Predikan radiogudstjänst 2017-05-28 Söndagen före pingst

(detta är en skiss, som glömdes hemma. Den predikan som blev var återskapad, och förbättrad, från detta. Men temat är detsamma, de centrala bilderna likaså)

Apg 1:12-14

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Det blåser. Det blåser hårt. Vinden slänger sig runt hörnen som vore den en unge som snurrar runt en lyktstolpe, en skatare som tricksar med sin bräda. Än hit, än dit. Den viner fram längs de trånga gränderna i Jerusalem. Den dansar över torgen. Den kvider när den pressar sig igenom springor, den smäller i fönsterluckor och dörrar. Det blåser. Som vore det Malmö.

Det blåser hårt. Och människorna duckar under blåsten, kryper ihop. De vänder ansiktena mot marken, låter bli att gå ut. Det blåser hårt. Och vinden pressar människorna ifrån varandra. De böjer sig, de ser inte främlingen eller grannen. De söker skydd hemma, de stänger sina dörrar och fönster. Det blåser hårt.

Och människorna ser på varandra, bakom sina stängda dörrar, och frågar sig ”Vart tog den stilla varma brisen vägen? Vart tog den friska fläkten vägen?” Och stormen river i skyltar och träd, på havet jagar vågorna varandra i en rasande dans. Högre, högre!

Det blåser hårt längs Malmös gator. Där, bland nyfunkishusen i Dockan, Rådmansvångens sekelskiftescharm, radhusen i Lindeborg, och loftgångarna i Lorensborg. Det blåser hårt i kommunhus och regionhögkvarter, på förvaret och i gångtunnlarna där de som inget har drömmer om någonting alls. Och bakom stängda dörrar hukar människorna och frågar sig vart den stilla varma brisen tagit vägen.

Det är vi, tillsammans med Petrus och Johannes. Det är Maria och Jakob. Det är Zeinab och Musa, John och Brigitte. Det blåser kallt, rädslans kalla storm, och vi svarar med att stänga våra dörrar, sluta till våra fönster. Vi sänker blicker, kryper ihop, skyndar vidare.

Och ve den som vågar fråga om det ändå inte trots allt är bättre om vi rider ut den här stormen tillsammans, den får höra att hen är naiv. Den som vågar påpeka att det blåser kallt för att vi sänkte temperaturen själva, den som antyder att de höga dyra husen gör vinden värre, den som vågar föreslå att de som fastnat därute i kylan kanske också förtjänar en plats i lä, hen kallas dum. Eller landsförrädare. Eller politisk. Eller något ännu värre, viskat i luren när telefonen ringer mitt i natten.

Och ändå är det säkert så, att fick Jesus välja skulle han kliva ut från övervåningen där Petrus och Johannes och Maria höll till, ut på gatorna där det blåser så hårt. Där ute, i gångtunneln. Han delar gummibåten med dem som inte har något annat val än att ge sig ut på det stormande havet. Han dog en landsförrädares död.

Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande på de frågor som ställs till en nyanländ konvertit idag. Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande angående hans relationsstatus, eller hotbilden i hemlandet, eller varför han saknar ett realistiskt födelsedatum. Han som sökte sanningen, han som var sanningen, skydde de enkla svaren. Och han dog på grund av det. Precis som människor idag dör på grund av att deras svar så sällan är enkla, på grund av att ingen enda av oss är siffror på ett papper, eller passar på ett formulär där svarsalternativen är ja eller nej. Det blåser så hårt att det är märkligt att pappren inte fladdrar bort, men de där pappren, de som bestämmer vårt liv och vår död, de är tyngre än någonting annat, och det suger orken ur oss, det dödar allt vårt mod.

Det blåser hårt. Så hårt. Ögonen tåras, vi tappar fotfästet. Motvinden svider. Och ändå finns det de som skulle förneka att det blåser alls. Allt medan de installerar säkerhetsdörrar och hemlarm.

