Predikan Sexagesima/Reformationssöndagen 2014 Bryssel

Jag vet att det finns ganska många som har åsikter om hur en predikan ska vara. Som präst, och präststuderande, har jag läst många olika manualer, hört många goda råd och tips, gått på predikofestival och lyssnat på fantastiska predikningar, och hört mer än min del av riktigt usla sådana också. Ibland har predikningarna varit kortare än fem minuter, ibland längre än en timme. Och jag har lärt mig en hel del, och förkastat och ignorerat än mer.

Ett råd som ofta förekommer, eller rättare sagt nästan en regel, är att aldrig, under några omständigheter, börja en predikan med ordet ”Jag”. Jaget ska nog egentligen inte alls vara med någonstans i texten. Guds ord ska på något sätt flöda ur mina fingrar och min mun utan att liksom smutsas ner av min personlighet och erfarenheter. Tanken är nog att ordet blir mindre giltigt för andra när det talas utifrån en 39,5-årig svensk kvinnas erfarenheter.

Men vet ni, jag tror att det är precis tvärtom.

Mina erfarenheter är mänskliga erfarenheter. Jag är inte särskilt unik. Det jag kämpar med i mitt liv kämpar många andra också med. Jag skulle vilja vara så fräck att påstå att vi nästan allihop kämpar med samma saker, om än under olika tider i våra liv. Jag tror att våra liv hänger så intimt ihop, att en persons erfarenheter rör oss alla. Och jag har så mycket förtroende för Gud att jag är fast övertygad om att det är den fiffiga idén med kyrka och församling. Många röster, många erfarenheter, en mänsklighet, ett gudomligt Ord som talas om och om igen.

För mig ligger den här insikten nära min identitet som lutheran. Ordet måste talas in i varje ny tid av nya munnar, bäras i nya hjärtan, sjungas av nya röster, på nya språk, så att det hela tiden bärs så nära oss det bara går. Det måste filtreras genom nya erfarenheter, speglas i nya händelser, få lysa in i nya mörka skrymslen. Och vilket bättre sätt att göra det än att dela varandras liv, alla våra motgångar och glädjeämnen, när vi är svagast av alla, och när vi har styrka tillräckligt för fler?

Emellanåt hör och lever vi igenom outhärdliga saker. Ibland faller vi till marken. Det finns tider då vi tar oss upp på fötter och orkar kämpa för oss själva, för dem vi älskar, för det som är rätt. Och det finns gånger då vi ger upp, när vi väljer att tro på en lögn för att det är bekvämare så, när vi inte kan eller vill ge allt.

Och så finns de där tillfällena, ibland korta, men ibland långa som novembermörkret, då det känns som att det inte finns någon som helst mening med någonting alls. Jag drabbas av dem också. Jag tror de flesta av oss gör det ibland.

Jag går och lägger mig på sängen och stirrar rakt upp. Den är det ensammaste som finns, känslan av att det inte finns någon mening, och ingen som bryr sig tillräckligt. Det tynger över bröstet, det svider i ögonen. Det är de tillfällena jag frågar mig själv om jag bara har lurat mig själv och alla andra, om min tro bara är en vacker livslögn, och Gud ett påhitt för att trösta sådana som mig.

Och jag berättar det här och nu, för att säga er och mig själv, att om det finns en enda av er som någonsin har ställt sig själv den frågan – du är inte ensam. Ingen av oss är ensamma. Vi har systrar och bröder genom alla tider och i alla länder. När natten faller, när hjärtat värker, när ensamheten sveper sin tjocka kvävande filt runt oss, vi är inte ensamma. I själens mörka natt vandrar vi med helgon och martyrer, med grannen och pastorn. Vi vandrar där med lärjungarna, och vi vandrar där med Jesus själv.

Gud är inte en Gud som bara finns när jag känner Guds närvaro. Guds existens är inte beroende av min sinnesstämning. Mitt liv som människa är för det mesta behagligt och soligt nog, men det är lika mycket i Guds synfält när jag ligger på min säng och tårarna inte kan sluta falla. Och de stunderna, de få men ack så svåra stunderna, är det ord som lärjungarnas idag som ändå bär mig igenom: ”Herre, till vem skulle vi gå?”

Jag tror inte för att Gud har visat sig för mig i en himlavision.

Jag tror inte för att Bibelns ord har väckt mig från min andliga slummer.

Jag tror inte för att någon har omvänt mig.

Jag tror för att jag inte kan annat. Jag tror på Gud för att jag inte har någon annan att gå till. Min tro är desperation och längtan, den är stillsam övertygelse utan bevis, den är som grunden i huset som inte syns, men som är nödvändig för att de putsade väggarna och vackert målade fönsterbågarna i mitt liv ska fortsätta stå.

Jag önskar ibland att jag hade en mer innerlig relation med Gud. Jag önskar att jag bad mer. Precis som det finns tusen och åter tusen predikohandledningar, finns det tusen och åter tusen tips på hur bönelivet ska förnyas eller hur man ska få ett liv genomsyrat av Gud. De är säkert bra, en del av dem.

