Predikan Första söndagen i Advent 2010

Jag antar att ni, precis som jag, har rätt så bestämda åsikter om hur en kung bör vara. Och jag antar att ni också, precis som jag, har ganska så klara åsikter om hur denne kung bör uppföra sig.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?

Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.

Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.

Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.

Men Jesus, han är inte en kung som andra.

Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.

Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.

Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.

Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.

predikan minnesgudstjänsten 2010

För ett år sedan dog en av mina vänner. Han hade cancer, och vi visste alla att det inte fanns något större hopp om tillfrisknande. Alla utom han, verkade det som. Han envisades med att göra upp fantastiska planer för resor som han och hans flickvän skulle åka på, saker han skulle se, konserter de skulle gå på. Till slut brast det för en av hans syskon som gråtande frågade honom om han inte förstod att inget av detta skulle bli verklighet. Vid det laget befann sig min vän på hospice, och det är klart att han visste. Men han ville inte låta döden vinna före tiden var inne. Fram tills döden var ett faktum tänkte han leva, och leva fullt ut. Och det gjorde han. Och hans lugn och hopp besegrade rädslan.

Min dotter ritar dödskallar med hjärtan till ögon. Hon är sju år, och för henne har döden just blivit verklig när vår katt dog. Hon fick hålla den kalla pälsiga kroppen, och hon gråter fortfarande. Kattens matskålar står kvar på köksgolvet, och vi pratar om hur mycket vi saknar katten. Men döden, den var en fiende med kärleksfulla ögon. Katten hade också cancer, och tumörerna på hennes mage blev större för varje dag. Vi klappade och kramade och var överens om att så länge livet var värt att leva för vår katt, skulle hon få leva det fullt ut. Och när timmen var inne var vår dotter inte längre rädd.

Men jag är rädd för den. Döden alltså. Jag är livrädd att någon jag älskar ska dö. Jag är livrädd att jag ska dö själv, och lämna dem efter mig. Och kanske tänker någon av er att det är för att jag är ganska ung, men det blir värre för varje år. Det är som i Hasse och Tages kända Harrisburgsketch – det har inte hänt än, och därför är det alltmer sannolikt att det kommer att hända. Och jag vet det ju. Förr eller senare kommer någon av dem att dö. Vi gör ju det, vi människor. Men vad jag inte vet är hur det kommer att bli. Visst har jag förlorat människor jag har tyckt mycket om, visst har jag gråtit så att det inte verkat någonsin ta slut. Men hur blir det nästa gång? Hur blir det om döden kommer ännu närmare?
När döden ler mot mig, kommer dess ögon vara hjärtan, eller bara tomhet?
Kommer jag att kunna leva fullt ut, som min vän, eller kommer jag att ge upp?

Jag vill lära mig av min dotter och av min vän. I den mörkaste dalen är Gud med mig. Det finns något trösterikt i att tänka sig döden med hjärtan till ögon. Som ett uttryckligt tecken på orden om kärleken i Första Korinthierbrevet: ”Allt tror den. Allt bär den. Allt hoppas den. Allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Inte ens döden kan släcka kärleken. Även där, i den mörkaste dalen, finns den för att trösta och leda. Även där är Gud.

En av de vanligaste sakerna Gud meddelar människorna i Bibeln är budskapet ”Var inte rädd.” Herdarna på ängen får höra det, Maria får höra det. När det stora och ofattbara kommer, då reagerar vi med rädsla. Och större än döden, vår egen, och den som drabbar de vi älskar, blir det inte. Värre fiende kan vi inte tänka oss. Vi har all anledning att vara rädda. Och ändå säger Gud det till oss om och om igen. Var inte rädd. Var inte rädd. Jag är med dig. Du ser mig kanske inte, men jag är med dig. När det är som allra mörkast är jag med dig. När du kommer ut i ljuset är jag med dig. När du hoppas och gläds, gläds jag med dig, och när du gråter, gråter jag med dig.

