Predikan Palmsöndagen 2013 Bryssel

I förrgår avgick två bussar från Cityterminalen i Stockholm till Ålandsfärjorna. I en av bussarna satt folk som såg ut som etniska svenskar, i den andra sådana som inte gjorde det. Busschauffören sorterade dem som skulle stiga på, och passagerarna i den andra bussen talade om sin känsla av att det handlade om en buss till avvisningarna ur Sverige på Arlanda. De talade om sin rädsla, och om känslan av att vara utsorterad på grund av sin hudfärg.

Tidigare den här månaden uttalade sig migrationsministern om vilka det är som gömmer flyktingar i Sverige, och att det inte handlar om någon ”trevlig blond svensk dam”. Allt medan jakten på papperslösa flyktingar fortsätter på gator och torg. De som ”ser utländska ut” känner sig osäkra och jagade i det Sverige som alldeles nyss var deras trygga tillflyktsort, platsen där de skulle få chansen att starta ett nytt liv, där de inte skulle behöva vara rädda varenda gång de såg en uniform eller ens gick ut, och författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern om hur det är att leva med mörk hy och hår i Sverige blev det mest uppmärksammade vittnesmålet.

Åh, Sverige, Sverige. Så färgblint att vi inte ser rasismen förrän den kastas i ansiktet på oss. Så upptagna av vår egen historia av öppenhet och tolerans att vi knappt kan tro att detta sker mitt ibland oss, idag. Vi som så omhuldar vår egen humanism, vår jämlikhet, vår demokrati. Vi som är goda. Hur kan det ha blivit så här?

Vi som är goda. Vi som vill så väl. Vi som vill att alla ska ha det bra. Hur blev vi sådana som är delar i ett samhällsbygge där att vara mörkhyad är lika med att vara misstänkt, och blond lika med att vara god? För missta er inte, vi är alla del av detta. Våra skämt om mörk hy, våra reaktioner mot annorlunda kläder, våra invanda begrepp och namn på saker, vårt försvar för gamla tiders ordningar och ord, vår bagatellisering av de utsattas berättelser. Våra röster och de val vi gör, både formellt i valtider, och dagligen med våra pengar, kroppar, ord, blickar... Vi är alla en del av detta.

Med religiöst, kristet språk skulle man kunna säga att vi alla lever i den fallna skapelsen. I en bruten, imperfekt värld, där människor tillåts bli utslagna och ensamma, förtryckta och förföljda. I en värld som i stort sett alltid varit sådan. Där de starkare har makten, och de svaga jagas. Det är antitesen till Guds rike, där de sista ska bli först, och barnen är förebilderna. I vårt Sverige eller Belgien av idag. I det romerskockuperade heliga landet då.

Och mitt in i denna skadade värld rider Befriaren, Räddaren, Fredens furste, Människosonen, Han som ska komma, Messias. Han kommer på ett ömkligt lastdjur, som en vanlig man. Han hälsas som en kung, med dyrkan och jubel. Lite som mottagandet av den nye påven: Folkmassor som gråter och skrattar av glädje, och mitt i alltihop en enkel man, obekväm med kändisskap och privilegier. En person, men en hel världs förväntningar.

De rädda och jagade hälsade Jesus välkommen.

De sjuka och bortglömda längtade efter honom.

De maktlösa och åsidosatta sjöng Hosianna.

Nu äntligen var tiden inne. Nu äntligen skulle de ändlösa identitetskontrollerna och maktdemonstrationerna från dem med uniform sluta. Nu äntligen skulle de som gömt sig kunna röra sig fritt i det land de valt som sitt. Nu äntligen skulle allt som var fel bli rätt, och hela världen bli frisk.

Befriaren är här. Men runt omkring honom växer skuggorna.

Krigarkungen är här, men han valde att rida på en åsna.

Messias har kommit, men romarna är fortfarande här.

Fortfarande knuffar sig soldater och poliser genom folkmassor på gator och torg på jakt efter människor vars enda brott är att födas i fel land.

Fortfarande räknas blod, utseende och härkomst mer än bedrifter och inre skönhet.

Då, i Jesus Jerusalem, som nu, i vårt Bryssel, vårt Stockholm, vårt Malmö.

