14 e trefaldighet, S:t Pauli

Han föddes under ockupation. Det fanns inga sjukhus där han föddes, hans mamma var tvungen att gå långt för att hitta någonstans som kändes säkert nog för att föda barnet. Hans pappa ville ge honom allt, skydda honom, hjälpa honom. Men när de mäktiga slåss kommer de små i kläm. När ondskan sitter vid makten är barnen måltavlor. Och den lilla familjen var tvungen att fly för sina liv. Genom öknar, över berg. Beroende av främlingars vänlighet, och säkert lurade om och om igen av dem som vill tjäna pengar på desperationen hos dem som flyr. Säkert undrade de många gånger om det trots allt hade gått att stanna hemma, men rädslan drev dem vidare, och vidare. Tills de nådde tryggheten i ett land långt borta.

En annan pojke föddes som invandrare. En gång hade de varit välkomna, men vinden hade vänt. Deras grannar började se snett på dem, det viskades om hur många barn som föddes bland dem. Det talades om hur de var en börda för samhället, hur deras religion var skrämmande, hur kostnaden för dem var för stor, hur vanligt folk snart skulle vara i minoritet. Och landets regering lyssnade, och gjorde villkoren svårare för dem. Ingen skulle få tro att det var ett lyxliv man fick om man ville flytta dit, tänkte de. De krävde mer och mer. Männen fick inte längre ha vilka arbeten som helst, utan tvingades till de tyngsta kroppsarbetena. Men det vanliga folket var inte nöjda. Regeringen var inte nöjd. Våldet bröt ut. Barn dödades, i säkerhetens och välfärdens namn. Men en mamma smög till vattnet och lade sin baby i den enda farkost hon kunde hitta, en korg, och puttade ut den. Hellre vattnet än döden på stranden. Och han räddades ur vattnet.

En annan liten pojke föddes i bergen, mitt under brinnande krig. Hans folk var förföljda i alla länder de bodde, hans hemstad förstördes av kriget, barn och vuxna dödades och torterades. Hans pappa blev fångad, men överlevde. Och den lilla familjen flydde för sina liv. Mot havet, mot livet, mot friheten. Främlingarna de mötte hjälpte dem, lurade dem, förtalade dem, gömde dem. Och till slut nådde de fram, och fick möjligheten att komma med en båt mot räddningen. Båten kanske inte såg säker ut, men hellre vattnet än döden på stranden.

Men den lille pojken blev inte räddad. Och bilden av hans lilla kropp på stranden kommer för alltid sitta fastklistrad på våra näthinnor som en påminnelse om hur nära ondskan kommer, och om hur obarmhärtig vår värld är, och om hur vi i våra länder vägrade ge de syriska flyktingarna ett säkert sätt att nå räddning.

Tre utsatta små barn. De första två små pojkarna växte upp och blev människor, ledare, som gav människor hoppet tillbaka. Den förste är Jesus, den andre Mose. Men båda var de i början av sina liv flyktingar, utsatta för världens och de mäktigas ondska. Och hade det inte varit för vänliga människors hjälp, för en möjlighet att fly, hade vår historia sett mycket annorlunda ut.

Vad den tredje pojken, treårige Alan, kunde blivit vet vi inte, och kommer aldrig få veta.

Jesus, Guds son, var en flykting.

Mose, han som slöt förbundet mellan Gud och människa genom tio Guds bud, gömdes undan förföljelse och död.

De jagades för att de ansågs vara hot mot makten. De förföljdes för att makten tänkte på procent och kvoter och hur främmande de var.

Samma tankar dödade Alan.

Samma tankar yttras i vår riksdag, på bloggar och insändarsidor.

Men det räcker nu.

Europa har vaknat, och hjälpinsatserna bara ökar. Pressen på våra regeringar ökar. Vi vill inte att fler barn ska dö. Vi vill inte vara dem som hindrar dem från liv och trygghet. Det är nog. Vi har pratat för länge om kostnader och integrationsproblem, det är dags att prata om solidaritet och medmänsklighet.

Människor är inte siffror. Liv kan inte mätas i kronor eller euros. Värdighet och hopp och godhet är inte värden som får väljas bort till förmån för självgott stirrande i historieböcker.

Vi är mer än så. Vi kan mer än så. Vi kan göra mer än så.

För att de behöver det, för att vi behöver det.

För att Gud, som alltid är på de utsattas sida, behöver oss som sina händer och ögon och ord. Vi som är med Gud, måste vara med de utsatta. Vi, som kyrka, som församling, som medmänniskor, måste stå emot ondskan som vill förminska och döda, här och där borta. Med vårt arbete och våra ord och våra resurser måste vi kämpa mot allt det som gör skillnad mellan människor. För om det är någonting vi kan vara säkra på, så är det att Gud är mitt bland de gråtande barnen på Medelhavets läckande båtar. Gud delar smärtan, men ger också oss styrka att kämpa för förändring. För barnens skull.

Jesus, Guds son, bad så här:

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Kristi förklarings dag 2015 S:t Pauli

Emellanåt händer det stora och fantastiska händelser som blir helt överskuggade av bagateller. Minns ni Mandelas begravning, med den galne låtsastolken? Eller bilder där någon i bakgrunden gör något som helt tar uppmärksamheten från det tilltänkta motivet?

Samma sak händer på förklaringsberget.