Och när det inte går längre, när hoppet är ute och framtiden har tagit slut, då är jag med dig. Som en dödskalle med hjärtan till ögon. Även där, då, är kärleken starkare. Ingen ska gå förlorad. Jesus ska hämta dem alla, alla de som vi saknar och sörjer. Det svaga blir starkt igen, det som är bundet till jorden får en evighet i himlen. Vi är lovade detta. Var inte rädd, säger Gud till var och en av oss, var och en av dem vi saknar. Var inte rädd. Du är min, och jag kommer aldrig att tappa dig. Var inte rädd.

kristendom = socialism?

Evangelierna och Apostlagärningarna målar en bild av den ideala församlingen som en där total jämlikhet och total egendomsgemenskap råder. Båda är de yttre tecken på en socialistisk utopi. Vidare avsäger sig Jesus all makt, är hyfsat kritisk mot de rådande maktstrukturerna, men ser nödvändigheten av skatter, om man ska dra konsekvensen av hans uttalande om att ge kejsaren det kejsaren tillhör.
Den här drömmen om världen som en där alla människor har lika värde och status, och där alla människor delar med sig av sina egendomar, eller där det till och med inte finns några personliga egendomar utan allt ägs tillsammans, allt ägs av Gud, delas av många av kyrkofäderna.
St Johannes Chrysostomos : "Det är inte på grund av bristen på mirakel som kyrkan har stagnerat; det är för att vi har försakat pingstens änglalika liv, och igen förlitar oss på privat egendom. Om vi levde som de gör, med alla ting gemensamma, skulle vi snart omvända hela världen utan att behöva några mirakler alls."
Och det radikala, eventuellt socialistiska, draget i kristendomen fortsatte. Ända in i vår tid. Stora teologer som Paul Tillich, Karl Barth och Reinhold Niebuhr betecknade sig själva som socialister, den kämpande latinamerikanska kyrkans befrielseteologi baseras i mångt och mycket på en marxistisk historiesyn. De starka utnyttjar de svaga, och kyrkans roll måste vara, hävdar de, att ställa sig på de fattigas och förtrycktas sida, och verka för rättvisa.

Så långt verkar det ju självklart. Är det alltså så att en kristen bör vara socialist? Så här i valtider blir det lite märkligt, för inte svämmar Vänsterpartiet över av glödande kristna, även om de finns där? Och det enda partiet som i någon mån har kristna rötter finner vi på högerkanten istället. Uppenbarligen är det inte så enkelt.
En krönikör skrev i Expressen för några år sedan, apropå den då uppmärksammade framväxten av en kristen vänster i Sverige: ”Det står inget i Bibeln om nivåerna på a-kassa och sjukersättning.
Det är en bisarr tanke att liberaler eller konservativa skulle bry sig mindre om världens lidande, göra mindre för dem som lider, eller vara sämre kristna, bara för att de inte delar den ”kristna vänsterns” politiska övertygelse om hur välfärdssamhället bör byggas.”
Vänstern har inte monopol på omsorg om de svaga och skyddslösa. Det finns gott om människor i alla läger, till och med i politiska läger som vi verkligen inte tycker om, som verkligen bryr sig om andra människor och gör stora insatser för att minska lidandet i världen. Det som skiljer dem från varandra är hur denna omsorg ter sig.

Så kanske är det då så att svaret på om en kristen ska vara socialist är: om den personen tror på hur socialismen bygger samhället. Inte för att den personen är kristen. Kristendomen ger en etisk grund, en plikt att se Jesus i alla den kristne möter, en plikt att dela med sig och behandla alla lika, men kristendomen säger faktiskt ingenting om proletariatets diktatur eller delad föräldraförsäkring. Kristendomen ger ett varför till ditt handlande, men inte nödvändigtvis ett hur. När Michail Gorbatjov, den siste sovjetiske ledaren, kallade Jesus för världens förste socialist, hade han alltså lite rätt, men mest fel. Jesus uppmanade aldrig till revolution. Jesus skulle aldrig någonsin ha hävdat att religion är dåligt för mänskligheten, och Jesus skulle inte heller skriva under på att all makt tillhör folket. All makt tillhör Gud. Men Gorbatjov hade rätt såtillvida att de kristna idealen vad gäller samhällets uppbyggnad, så som de levdes och predikades i den tidiga kyrkan, var, och i viss mån är, förvillande lika den socialistiska utopin. En värld där ingen är fattig, men ingen heller rik.
En värld där ingen är förmer än någon annan. En värld ingen hittills har förmått att bygga, men som kanske är möjlig med Guds hjälp.

