Predikan Bryssel (och Luxemburg) 23/9 2012 16 e 3 ”Döden och livet”

Varje dop börjar med en bön om befrielse.

”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria personen från mörkrets makt. Skriv hennes namn i Livets bok, och bevara henne i ditt ljus, nu och alltid.”

Vad är mörkrets makt? Vad är det vi ber om?

Det här är inte Exorcisten, eller någon annan film om demoner eller djävlar. Det handlar inte om något slags diffust mörker djupt inom oss. Det handlar om livets största fiende. Det handlar om döden.

När vi står här, med händerna på ett huvud, ber vi för att barnet ska befrias från dödens makt. För oavsett hur vi vill och kan skydda våra barn, kan vi inte göra allt. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Oavsett hur vi anstränger oss och försöker vara tillgängliga för barnen finns det en gräns för vår förmåga. Det finns en gräns, och bortom den kan vi bara be och hoppas och lämna över ansvaret till den som överskrider alla gränser.

När Jesus kommer fram till Betania är det ett tjutande gråtande kaos i Martas och Marias hus. Deras bror, Jesus gode vän, Lasaros är död. Han har varit död i fyra dagar. Man trodde att själen stannade vid den döda kroppen i tre dagar, men efter dess var allt hopp ute. Mitt i hopplösheten kommer Jesus till systrarna. Och de säger till honom, båda två: Om du hade varit här hade detta inte hänt! Kanske säger de det som en bekräftelse av vad de känner till om Jesus makt. Eller så är det en förebråelse, sorgens anklagande röst. ”Du kunde ha hindrat detta men gjorde det inte!”. Och Jesus gråter.

Han gråter, han är upprörd i sitt innersta. Även om han vet att han kan uppväcka Lasarus, är det människornas sorg som rör Jesus till tårar. Han lider med dem. Han kan inte ta bort smärtan de har känt. Han kan inte hindra dem från att lida. Men han kan ge liv.

Så Jesus gör det han är sänd att göra.

Han ger liv.

När vi döper, brukar vi tala om att dopet är en resa genom död till liv. Genom det farliga vattnet, orsaken till så mycket död och förstörelse. Genom det livgivande, livsnödvändiga vattnet, till ett nytt liv på andra sidan. Ett liv där inte döden har all makt. Ett liv som har en glimt av himmel i sig.

Lasaros kommer ut ur graven. Han är fortfarande svept i sina bindlar. Han luktar. Men han lever. Jesus sista ord till systrarna och de sörjande är ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Döden binder inte längre Lasaros. Den binder ingen som vandrat genom döden till nytt liv, ingen som är döpt. Det kan vara så att vi ser likadana ut, vi kan vara märkta av svårigheter och sorg. Men mitt i vårt nya liv glimmar det av helighet, för döden kan inte hålla oss. Jesus gråter med oss, och Jesus lyfter bort den eviga dödens makt. Han lyfter bort rädslan. Det han önskar oss är liv, och liv i överflöd. Därför låter vi dopfunten, med det livgivande vattnet, vara kvar här framme. När du kommer fram till nattvarden, gå dit också. Teckna dig med korsets tecken, och påminn dig själv om att i dig, också, glimmar det av helighet.

Våra namn är skrivna i livets bok, där bredvid Lasaros namn. Vi är bevararade i Guds ljus. Inget mörker kan hålla oss.

Predikan 2012-09-16 Antwerpen 15e3 ”Ett är nödvändigt”

Det är bara elände överallt. Det är så svårt att se att det någonsin kommer bli bättre, att det finns någon slags ljusning. Fina och viktiga personer dör, de som är onda verkar bara bli starkare.

Vi är på sista boken i Harry Potter-serien, och det ser så himla mörkt ut hela tiden.

Om det är någon av er som inte känner till Harry Potter-böckerna, så handlar de om en ung trollkarls kamp mot den onde Lord Voldemort. Det kan tänkas banalt, verklighetsfrämmande, men böcker och konst och musik speglar vår verklighet.

För nog ser det rätt mörkt ut även för oss icke-trollkarlar.

Där motsättningarna i Potter-böckerna gror mellan sådana trollkarlar som har rent trollkarlsblod, och de som har släktingar som inte är trollkarlar, gror det i vår verklighet mellan sådana som anser sig vara av rent svenskt eller norskt eller flamländskt blod, och de som kommit hit från Mellanöstern eller Nordafrika. Och precis som i böckernas värld är det försvaret för det rena som leder till fasansfulla övergrepp, öknamn och våld.

Och där, precis som här, är det en nostalgisk längtan efter hur det var förr som drar. Och det är så lätt att hamna där. När världen förändras, och man inte förstår varför eller hur, när kvarteren man brukade trivas i plötsligt är annorlunda, när det inte ser ut som man är van vid på gågatan under lördagsruschen. När musiken som spelas från bilarna som åker förbi inte längre är taktfast flamländsk ompa-ompa, utan sirligare rytmer och sång på ett språk som vi inte förstår, då är det så lätt att tänka sig att allt var bättre förr.

