds kärlek, den frälsande kraften, visar sig i det Gud gör genom Jesus. I att Gud låter sig födas som en av oss, svag och hjälplös. I att Gud lever som en av oss: i arbete, i lek, i vila. Förälskad och förvirrad och arg och skrattande. Och i att Gud dör som en av oss, i smärta och ensamhet. Och till slut, i att Gud besegrar döden FÖR oss.

Allt handlar om Guds handlande. Guds kärlek till dig och mig, i ord och handling. Så vila i den vetskapen – du är älskad bortom allt förstånd och bortom all förtjänst. Önskad och buren, som Guds allra käraste barn. Det är dopets hemlighet, det är nattvardens djupaste sanning. Vi är Guds eget folk, kungar och präster. Jesus Kristus har valt att vara vår personlige frälsare. Vi är ett heligt folk. Älskade och önskade. Bortom allt förstånd.

Predikan 3 e trefaldighet Antwerpen 2013

Hur ofta har inte jag varit i den här situationen? Trots att jag i grunden är en rätt organiserad person, har jag en fantastisk, och synnerligen irriterande, förmåga att tappa bort flygbiljetter och boardingkort.

Inte idealiskt, nej.

Och om jag ska vara helt ärlig är de aldrig helt borta. Jag bara grips av panikkänslan, måste stanna eller kliva ur kön, och leta igenom hela mitt handbagage tills jag hittat dem. Golvet på flygplatsen fylls av näsdukspaket, gamla kvitton, plånbok, telefon, ett trasigt örhänge, ett buckligt visitkort och en prästskjorteflärp, och till slut ligger också det försvunna boardingkortet där. Naturligtvis låg det på rätt plats. Och så stoppar jag tillbaka allt. Nej, kanske inte det gamla kvittot, men allt ska tillbaka, i ordning. Tills nästa resa när eländet upprepar sig.

Än värre är känslan när jag tror att jag har tappat bort mitt barn. Det har aldrig, tack och lov, hänt på riktigt, men det har funnits gånger då jag inte har sett henne, inte vet exakt var hon är, och den kalla skräcken griper tag i hjärtat. Den iskalla tomheten är det värsta som finns. Det finns endast fasansfulla vägar från den platsen, och det tar bara ett par sekunder tills livet helt verkar förlora sin mening. De få millisekunderna av katastrof är tillräckligt för att barnet ska få en hård kram när jag ser henne igen, och för att alla andra små bekymmer blir alldeles oviktiga.

Jag tror att ni alla har varit med om känslan.

Jag tror att ni alla har förlorat något viktigt, och jag hoppas att ni har återfunnit det.

Kvinnan är så lätt att identifiera sig med i den här evangelietexten.

Problemet är ju bara att vi inte är kvinnan här. Det är vi som är myntet.

Kvinnan, det är Gud.

Det är Gud som letar med ett hjärta fyllt av rädsla.

Det är Gud som slutar göra var det än kan vara av viktiga ting för att vända upp och ned på tillvaron för att hitta den där enda människan som vandrat vilse.

Det är Gud som anar katastrofen, och som håller så nära, så nära, när människan är tillbaka.

Det fantastiska här är att texten luras en smula.

Den avslutas med att referera till syndare som omvänder sig, men i hela texten tidigare är det kvinnan som letar, kvinnan som sopar, kvinnan som tänder lampan. Myntet bara ligger där, på fel plats.

Så kan det vara med oss. Vi hamnar fel, och förmår inte se hur vi någonsin ska komma rätt igen. Sant vilse. Fast i omständigheter ibland utanför vår kontroll, fast i vanor och lögner som går så djupt att vi inte ens för oss själva känner igen osanningen i dem längre.

Men Gud ger sig inte.

Gud söker. Gud sopar och tänder lampan och letar överallt. Letar tills den vilsna är funnen. Letar tills Gud kan hålla den återfunne tätt, tätt intill, så att alla de andra problemen blir oviktiga.

Omvändelse kan vara en människas ånger och tillbakavändande till Gud.

Men uppenbarligen kan det också vara när Gud letar reda på den som gått vilse, när Gud leder in på en ny väg, en som leder fram, leder ut.

Gud omvänder. Gud handlar. Gud längtar. Gud söker.

Och vi, vi behöver se oss runt omkring. Är jag på en farlig väg? Är jag ett mynt som riskerar trilla från bordet och ner i det mörkaste, dammigaste hörnet? Är jag den som kommer ge Gud iskall rädsla? Är jag en som vandrar vilse, förlamad av min egen ensamhet? Hur kan jag undvika det, och hur kan jag vara Guds röst till den av mina systrar och bröder som är vilse?

