Predikan palmsöndagen 2016

Det finns några gånger under livet då man vet att nu förändras allt. Här, nästa steg jag tar, det förändrar allt i mitt liv. Jag förändras, hur människor ser på mig förändras. Jag tror att flera av er, framförallt ni som är vuxna, har varit med om det. Ofta förstår man förändringen när man tittar bakåt, ser ögonblicket då det hände, men ibland vet man om att den sker just precis när den sker.

Som lärjungarna som gick med Jesus när han red in genom den där porten.

Det närmaste jag kommer är när jag, för 16,5 år sedan, gick in genom kyrkporten till Klosterkyrkan i Lund för att gifta mig.

Det är länge sen, men jag minns det som om det var igår. Min pojkvän och jag hade pratat om det ett tag. Och sedan fick jag veta att det gällde att vara gift eller singel när man skulle prästvigas. Ja, det var så då och där, inte längre. Så vi som hade pratat om att gifta oss fick helt plötsligt en deadline, och planeringen drog igång. Och sedan, den sjunde augusti 1999, stod vi där utanför porten. Svettiga händer klamrade sig fast vid varandra. Vi var fnissiga och jättenervösa och glada, och sen slogs portarna upp och vår vän Martin spelade Idenstams Birkalåten på orgeln och vi gick in.

Vi trodde att vi visste precis hur det skulle bli.

Men det blev inte så.

Kanske har ni också sådana erfarenheter?

Lärjungarna trodde de visste hur det skulle bli.

Men det blev inte så.

Vårt liv ihop var behagligt och bra. Goda vänner, bra jobb, finaste lilla ungen. Roliga resor, gemensamma intressen. Men ibland räcker det inte. Kanske hade skuggorna funnits där redan den där augustidagen, jag vet inte. Men åren gick, och det som hade varit så lovande, så löftesfyllt, blev långsamt mindre och mindre fyllt av liv. Vi tyckte fortfarande om varandra. Men vi stelnade. Framtiden vittrade ihop. Vi hade mindre och mindre att säga varandra. Vi sörjde, var och en för sig själv. Vi försökte, vi satsade och pratade, men till slut kunde vi inte ens själva se om det hade gått att rädda kärleken, eller om den hade varit dömd från början.

Kanske har någon av er också den erfarenheten?

Lärjungarna, de fick vara med om när glädjen byttes i besvikelse. De fick också se kärleken dö.

Jag undrar om de, liksom vi, såg tillbaka på dagarna och åren och undrade om någonting hade kunnat göras annorlunda. Jag undrar om de, liksom vi, letade efter den där förändringspunkten då ett annat val hade kunnat göras. Jag undrar om de, liksom vi, inte riktigt hittade den. Kanske var Jesus dömd från början.

Det sägs att någonting måste dö för att något annat ska kunna leva. Det kallas vetekornets lag. Vetekornet begravs i jorden, men ur det spirar fröet till ett nytt liv.

Mitt liv dog förra året. Det hade nog varit döende i många år, men förra året dog det till slut. Förra året bestämde vi oss för att begrava äktenskapet, för att något nytt ska få leva. Resan som inleddes i kyrkporten i Klosterkyrkan tog slut, till slut. Vad vi grät.

För Jesus tog resan som fört honom genom Jerusalems stadsport slut på en kulle strax utanför stan, och hans lärjungar var övertygade om att detta var slutet. Jesus, kärleken själv, dog, och med honom alla drömmar och allt hopp. Vad de grät.

Men döden kan inte döda kärleken. Och döden kan inte döda livet.

Ur askan av mitt liv började kärleken blomma igen.

Och Jesus, han förblev inte död.

De där viktiga ögonblicken... de stora stunderna. Många av oss har haft dem. Stunderna då man gråter av lycka eller av sorg. Stunderna då man inser att allt är på väg att förändras. Stunderna då det kan gå åt vilket håll som helst. Stunderna då döden verkar ta över.

Vi har haft dem, och vi kommer att ha fler. Och där, i resan från hopp genom förtvivlan och död, till nytt liv igen, reser Gud med oss. Den resan är också Guds egen resa. Jesus egen resa.

För inte ens döden kan döda kärleken.

Predikan midfastosöndagen 20160306

Det här är jag.

Det här är min kropp. Mina händer, mina ögon och mun. Mitt hår, min mage, mina ben. Det här är jag. Och inne i mig pumpar hjärtat blodet genom mina ådror, syresätter mina organ. Där för nerverna sinnesintrycken till min hjärna. Där smälter mina organ min mat.