För vi är rädda.

Vår värld förändras, och antingen blir det bättre eller sämre. Och om vi var rätt nöjda med hur det var, ja, då är det så svårt att tänka sig att det här nya kan bli något annat än dåligt.

Och som om det inte var nog, så regerar galningarna på löpsedlarna. Sprängdåd och attentat, själviskheter och idioti, över hela vår värld. Det kommer rakt in i våra vardagsrum genom tv-apparater och datorer, och vi stirrar på våra skärmar och önskar att allt det onda bara kunde försvinna. Hjälplösheten och frågorna förlamar, och rädslan för detta nya, detta främmande, bara växer.

Vad ska vi göra?

Vad ska vi äta?

Hur ska vi klä oss?

Måste vi förändras?

Kommer det ens att finnas mat eller arbete eller en kyrka för oss att gå till i framtiden?

Och rakt in i all denna vår oro talar Jesus ord som det är så svårt att ta till sig: Gör er inga bekymmer för morgondagen.

Men vi är ju oroliga. Vi är ju rädda. Allihop.

De nya är rädda över att fullständigt tappa sin kultur och religion och allt som har hållit dem samman genom krig och katastrofer.

Vi här, vi som har så mycket, är rädda för att mista allt. Vi är rädda för fallande skyskrapor och inskränkningar i våra friheter.

De där borta, där det kämpas, de är rädda för att inte längre få ha sin kultur och sina traditioner, för att tvingas bli några de inte är. Och de är rädda för ett västerland som har en lång historia av förtryck och kolonialism.

Och så störtar vi emot varandra i en virvel av skräck, och ur skräcken föds våldet. Där och här. Verbalt våld som kastas mot alla som avviker, verkligt våld riktat mot invandrare, eller mot infödda. Nationella och internationella konflikter. Alltihop fött ur rädsla. Och allihop tänker vi oss, medvetet eller ej, att bara vi rensar upp, får lite ordning, så ordnar det sig. Det blir bättre om det blir som det var förr, det blir bättre om vi bara vakar på vår renhet, allt det som är typiskt svenskt eller flamländskt eller libyskt eller amerikanskt.

Vi är så lika.

Allihop vandrar vi genom en öken. Allihop söker vi efter det goda livet, vårt eget Kanaan. Och allihop är vi rädda över att gå vilse.

Och där blir Jesus ord kanske inte så mycket en tröst, som en instruktion. Oroa er inte för morgondagen. Inte för att det inte finns saker att oroa sig för, utan för att det i längden är meningslöst och bara bidrar till vår världs förlamande spiral av skräck och våld. Oroa er inte för vad ni ska äta eller dricka. Inte för att ni inte ska se till att det finns mat och dryck, utan för att vårt strävande efter trygghet och säkerhet bara gör oss otryggare.

Det är en sliten kliché, det där med att leva i nuet, men det är det enda vi kan göra. Det är det enda sättet vi kan mota rädslan, enda sättet vi kan bota längtan efter en dåtid som aldrig var så bra som vi minns.

Det finns bara ett som är nödvändigt. Sök Guds rike och hans rättfärdighet. Lev så gott du kan, behandla andra rättfärdigt, medveten om att i dem spirar också Guds rike. Låt morgondagen ta hand om sig själv.

Predikan 13 e 3 2012 "Medmänniskan"

Siv (text från Sveriges Kristna Råd): 
På vissa håll i världen byggs det murar för att skilja människor åt. På andra håll byggs det broar för att möjliggöra kontakt, möte och relationer. Samma sorts byggnadsmaterial kan användas i båda fallen. Det är syftet och ritningen som skiljer. Muren skiljer ”oss” från ”dem”. Bron över floden eller över ravinen ger möjlighet för ”oss” att möta ”dem”, och tvärtom. Bron är ett sätt att vi som bor på den här sidan och de som bor på andra sidan kan bli ett gemensamt ”vi” som bor i det här området. 

I vår värld finns sådana människor som inbjuder till ett större vi. Gränser mellan unga och gamla, mellan villaboende och boende i hyreshus, mellan svenskfödda och utlandsfödda, mellan kristna och människor med annan religiös övertygelse, mellan män och kvinnor, mellan arbetande och arbetslösa, mellan sjuka och friska kan brytas ner. Här formas ett större och mer inkluderande ”vi”. Den som bygger broar skapar gemenskap. 

”Solidaritet mellan generationerna”, är temat för Europaåret 2012. ”Äldreåret ska öka medvetenheten om att äldre människors insatser är en samhällsinvestering och en tillgång.” Tanken är också att öka kunskapen om aktiviteter och insatser som främjar ett aktivt åldrande. 
Viktigt för en sann brobyggare är respekten för den andres erfarenheter, kunskap och känslor. 