För även om vi är myntet, boardingkortet, den vilsne vandraren, så kan vi också vara Guds röst, Guds ögon, Guds letande händer, Guds omfamnande armar. Vi är de enda händer och ögon och fötter och armar Gud har i den här världen. Vi delar sorgen när någon går förlorad, och vi delar glädjen, med alla Guds änglar, när någon är funnen.

Vi är i tjänst hos Den som söker, och vi är de som blivit funna. För alltid i Guds armar.

Predikan pingstdagen 2013 Antwerpen

För bara några dagar sedan kom jag och Ulf hem från en resa långt bort.

Inte i mil och kilometer, inte ens i timmar, även om resan hem kändes evighetslång. Nej, rent fysiskt var det bara till och från Kreta, inte ens utanför Europa. Men på ett annat sätt var det en resa så mycket längre in i oss själva, och en resa så mycket närmare varandra i gruppen, än vad det fysiska avståndet kan avslöja.

Vi tillbringade dagarna där på Orthodox Academy of Crete tillsammans med andra från Svenska kyrkan i utlandet och vår biskop Sven-Bernhard från Visby. Och det är få gånger i mitt liv som jag har känt att hinnan mellan himmel och jord varit så tunn. Det klaraste blå hav som tänkas kan, den lysande himlen, dofterna, värmen och ljuset och tystnaden. Emellanåt klingade klockklangen från det närbelägna klostret över nejden, och bruset från vågorna vaggade oss till sömns. Citronerna är sötare och större än någon annanstans, och doften av rökelse sitter i väggarna på varenda kapell.

Det är lätt att tänka sig att Kreta är en ö älskad av Gud.

Och det är lätt att finnas där, och veta sig buren, älskad, önskad av Gud.

Och nog har kretensarna vetat om Guds kärlek längre än många andra folk. När lärjungarna störtade ut från rummet i Jerusalem, fyllda av helig Ande, stod kretensare bland de som lyssnade. De förundrades över att höra berättelsen om Jesus på sitt eget språk. Och nog var det lätt att komma tillbaka till den soldränkta ön med den ärorika historien, och smaka och se Guds godhet.

Men allt är inte bara solsken. Gud är även motståndets och de regniga dagarnas Gud. Och även krentensarna prövades, och prövas, precis som flamländare och norrmän, som svenskar och valloner. Krig har svept fram, ekonomiska kriser har tömt städernas affärslokaler. Rädsla och svårigheter har fått oss att vända ryggarna mot varandra, har stängt våra öron för Guds röst på tusen språk, för Guds Andes värmande kärlek.

På ön hörde vi en berättelse: När en man en gång frågade en klok man vad meningen med livet var, svarade den kloke mannen med att berätta om när en liten pojke hittade en krossad spegel. Pojken tog upp en av skärvorna, och lekte med den, fångade solens strålar och skickade dem än hit, än dit. Han tog med sig skärvan hem och lade den någonstans, som barn tenderar att samla på sig intressanta ting. Men när han blev vuxen hittade han skärvan igen, och mindes hur den trasiga biten kunde lysa upp det mörkaste hörn. Meningen med livet, sade mannen, för mig, är att använda vilken trasig spegel jag kan för att sprida ljus dit solen inte når.

Mannen som varit pojken med spegeln grundade sedan Orthodox Academy of Crete efter andra världskriget. En plats för att sprida ljus i mörkret. En plats där människor med olika språk, både rent lingvistiskt men även olika sätt att tala om världen, forskare och konstnärer, teologer och politiker, kan mötas för att tillsammans staka ut vägen mot framtiden. Alla trasiga bitar av samma gudomliga spegel, alla med olika sätt att tala om Guds stora gärningar. En plats där Guds heliga Ande sprudlar och dansar.

Men inte bara där. Överallt profeterade sönerna och döttrarna till dem som stridit. Överallt drömde de gamla om fred. Den når vi inte genom att envist hålla fast vid gamla oförrätter eller sanningar, den söker vi oss fram till genom att längta efter en gemensam framtid. Låt historien vara historia. Gud lämnar oss inte ensamma. Flamländare och valloner, svenskar och norrmän. Kretensare och turkar, fransmän och tyskar, listan kan göras lång. Det ska komma en tid då Gud ska utgjuta sin Ande över alla. Det ska komma en dag då vi förstår att vi alla är i Kristus, och Kristus i oss. Alla trasiga spegelskärvor, och alla med kunskapen och möjligheten att lysa Guds kärleks ljus in i de mörkaste hörnen av vår värld. Där hat finns, ljus. Där girighet finns, ljus. Där ensamhet finns, ljus. Där smärta och ångest och rädsla och död finns, ljus. Kom heliga Ande, fyll oss med ditt ljus!

