Predikan 4 i påsktiden 2015 S:t Pauli

Det kommer att bli lite jobbigt nu, vänner. Vår värld låter oss inte blunda. Det är dags att ta kollektivt, och personligt, ansvar.

Men först – låt mig ta med er på en resa med några nedslag i historien.

1650 grundades den svenska kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana. Syftet: att få en del av den lukrativa slavhandel som började ta fart. Slavarna inköptes med hjälp av svenskt järn. Kolonin erövrades av danskarna så småningom, men svenska staten släppte inte tanken på att få en bit av slaveriinkomsterna, och 1784 köpte Gustav III, den upplyste kungen, ön Saint-Barthélemy i Västindien. Öns naturliga hamn gjorde den till en bra handelsplats, och slavskepp undantogs från den ganska ordentliga tull som annars lades på skepp som inte var svenska. Slaveriet fortsatte på Saint-Barthélemy till 1847. 

Mindre än hundra år senare, 1939, hålls ett upprört möte i Lund. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tio läkare av judisk börd ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Invandringspolitiken var mycket restriktiv, och såväl fackliga organisationer som studentorganisationer motsatte sig förslaget, framförallt med argument som rörde risken att främmande element skulle blandas med den ”svenska rasen”. Året innan hade den svenska regeringen, tillsammans med den schweiziska, insisterat på att Tyskland skulle stämpla bokstaven J i judiska medborgares pass, så att de kunde avvisas vid gränsen. Och ett av argumenten då var att vi inte hade råd att hjälpa.

Inte ens ett hjältedåd som de vita bussarna och räddningen av nordiska judar från koncentrationslägren förblir osolkat. Bussarna användes också till att transportera andra fångar till sin död.

Det här är fasansfulla saker, och ingenting som någon av oss här idag är skyldiga till. Slaveriet var inte vårt fel, inte heller förintelsen. Vi förfasas och skäms över historiens felsteg och kallsinnighet. Det var inte vi, men ändå ingår vi i samma strukturer som lät det hända. Och det händer igen.

I år beräknar UNHCR att över 1800 personer har dött när de försökt ta sig över Medelhavet till Europa. Under fem månader. Det är 12 personer om dagen. 90 personer om veckan. De dör för att de inte kan överleva hemma, och för att det inte finns något annat sätt att ta sig till Europa. 

I Libyen, ett av de främsta avreseländerna, avrättar ISIS kristna flyktingar som inte hunnit till båtarna. Men vi, här hemma i Sverige, säger att vi inte har råd att hjälpa, inte har plats, inte kan. Inte muslimer, inte kristna, inte romer, inte homosexuella, inte någon som vill komma hit. Vi stänger våra gränser, och ser sedan med förfäran på Syrien och Irak och Libyen. Det är inte vårt problem.

Men det är vårt problem. För det här är människor som lider. Inte sedan andra världskriget har flyktingströmmarna i världen varit så här stora, och inte sedan andra världskriget har världssamfundet och Europa betett sig lika skamligt. Våra barnbarn kommer att skämmas för oss, om vi inte handlar nu.

”Men det är ju inte jag som bestämmer!” tänker säkert någon nu. Och det kanske inte är du eller jag som är EUs flyktingkommissionär, eller arbetsmarknadsminister här i Sverige. Men det är vi som röstar. Det är vi som protesterar mot flyktingboenden på våra gator, som muttrar över flickor i slöja, som skriver protestlistor mot halalslakt, som noterar lite i förbifarten att familjen Wallenberg är judar, som om det nu skulle betyda någonting som helst.

Det är vi som tycker att andra ska lösa våra problem. Det är vi som gör dem till problem. 

En annan människas olikhet kan aldrig vara en anledning till att behandla den personen illa. En människas tro eller hudfärg eller sexuella läggning eller kön är aldrig, aldrig någonsin, en rättfärdig anledning till att låta denne lida eller dö. Det kanske inte är vi som plågar, vi kanske förfasas och förfäras, men hur ingriper vi?

Det är inte jag som bestämmer. Det är inte du. Det är vi tillsammans. Vi kan skapa ett drägligt liv för de människor som tvingats söka skydd här. Vi kan se till att de får komma hit, att de känner sig hemma, att de läker sina sår, att de och vi tillsammans kan läka den här världen. Och vi kan rösta på partier som skyddar människans värde, vi kan skänka pengar till organisationer som hjälper dem i nöd, vi kan le mot dem som nödgats bo på våra gator istället för i våldets Rumänien. 

Låt inte historien döma oss så som den dömer lundastudenterna 1939 eller slavhandlarna. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Och med varandra menar jag även de andra, och med älska menar jag omsorg i ord och handling. För om Jesus är någonstans i vår värld just nu, så är han i en överfull båt utanför Sicilien, eller under rasmassorna i ett hyreshus i Nepal, eller bland ruinerna i syriska Damaskus. Han knäfaller på Libyens stränder medan en ISIS-soldat höjer sitt svärd, han jagas av en främlingsfientlig mobb i Sydafrika, han blir spottad på där han tigger utanför en butik i en svensk stad. 

Det är meningen att vi kristna ska vara kärlekens händer och ögon. Det är kärleken som ska vara vår molnpelare, vår eldpelare. Det är dags att det där med att vara kristen handlar om kärlek, i ord och handling, och ingenting annat.