Och inne i mig samsas drömmar om framtiden med minnen från det förflutna i oupphörlig dans. Där bär jag de jag älskar i en speciell liten kammare i hjärtat. Där finns min oro och min glädje. Inne i mig.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag förstod att det var något fel på mig. Kanske var jag sju, åtta? Kanske var det när jag blev petad menande i sidan och fick höra att det nog fick bli lite mindre godis framöver. Kanske var det lite senare, när jag inte blev vald förrän sist till fotbollslagen i mellanstadiet. Kanske var det när mina mått skulle tas, och det sades att jag hade blivit lite väl stadig. Eller när skolsköterskan mätte och vägde mig, och med den tidens sätt att räkna dömde ut mitt tolvåriga jags 60 kilo till 160 centimeter som tio kilo för mycket.

Det sätter sig. Här (huvudet), och här (hjärtat).

Precis som väldigt många andra vet jag mycket om mat och näring. Jag kan skilja på snabba och långsamma kolhydrater. Jag vet vilka grönsaker och vilka bär som innehåller massor av järn. Jag vet vilka fetter som är mättade, och vilka som är omättade, och vilka fiskar som har mycket omega3.

Jag har anslutit mig till dieter som dragit ner på kolhydrater, och till sådana som räknar kalorier. Jag har levt på bara soppor, och jag har motionerat varje dag. Och jag har uteslutit bröd så till den milda grad att det gett mig huvudbry inför nattvarden. Jag har gått ner 25 kilo på tre månader. Och upp igen på tre år. Min kropp har tagit stryk. Den här kroppen, det tempel som Gud byggt åt mig, den föraktar jag och gör mitt bästa för att ändra på, för att djupast inne i mig är jag övertygad om att det är något fel på mig. Jag ser inte ut som jag ska. Det är något fel på mig.

Och jag vet att jag inte är ensam.

Vi lever i en ätstörd kultur. Vår mat och våra kroppar är aldrig bara mat och kroppar. De är projekt. I bristen på tillit till våra samhällen och Gud och framtiden, bristen på möjlighet att behärska det som inte kan behärskas, tuktar vi det vi kan – våra kroppar. Vi likställer en vältränad kropp med ett rent leverne, kallar det ”syndigt” att äta en bakelse. Vi skyr dels det ena, dels det andra. Och mitt i allt det talar Jesus om att han är livets bröd. Bröd! Fullt med gluten och snabba kolhydrater. Det värsta man kan äta enligt flertalet moderna dieter.

Vår brist på tillit, och vårt behov av att behärska våra omvärld och oss själva, är ingen ny företeelse. Folket jagade Jesus runt Galileiska sjön för att få grepp om honom. När kom du hit? Vad kan du ge oss? Vilken diet, Jesus, ger oss evigt liv, hälsa, vita tänder, rikedom?

Men det finns ingen diet. Det finns bara Jesus. Det finns inget snabbt och enkelt sätt att nå lycka och kontroll. Han erbjuder oss sig själv. Hans kropp, hans mat. Det är som att alla våra osäkerheter tas hand om av honom, och blir till bandet mellan honom och oss. Se, kropp blir bröd. Blod blir vin. Det du och jag darrar inför, är också det som blir heligt.

Jag önskar att jag kunde stå här och säga ”Det där vad jag då, men nu är jag lycklig och nöjd”, men det skulle helt enkelt inte vara sant. Min starka, välfungerande kropp som har burit ett barn, som har tagit mig på långa vandringar, som har blivit klappad och smekt, är fortfarande svår för mig att acceptera. Jag önskar att jag kunde äta en skiva bröd, känna smaken med mina smaklökar, tugga den med mina tänder, och inte någonsin tänka på hur mycket snabba kolhydrater den består av, och vad jag måste avstå ifrån för att kunna äta den. Jag önskar att jag skulle kunna se på mina ben och känna tacksamhet över att de bär mig så bra, och inte tänka på omkretsen på mina vader. Men så är det inte. Mat är aldrig bara mat, och kroppar aldrig bara kroppar. Och längst inne, hur jag än jobbar med det, finns det en åttaåring som inser att det är någonting fel på henne.

Men det är inte allt jag är. Och jag vet ju att jag inte är själv i detta. Jag tror att det är väldigt få i det här rummet, och i vårt land och vår kultur, som är oberörda av kroppshatet som präglar oss. Trots att vi talar om tacksamhet för vårt uppehälle, och hur vi är skapade, är vi skadade av den kultur som fräter in självhat och osäkerhet.

Men det håller oss inte ifrån Gud. För det är inte allt vi är, allt vi har.

Vi tror inte för att Gud gav oss våra kroppar och vår mat. Vi tror för att Gud gav oss Jesus, livets bröd. Vi tror för att kärleken sträckte sig efter oss. Vi tror för att vi är älskade.

Min kropp är älskad av Gud. Din med. Berörd, omfamnad. Det må vara något fel på mig, men jag är älskad. Inte alla fel blir någonsin åtgärdade, men jag är älskad. Hela jag.

Predikan Fastlagssöndagen 2016

Jag har alltid trott på Gud.