Men det finns hopp, och det hoppet är du och jag. Det går att trotsa en storm om vi inte släpper taget. Om vi tar emot den hjälp som erbjuds, om vi ger den vidare. Han lovade att hjälpen skulle komma. Han lovade, och det är ett löfte värt att bygga en hel värld på.

Och hjälparen, den som kommer, den ska ge ork att leva och mod att dö. Ork att leva i stormen, ork att räta på ryggen och se, ork att öppna dörren. Och modet att ta Jesus i handen och kliva ut. 

Predikan S:t Andreas palmsöndagen 2017

Vi behöver inte mindre religion och tro, vi behöver mer.

Vi behöver mer hopp. Mer nästankärlek. Mer gästfrihet, mer osjälviskhet, mer öppenhet.

Vi behöver mer Gud.

Vi behöver närhet.

Vi behöver tröst.

Vi behöver längtan och glädje.

Vi behöver Gud.

Och den här dagen, den är ett gudomligt utropstecken, en konsekvens av ett beslut fattat för länge sen. Detta är dagen då Gud kom oss till mötes på en gata full med folk. En gata som var platsen för jublet och hoppet, livsnerven i den stora staden, och en gata som snart skulle vara full av sörjande människor, av smärta och död.

Den gatan i Jerusalem finns i mina tankar nu, när en annan gata är i fokus.

Vi behöver inte mindre tro och religion, vi behöver mer.

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem återkommer två gånger under året. Dels idag på palmsöndagen, och på första söndagen i advent. När vi väntar på att Jesus ska födas, och på att Jesus ska dö. Det är ingen slump. Två saker våra liv kan vi här vara säkra på: att vi fötts, och att vi dör. Däremellan har vi mycket gemensamt, men också mycket som skiljer. Men vi har alla blivit födda en gång, och vi kommer alla att dö. Och det har vi gemensamt med Jesus Kristus.

Hans födelse och död är de tydligaste bevisen på hans människoblivande. Han valde att bli som oss. Han valde att dela vår existens villkor. Han gick, med orden som finns på snart varje reklamtavla här i stan, till att bli någon istället för något. Han blev en person, en man kunde se i ögonen. Och varje gång vi försökte upphöja honom så att han blev en symbol istället, valde han mänsklighet. En åsna istället för en häst. En promenad i öknen istället för folkmassor. Rättfärdig ilska istället för diplomati, brutna ax istället för att strikt hålla sabbatsreglerna, inklusion av de som var oönskade istället för att se till det som var passande. Han bad en kvinna förkunna hans uppståndelse, han bad ett barn dela brödet med de 5000. Han valde oss.

För att vi behöver honom. Vi behöver Gud. Här.

Vi behöver Gud bland kondoleansbuketter och tårar.

Vi behöver Gud på akutmottagningar och i ambulanser.

Vi behöver Gud på förvaret där de väntar som ska avvisas till än värre fasor än Stockholms.

Vi behöver Gud i de överdådigt möblerade rum där världens öden avgörs.

Vi behöver Gud, här.

Vi behöver Gud hos oss. Nära som bänkgrannen, nära som vännen som håller om oss. Vi behöver Guds varma blick, Guds strykning över håret, Guds trygga händer. Här och nu.

Och det har vi alltid gjort.

Vi behöver inte mindre religion eller tro, vi behöver mer.

Mer gästfrihet, mer ömsinthet, mer öppenhet.

Fler böner, fler koppar kaffe, fler leenden.

Berättelsen om intåget i Jerusalem kan kännas avlägsen. Men den dagen red han inte bara in i en stad, han tog sig in i mänsklighetens centrum.

Jerusalem är en stad i dåvarande Judéen. Men det är också symbolen för världen som den borde vara. Den är symbolen för fred och för hopp. Jerusalem är symbolen för alla människors hjärtan. Den är försäkran om att allt en gång ska bli bra. Den är den naturliga platsen för han som ska göra de sista först, han som ser den minsta, han som föredrar syndare framför rättfärdiga.