Så är kristendom socialism? Nej. Men en kristen kan vara socialist, lika väl som kristdemokrat eller ultraliberal. Så länge den personen ser Jesus i alla han eller hon möter, och behandlar dem därefter. Så länge den personen tror på att Jesus Kristus, Guds son, dog och uppstod för oss, ja då är han eller hon kristen.

10 e 3 2010 Nådens gåvor

Som vanligt är det Petrus som ställer frågan som alla funderar över. Det är som om han inte har några spärrar, den mannen, och han vågar släppa ut allt det någon annan skulle tveka om. Känslorna utanpå. Den här gången, alldeles strax efter att Jesus har kallat honom både klippa och satan, frågar Petrus om förlåtelsen. Han har ju förstått att det är viktigt. Bäst att kolla, för att vara på den säkra sidan. Bäst att dra till med ett stort tal. Rent juridiskt räcker det med tre gångers förlåtelse, enligt lagen, men Petrus anar att Jesus inte riktigt tycker att det räcker. Alltså – sju gånger?
Sju. Det heliga talet som betyder helhet. Det visste Petrus med all säkerhet, så hans fråga kanske snarare ska översättas med ”hela tiden”. Ska min broder kunna göra fel mot mig och bli förlåten hela tiden?
Han var nog lite nöjd där, Petrus. Han hade fattat. Jesus ställer alltid orimliga krav, så varför inte den här gången? Döm om hans förvåning när Jesus rättar honom. Inte hela tiden, utan i all oändlighet. Alltid.

Personligen finner jag att det kan vara svårt att nå upp ens till det rabbinska kravet om tre förlåtelser. Det finns något så tillfredsställande i att vara arg på någon. Man kan ägna tid åt att fundera över sätt att hämnas, eller i alla fall hur man ska få den där personen att förstå hur mycket hon eller han har skadat mig. Det går riktig att frossa i att spela upp det sårande tillfället i huvudet, att berätta det för nära och kära som medlidsamt håller med om att den där människan, hon eller han är allt en riktig tölp. Åh, det är så tacksamt att vara offret, den som blivit felaktigt behandlad, den som får all sympati.
Och märk väl, den som blivit felaktigt behandlad förtjänar all sympati. Hon eller han förtjänar upprättelse och medlidande, absolut. Men ilskan och bitterheten får inte bli hennes eller hans rustning. De får inte bli drivkraften och motivationen, för det är ett säkert sätt att göra allt fel.

Medicinska undersökningar har visat att bitterhet och ilska påverkar oss fysiskt. De som håller fast vid sin ilska ökar risken för hjärtattack och höjer sitt blodtryck. För att inte tala om hur de stänger sina öron för Jesus.

Förlåt i all oändlighet.

Jag undrar om han förstod vad det skulle göra med oss? Hur många hundratals år har kyrkan krävt att de misshandlade och utnyttjade människorna ska förlåta? Hur många sekler har kyrkan, som den som misshandlat och utnyttjat, avkrävt förlåtelse? Kanske visste han, men det fanns inget annat att göra ändå, för förlåtelse är i kärnan av Gudsriket.
För förlåtelse handlar inte om att glömma.
Det handlar inte om att ursäkta.
Det handlar inte om rättvisa, eller ens om försoning.
Förlåtelsen handlar om din andliga hälsa.