Där står Jesus och pratar med Mose och Elia. De stora profeterna: han vars återkomst många judar väntade på, och han som gav dem lagen. Och Jesus. Den vanlige snickaren från Galiléen. Det är enormt, monumentalt. Det största man kan tänka sig, ett bevis på hur speciell Jesus var, och sedan hörs rösten som bekräftar det. Jesus är Guds son, den älskade utvalde.

Och ändå är det Petrus som sticker ut. Clownen Petrus. Det går nästan att höra Jesus himla med ögonen. Kanske. Om han varit som jag är.

I min familj har vi en vana att prata om människor vi möter eller känner och försöka avgöra om de skulle vara hund eller katt, och vilken sorts hund eller katt. För det mesta brukar det gå ganska lätt, vi är överens om hur vi uppfattar den personen, och så går vi vidare till annat. När vi pratade om Petrus där uppe på förklaringsberget enades vi i att han nog är en golden retriever. Någon här som har en speciell förtjusning i golden retrievers? Jag kanske kommer att hårddra lite, vara en smula orättvis. Men det är någonting i Petrus stora entusiasm som leder till tanken på en glad och lite...okomplicerad hund. Ni vet, en sådan som är snäll och glad och kanske inte så värst smart.

Men lojal, nästan jämt. Människans, och Människosonens, bäste vän. Alltid där, alltid beredd att vandra vid hans sida. Till och med namnet stämmer – Petrus skulle ju bli människofiskare, en som hämtar, en retriever.

Och har man väl börjat fundera över vilken sorts hund eller katt de olika personerna är, är det svårt att sluta. Är Jesus i så fall en vallhund? En smart hund som ser till varenda fårs bästa, en som skulle ignorera varenda regel om ett får var i fara? Och är Paulus kanske en katt?

Se där något ni kan fundera på när ni går hem idag. Det förutsätter förstås att man gillar hundar.

Jesus befinner sig uppe på berget, tillsammans med sin flock byrackor. Där är golden retrievern Petrus, där är den knappt vuxne irländske settern Johannes, och Jakob som jag inte har en aning om vad för sort han kan vara. Och de blir rädda, fullständigt förskräckta, när de hör Guds röst. Som hundar som inte riktigt är säkra på att deras husse tycker om dem. Kryper på marken, gömmer sina ansikten bakom darrande tassar, tills de får höra att det inte finns någon anledning att vara rädda.

Det finns ingen anledning att vara rädda. Ingen anledning alls. Vår Gud, vår husse, är nämligen hos oss. Det finns mycket vi inte förstår, men där på berget, och i allt Jesus gjorde, visade han hur Gud älskar sin oregerliga flock människor. Oavsett om vi är ettriga chihuahuor, strävsamma taxar eller ilsnabba greyhounds. Oavsett våra egenskaper, oavsett vår stamtavla, eller avsaknad av en sådan.

För Jesus tog med Petrus, Jakob och Johannes upp på berget. Det var inte för att bevisa hur cool han var som fick prata med Elia och Mose, utan för att visa hur värdiga de var. Hur de vanliga fiskarna från landet kunde nalkas de största ur historien utan rädsla. Och att det där berget inte var en plats där de skulle stanna, utan deras plats, liksom Jesus plats, var bland alla de andra vanliga människorna. Historien handlade om de stora, framtiden tillhör de vanliga. Gud har valt sida, och inga titlar eller tjusiga stamtavlor kommer att göra någon mer helig än någon annan. Någonsin igen.

Så kanske himlade Jesus med ögonen åt sin golden retrievers entusiasm. Men troligtvis log han. Och lät bli att ens kommentera. För det är inte på berget lärjungar ska vara. Inte i sällskap med historiens stora, inte avskilda från världen. De hyddor som är byggda för att avskärma världen ska rivas, och allt som skiljer oss från Guds kärlek ska försvinna. Ner för bergsidan ska de rusa, ut bland människorna ska de springa. Som ivriga hundvalpar. Ibland snubblar de, oftare på sig själva än på något annat, men springa ska de, spridas ska budskapet.

När Petrus själv sen skriver om sin upplevelse är det med stor återhållsamhet. Han missar helt att berätta om Elia och Mose, och framförallt låter han bli att nämna sitt eget förslag. Och det är inte särskilt konstigt. Jag tror inte det är för att han skäms över sin valpiga entusiasm. Nej, han vet att framtiden redan är där. Han har sett tron tändas hos människor av alla nationaliteter, han har sett murarna rivas ner. Och till slut är det enda som är viktigt kvar att berätta detta: Jesus är Guds älskade son. Och vi behöver inte vara rädda längre.

 

 

 

 

Predikan Heliga trefaldighet S:t Pauli 31 maj 2015

Jag har spenderat den senaste veckan med att försöka förklara treenigheten för min man, religionsläraren. Jag har spenderat den senaste veckan med att misslyckats med att förklara treenigheten.

Det här är en av de söndagar som jag och mina kollegor fruktar mest. Den är tacksam, för det finns alltid bra psalmer och körerna har vacker musik att sjunga, men sedan är det där med predikan... Själva poängen med predikan är ju att göra bibeltexterna begripliga och tillämpbara för dagens människor, och så står vi där, den samlade kristenhetens predikanter, och stammar och tvekar. För vi tycker inte att det är lättare att förstå än vad ni tycker.