Men ändå, trots allt.

Usla, trötta, ibland ledsna, för det mesta glada, fåniga, lata jag är kallad att stå här idag av Gud.

Mitt liv, precis som ditt liv, spelar roll. I all spruckenhet och ensamhet. Ingen av oss är fullkomlig, vi är syndare och rättfärdiga, vi vacklar tillsammans på vägen mot framtiden. Men alla, varenda en av oss, du och du och jag, är älskade av Gud, som ser allt det vi försöker dölja till och med för oss själva. Ser och älskar även de spillrorna av oss själva. Mitt i vår svaghet. Mitt i vår sorg och ensamhet, mitt i vår glädje. Det gudomliga Ordet skiner genom dig till alla dem du möter.

Du är inte ensam, du är aldrig någonsin ensam.

Predikan Antwerpen 16/2 2014

Så här i OS-tider, med norrmän i församlingen, känns det lite extra skönt att höra Jesus försäkra oss om att många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först. Kanske blir det inte lika skojigt för oss i damstafetten i himlen, eller hockeyn, eller femkilometern, men...ja, ni vet. Ni brukar ju vinna, här i jordelivet i alla fall. Men i himlen blir det vår tur!

Faktum är att vi svenskar rätt ofta går omkring och sneglar lite avundsjukt västerut. Vi kanske driver med er, men hela ekonomin och sporten och att norrmän låter så himla trevliga jämt. Det sticker lite i ögonen, och så hittar vi på Norgehistorier och himlar med ögonen för att norrmän äter smörgås till lunch, när vi egentligen mest är avundsjuka.

Jesus ord den här dagen är som nektar för alla oss som är avundsjuka och missunnsamma. Äntligen ska det bli bättre, äntligen ska vi få bli först.

Om vi glömmer allt det som han säger innan om att lämna familjen bakom sig, om att förlora mycket för Jesus skull, det vill säga.

Och tro mig, jag studsade till när jag läste det. Att lämna hus, far, mor, bröder och systrar, åkrar eller till och med barn? Kräver Jesus på riktigt att jag måste göra det? Jag slog upp min bibel, för att få lite mer sammanhang. Och den här texten kommer precis efter en där Jesus säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Med tanke på att vi allihop här kan anses vara rika i jämförelse med den stora majoriteten i världen, är det tuffa besked.

Sammantaget verkar det rätt hopplöst.

Det tyckte lärjungarna också, och frågade Jesus vem som då kunde bli räddad, och Jesus svarar: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud.” Och när lärjungarna konstaterar att de har lämnat allt för Jesus skull, uttalar Jesus just orden om att de som har förlorat mycket ska få hundrafalt igen, och många som har varit sist ska bli först.

Sammanhang är så himla viktigt. Att rycka en enda liten text ur sitt sammanhang leder så ofta fel. Att läsa dagens texter och tänka att Gud kräver att vi lämnar alla vi älskar bakom oss är inte särskilt konstigt. Men när resten kommer fram, visar det sig om att det handlar om någonting mycket bättre.

Det handlar om rättvisa.

Det handlar om en framtid för alla.

Det handlar om hopp.

Många som idag är sist, och då menar jag inte skidstafettlag utan de som verkligen halkar efter i vår världs stora lopp, är i Guds ögon vinnare. Många som knuffar sig fram till vinnarpositioner i vår värld, är i Guds ögon sist. Många som är rika blir det genom att trampa på dem som är fattiga, och det är omöjligt att använda den rikedomen till att komma in i himlen.

För människor är det omöjligt att fånga räddningen för sin egen skull, men för Gud är allting möjligt.

Den som har berövat andra värdighet och möjligheter, kommer få se att hans rikedom inte är någonting värd i dödens stund.

Men den som har sörjt mycket ska få skratta igen.

Den som har förlorat mycket ska få.

Detta är motsatsen till avundsjuka och missunnsamhet. Det är den stilla förhoppningen och förvissningen om att även om vår värld bitvis är rutten och korrumperad, och vi är för små och maktlösa att egentligen göra något åt det, så ser Gud. Gud hör världens lidande, finns nära i sorgen, och de som gråter ska en gång få skratta.

Och detta är en varning till oss alla. Trampa inte på andra på din livsväg. Använd dina talanger för att hjälpa och göra världen mer rättvis. Se människan bakom varje tiggande hand, och visa den människan att Gud verkar genom dig. Se. Le. Hjälp. Du och jag har möjligheterna.

Och måste vi offra en del av vår bekvämlighet för att vi inte vill trampa på andra, må det vara så. Om vi måste betala lite mer för att andra ska få det bättre, må det vara så.

Om vi måste ta bussen istället för bilen, tåget istället för planet, låta bli att äta kött varje dag för miljöns skull, eller välja bort alkoholen i sällskap med dem som kämpar med sitt beroende, må det vara så. Vi får hundrafalt igen när vår värld blir en smula bättre, en smula rättvisare, en smula mer gudomlig.