Brobygge kan vara en form av diakoni. Begreppet diakoni hör hemma i kristet språkbruk. Det handlar om socialt arbete, på Kristi uppdrag. 
”Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.” 
Björn Cedersjö 
Direktor ekumenisk diakoni/kyrka-samhälle Sveriges kristna råd

Den här predikan skrevs alldeles för sent igår kväll. Jag fastnade på facebook, och före ni himlar alltför mycket med ögonen, ska jag berätta vad som fick mig att fastna. Jag hamnade i en lång konversation med en sydafrikansk biskop som jag träffade snabbt på biskopsvigningen i Uppsala förra helgen, och som bad mig att bli hans vän på facebook.
Vi talade om chokladkakor, om kända släktingar och om resor. Vi avhandlade gemensamma bekanta, och naturligtvis en del teologi. Över tusentals mils avstånd, över generations-, hierarki- och etnicitetsgränser. Som syskon, på riktigt, i Kristus.

 Den här predikan har inte blivit sponsrad av facebook, jag lovar, men det är någonting alldeles fantastiskt med den nya tidens kontaktmöjligheter. Gränserna som vi så idogt hållit fast vid smälter bort. Och att just tala med en sextioårig svart man från Sydafrika utan att någon försöker ställa stängsel oss emellan gör den nya tidens hopp så tydligt för mig. Det är bara lite drygt 23 år sedan som han fick lika rättigheter som en vit person i hans hemland. Hans släktingar fanns på barrikaderna, dog i säkerhetspolisens fängelser, demonstrerade och kämpade. Han, och hans familj, var de oönskade, de undanskuffade, dem man ville bygga murar för att undvika. De som inte fick sitta på samma bänkar eller gå på samma skolor.

 Men det finns ett större vi.

 Murar rasar. Jag räknar mig själv lycklig som har fått leva under tiden då Berlinmuren föll. Jag minns när apartheid i Sydafrika föll. Men jag har också sett nya murar byggas, och andra människor bli de oönskade. Vem som är rövare, offer, samarier, levit och värdshusvärd skiftar över tid. Det skiftar i våra egna liv. Emellanåt har vi själv makten att påverka vilken av rollerna vi spelar, men ibland tvingas vi in i en roll vi inte själva valt.
När har du varit offret?
När har du varit den som går förbi?
När har du varit den som stannar, eller den som vårdar?
Och när har du varit den som orsakar skadan?

Och vidare, vem blir skadad, förbigången om det inte är du?

Det är svårt att öppna ögonen för världens tillstånd. Det är så mycket lättare att tänka att tiggaren nog bara bluffar, eller att folk som inte har jobb helt enkelt inte har ansträngt sig nog. Det är så lätt att hamna i levitens position och bli den som har något viktigare att göra. Men det är inte upp till oss att döma. Vår uppgift är att älska, ty den som älskar känner Gud. Vår uppgift är att hela, läka, lyssna, bära. Att bry oss om.

Den laglärde mannen som pratade med Jesus var ute efter en enkel definition, en enkel och tydlig gräns för hans medmänsklighet. Vem måste jag bry mig om? Och Jesus berättar en liknelse som tvingar mannen att identifiera sig med den slagne, och tvingar honom att se bortom sina egna gränser.

Oändliga mängder konfirmander har dramatiserat den här liknelsen i många år. De har skrivit om den, anpassat efter dagens förhållanden, och försökt tänka sig in i vilka som kan vara de olika personerna idag. Jag har sett romer rädda skinnskallar, och tvärtom, eller de töntiga ställa upp för mobbarna, och tvärtom. Jag har sett präster och lärare och poliser och politiker gå förbi. Och varje gång har det svidit till. För innerst inne vet vi allihop att det ofta är vi som går förbi. Oftast är vi på maktens sida. Men vi har också möjligheten och makten att förändra det.

I Sydafrika lyckades människorna störta ett orättfärdigt system. Tusentals, miljontals hade trott i många år att det var omöjligt, att det var för svårt, eller att det var så det var menat att vara. Men de valde att inte längre vara offer, och att inte längre gå förbi. Många valde att inte heller längre vara rövarna.

Vi är en del av något större. Vi är ett vi. På varje sida om en bro, varje sida om en mur, är vi ”vi”. Skapade till gemenskap, till kärlek, till solidaritet. Skapade till att öppna ögonen för de utstötta och de slagna.
I Martin Luthers tolkning av den här liknelsen är Jesus den slagne och misshandlade mannen. Jesus är den vi går förbi, varje dag, utanför tunnelbanan eller affären. Vårt system är inte rättfärdigt, även om murarna inte är lika tydliga som i åttiotalets Sydafrika, Berlin, eller för den delen Gazaremsan. Men de finns här lika mycket som där. Nog är det dags att ändra på det?