Jesus tog sig in i allt det som det innebär att vara människa. Han visste redan innan, definitivt, men den dagen vävdes Gudsriket samman med den mänskliga existensen, och intåget blev ett intåg in i varje hjärta som vill öppna sig. Det skedde då, och det sker varje gång en människa vänder sig till Gud.

Öppna ditt hjärtas port, låt Jesus rida in.

Där, på smärtornas gata, delar han ditt liv. Din födelse, din död.

Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, ber vi om fred och hopp. Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, vägrar vi ge upp inför våld och mörker.

Vi tror på mer kärlek.

Vi tror på mer tro.

Mer framtidstro och tillförsikt.

Vi tror på Jesus.

För att även om han föddes som vi, och dog som vi, så vet vi att döden inte kunde hålla honom, och den kommer inte att hålla oss. Gud ger inte upp om oss. Vi ger inte upp om Gud, och idag sjunger vi vårt trotsiga Hosianna.   

radiogudstjänst 20170212

Salomos vishet 11:22-26

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Hör du, du lyssnare? Hör du att du är älskad?

Hör du, du tvivlare? Hör du att du har kallats till liv?

Hör du, du livspusslare, du frågeställare, du längtande, undrande, förtvivlande och ständigt hoppfulla du? Hör du att du hör till?

Hör du att Gud inte hatar något hen har skapat?

Hör du att Gud har gett gestalt åt dig?

Hör du?

Vet du vad jag hör?

Jag hör förändringens vind. Jag hör skapelsens bultande hjärtslag, jag hör susandet av blodet i våra öron. Livet bubblar upp, och livet forsar fram. För Gud ville det så.

Gud ville det så, och Gud ville dig så.

Gud ville dig, du rättvisekämpe, du receptimprovisatör, du barnuppfostrare, du bakfulla söndagsslumrare. Gud ville dig, du farmor, du extrapappa, du dotter. Gud ville dig. Hör, du som har öron att höra med.

Gud avskyr ingenting av det hen har skapat.

Inte ditt röda hår, inte dina inåtvända tår. Inte dina stora ord, inte din märkliga musiksmak. Gud avskyr inte den du älskar eller ens din kärlek till hen. Gud avskyr inte din piercade näsa eller dina progressiva glasögon. Gud avskyr inte din hud eller dina ögon eller din brytning eller din familj. Gud avskyr inte din haltning eller din käpp.

Hör du? Du är älskad.

Du demonstrant, du kverulant, du kyrkkaffekokande tant.

Du anarkist, du idealist, du som alltid kommer sist.

Du jobbiga typ, du småbarnskryp, du med bråkig polyp.

Du som längtar efter hus, du som kommer på bus, du förlorad i rus.

Du som har hopp, du som har löpt ditt lopp, du med svabb och mopp.

Du längtande knäppgök, du som luktar cigarettrök,

du som saknar så du blöder, du med systrar och bröder.

Du jazzmusikant, du som är parant, du som samlar pant.

Du artist, du som mist, du som älskar naturens minsta kvist.

Du lilla unge och du den tunge,

du som är gammal och trött, och du som just fött,

du med ångest och sår, du utan hår, du med ridbyxlår.

Du som inte kan läsa, du med uppåtnäsa,

du som alltid är glad, du som vill vända blad.

Du som borde plugga, du som inte kan tugga,

Du rom eller afghan, du som gillar vara på LAN.

Gud älskar dig.

Och kanske tycker du att det är en tuff kärlek Gud visar. Kanske tycker du att den gott kunde vara lite tydligare. Och kanske har du rätt.

Kanske krävs det för mycket fantasi, mitt i söndagsförmiddagens äggröra och handbollsträning och diskberg, att tänka sig att Gud älskar allt det där. Men kanske är det för att du, liksom jag, har så svårt att ta till dig att du är älskad bortom allt förnuft. Bortom egenskaper och attribut. Ända sedan innan det visade sig vem du är, och under hela det liv då du funderat dig fram till någon slags svar på vem du är, älskade Gud dig. För Gud har skapat dig, och Gud älskar allt hen skapat. Allt. Allt.

Hör, du lyssnare. Hör att du är älskad.