Vi är alla barn av upplysningen. Vi är alla fostrade i ett samhälle som värderar intellektuell kunskap över allt annat. Vi får lära oss värdet av studier i vetenskapliga ämnen, vi värderar det som är bevisbart mer än det som inte är det. Går det inte att kvantifierbara, det vill säga måttbestämma, är det inte värt någonting. Vi lägger större vikt vid sådant som är baserat på fakta än sådant som bedöms vara baserat på känslor. Huvudets kunskap leder oss. Hjärtats kunskap är i bästa fall bonus.

Men...

”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

Vår tro är en huvudets och hjärtats tro. Vi slängde ut hustomtar och åderlåtning med upplysningen, och tänkte att vi skulle resonera oss fram till en ljusare framtid. Och på många sätt var uppgörelsen med vidskepelse och gamla dåliga sedvänjor bra, men vi slängde ut barnet med badvattnet. Vi glömde att våra hjärtan, våra känslor, är lika mycket en del av oss som våra hjärnor är. Vi glömde att det finns klokskap och kunskap som inte är bevisbar. Vi glömde skönhet och mysterium, dofter och smaker. När öronens och ögonens kunskap är den enda som gälls, vad händer när håret ställer sig på ända, när det smakar fel, när längtan efter beröring blir för stark?

Vi har separerat våra kunskaper. Vi har upphöjt den ena, och förlöjligar den andra. Det är ”bara” intuition, det är fantasier, det är känslor, det är föraningar.

Men tänk om det är den enda kunskap vi kan förstå Gud med?

Det är den kunskapen som blir mindre ju mer vuxna vi blir. Ju mer vi fyller våra hjärnor med tabeller och sanningar, desto mindre plats verkar det finnas för Andens bubblande glädje, för tryggheten i Förälderns kärlek, för modet från Sonen som utmanar. Det blir mindre plats för mysterium och mirakel, och för längtan och passion och trots.

Kanske är det att smita undan det svåra, men jag vill hävda att treenigheten är omöjlig att förklara med huvudets kunskap. Och hjärtat ägnar sig inte åt förklaringar. Hjärtat känner, bultar. Hjärtat vet om det är Sonen eller Anden eller Fadern som talar. Vårt innersta barn behöver inga etiketter eller utläggningar, utan gläds bara åt närheten.

Teorin om treenigheten har förklarats många gånger, men aldrig på ett riktigt bra sätt. Antingen hamnar man i modalismens dike, där de tre personerna egentligen inte är åtskilda, eller i en annan urgammal hädelse, arianismen, där Jesus och Anden är underställda Fadern. Och det finns knappt något sätt som vi med språkets och intellektets begränsningar kan förstå hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja hävda att det inte ens är särskilt viktigt.

Vi talar om Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Och vi talar om att Gud alltid är större. Våra namn kunde lika gärna vara andra namn. En del väljer att säga Skapare, Befriare och Livgiverska, och de är lika rätt, och lika begränsade. Vi famlar efter minsta halmstrå av intellektuell förståelse, medan känslan redan vet allt det går att veta om Gud. Allt är uppenbarat för de som är som barn. Världens mirakel, solstrålens dans på maskrosbollen, fjärilen som flyger i sin balett mellan blommorna, skuggorna på ett golv. Musiken, och konsten. Drömmar och skratt.

Ingen kan fånga känslan av ett skratt i ord.

Ingen kan fullt ut beskriva förälskelsen genom text och matematiska formler.

Och ingen kan fånga Guds mysterium genom teologiska utredningar.

Jag höll den här predikan för min man. Han rynkade pannan, såg oimponerad ut, men jämförde sedan försöken med att förklara Gud med att försöka förstå oändligheten. Det kanske går på ett plan, men inte på ett annat.

Det är djupt otillfredsställande. Och det är det enda jag kan ge er här idag. Vill du förstå treenigheten, lyssna på ditt hjärta. Guds innersta väsen är relationen. I mötet med Gud möter du de tre. Skratta, sjung, be, gråt, håll om. Dela ditt liv med andra, i all dess trasighet och skönhet. Där finns ledtrådarna. Där finns närvaron. Där finns Gud.

Predikan 4 i påsktiden 2015 S:t Pauli

Det kommer att bli lite jobbigt nu, vänner. Vår värld låter oss inte blunda. Det är dags att ta kollektivt, och personligt, ansvar.

Men först – låt mig ta med er på en resa med några nedslag i historien.

1650 grundades den svenska kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana. Syftet: att få en del av den lukrativa slavhandel som började ta fart. Slavarna inköptes med hjälp av svenskt järn. Kolonin erövrades av danskarna så småningom, men svenska staten släppte inte tanken på att få en bit av slaveriinkomsterna, och 1784 köpte Gustav III, den upplyste kungen, ön Saint-Barthélemy i Västindien. Öns naturliga hamn gjorde den till en bra handelsplats, och slavskepp undantogs från den ganska ordentliga tull som annars lades på skepp som inte var svenska. Slaveriet fortsatte på Saint-Barthélemy till 1847. 

Mindre än hundra år senare, 1939, hålls ett upprört möte i Lund. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tio läkare av judisk börd ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Invandringspolitiken var mycket restriktiv, och såväl fackliga organisationer som studentorganisationer motsatte sig förslaget, framförallt med argument som rörde risken att främmande element skulle blandas med den ”svenska rasen”. Året innan hade den svenska regeringen, tillsammans med den schweiziska, insisterat på att Tyskland skulle stämpla bokstaven J i judiska medborgares pass, så att de kunde avvisas vid gränsen. Och ett av argumenten då var att vi inte hade råd att hjälpa.

