Jag har många vänner och släktingar
som har ett förflutet, eller till och med en nutid, som beroende av
droger av olika slag, främst alkohol, men även annat.
Deras berättelser är ofta isande
fasansfulla, och om man lyssnar ordentligt, isande välbekanta. Det
finns många olika teorier om varför en del blir beroende och andra
inte, och varför en del kan ta sig ur beroendet medan andra är
kvar, men en sak som de flesta av dem som klarat sig vittnar om är
den stora tomheten. Längtan efter ruset, efter att inte behöva bry
sig, efter att inte känna, efter att kunna släppa allt vad ansvar
heter. Och det verkar inte som att den längtan släpper på många
år. Oavsett hur bra livet har ordnat sig finns ändå dragningen
till bekymmerslösheten där, och tomheten där tankarna på drogen
tidigare uppfyllde varje vaken timme.
De vänner jag har som gått igenom
tolvstegsprogram berättar om hur en av grundbultarna för hela
programmet är att ersätta drogen med ett annat beroende, eller i
alla fall fylla tomheten efter den med något annat. Med Gud, eller,
som de formulerar det, ”det vi kallar Gud”.
Det tomma huset drar nämligen värre
demoner till sig. Den som varit borta från drogen länge faller
hårdare, tar oftare en överdos. Och det vackert städade huset som
är människans kropp och sinne, tas över av kaos och förstörelse.
Det är kanske allra tydligast med de
som lider av drogberoendet och dess följder, men nog gäller det oss
alla. Ingenting kan bjuda in kaos och förstörelse lika lätt som en
känsla av tomhet och brist på mening. Det driver människor till
våldsbejakande rörelser eller till att skada sig själva, det gör
människor oengagerade i andra människor och samhället runt omkring
oss, det får människor att ignorera sina relationer och sin hälsa.
Om allt är tomhet, vad är det då för mening med att ens leva?
Därför är beroendets mönster välbekanta för oss alla. Vi har
det säkert i oss. Viljan att höra till, till att få och ge tillit,
till att betyda något. Och rädslan för att bli sårade,
ignorerade, utstötta. Vi är beroende av tillhörigheten, och får
vi den inte av dem vi älskar, eller dem vi arbetar med, går i
skolan med, bor med, då söker vi tillhörigheten någon annanstans.
För en del går det bra. De finner en
andra familj, eller en grupp vänner. De finner en församling eller
förening där de kan vara sig själva, blir sedda och bekräftade.
För andra går det inte lika bra. De finner fel sällskap, finner
kaoset, finner våldet.
Kanske var det den erfarenheten som
fick några att hävda att Jesus drev ut demoner med demonernas
hjälp. De visste att tomheten lätt ersattes med kaos och våld,
hade sett arméer marschera över sitt land, hade sett våldsdåd
begås, och hört om grannpojkar som smugit iväg under natten för
att sluta sig till motståndsrörelser och sekter. De visste att där
det uppstår ett vakuum i terrorbalansen, kommer det vakuumet snart
att fyllas. Och snabbast att agera verkar alltid ondskan att vara.
Eller så var de som talade
missunnsamma, såg sin egen chans till påverkan försvinna, och
valde att kasta skugga över Jesus, så att de själva skulle kunna
agera sedan. Kanske var det de som var de demoniska. Ja, vi gör det
också ibland. Tillskriver människor dolda motiv och missunnar dem
framgång och lycka, oavsett om det är en fd finansminister och hans
nya kärlek eller om det är en hel yrkeskår som söker bättre
villkor. Nyheterna är fyllda av insinuanta artiklar som anklagar än
den ene, än den andre, och smutsar ner succéerna. Vi hävdar inte
att det är demonernas furste som ligger bakom, men samma mönster
syns. Det måste vara något lurt här.
Vad fyller du ditt liv med, och hur
bemöter du andra och deras val?
Ondskan i dagens text är så banal och
så vardaglig, trots allt tal om demoner. Det är inga stora
övergrepp som talas om, inga fasansfulla katastrofer. Det är
härskande genom söndring, skitsnack och missunnsamhet, förminskande
och skrämseltaktiker. Klassiska härskartekniker, för den som läst
sin populärvetenskap. Och ändå är de så förgörande i längden.
För den som får sin värdighet
avklädd sig, den som bli förminskad och osynliggjord, den personen
söker sin mening på annat sätt. Den personen dövar den isande
smärtan och tomheten inombords på annat sätt. Den personen söker
sig till det onda, antingen vänt inåt eller utåt.
Idag är det Internationella
Kvinnodagen. Det kan tyckas inte ha någonting som helst med dagens
texter att göra, det nämns inte en enda kvinna i texterna, men det
är allra högsta grad relevant. Trots att vi har kommit långt på
vägen mot lika villkor är vi ännu inte där. Kvinnor och män har
inte samma villkor i vårt samhälle. Den som inte får plats, den
som inte upplever sig ha någon chans, den blir grogrund för
tomheten och likgiltigheten, och därmed våldet och drogerna. Det
drabbar både män och kvinnor, men på olika sätt. Ojämlikheten är
demonisk, får män och kvinnor att vända sig mot varandra, istället
för att bekämpa det onda som håller oss fångna tillsammans.
Det nämns inga kvinnor i texten, men i
versen precis efter evangeliet ropar en kvinna till Jesus: ”Saligt
det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har
diat.” Jesus svarar att saliga, det är de som hör Guds ord och
tar vara på det. Vi är inte saliga på grund av var vi kommer
ifrån, vilket kön vi har eller vem vi hör ihop med. Vi är saliga
på grund av hur vi tar emot Guds ord, och vilken påverkan det får
i våra liv. När det får fylla vår tomhet, när kärlek och närhet
och mening och tro får fylla våra liv, då har Guds rike nått oss.
No comments:
Post a Comment