Messias är här, men hans är inte krigets och våldets väg.

Fred uppnås inte med vapen, och trygghet inte genom yttre murar.

Inte då, inte nu. Hur gärna vi än vill att Jesus ska ändra allt genom att störta makten, är det inte dit han ämnar sig.

Den här söndagen är det ditt hjärtas port Jesus knackar på, det är vägen till dig han rider. Han som vägrar skilja folk från folk, vägrar se till ursprung, utseende, status eller någonting annat som vi upplever är viktiga markörer. Rakt in i vår brustenhet, för att dela våra liv. För att ta makten från döden och rädslan och hierarkierna. För det är genom att dela våra liv som vi vinner dem. Det är genom att öppna våra hjärtan som vi får kärlek, fred och den inre tryggheten.

Så öppna ditt hjärtas port. Följ med upp till Jerusalem. För ditt livs skull, för busschafförens skull, och alla hans passagerares skull. För ministrar och politikers skull, för de räddas och argas skull. Följ med till Jerusalem, för där, till slut, får allt det trasiga sin mening, och där ska livet segra, till slut.

Marie bebådelsedag Antwerpen 2013

När läser vi annars den här berättelsen?

Det finns något lite skönt och befriande med att läsa den här texten, om Gabriel och Maria, när det inte är jul. Hela berättelsen, med änglar och herdar och åsnor och stall och kungar, ja, alltihop, är så invävt i allt vi tänker på med jul att den inte blir så mycket mer än en vacker saga. Och en saga som inte ens riktigt tål att petas på. Människorna bakom namnen blir som porslinsfigurer i en julkrubba. Ömtåliga, omänskliga, kalla och släta. Inte som vi, verkligen inte som vi.

Idag är i alla fall julpsalmerna inte med.

Ingen krubba står i ett hörn, vördnadsfullt arrangerad på exakt samma sätt som varje år.

Nej, Marie bebådelsedag är istället omgiven på alla sidor av söndagar som berättar om hur Jesus som vuxen man är på väg mot korset, mot döden. Det gör något annat med den här texten idag, skalar av den, smutsar ner den lite grann.

Kanske kan människorna, de som spelar rollerna, komma närmare också. För faktum är att, med undantag för ärkeängeln Gabriel, de är precis som vi.

Maria är en tonårsflicka, säkert ungefär samma ålder som ni konfirmander.

Elisabet, hennes släkting, är betydligt äldre än henne, har passerat klimakteriet, kanske runt femtio-sextio. Kanske äldre än så. Och en och annan i den åldern har vi ju också här idag.

Båda är säkert rädda och undrande. Ingen av dem borde vara gravid, och de undrar vad folk ska säga. Båda är modiga och kloka, ställer obekväma frågor och tar sitt eget öde i sina egna händer. Men så mycket mer om dem vet vi inte. Den här berättelsen handlar inte, egentligen, om varken Elisabet eller Maria, utan om den som ska komma, Messias. Han som alla väntar på.

Så Lukas fyller sitt reportage med massor av detaljer och vittnesmål som berättade för läsaren och åhöraren på den tiden vem Jesus var. Referenserna till hans släktträd, till David, hans namn, Jesus, som ledde tankarna till den store judiske hjälten Josua som ledde folket in i det förlovade landet. Löften och referenser till profetior finns där, precis som mirakel och under, för att visa läsaren vem den här mannen var, är. Den vi väntat på. Befriaren. Han som ska ställa allt till rätta.

Men idag läser vi utan de glasögonen, och alla märkligheterna tenderar att istället komma i vägen. Många ser allt det omöjliga, miraklen, som ett hinder för att de ska kunna tro, istället för, som de var menade, ett argument för.

Här idag skulle jag vilja be er, oss alla, att strunta i detaljerna. För de är, trots allt, detaljer.

Något kan vara sant även om detaljerna skiljer sig.

Om en berättelse är redigerad och fylld med överdrifter, så betyder inte det att huvudstoryn osann.

Detaljerna är inte heller osanna, de är bara tidstypiska. Alla kringsaker berättade viktiga saker för Jesus samtida, men har, i många fall, slutat att betyda något för oss nu. De spelar inte någon större roll, i det stora hela.