Inte ens ett hjältedåd som de vita bussarna och räddningen av nordiska judar från koncentrationslägren förblir osolkat. Bussarna användes också till att transportera andra fångar till sin död.

Det här är fasansfulla saker, och ingenting som någon av oss här idag är skyldiga till. Slaveriet var inte vårt fel, inte heller förintelsen. Vi förfasas och skäms över historiens felsteg och kallsinnighet. Det var inte vi, men ändå ingår vi i samma strukturer som lät det hända. Och det händer igen.

I år beräknar UNHCR att över 1800 personer har dött när de försökt ta sig över Medelhavet till Europa. Under fem månader. Det är 12 personer om dagen. 90 personer om veckan. De dör för att de inte kan överleva hemma, och för att det inte finns något annat sätt att ta sig till Europa. 

I Libyen, ett av de främsta avreseländerna, avrättar ISIS kristna flyktingar som inte hunnit till båtarna. Men vi, här hemma i Sverige, säger att vi inte har råd att hjälpa, inte har plats, inte kan. Inte muslimer, inte kristna, inte romer, inte homosexuella, inte någon som vill komma hit. Vi stänger våra gränser, och ser sedan med förfäran på Syrien och Irak och Libyen. Det är inte vårt problem.

Men det är vårt problem. För det här är människor som lider. Inte sedan andra världskriget har flyktingströmmarna i världen varit så här stora, och inte sedan andra världskriget har världssamfundet och Europa betett sig lika skamligt. Våra barnbarn kommer att skämmas för oss, om vi inte handlar nu.

”Men det är ju inte jag som bestämmer!” tänker säkert någon nu. Och det kanske inte är du eller jag som är EUs flyktingkommissionär, eller arbetsmarknadsminister här i Sverige. Men det är vi som röstar. Det är vi som protesterar mot flyktingboenden på våra gator, som muttrar över flickor i slöja, som skriver protestlistor mot halalslakt, som noterar lite i förbifarten att familjen Wallenberg är judar, som om det nu skulle betyda någonting som helst.

Det är vi som tycker att andra ska lösa våra problem. Det är vi som gör dem till problem. 

En annan människas olikhet kan aldrig vara en anledning till att behandla den personen illa. En människas tro eller hudfärg eller sexuella läggning eller kön är aldrig, aldrig någonsin, en rättfärdig anledning till att låta denne lida eller dö. Det kanske inte är vi som plågar, vi kanske förfasas och förfäras, men hur ingriper vi?

Det är inte jag som bestämmer. Det är inte du. Det är vi tillsammans. Vi kan skapa ett drägligt liv för de människor som tvingats söka skydd här. Vi kan se till att de får komma hit, att de känner sig hemma, att de läker sina sår, att de och vi tillsammans kan läka den här världen. Och vi kan rösta på partier som skyddar människans värde, vi kan skänka pengar till organisationer som hjälper dem i nöd, vi kan le mot dem som nödgats bo på våra gator istället för i våldets Rumänien. 

Låt inte historien döma oss så som den dömer lundastudenterna 1939 eller slavhandlarna. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Och med varandra menar jag även de andra, och med älska menar jag omsorg i ord och handling. För om Jesus är någonstans i vår värld just nu, så är han i en överfull båt utanför Sicilien, eller under rasmassorna i ett hyreshus i Nepal, eller bland ruinerna i syriska Damaskus. Han knäfaller på Libyens stränder medan en ISIS-soldat höjer sitt svärd, han jagas av en främlingsfientlig mobb i Sydafrika, han blir spottad på där han tigger utanför en butik i en svensk stad. 

Det är meningen att vi kristna ska vara kärlekens händer och ögon. Det är kärleken som ska vara vår molnpelare, vår eldpelare. Det är dags att det där med att vara kristen handlar om kärlek, i ord och handling, och ingenting annat.

Easter sermon, Holy Communion S:t Pauli 2015

There is power in a name.

The story, in John, reads almost like a Shakespearean comedy, except that it's so tragic. They walk, they run. They don't dare to look, they look. They leave, they stay. There are people there who weren't there before. There's even a servant, a gardener, who is not what he seems.

As Paul would say later: I believe, help my unbelief.

My husband asked me yesterday what the point of all that running was, and I had to read the text again. There is indeed a lot of back and forth going on, and a lot of names. And yet, the protagonist is simply named with a phrase: "The one the Lord loved". A hash tag if you like. And yes, I would claim John is the protagonist in this text. Here, as during the crucifiction scene, he is special, singled out. Because this is his story, his gospel. This is his narrative crescendo, his moment of transformation. Look at John, the most beloved of disciples.

But it is another that shines.

Maybe I am reading John the wrong way. Maybe he isn't interested in presenting his closeness with the Lord, maybe he doesn't brag just a little. Maybe he is merely setting the stage for the real star of the story. Because that's what happens. The supporting actors leave the stage, and there is only one person left. Weeping, desolate. Without any hope at all.

Maybe John needed to tell the world he was the most beloved of disciples, because deep down he knew there was another who was closer to Jesus' heart? Someone who couldn't count, someone who shouldn't be there? A woman, a nobody, an outcast. A person without voice, without power. Sure, they could take her money, and use her house. She was handy when clothes needed mending or food had to be cooked. But she was not, ever, in their eyes, a disciple.