Precis som ilskan sätter sig i kroppen, gör förlåtelsen det också. Den hjälper dig att sova bättre och få bättre självkänsla. Och ditt blodtryck sjunker. Mäktiga ting sker med den som förlåter. Det är ett aktivt val, en frigörelse från det förflutnas bojor. Det är en rebellhandling, en vägran att låta någon annan fånga mig i ilska och bitterhet. Förlåtelsen ger frihet. Och det är väl det som Jesus vet när han vänder sig till Petrus och talar om för honom att han ska förlåta i all oändlighet.

Förlåt en gång, och du är fri från den ilskan och bitterheten.
Förlåt tre, och du mår bättre.
Gör förlåtelsen till grundvalen i ditt liv, och du är fri. Fri att älska, fri att tro. Fri att ta din plats i världen, fri att segra istället för att vara ett offer. Fri att söka rättvisa där rättvisa krävs, och försoning där den behövs. Fri att se att också du har behov av att få förlåtelse, och fri att ta emot den.

Nådens gåvor...nog måste förlåtelsen vara den största?

Första efter trefaldighet 10 "Vårt dop"

En av mina vänners barn sade igår till sina syskon: Adoption betyder att vi får vara i den här familjen för alltid. Dopet betyder att vi får vara i Guds familj för alltid.
För alltid.
Dopets löfte är ett evighetslöfte. Inte som när man lovar att alltid vara bästa kompisar, inte ens som när två som älskar varandra lovar att alltid älska varandra. Det här är ett löfte som räcker bortom döden. Och precis som alla riktigt bra löften är det ett löfte som inte bara är talat eller skrivet, det kommer med en handling.

Hur många gånger har du använt vatten idag? Den här veckan? I år? Vi tvättar oss i det, vi dricker det, vi ger det till våra barn, djur, växter, Vi simmar i det och blir dyngsura av det när det regnar ner från himlen. Vi lägger kuber av fruset vatten i vår saft och tittar på vackra moln gjorda av vattenånga. Vatten är verkligen nödvändigt för vårt liv.
Men vi råkar också illa ut med vatten. Det är farligt. Man kan drunkna i det, båtar kan sjunka i det. Stora vågor kan slå in över städer och stränder, och översvämningar drabbar världen om och om igen.
Vattnet går inte att kontrollera.

Det är inget sammanträffande att Gud valde just vattnet till dopet.
Vattnet är en av de första sakerna som Gud skapade, och redan då svävade Guds ande över vattnet. När världen gick under i den stora översvämningen, bar vattnet Noa och hans familj och alla djuren till säkerhet. Vattnet var räddningen för Hagar och hennes son med Abraham, Ismael, i öknen, vattnet bar Mose från säker död till ett nytt liv hos Faraos dotter i palatset.
Vattnet delade sig för folket som flydde från Egypten, och sköljde tillbaka över soldaterna som följde efter. Vattnet förde Jona tillbaka till sitt uppdrag, fastän han försökt fly.
Och vattnet i floden Jordan var platsen där Jesus döptes av sin kusin Johannes.

Vatten kan vara både död och liv. Vatten är vägen från död till liv.
Samma vatten som vi dricker och badar i. Som vi brygger kaffe på och vattnar våra växter med. För det finns bara en begränsad mängd vatten, och vi använder det om och om igen. Så när vi blandar saft, kan det hända att några droppar av det vattnet var det som räddade Hagar i öknen. När vi smutsar ner vatten och förstör det, förstör vi kanske det vattnet som bar Mose till säkerhet. När vi tvättar håret kan det vara så att lite av det vattnet var med i Jordan när Jesus döptes. Och lite av vattnet kan vara samma vatten som vi en gång döptes i.