Det spelar ingen roll om hon var jungfru, faktiskt. Inte för tron på Jesus som Guds son.

Det spelar ingen roll om en stjärna tändes, om det dök upp stjärntydare, om Jesus föddes i ett stall. Det är inte avgörande för tron på Jesus som Guds son om han gick på vatten eller inte.

Det som spelar roll är att en ung flicka sade ja och Gud blev människa, för att Gud inte vill att någonting skulle hindra kärleken. Inte makten, inte avståndet, inte historien, inte våra egna misslyckanden. Inte våra eller andras bilder av vem Gud är, inte våra eller andras berättelser om vem Gud bör vara och bör göra.

Men många människor hänger fast vid de här detaljerna som vid sina favoritkrubbfigurer. Stör inte min Bibelsyn, liksom. Stör inte min distanserade, skäggprydda, gubbgud.

På det sättet kan jag hålla alltihop ifrån mig. Jag kan leva mitt liv utan att behöva bry mig så värst mycket. Men vad händer om Gud vill vara nära, så nära att Gud helt plötsligt är en nyfödd, skrikande och stinkande liten baby, i dina armar? Vad händer om Gud inte är mäktigast i världen utan torteras till döds, hånas och spottas på, utan att göra motstånd? Vad händer när Gud visar sig vara lika svag som jag, för att Gud älskar mig?

Jo, vad som händer är att jag måste reagera. Jag måste bestämma mig för om jag vill besvara den här kärleken, vill ha den här mänsklige, nerblodade Guden i mitt liv. En som inte kan ta bort allt det jobbiga och svåra och hemska, men som verkligen förstår hur det är att vara ensam, hur det är att vara kär, att ha ont, att offra något för kärleken? En Gud jag inte tjänar någonting alls på att älska, precis som jag inte tjänar på att ha en vän, eller en partner?

Det är det som bebådelsen handlar om. Att bli människa. Gud blir människa, en som du och jag, för att vi ska kunna bli älskade som de människor vi är, och älska Gud tillbaka. Det handlar om vår mänsklighet också, om att visa på hur heligheten finns också i våra liv, det glimrar till av himmel och gudskärlek när vi minst av allt väntar det, och uppgiften att bära Gud, svag och mänsklig, till varandra ligger lika mycket på oss idag som på Maria en gång. Inte kroppsligt, men berättelsen om Jesus, om en Gud som ger upp makten och äran för att leva anonymt med oss, är en berättelse som tål att berättas så mycket oftare än under julens guldskimrande och pepparkaksdoftande mys. Det är smutsigare och blodigare och så oerhört mycket vackrare än så.

Predikan 3e söndagen i fastan, 2013, Bryssel

Tänk dig. Mitt på Rue Neuve en lördagseftermiddag, den där tiden man absolut inte vill vara där. Det är trångt och kaotiskt. Och mitt i alltihop skyndar en läkare fram mot HM, där en ung flicka kollapsat i provrummet. Hon kan inte andas, och det är riktigt kritiskt. Hennes pappa, i dyr kostym, har rusat ut på gatan och ropat efter en läkare, och när en sådan klivit fram, kastat sig på marken, på knä bland tuggummifläckar, vickande gatstenar och kladdiga våffelpapper, och bett honom att snälla rädda flickans liv.

Och då, när läkaren följer efter den förtvivlade mannen, stannar han plötsligt. Det är trångt, massor med människor överallt, men han har känt någonting, någon annan har tagit tag i honom. En smutsig, gammal, böjd tiggarkvinna någon annanstans ifrån har sträckt sig efter hans jacka, och läkaren stannar.

Det finns ingenting, tänker de andra runt omkring, som kan göra den gamla kvinnans liv bättre. Hon har fått alla chanser, hon är i klorna på ondskefulla tiggarbaroner som utnyttjar henne, hon luktar illa, hon borde inte vara här, hon är obehaglig att se på, och än mer att röra vid. De andra vänder bort blicken. Drar i läkaren, det finns ett barnliv att rädda här, du måste välja! Den gamla är bortom räddning, hjälp den med framtiden framför sig istället! Tanten kommer vara tillbaka på gatan igen, hon överdriver säkert sina krämpor. Hjälp barnet!