No, not a disciple. Just a friend.

The disciples ran away. They hid. The disciples lied and betrayed, denied and were ashamed.

But the women stayed. The women saw him die, and the women went to see him dead.

Now, Jesus is not one to judge people for their shortcomings. He chose the weak, the greedy, the vain and the needy. He chose the disciples for their weaknesses, because through the cracks the light shows through. They, in just being themselves, let the truth and love shine all the more. But when it came to sheer trustworthiness, it had to be the women. The faithful ones. And most of all, Mary from Magdala.

It is said that women are stronger than men. Not in muscle force, but hardier, more enduring. More female children survive, and women grow older than men. There is something stubborn about the female body, a refusal to give up. That is why women give birth, and women, often, nurse. Our bodies are made for never giving up.

So Mary doesn't. Or a least her body refuses to give up. She follows through, from the feast to death, from death to the grave. And it is only when all hope seems lost, when there isn't even a body to care for, that her body collapses. She hits rock bottom. She has nothing more to give. The strange gardener asks her why she cries. And the simple truth of nothingness comes out. There is nothing more she can do. She is helpless, hopeless. All alone.

But there is power in a name.

There is life in a name.

She might not have been dead. But she was without life. Until he saw her, called her.

And she might have not been dead, but she was without meaning, without purpose. Until he sent her.

And this is the moment when the Shakespearean comedy falls apart. Wild, beautiful, unbelievable reality tears the stage curtains away. The theater we thought was life breaks down, and the sky outside is bluer and wider than we ever imagined. He lives. And he calls her. And us.

You, who have waited for so long, I am here now.

You, who have cried for so long, I hear your pain.

You, who have not dared to believe, I know you.

You, who had no name or place, I call your name.

He lives. We live.

The one the Lord loved most lives.

The woman who refused to let go lives.

We who have waited for so long live.

No matter what happens. No matter the hurdles and mistakes. No matter all the horrors evil send us, all the crimes and violence we cause each other. No matter all the despair, the hunger, the pain.

Life wins. In the end, life wins.

Do not stay by the grave, do not hold the risen Lord so tightly that nobody else might reach him. Run. Shout. Proclaim.

We are called by name. In the name of the risen Lord. And there is power, glorious power, in a name.

Predikan S:t Pauli 3 i fastan 2015-03-08

Jag har många vänner och släktingar som har ett förflutet, eller till och med en nutid, som beroende av droger av olika slag, främst alkohol, men även annat.

Deras berättelser är ofta isande fasansfulla, och om man lyssnar ordentligt, isande välbekanta. Det finns många olika teorier om varför en del blir beroende och andra inte, och varför en del kan ta sig ur beroendet medan andra är kvar, men en sak som de flesta av dem som klarat sig vittnar om är den stora tomheten. Längtan efter ruset, efter att inte behöva bry sig, efter att inte känna, efter att kunna släppa allt vad ansvar heter. Och det verkar inte som att den längtan släpper på många år. Oavsett hur bra livet har ordnat sig finns ändå dragningen till bekymmerslösheten där, och tomheten där tankarna på drogen tidigare uppfyllde varje vaken timme.

De vänner jag har som gått igenom tolvstegsprogram berättar om hur en av grundbultarna för hela programmet är att ersätta drogen med ett annat beroende, eller i alla fall fylla tomheten efter den med något annat. Med Gud, eller, som de formulerar det, ”det vi kallar Gud”.

Det tomma huset drar nämligen värre demoner till sig. Den som varit borta från drogen länge faller hårdare, tar oftare en överdos. Och det vackert städade huset som är människans kropp och sinne, tas över av kaos och förstörelse.

Det är kanske allra tydligast med de som lider av drogberoendet och dess följder, men nog gäller det oss alla. Ingenting kan bjuda in kaos och förstörelse lika lätt som en känsla av tomhet och brist på mening. Det driver människor till våldsbejakande rörelser eller till att skada sig själva, det gör människor oengagerade i andra människor och samhället runt omkring oss, det får människor att ignorera sina relationer och sin hälsa. Om allt är tomhet, vad är det då för mening med att ens leva? Därför är beroendets mönster välbekanta för oss alla. Vi har det säkert i oss. Viljan att höra till, till att få och ge tillit, till att betyda något. Och rädslan för att bli sårade, ignorerade, utstötta. Vi är beroende av tillhörigheten, och får vi den inte av dem vi älskar, eller dem vi arbetar med, går i skolan med, bor med, då söker vi tillhörigheten någon annanstans.

För en del går det bra. De finner en andra familj, eller en grupp vänner. De finner en församling eller förening där de kan vara sig själva, blir sedda och bekräftade. För andra går det inte lika bra. De finner fel sällskap, finner kaoset, finner våldet.

Kanske var det den erfarenheten som fick några att hävda att Jesus drev ut demoner med demonernas hjälp. De visste att tomheten lätt ersattes med kaos och våld, hade sett arméer marschera över sitt land, hade sett våldsdåd begås, och hört om grannpojkar som smugit iväg under natten för att sluta sig till motståndsrörelser och sekter. De visste att där det uppstår ett vakuum i terrorbalansen, kommer det vakuumet snart att fyllas. Och snabbast att agera verkar alltid ondskan att vara.