På samma sätt som vattnet vi döptes i kopplar oss till vår vardag nu och här, kopplar det oss till Mose och Jona och Johannes och Jesus. Och på samma sätt som en familj binds samman av kärlek men på tusen olika sätt, binds vi till Gud av kärlek genom dopet. Vi kanske kommer till dopet av många olika anledningar – tradition eller tro eller nödvändighet eller en känsla av att det ska vara så eller vad det än kan vara, men vi går från dopet som ett folk, en familj. Paulus, som spred Jesu budskap runt hela Medelhavet med hjälp av båtresor (vatten igen!) skrev att vi genom dopet har blivit ett. Vi är inte längre delade på grund av att vi är barn eller vuxna, män eller kvinnor, gamla eller unga, utländska eller svenska, fattiga eller rika, vi är alla ett hos Gud.
Genom vattnet till säker mark. Genom dopet till Guds familj.

Idag får vi alla möjlighet att påminna oss själva om våra dop. I skålen här framme finns vatten. Kanske fanns några droppar av det med när Mose ledde folket genom havet, kanske rann det nerför håret på Jesus i Jordan. Doppa fingrarna i det och teckna ett kors på din panna när du passerar. Påminn dig själv: du är döpt, du är adopterad in i Guds familj. Och vi är ett i Kristus.

Heliga trefaldighet 100530

Häromdagen blev jag utmanad av en av de trogna. "Ni präster" sade hon, "ni måste predika om det som händer i människors liv. Jag sitter där i kyrkbänken och hör samma predikan vart tredje år, och den var bättre förr." Hon fortsatte med att säga att hon skulle komma idag. Ah. Förväntningar. Jag har varit präst i tio år, men inte hjälper det. Framåt lördagskvällen tilltar nervositeten ändå.
Jag tror att ni vet hur det känns. Rädslan för att göra någon besviken, för att inte kunna leverera, för att misslyckas. Och ändå var begäran fullt rimlig, och inte mer än jag själv skulle begära.
För era förväntningar är rimliga, era krav vettiga. Era önskningar ska vara i centrum, era liv i blickfånget. För att det är för era liv som Jesus kom, för era liv som lärjungarna blev apostlar, för era liv som ni sitter där. Inte för en nervös prästs skull.
Så jag surfade runt i jakt på vad som rör sig i människors sinnen. Vad kan det vara som öppnar för budskapet? Vad kan det vara som känns fräscht och aktuellt? Detta är vad jag fann:
Svenska folket bojkottar schlagern.
I Guatemala är en fruktansvärd orkan på gång att förstöra livet för tusentals människor.
Zlatan funderar fortfarande.
Nord- och Sydkorea bråkar.
Och den fasansfulla oljeläckan fortsätter pumpa ut olja i en natur som vi inte kan skydda.
Och jag vände och vred på nyheterna för att finna ingången. Det lät sig inte finnas.

Så gick jag ut för att hitta en regnrock åt min dotter. På väg ut från Triangeln knuffades jag åt sedan när en man sprang i högsta fart ut mot Friisgatan, tätt följd av tre väktare som alla ropade att vi skulle stoppa honom. Det gjorde vi inte, ingen av oss, men bredvid mig stod tre kvinnor i min ålder som började diskutera hur ofta de brukat snatta från Stadium. Jag trodde inte mina öron. Jag försökte snegla lite på dem för att se hur ex-snattarna kunde se ut, och kunde ha sett mig i en spegel. De såg ut som jag. Vanliga. Och jag skakade på huvudet åt mig själv, för det är klart att de är som jag. Det är klart att de är som vem som helst av oss.

Lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.

De hade gått med Jesus i tre år.
Inte bara hade de pratat med honom, de hade sett honom göra de mest fantastiska saker. Han hade botat sjuka. Han hade förvandlat vatten till vin. Han hade sett till att många tusen människor blev mätta av en pojkes matsäck. Han hade uppväckt de döda. Och till slut hade han själv kommit tillbaka, med såren fortfarande smärtsamt röda på händer och fötter. Och några tvivlade.