Kraven kanske känns tunga. Men de är ingenting mot de krav de människor som verkligen lider i vår värld lever under. Och så länge de lider, lider vår värld. Så länge de är otrygga, kan aldrig vi leva i trygghet. Och Jesus, han kommer aldrig vila, och han kommer aldrig lämna deras sida. Vill vi vara med honom, böjer vi oss ner och hjälper våra nedtrampade bröder och systrar att komma på fötter. Oavsett om de kommer från Rumänien, Syrien, Centralafrikanska republiken eller Norge.

Och egentligen är det mycket viktigare än aldrig så många skidstafettguld.

Predikan Kyndelsmässodagen 2014 Bryssel

På templets trappor stod de som väntade på Messias. Där stod de som var vända mot öster, för därifrån skulle han komma, på en vagn av eld. Där stod de som såg mot himlen, väntade på frälsarens ankomst på molnen. Där stod de som såg bedrövat mot Betlehem och undrade om Israels räddning kunde komma därifrån nu, efter Herodes massaker där.

På trappstegen stod de som skärskådade alla män som kom uppför stegen. Var det han, med den stolta och kungliga hållningen? Var det han, med alla tofsarna på bönesjalen? Var det han, med tovor i skägget och vilda ögon? Var det han med de rätta familjebanden?

Ingen av dem såg barnet som bars förbi dem.

Men Symeon hade sett de stolta och kungliga falla. Han hade sett de fromma ljuga och de vilda profeterna duka under. Han hade lärt sig att ett namn och en familj inte ger några garantier. Han hade spejat mot soluppgången och följt molnens väg över himlen. Han hade gråtit över Betlehem, och han väntade fortfarande. Han hade lärt sig att ingenting i livet någonsin är som man väntar sig. Och han, som känt Gud så länge, visste att Gud är överraskningarnas Gud. Han visste att Gud är förändring och mysterium, att Gud är framtid och rörelse och inte begränsad till ord på skriftrullar eller tunna blad i en bok. Och när han den där dagen vaknade klädde han sig med brådska, drog kammen snabbt genom det glesnande håret, och hastade till templet, förbi drömmare och profeter.

För frälsningen är möjlighet. Räddningen för världen är ett barn ännu oformat av samma värld. Messias kommer inte som en färdig lösning, som en riddare i skinande rustning. Inte som en hormonstinn ungdom, ivrig att döma och ordna. Inte som en levnadsvis person mitt i livet, med åsikterna formade och rutinens vana. Nej, som ett barn som inte kan fästa blicken, som ett oskrivet blad, som tusen möjligheter och framtider, så kommer frälsningen till världen. Otydligt och litet och så lätt att missa för den som förväntar sig något annat.

Våra förväntningar döljer Gud för vår blick. Som de på templets trappor. Och nog är det symptomatiskt att de som oftast upptäcker Gud i sina egna liv är de som har förlorat mycket annat. Våra livs måsten, alla våra bilder, alla våra förhoppningar ställer sig i vägen. Men de som förlorat, de som sörjer, de som inte längre orkar hålla uppe fasaden, de finner Gud alldeles intill. De dras nära av nödvändighet och längtan. Som Symeon. Som Hanna. Med värkande åldrande kroppar, tyngda av åren och sorgerna, finns det inte längre något som hindrar dem från att se Gud i barnet.

Det är därför julen är den första stora festen, och kyrkans första stora mysterium. Påskens lidande och segrande hjälte är lättare att förstå, martyriet kan vi jämföra med annat. Men barnet som räddningen, det svaga och bräckliga, det helt beroende barnet som vår Gud är en tanke som väcker rädsla och motstånd om vi verkligen tillåter oss tänka på det. Gud är ingen superhjälte långt borta, utan en liten trekilosbunte i famnen på en gammal man. Det krävdes en som väntade på tröst istället för hämnd för att förstå.

Tröst istället för hämnd.

Närhet istället för majestät.

Delande istället för seger.

Ljus istället för mörker.

Gud önskar ingen människa mörker. Den judiska inriktningen chassidismen talar om att varje människa bär en gnista av Guds ljus, och när vi möter varandra som sanna människor, som du och jag, befrias den här gnistan. När alla gnistor är fria återkommer Messias, lär de. Vi som tror att Messias har fötts, känner trots allt igen oss. Symeons ögon såg ljuset, i den nicenska trosbekännelsen som vi strax ska få stämma in i, beskrivs Jesus som ”ljus av ljus”.

Det är inget sammanträffande att vi ger dopbarnen ljus, eller att vi tänder det stora påskljuset på påsknatten. Bräcklig som en låga på veken lyser den lilla babyn Jesus upp vår värld, och mörkret kommer aldrig mer härska oinskränkt.

Låt oss be... (ljusvälsignelse)