Eller så var de som talade missunnsamma, såg sin egen chans till påverkan försvinna, och valde att kasta skugga över Jesus, så att de själva skulle kunna agera sedan. Kanske var det de som var de demoniska. Ja, vi gör det också ibland. Tillskriver människor dolda motiv och missunnar dem framgång och lycka, oavsett om det är en fd finansminister och hans nya kärlek eller om det är en hel yrkeskår som söker bättre villkor. Nyheterna är fyllda av insinuanta artiklar som anklagar än den ene, än den andre, och smutsar ner succéerna. Vi hävdar inte att det är demonernas furste som ligger bakom, men samma mönster syns. Det måste vara något lurt här.

Vad fyller du ditt liv med, och hur bemöter du andra och deras val?

Ondskan i dagens text är så banal och så vardaglig, trots allt tal om demoner. Det är inga stora övergrepp som talas om, inga fasansfulla katastrofer. Det är härskande genom söndring, skitsnack och missunnsamhet, förminskande och skrämseltaktiker. Klassiska härskartekniker, för den som läst sin populärvetenskap. Och ändå är de så förgörande i längden.

För den som får sin värdighet avklädd sig, den som bli förminskad och osynliggjord, den personen söker sin mening på annat sätt. Den personen dövar den isande smärtan och tomheten inombords på annat sätt. Den personen söker sig till det onda, antingen vänt inåt eller utåt.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Det kan tyckas inte ha någonting som helst med dagens texter att göra, det nämns inte en enda kvinna i texterna, men det är allra högsta grad relevant. Trots att vi har kommit långt på vägen mot lika villkor är vi ännu inte där. Kvinnor och män har inte samma villkor i vårt samhälle. Den som inte får plats, den som inte upplever sig ha någon chans, den blir grogrund för tomheten och likgiltigheten, och därmed våldet och drogerna. Det drabbar både män och kvinnor, men på olika sätt. Ojämlikheten är demonisk, får män och kvinnor att vända sig mot varandra, istället för att bekämpa det onda som håller oss fångna tillsammans.

Det nämns inga kvinnor i texten, men i versen precis efter evangeliet ropar en kvinna till Jesus: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Jesus svarar att saliga, det är de som hör Guds ord och tar vara på det. Vi är inte saliga på grund av var vi kommer ifrån, vilket kön vi har eller vem vi hör ihop med. Vi är saliga på grund av hur vi tar emot Guds ord, och vilken påverkan det får i våra liv. När det får fylla vår tomhet, när kärlek och närhet och mening och tro får fylla våra liv, då har Guds rike nått oss.

Predikan Bryssel 2015-03-01

Jag läste om en rabbin som stod vid porten till det som en gång var förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Hon stod där, framför ingången till en plats som blivit symbolen för antisemitism, och tänkte ”Så tvärsäkra som människorna som byggde den här platsen var, vill jag aldrig vara.”

 

På något märkligt sätt verkar tro ha blivit synonymt med tvärsäkerhet istället för den osäkerhet som är inneboende i ordet. Kyrkliga företrädare säger sig med säkerhet veta än det ena, än det andra. Och andra religiösa företrädare hävdar med lika stor säkerhet en motsatt ståndpunkt. Ibland leder den religiösa tvärsäkerheten den troende i döden, men oftare skadar den andra människor. 

Det blir allra tydligast i religiöst motiverade terrordåd, som allra oftast drabbar människor av den egna religionen, men som uttryckt en annan åsikt inom denna, eller som vägrar acceptera tvärsäkerheten.

Vi är många som bär på ärren av andras tvärsäkerhet, i såväl religiösa sammanhang, som i andra. Ingen är så hänsynslös som den som vet sig ha rätt, ingen så fullständigt omöjlig att ha en jämlik relation med. Osäkerheten, tron om man så vill, är på det sättet diktaturens motsats och demokratins förutsättning. Den öppnar för kompromiss och dialog. Det handlar inte om att inte ta ställning eller att inte ha en övertygelse, utan om ödmjukheten i mötet med den andra, erkännandet av att det finns andra verkligheter och sanningar än min. Och, kanske allra viktigast, förmågan att ändra sig.

 

I dagens evangelium uppför sig Jesus rätt mycket som en skitstövel, om vi ska vara helt ärliga. Det är svårt att känna någon som helst sympati med en person som bara ignorerar den hjälpsökande kvinnan, och det är nog få av oss som tänker oss Jesus på det här sättet. Vi glömmer att Jesus var ett barn av sin tid, född och uppvuxen i en kultur som gjorde stor skillnad på folk och folk, och på religion och religion. Att prata med en kananeeisk kvinna anstod inte en judisk man, framförallt inte en som på något sätt skulle framstå som en förebild och lärare. Det vore, i åskådarnas ögon, att sänka sig till hennes nivå. Så han ignorerar henne. Lärjungarna tycker mest att hon är jobbig. Ungefär som en blomsterförsäljare på en uteservering, eller en tiggare på väg ner i metron, med det undantaget att hon inte ger sig. Hon vet att han kan hjälpa hennes dotter, och hon är beredd att göra vad som helst. 

 

Förutom ärren från de tvärsäkra bär vi alla på kärleksärr. Det kan vara rent fysiska sådana, som ärret jag bär på min mage efter att min dotter föddes, eller känslomässiga ärr som inte syns men ändå finns där och skaver. Som en kollega till mig sade: Varje kärlek, en smärta. Varje möte, ett avsked. Varje födelse, en död. Varje relation bär i sig fröet till den mest jublande glädje, och till den djupaste smärta. 