Predikan fjärde i påsktiden 2013, Bryssel

De tidigaste kristna kallade sig inte kristna, för det mesta. De kallade sig ”de som följer vägen”. Vägen. Ofta när jag har hört predikanter och teologer tala om vägen, är det i termer av att den ska vara smal och brant och svår att gå på, i motsats till den breda bekväma vägen, som de som inte tror uppenbarligen går på.

Och medan det absolut finns svårigheter i att tro, och ett liv i tro kan absolut vara svårt och utsätta oss för besvärliga situationer och till och med våld, så är det inte den sortens väg som avses här.

Som den amerikanske teologen Frederick Buechner skrev:

”A Christian is one who is on the way, though not necessarily very far along it, and who has at least some dim and half-baked idea of whom to thank.

A Christian isn’t necessarily any nicer than anybody else. Just better informed.” 

”En kristen är en som är på väg, men som inte nödvändigtvis kommit speciellt långt längs den vägen, och som i alla fall har någon slags dunkel och halvfärdig idé om vem som ska tackas.

En kristen är inte nödvändigtvis trevligare än någon annan. Bara mer välinformerad.”

Jesus är inte svårtillgänglig. Han vill inte göra det besvärligt för dig och mig. Han ÄR vägen, sanningen och livet, och den vägen är bred nog för alla. Inte någonstans i det sammanhanget står det någonting om att du och jag måste vara på ett speciellt vis eller tro på ett speciellt vis. Det enda han ber om är att vi ska tro på honom, lita på honom. Som vi litar på en älskad familjemedlem, eller den bästa vännen.

En kristen är en som tillhör Jesus. En av Jesusfolket. En som vandrar tillsammans med andra längs Jesusvägen, som förvisso kan leda genom farliga trakter, men aldrig i ensamhet.

Alltför ofta har orden ”Jag är vägen, sanningen och livet” använts för att fördöma människor av annan tro, eller dem som saknar tro. Det är INTE deras avsikt. Jesus talar inte om hinduer eller muslimer eller humanister. Han pekar ut för sina förtvivlade och förvirrade vänner att det är han som är vägen, men han säger ingenting om vad som händer den som inte känner till Jesus, eller inte ens någonting om den som känner till men väljer att inte följa med. Detta handlar nämligen inte alls om läpparnas, eller ens hjärtats, bekännelse. På korset dör Jesus för alla människor, på påskdagen uppstår han för att alla ska få liv. Inte alla som vet, alla som kan rabbla trosbekännelsen, alla som lever korrekt... Jesus är vägen till frälsningen på grund av vem HAN är, inte på grund av vilka VI är.

Detta har varit en förfärlig vecka i nyheterna. Ond bråd död, motsättningar mellan folk och religioner. Människor som utsatts för våldsdåd, och andra som varit på fel plats på fel tidpunkt när en olycka skett. Veckor som denna är det lätt att förtvivla över mänskligheten. Men det är också en vecka då människor har gett sina egna liv för andras skull, då människor har gett upp sin egen bekvämlighet för att rädda andra, då människor har vägrat vara rädda. Detta är en vecka då hatet har bubblat upp, men också en vecka då människor har valt att förlåta och visa nåd.

Idag har vi skrattat döden och ondskan i ansiktet tillsammans med Ellen. Dopets löfte följer oss: Jesus är med oss alla dagar. Han är vägen vi följer, hand i hand med de riktigt små, med de osäkra, med de ovärdiga och de oförstående. Han är vägen som bär över branta stup, och genom dalar fyllda av dödsskugga. Han är vägen som leder hem.

Predikan Andra söndagen i påsktiden 2013, Bryssel

Jag utgår från att du någon gång har gjort någonting som du ångrat med hela ditt hjärta. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Jag har sagt och tänkt och gjort saker som djupt har sårat andra, sådant som jag vet kan ha skadat vår relation för alltid.