Den gamla ser det i deras ögon. Hon ser föraktet, hon ser rädslan för allt som hon representerar. Hon är sjukdomen och fattigdomen. Hon är samhällets misslyckande, hon är den bittra eftersmaken i Brysselbornas lyxchoklad. Och hon, som borde hålla sig till portuppgångarna, borde räckt fram sin knöliga pappersmugg i tystnad, hon kliver fram och tar plats, och tar räddningen från barnet som lider.

Hon kryper ihop. Läkaren har stannat, ryggen stel. Han ropar till, söker den som rörde honom. De andra drar i honom. Det var ingen, ingen viktig, sånt händer i trängseln, skynda dig! Men han vänder sig, och kvinnan faller ner på knä. Nu kommer också han att se på henne med de där ögonen. Med föraktet och medlidandet, med kylan som håller skammen borta. Hon kryper ihop, det skulle inte vara första gången som någon sparkade henne. Och hon väntar.

Det är alldeles tyst. I hennes öron susar blodet. Det gör inte ont, någonstans, längre. Hon vågar inte tänka på det, vågar inte tro det. Kramperna är borta, men kanske är det bara tillfälligt, nog är det så. Och så hör hon honom.

”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

I vår evangeliebok finns bara stycket med kvinnan som blöder med, just här. Men den berättelsen är inskjuten i en annan, nämligen berättelsen om Jairos dotter. Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairos, en betydande man, när den blödande kvinnan rör vid honom. Det råder inget tvivel om att det är bråttom, Jairos har bett Jesus att rädda hans dotter från döden, och ändå stannar Jesus.

Exakt hur utstött och utsatt den blödande kvinnan var vet vi inte, men nog var hennes liv ett rent helvete. Hon ansågs oren, och Markus betonar hur hon har blivit lurad och utsugen, gång på gång sviken av sina egna förhoppningar och giriga kvacksalvare. Och så kommer det sista glimret av hopp i form av Jesus. Och hon satsar allt.

Vi har sett på andra ställen i Bibeln vad som händer när någon beter sig fel i en folkhop. De ville störta Jesus utför en klippa, de ropade korsfäst åt honom, de stenade Stefanos. En orolig och arg folkmassa är en livsfarlig plats. Kvinnan riskerade mycket när Jesus stannar. De andra runt omkring försöker få honom att röra sig vidare, barnet behöver honom, men han har känt desperationen och tilltron, och han vet vad han prioriterar.

Barnet har sina förespråkare. Barnet har familj och samhällsställning, och snart nog kommer hon vara frisk. Det vet Jesus. Den fattiga, blödande kvinnan har ingen som talar för henne. Hon är värdelös och framtidslös, en pinsam påminnelse till hela folket att vissa drabbas hårdare än andra, att rättvisa inte existerar för de fattiga. Henne stannar Jesus för.

För Jesus är hon lika viktig som den tolvåriga flickan.

Det spelar ingen roll för honom hur gammal kvinnan är, hur oren eller fattig, hon är lika viktig som vem som helst annars. Kanske är hon faktiskt viktigare, för att hon har lidit mer och inte har någon annan. Så han kallar henne dotter. Han knyter henne nära, han innesluter henne i den gudomliga familjen. För Jesus, för Gud, är inte kvinnans historia det som definierar henne, utan det är hennes tro. Den är, skapar, hennes framtid.

Och där är evangeliet också för oss idag.

Ingenting som du har gjort gör dig ovärdig Guds kärlek.

Ingenting du har blivit utsatt för gör dig mindre älskad av Gud.

Vad än andra tycker om dig, säger till dig, gör mot dig, är du älskad och önskad av Gud.

Hämta styrka hos Herren. Ta på dig Guds rustning. Alla de onda angreppen, oavsett om de kommer från människors tal, handlingar och tankar, eller från din egen övertygelse om ditt bristande värde, allt det där, studsar mot Guds kärleks sköld. Det är ingen lätt väg. Skölden kan kännas för tunn eller för liten ibland. Men när du står på knä, och världens onda skadar dig, vet att du bara är en mantelflik borta från Jesus värme, och han ska kalla dig sitt barn.