 

Den kananeiska kvinnans hjärta blöder. Det blöder för dottern som har ont, men på grund av den tvärsäkra vägran hon möter hos den som kan hjälpa. Han vill inte ens prata med henne, men till slut går det inte att låta bli. Vad som fick honom att ändra sig vet vi inte, men till slut säger han åt kvinnan att hon och hennes folk inte är bättre än hundar, och att de inte förtjänar den nåd och glädje han har kommit för att skänka det judiska folket. Han är absolut säker på sin sak, på ett sådant där sätt som egentligen bara gudar och gudasöner kan vara. Och ändå når hon honom till slut.

 

Det finns vissa saker som kännetecknar stora ledare. Det handlar om att ta ansvar, även för sådant följeslagare gör. Det handlar om att ställa sig i skottgluggen för de andras skull. Och det handlar om förmågan att ändra sig. Det finns många andra saker som är viktiga, men dessa tre gör stor skillnad. Jesus vet redan att han ska dö för de andras skull, att han kommer att bli syndabock och få ta konsekvenserna för en felande mänsklighet som inte ens vill lyssna. Men fram till det här ögonblicket var han övertygad om att denna mänsklighet bestod av det judiska folket endast. Men kvinnans villighet att erkänna sin egen brist, sin egen obetydlighet, slog an något i honom. Hennes tilltro till honom rörde honom. Detta var inte en människa ovärdig att rädda, inte en som var likgiltig inför Gud. 

Det är svårt att se sitt eget privilegium. Min status känns naturlig för mig vad gäller de fördelar jag får från att vara född i ett visst land, av vissa föräldrar, i en viss tid. Det är när mitt privilegium hotas som jag reagerar med att vilja begränsa tillgång för andra. Och det är när jag ser orättvisa begås, eller utsätts för den själv, som jag märker att andras privilegier kanske utestänger mig.

Jesus hade alla fördelar. Han var man, av en respektabel judisk släkt, hade tillgång till tempel och synagoga. Kvinnan han mötte hade inget av detta, och hennes envisa rop efter erkännande fick till en början samma effekt som varje ifrågasättande av privilegium får. Hon ignorerades, de ville tysta henne, han talade till henne som vore hon mindre värd. Och ända, till slut, rasade gränserna dem emellan. 

 

Där på vägen blev kristendomen en religion för de förtryckta och de jagade. Där blevJesus en gud för de som inte är värda någonting i andras ögon. Där dömde han sig själv till ett liv av med-lidande, och där kallar han oss till att kämpa för dem som inga röster har. Där tvingar han oss att erkänna vår okunskap och våra förutfattade meningar. För om han kunde ha fel, då har vi det också. Och om han kunde ändra sig, då måste vi. Vi måste vara en kyrka som ständigt vågar förändras, en som ständigt vågar ifrågasätta våra egna och andras mönster. Då vandrar vi i Jesu fotspår. 

Sermon Sunday January 25 2015

(texts: 1 Kings 8:41-43, Romans 1:16-17, Matthew 8:5-13) 

The kingdom of God has no borders, and no native inhabitants. We are all immigrants there, but at the same time, we are also all citizens of that Kingdom.

Now, a text like the end of the gospel for today has often been used to demean the Jewish people. Christian theologians of all times have taken great pleasure in explaining how God has cast the Jewish people aside, and chosen the Christians instead. Drawn to its conclusion, a statement like that could lead, and has led, to horrors like the Holocaust.

On Tuesday we observe the international day of remembrance of the victims of the Holocaust. Jews, Roma, people with physical and mental disabilities, Communists, nuns, Social Democrats, resistance fighters... Many died in the camps of the Axis powers. But Roma and Jews were especially targeted simply for being born into an ethnicity that the Nazis and Fascists considered unclean and undesireable. And it is a source of shame and great regret for us as Christians that there were people of the church cheering the murders on, often with Biblical quotes like the one in our gospel today.

There is nothing Christian in killing people. Ever.

There is nothing Christian in declaring the exclusion of certain people.

In the Kingdom of God we are all immigrants, and all worthy of citizenship.

If we instead shift focus to the first part of the gospel, a different story emerges. A Roman officer, someone who is well and truly a stranger and a heathen in the land of Jesus, comes to him and asks for help for his servant boy.

Not only does one of the occupying forces ask for help from one of the occupied, he does it for his servant's sake. The powerful man asks the one without power for help, for the sake of the powerless. The world turns upside down.

Jesus does not ask for any declaration of faith. He does not ask for a church membership, nor for tithing or volunteering. He does not demand baptism. He simply offers to come with the officer to cure his servant.

Because the foundation of the Kingdom of God is not our pious statements. It is not our membership rolls or even the kind acts we do to and for each other.

The Kingdom rests on grace willingly and lovingly offered by God. To everybody, Jew and gentile, Roman or Roma, Swedish or Danish or Indian or Greek.

This means that when Christians are using the Bible to exclude others, they are acting in opposition to Jesus himself. If a Roman officer from a culture scorned and feared by righteous Jews of Jesus' time can be used as an example of faith simply on the grounds of his asking for help, then there is nothing stopping anyone of us, or anyone else, from being an example. If this Roman's way of life, background, intentions or family did not matter to Jesus, why should anyone's matter to us?

God builds no borders or fences. The Kingdom of God is wide open for anyone who wants to enter in. And for anyone who would like to leave and then come back. There are no visa requirements, no limits to how many are allowed to enter. Everyone that wants to get to be a citizen.