Och det allra mest fantastiska är att det inte verkar bekomma Jesus det minsta. Det nämns i en bisats nästan, men där i den gnistan av mänsklighet finns hopp för ex-snattarna, för mig och för dig.
För precis som med schlagern beror inte det stora uppdraget på din eller min kompetens.
Människorna i Guatemala behöver dig och mig, och de behöver tron.
Vår osäkerhet och våra beslut må, som Zlatans, bestämma vår omedelbara framtid, men för evigheten finns det en plan.
Och mitt i krigsmullret på koreanska halvön sitter kristna som du och jag och ber.
Och oljeläckan måste väl vara det senaste beviset på att vi inte är så bra på att ta det här med uppdrag från Gud på allvar.

Mitt i alltihop dök en före detta konfirmand upp. Hon ville veta vilket förhållandet mellan Gud och människan var. Jag stod barfota i det heliga kopiatorrummet och pratade med henne och försökte måla en bild av ett intimt förhållande som hon inte hade någon erfarenhet av. Så jag använde de bilder hon visste något om. Jag kallade Gud förälder, och vän, och värme. Jag kallade Gud skapare och befriare och livgivare. Jag planterade frön, och hoppades att de någon dag ska slå ut. Jag ville att hon skulle veta att Gud bryr sig om henne, att Gud vill henne väl, att Gud alltid är nära. Och hon antecknade. Skolarbetet avklarat, solen lockade, och hon log, gav mig en snabb kram och försvann. Hon vandrade iväg, utan att tänka på att hon just, i allt sitt tvivel, fått rollen som lärjunge, eller kanske till och med apostel. Fröna hennes skolarbete skulle så får jag aldrig se, men de finns där ändå, för Gud använder vem Gud vill. Jag kom på mig själv med att undra om hon någonsin snattat på Stadium, och jag insåg att det inte spelar någon som helst roll.

Vilken värld Gud har sänt oss ut i.
Vilket stort uppdrag vi har fått.
Mitt bland mullrande kanoner, skolarbeten och fotbollshjältar är vi kallade att, i lärjungarnas efterföljd, bli apostlar. Att inte längre vara de som tar emot, utan de som ger. De som ställer sig i tjänst, även om tvivlen kanske finns kvar. Där lade sig nervositeten. Jag är inte perfekt, men kallad. Precis som de före detta snattarna vid Triangeln. Kallad att gå ut och berätta, kallad att döpa och undervisa. Och det gäller dig också. Ta av dig dina skor, detta är helig mark. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Trots våra brister är vi kallade. Vem kan känna Herrens tankar? Inte jag, inte du, men vi är valda. Valda till att vara apostlar i den treenige Gudens namn. Den Gud som kallar sig "Jag är" bekräftar att du är. Kallad. Utvald. Döpt och sänd. Herren, dina fäders och mödrars Gud, har sänt dig. Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Predikan 100103 Guds hus

Det är här det blir allvar. Det bränner till. Vi har pratat om Jesus, jag och konfirmanderna, men han har aldrig blivit människa, aldrig inkarnerats, förrän just den här berättelsen kommer fram. Och de skyggar.
Han är inte mysig längre. Allt det där pratet om fred och himmelrike, allt helandet och talandet får plötsligt en skugga av verklighet, och de går inte riktigt att värja sig. Jesus är inte snäll. Och konfirmandgrupp efter konfirmandgrupp blir upprörd och tar avstånd. Det är inte så Jesus ska vara.

Säkerligen tänkte sig inte affärsmännen i templet heller att Jesus borde vara så. Men berättelsen om när Jesus tappar besinningen är alldeles för viktig för att redigeras bort i ett sökande efter den snälle söndagsskole-Jesus. Alla de fyra evangelisterna berättar samma sak. De blonda lockarna får stå tillbaka för de blixtrande arga ögonen. Jesus är farlig, och den där dagen i templet blev det uppenbart för alla och envar.

För ungdomarna i konfirmandgruppen blir den farlige Jesus för mycket. De får möjlighet att välja "sin" bild av Jesus, och nästan samtliga sträcker sig efter den milde mannen med fåret över axlarna. Några väljer den söta babyn i krubban. Ingen väljer den lidande korsfäste, ingen den ilskne tempelrensaren. De tycker att det är bra som det är. Jesus kan få vara den varma filten eller den mjuka kudden, den som tar stöten när livet blir lite besvärligt och hårt. Jesus kan få påminna oss om det vackra i livet, kanske om barnens plats. Men inte mer.

Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än så. För drygt en vecka sedan hörde vi att Jesus kommer för att ställa far emot son. Fredsbudskapet är så radikalt att det skapar ofred. Och hans budskap idag var så radikalt att det beseglade hans öde.

Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Ingenting fick besudla det allra heligaste. Inga orena djur, inga utländska mynt. Reglerna fanns där som ett försvar mot ockupationsmaktens inflytande. Renhet framför allt.
Handlarna där på förgården gjorde inte mer än att de utnyttjade en möjlighet. Ett kryphål i lagstiftningen kanske vi skulle kalla det. Översteprästerna och de skriftlärda följde samtliga regler. Och ändå blev det så fel.

Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort orenhet blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga. När vi sätter likhetstecken mellan de två. När vi tror att vi själva kan åstadkomma vår salighet. Med våra handlingar och riter, våra gudstjänster och välgörenhet. När vi sätter dem framför vår Herre, och låter förgården bli full av sådant som fördunklar blicken.

Jesus är farlig då. Han rensar undan allt det för, med ett vrål. Han skrämmer bort allt det vi vill bära med oss in i det allra heligaste. För det innersta, det heligaste, vårt tempel som är helgat till Gud, är alltför viktigt för att fyllas med någonting annat än Gud.

Jesus blir farlig, för han kräver någonting av oss. Han kräver att vi tar upp ropet och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Må det vara i våra inre, eller i våra församlingar och kyrkor. Vilka krav ställer vi upp för att någon ska få komma in i Guds hus? Vilka krav ställer vi upp för att vi själva ska få komma till bordet och det allra heligaste? Hur hög gör vi kortrappan? Medan Gud går allt längre ned.

Jesus är arg. Då, och nu. Månglarna smyger sig tillbaka. I våra egna tempel, som är våra kroppar och sinnen, och i våra kyrkor. Att mota dem är en andlig gudstjänst, att vända om till Gud öppnar för Andens vind.

Jag talade med konfirmanderna om vad som kan vara månglarna på förgården i vår tid. Många förslag kom fram. Än var det skönhetshets, än fallskärmsavtal. De fann många exempel på hur det inte står rätt till i Guds hus, eller världen i stort. och så småningom växte förståelsen för den arge Jesus fram. Det är inte att vara snäll som är viktigt, det är att bry sig, som en av dem sade.

Att bry sig. Där i tre små ord kom kärnan fram. Månglarna brydde sig inte om konsekvenserna för de som ville offra i templet, de bekymrade sig bara om sin profit. Översteprästerna brydde sig inte heller om människorna som kom till templet, de hade bara renheten och reglerna för ögonen.
Idag brys det inte om asylsökande eller hemlösa eller långtidssjukskrivna. Men reglerna följs. Och ekonomin mår bra.
Men Jesus bryr sig. Han bryr sig för att allt detta icke-bryende får våra själar att förtvina. Våra tempel korrumperas. Han rensade ut templet för att ge plats åt människorna och Gud. Han är farlig, för att han vänder allt upp-och-ner. Regler och renhet är bara till nytta om de vänder ditt hjärta till Gud. De är bara till nytta om de får Guds rike att växa i människors hjärtan. Han är farlig, för där Gud kommer in i ett hjärta, försvinner maktbegär och pengahunger och korruption. Där försvinner allt det där som smörjer hjulen i vår märkliga värld.
Jesus kallar alla folk till bönens hus. Han kallar de gudlösa att överge sin väg, och de ondskefulla sina planer. Han kallar dig och mig att förvandlas.
Är du beredd att släppa in Jesus i templet?
Akta dig, han kommer att vända allt upp-och-ner. Och med honom kommer himmelriket växa i dig, och du ska bli ett sant heligt tempel, ett hus där Gud kan bo.