Och jag tror att du, precis som jag, vet hur mycket det här skadar oss själva också. Hur det tynger och gnager och aldrig riktigt släpper, och även om vi blir försäkrade om att det är förlåtet så finns alltid känslan kvar. Misslyckandet. Sveket. Medvetandet om att jag är en sämre människa än jag hoppades, att jag egentligen inte är värd förtroende.

Sådana sår tar tid att läka, och de läks egentligen bara om båda parter vill det, önskar det mer än något annat, och är beredda att arbeta för att relationen ska bli hel igen.

Det är i stort sett omöjligt att komma över ett sådant svek när den svikne dör.

Vi är inte ensamma om den här erfarenheten.

En av anledningarna till att jag älskar Bibeln är igenkänningsfaktorn. Mina misstag, min rädsla, min glädje och min kärlek – de finns där alla. Där finns de som är oändligt mycket uslare än vad jag är, och där finns de som råkar oändligt mycket värre ut. Där finns sådana som sköter sig bättre också. Men framförallt finns det sådana som är lika mänskliga som jag, lika svaga och hoppfulla och tvivlande och troende som jag, och de får en ny chans.

Den där förfärliga natten när Jesus blev arresterad och förd till översteprästens hus för att förhöras satt Simon Petrus på gården utanför och värmde sig vid elden. Men de som satt där med honom hörde hans dialekt, kände igen hans ansikte, och frågade honom: Var inte du med Jesus? Tre gånger frågade de honom, och tre gånger förnekade Petrus all kännedom om Jesus. ”Jag känner honom inte.” ”Jag vet inte vem han är.” ”Jag är inte en av hans vänner.”

Tre gånger. Och sedan gol tuppen i gryningen.

Tidigare samma dag hade Jesus berättat för Petrus exakt vad som skulle hända, och när tuppen gol insåg Petrus att han hade svikit sin bästa vän. Inte bara en gång, utan gång på gång, om och om igen. Och dagen efter, när Jesus dör, är Petrus inte ens där.

Jag antar att han inte vågade. Inte för soldaternas skull. Jag skulle kunna slå vad om att Petrus inte stod under Jesus kors för att han inte kunde se sin svikne och förrådde bäste vän i ögonen. Hans sista chans att lappa ihop relationen var förbi. Döden var det sista sveket, den sista bekräftelsen på hur allt hade gått så vansinnigt fel. Han vågade inte vara där, för att han tänkte sig att Jesus skulle se all hans uselhet, se hur han inte borde vara där.

Så lite han kände sin vän ändå.

Men kärleken, den fanns där ändå.

Så när Johannes ser Jesus på stranden några dagar senare, då kastar sig Petrus i vattnet och simmar och vadar i land. Jag undrar om han gick långsammare och långsammare när han verkligen insåg att det var han. Jag undrar hur många gånger han repeterade vad han skulle säga. Jag undrar hur fisken och brödet smakade honom, och jag undrar hur rädd han var när Jesus till slut tilltalade honom.

Älskar du mig?

Vill du ha en ny chans, Petrus, min vän, min förtrogne?

Vill du lappa ihop det här, vill du se dig själv med andra ögon?

Vill du vara en annan person än den som svek och ljög och höll sig borta?

Till slut, inbillar jag mig, nästan skriker Petrus ja. Ja, jag älskar dig! Det är klart att jag har dig kär! Och jag tänker mig att han har tårar i ögonen. Jag tänker mig att han tror att Jesus inte tror på honom, och att det tar tid för det att sjunka in. Jesus litar på mig. Jesus vill att jag ska vara en förebild, tror att jag klarar det. Jesus vet allt om mig, och ändå ber han mig, usla, korkade, svaga mig, om att ta hand om hans församling.

Mig.

Och dig.

Vi är en misslyckad samling.

Vi har svikit och ljugit och undvikit och dragit oss för att engagera oss. Vi är de som varit bekväma en gång för mycket, och de som inte kan låta bli att tänka småaktiga tankar. Vi är en samling av människor som inte passar in i hjälterollen. Misslyckade lerkärl. Vi är vanliga människor, hoppfulla och älskande människor, sådana med liv fyllda av allt möjligt annat.

Vi är sådana som får en andra chans.

Sveket. Misslyckandet. Sorgen. Svagheten. Likgiltigheten. Stressen. Allt det där som håller oss från dem vi älskar, och från Gud själv, allt det där smälter bort till slut, och allt som blir kvar är en fråga:

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Älskar du mig?

Kom. Var med. Det är dags att leda fåren på bete. Du och jag. Älskade av Gud.