Faktiskt. Alltid. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har trott. Gud har alltid funnits där. Jag har vilat i det, vetat att Gud väntar i bakgrunden. Inte brytt mig om att höra av mig så mycket, känt att Gud ju älskar mig i vilket fall som helst. Det har varit en skön känsla, men ingenting som krävt någonting av mig, direkt.

Jag har läst alla berättelserna. Jag har predikat om Guds kärlek, och om hur människor bör vara som konsekvens av den. Jag har varit en bra präst, en trygg präst.

Tills den dagen jag insåg att jag inte vågade vända mig om, för vad händer om Gud faktiskt har tröttnat och gett sig av?

Vad händer när en vän slutar höra av sig?

Vad händer när den man älskar slutar prata med en?

Åh, mina vänner, det var en hemsk känsla. Ingen annan att skylla på, bara jag som hade misskött min relation med Gud så till den milda grad att jag helt plötsligt inte vågade lita på att Gud var kvar. Jag menar, jag hade ju inte varit kvar. Hade en av mina vänner uppfört sig så mot mig hade jag blivit ledsen, och sörjt förlusten av en vän. Hade den jag älskar gjort så mot mig hade vi grälat, och hade det inte blivit bättre hade förhållandet varit över.

Ingen annan att skylla på. Det var jag, bara jag, som hade kört vårt förhållande i botten, mitt och Guds. Jag tog Gud för given, slutade lyssna, slutade höra av mig.

Ni vet hur det är när man är rädd för någonting. Eller i alla fall är det så här jag fungerar: jag låter bli att undersöka. Jag låter bli att fråga. Jag låter bli att bli säker, för kanske är det så att jag har all anledning att vara rädd. Kanske är det så att det värsta har hänt. Och så länge jag verkligen inte vet, då finns det hopp. Så jag bet ihop. Jag spände nacken och knöt händerna, och kämpade på. Jag ändrade ingenting i hur jag förhöll mig till Gud, utan livet fick gå vidare.

Men sanningen är ju att jag är här med ett uppdrag. Jag är ju här för att prata om Gud, om allt Gud har gjort, om Jesus och hans liv, om kyrkan och den heliga Anden och allt som händer när hon sveper igenom världen. Jag är ju här för att berätta om allt det. Allt det som för oss hit idag, och ändå, ändå, KÄNDES det inte.

Dumma, dumma jag.

Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag låta bli att tro på allt det jag själv sade? Hur kunde jag låta bli att lita på Gud, på Jesus, på alla predikanter och sångare, på alla psalmförfattare och skribenter? Hur kunde jag sluta lita på Gud?

Kanske för att jag inte heller litade på mig själv. Och ändå.

Gud satte mig här för att vara Guds röst, för att vara Guds arbetare här. Och jag … riskerade ingenting. Inga vetekorn växte ur min offrade kropp. Jag klev inte inför tronen som Ester, med mitt liv i mina händer, för att rädda andra. Och vet ni, bit för bit sög det livet ur mig.

Till slut var jag helt förkrossad, till slut fanns det ingenting mer att hoppas på. Till slut hade jag ingenting mer att förlora. Mitt kristna liv låg i spillror, askan var strödd runt omkring mig.

Men vår Gud är en god Gud. Mina predikade ord om kärlek, sprungna ur en trosvisshet jag hade glömt, blev till sanning. Och jag stod mitt i en kyrka bland tusen sjungande kvinnor, och fick höra orden om förlåtelse, och det slog mig mitt i mellangärdet. Jag kunde knappt andas. Guds kärlek, förstår ni, den är verklig. Gud hade aldrig lämnat mig. Och det var som att jag stod längst ner på bakgården till Guds stora hus, med ansiktet mot muren, och kände hur ljuset och värmen spred sig över min rygg, och när jag vände mig om såg jag att dörren stod öppen.

För mig. Öppen. Förstår ni? Det var jag som hade lämnat. Och ändå var dörren öppen för mig. Och jag grät. Jag grät i en dag. Snörvlade, kramade vänner och en och annan nästan främling. Jag förlorade mitt liv, och jag vann det.

För skillnaden mellan Gud och den här världens kungar och presidenter och ledare är att Gud vill liv för alla. Liv. Att kliva inför Guds tron betyder att riskera livet som det är just nu. Att nalkas nådens Gud betyder att riskera alla de omsorgsfullt uppbyggda illusioner vi bär om oss själva och andra. Att riskera tryggheten och säkerheten i vår image, men vinna så mycket mer. Att öppna kommunikationen med Gud betyder att ensamheten inte har någon makt längre, att döden och smärtan och ångesten är delad av en som aldrig lämnar. Vi är aldrig ensamma.

Kanske var det för stunden i kyrkan som jag blev präst, på sätt och vis på samma sätt som Ester kanske blev drottning för hennes stund inför tronen.

Och det finns ett kanske också för dig. Där, i Guds kanske, finns liv och framtid och mening. Jag kan inte lova ett lätt liv, inte ett utan frågor, men ett sant liv. Med Gud. På kärlekens väg.