Now, does that mean Jesus was happy with the occupation of his homeland? Assuredly not. Just as he is not happy with the state of the world today. But just as true love isn't earned, but leads to the lovers wanting to be worthy of that love, so God's love for this world and us who live here is completely unrequited, but should light in our hearts a desire to be better, to be worthy of all this love, this life, this grace. Through us this world can be better.

The Kingdom of God has no borders. It reaches around the world, encompasses it, lives in the hearts of all who believe. It touches all, serves all, loves all. It bothers not with your past. It asks not for eloquent words or declarations of faith. It only asks ”Do you want me to come with you?”

Predikan 1 efter 13 S:t Pauli

Ett av de största ögonblicken i mitt prästliv inträffade för några år sedan, när en liten flicka som jag tänker kalla Lillasyster här, döptes en höstsöndag i S:t Andreas kyrka här i stan.

Lillasysters föräldrar och jag hade haft en hel del kontakt. Jag har döpt Storasyster, vigde föräldrarna, och hade pratat mycket med dem under babycaféerna. Och Storasyster hade tillbringat mycket tid den sommaren i lekkyrkan som finns i Andreasgårdens trädgård, där hon hade lekt dop.

När familjen kom till kyrkan den här söndagen bar Storasyster med sig sin docka, iklädd en dopklänning. ”Åh”, sade jag till henne, ”ska du döpa dockan idag?” Hon sade ja, och då kom vi överens om att hon kunde döpa sin docka efter att Lillasyster blivit döpt av mig.

Under hela dopgudstjänsten stod Storasyster lite framför sina föräldrar och iakttog mig noga. Det var som om hon kontrollerade att jag gjorde rätt. Ibland nickade hon när någonting var bekant från lekkyrkan. Mot slutet vände jag mig till henne och sade: ”Storasyster, nu är det dags att döpa dockan.” Hon gick fram till dopfunten och klättrade upp på trappallen som vi hade placerat där för hennes skull, och jag sade till alla de andra barnen att de fick komma närmare om de ville. Snart stod en skara om femton barn och trängdes runt funte, och Storasyster hällde med stort allvar tre skopor vatten över dockans huvud. I Faderns, och Sonens, och den heliga Andens namn. Sedan klättrade hon ner, och höll upp dockan och välkomnade den in i Guds stora familj.

Jag vände mig mot barnen och sade: ”Vet ni, om det är så att man inte har en docka att döpa, kan man alltid påminna sig själv om sitt eget dop. Hjärtat kommer ihåg även om huvudet inte gör det. Då doppar man sitt finger i vattnet och ritar ett kors i pannan med det.” Helt tysta doppade barnen fingrarna i vattnet, och ritade våta kors på sina pannor. Deras allvar rörde mig nästan till tårar. Och så kom en äldre man fram och frågade: ”Får man göra det även om man inte är ett barn?” Naturligtvis, sade jag, och mannen doppade yttersta toppen av fingret, och ritade med darrande hand ett kors i pannan, och började gråta. Då grät jag också. Och en efter en kom de vuxna fram och tecknade sig med dopvattnet. En del grät, andra log, och jag visste att jag aldrig skulle glömma.

Den dagen visade Storasyster oss alla att nåden kommer lika lätt genom ett barn som genom en vuxen. Och hon visade oss hur stort dopet är, även om man inte helt förstår det. Det har förmågan att ena oss, det drar oss närmare Gud och varandra. Och det rör vid de djupaste skuggorna i vårt inre, allt det där vi inte vågar släppa ut i ljuset, och dopets vatten tvättar allt rent.

Ett litet spädbarn som Lillasyster behöver inte bli renat från någon egen synd som hen har begått, lika lite som Jesus behövde det där i Jordans vatten. Men ett spädbarn, och Jesus, och vi, behöver veta djupt i hjärtat att vi är sedda och älskade. Att vi är utvalda, att vi är inbjudna, att vi är önskade och efterlängtade.

Jag tror att ni, precis som jag, vet hur det är att känna sig oönskad någon gång.

Jag tror att ni, precis som jag, vet hur det är att känna sig oviktig.

Och jag tror att ni, som jag, också åtminstone någon gång, fått känna er helt igenom älskade.

Dopet är ett kärleksbevis som skänkts oss från Gud. Som en kyss på pannan från en älskad förälder, och ett löfte att alltid vara med. När Jesus, över trettio år gammal, går ner i floden för att möta Johannes, är han för åskådarna en vanlig okänd man från Galiléen. När han går upp vet de att han är Guds son. Kanske hade även Jesus tvivlat tills den stunden, men med Guds röst fortfarande klingande i öronen tar hans liv en helt ny vändning.

När Martin Luther, mannen som startade den del av reformationen av katolska kyrkan som sedan ledde till att vår kyrka bildades, emellanåt hamnade i hårda diskussioner och blev attackerad av sina motståndare, sägs det att han skrev ”Ich bin getauft”, Jag är döpt, i det utspillda ölet på bordet. För hon var det en stor tröst, och drivkraften bakom allt hans arbete med att försöka göra kyrkan mer sann mot Guds ord. Alla döpta har samma värde, alla döpta kan och får predika, alla döpta är präster. En döpt människa är för alltid vald, för alltid efterlängtad av Gud, och för alltid ett dopsyskon med Guds son Jesus. Alltid älskad.